Smells like teen spirit

Då har det gått nästan en månad på det nya året. Det började bedrövligt för min del, jag verkligen avskyr de där fyrverkerierna som människor envisas med att skjuta upp. Matte säger att vi ska fly ut i skogen eller något nästa gång det är dags. Passar mig fin-fint!


Vi tränar på med rallylydnaden och ska snart debutera i avancerad klass. Matte säger att det blir ett äventyr för sig. Med de nya reglerna som började gälla i år så får vi inte göra så många missar som vi gjorde i fortsättningsklass för då lär vi aldrig nå mästarklass, enligt matte. Nåja, vi tar de två första tävlingarna som avstämning för hur långt vi har kommit.

Jag har börjat på en specialsökkurs tillsammans med matte. Det är jätteroligt! Jag letar efter eucalyptusdoft och är rätt bra på att hitta det. Nu säger matte att jag måste lära mig att frysa till när jag hittar doften. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det men jag antar att det klarnar så småningom. Här är en filmsnutt från första gången jag hittade eucalyptus, innan dess hade jag letat små fleecebitar.

Jag fick pausa en stund och så fick jag ytterligare två gömmor. Den första jag hittar är nerstoppad i en ljusstake som står på bordet. Ljusstaken syns inte i bild. Likaså ser man inte heller när konen blivit flyttad. Den hamnade utanför bilden.



Det är jätteroligt med specialsök, av allt jag gör tillsammans med matte så tycker jag bäst om när jag får lov att använda min nos! Just nu varvar vi specialsök med, rallylydnad och kickbikedrag. Rätt lagom, en sak i taget liksom.

/Den där Bozco

And then I’ll start again

Jag ville ju inte apportera den där nerkissade ankan sist jag gjorde eftersöksprov.
En knapp månad efter det så var det ett nytt eftersöksprov för en ny domare och det var liksom lite allra sista chansen om vi skulle nå vårt mål om att starta på fält i år.

Vi började med vattnet. Jag satt i skottet men precis när jag skulle kasta mig i vattnet så fick jag syn på något som stack upp ur vattnet vid strandkanten och bestämde mig för att checka av det lite snabbt. Fick avdrag för "försiktig igång". Simmade över till andra sidan såg anden men tänkte att med tanke på hur äcklig den var sist så tänkte jag inte ta den. Gick i vattnet och lyssnade på Mattes ilskna röst om "UT" när jag simmade tillbaka till den grunda mittfåran i ån. Jag stod där i vassen och funderade lite och tänkte att Matte nog förlät mig denna gången med. Jag såg att hennes händer uppgivet var på väg ut i inkallningssignal men sedan insåg jag att det var kört för jag såg hornen växa i mattes panna.

Istället fick jag handsignal och röstkommando för UT och det var så sabla argt och bestämt att jag simmade tillbaka. Bara för att retas så tog jag en omväg upp ur vattnet och sedan testade jag av hur väldigt gärna Matte ville ha den där anden. Matte i sin tur körde taktiken att så länge domaren inte sade till henne att vara tyst så tänkte hon tjata. Matte vann, hon vinner nästan alltid. Jag tog anden och simmade tillbaka, jag var rätt trött i det kalla strömma vattnet. Matte hörde det så hon beslöt att ta avdraget för hastig avlämning. Hon mötte mig och jag lämnade av anden. Domaren bad att få fundera en stund men gav mig till slut 6p på vattenmomentet.

När vi kom till skogen för att göra släpspåret, hade det börjat skymma och när det var min tur, var det nästan mörkt. Matte hade bett att jag skulle få en and i släpspåret även denna gången. Jag fick även denna gången Grås röda jakthalsband och en tillsägelse om att komma ihåg vem som burit det före mig. Jag följde med Matte ner till spårstarten och hon visade starten och släppte mig. Jag satte iväg ut i skogen och hittade min and. Snodde åt mig den fort som bara den och drog tillbaka och möttes av en märklig syn. Matte stod och gömde sig bakom domaren och vågade inte titta. Sedan ska det tilläggas att min matte har ett synfel som gör att hon ser dåligt i skymningsljus så hon såg inte att jag hade anden heller.

Det är tur att det finns domare som kan springa åt ett håll och skicka Matte åt ett annat. Jag gick ut och satte mig på skogsvägen och väntade på att Matte skulle ta anden. Domaren sade att det var utmärkt arbete och jag fick min första 10:a!!!! Jag fick bära anden hela vägen upp till bilen och aldrig har min matte varit stoltare! Vi hade godkänt resultat på Eftersöksprov och kunde nu anmäla till fältprov. Matte håller alltid sina löften så på vägen hem stannade vi på KFC och jag fick belöningskyckling!

/den där Bozco

I still mess up but I'll just start again

Igår var det eftersöksprov. Matte hade anmält oss och vi har tränat massor. Jag gjorde de där proven i unghundsklass men då var Matte alldeles för fokuserad på att jag skulle bli världens grymmaste apportör och plocka hem på priser på fältprov. Hon glömde att det skulle vara roligt och jag tyckte att det var jättetråkigt, att apportviltet av jätteäckligt och läskigt och till slut vägrade jag vara med. Grå tyckte att jag var en barnslig omogen tönt och tyckte att jag skulle växa i tassarna och skärpa till mig.

Matte insåg till slut situationen och så gjorde vi en lång time out, där vi inte tränade någon apportering alls om man bortser från den vi gör i lydnaden. Den apporten är i smaskigt trä så den har jag tyckt om hela tiden. Förra våren flummade vi med på en apporteringsträning och Matte konstaterade att även om jag tyckte det var kul att hämta dummies så var jag fortfarande inte redo.

För ett par veckor sedan kom jag fram till att man faktiskt kan bära de där kaninerna och Matte var superglad. Sedan åkte vi och tränade i hällregn och då var där en pytteliten halvdränkt kaninusling och den vägrade jag bara ta. Matte muttrade att det faktiskt händer att det regnar när man är ute på jakt och att man inte bara kan få torra fina kaniner hela tiden. Hon kan ha muttrat något om att jag är en bortskämd primadonna med divalater också. Hon muttrar en hel del och jag lyssnar inte alltid.  Vi har inlett förhandling om det där med blöta kaniner men i väntan på lösning får jag änder att hämta och de är ju liksom alltid blöta för de bor i vattnet. De blir inte heller sådär äckliga av att vara blöta som kaninerna blir.

Igår började vi med vattnet. Jag följde med Matte riktigt prydligt ner till domaren och domarsekreteraren. Vi fick anvisning och skulle gå ner till startplatsen, jag gillar inte främlingar så Matte lät mig nosa av i lugn och ro. Domaren blev lite otålig men Matte låtsades vara döv. Jag satte mig ner, Matte gav klartecken och så överraskade jag Matte med att sitta still i skottet. Jag simmade ut, stannade till i vegetationen mitt i ån. Matte ropade att jag skulle simma vidare, att anden inte låg där jag stod. Jag simmade över till andra sidan om hittade anden men hallå vad den luktade! Jag höll upp den för att visa Matte att jag hade hittat den och sedan lade jag den prydligt på kanten och simmade tillbaka till mitten, Matte kallade in mig, klappade om och sade att det gjorde inget. Hon sade: "Vi tar den nästa gång B."

Foto: Susann Holmquist

 Egentligen är det inte så lönt att göra släpspåret på land om man har betyg 0 i vattenmomentet och Matte tänkte först att vi skulle åka hem. Sedan slog Mattes snåltarm till. Hon menade att hon hade betalt för att delta, vi hade kört långt och då kunde vi lika gärna ta släpspåret som ren träning och få reda på vad domaren tyckte. Därmed hängde vi med till släpspårsstarten.

Jag tänkte att jag nog fick skärpa till mig så jag följde med ner till spårstarten, Dagen till ära, hade jag Grås röda jakthalsband. Släpspåret var Grås paradgren och han bar alltid det röda halsbandet. Matte satte det på mig och sade att hon hoppades på att det gav oss tur. Jag följde med Matte ner och hon visade mig var jag skulle börja leta. Plätt-lätt!!!

Jag satte av direkt, hittade fram till anden, plockade upp och drog tillbaka. Strax innan jag kom fram till Matte, tvärnitade jag. Vad sjutton gjorde domaren där ute i skogen? Skulle jag lämna anden till honom? Detta krävde att jag lade ner andskrället och funderade lite. Matte ropade att jag skulle ösa på och komma till henne, jag var lite förvirrad men jag plockade upp anden, letade upp henne och höll i anden tills dess att domaren sade att Matte fick ta den. Vet ni, jag tror aldrig att Matte har varit så glad! Vi fick en 9:a av domaren, han drog 1 poäng för min funderingspaus.

På vägen hem från provet, stannade vi och firade vår 9:a på KFC. Matte sade att den var värd att fira men hon sade också att det inte blir fler KFC-besök på ofullständiga eftersöksresultat i fortsättningen.

/den där Bozco

Stay

Vi stannar kvar där vi är! Det är ett för stort och tidsödande projekt att flytta. Jag har helt enkelt för mycket att göra i verkliga livet för att hinna skapa stordåd på datorn.

2016 är här och vi blickar framåt!

Bozco och jag har haft ett djupt samtal om vad vi ska göra i år och det ser ut enligt följande:

Vi ska försöka diska av viltspårschampionatet. Jag vet, jag säger det varenda år och får aldrig tummen ur. Det är för att det är förbaskat ont om spårmarker där vi bor och det är förbaskat knöligt och omständligt att träna. Nu har jag dock bestämt att det får vara slut på ursäkterna och det ska göras!

Vi ska träna eftersöksgrenar och fält med målet att kunna starta på höstens prov.

Vi ska vara uppflyttade till avancerad klass i Rallylydnaden och vem vet, får vi rätt på högerhandlingen så kan vi kanske tom klättra upp till mästarklass.

Vi ska jobba vidare med tävlingslydnaden och när jag känner att mitt självförtroende och tillit är så stark som den behöver vara, kommer vi att tävla.

Så där har ni vårt 2016, vi kommer naturligtvis göra mycket mycket mer men det är sådant som vi bara gör och som hjälper till att nå de fyra stora målen.

2016 - nu kör vi!
2016 - du är vårt år!
2016 ska rocka!!!

/Matte

Stoppa pressarna!

Grabbarna grå har tävlat rallylydnad på hemmaplan, en dubbeltävling. I Apans drömscenario kom hon hem med två hundar med RldN-titlar. Det är tur att hon har oss som plockar ner henne på jorden...

I första klassen hade jag startnummer 5 och Apan kom och hämtade mig strax efter klassen hade börjat. Jag hann precis lyfta på ett bakben och stretcha lite och sedan var det vår tur. Jag och Apan tyckte att vi rockade banan, domaren höll inte med - 62 poäng. 8 poäng från godkänt resultat och jag behövde ju ett godkänt resultat till för att få min titel. Dock sätter den domaren stjärnor i kanten för särskilt väl genomförda moment och vi fick ju några med oss!

Junioren hade startnummer 27. Det föll ihop redan innan det hade startat. Apan sade att det var hennes fel alltihop. Hon är så van vid att Junioren låser sin fokus på andra hundar och att det tar tid att låsa upp honom. Hon tog därför ut honom ganska omgående efter min runda. 

Juniorens engagemang och fokus slocknade ganska lagom till att det var dags att gå in på banan och dessutom hittade han intressanta fläckar som inte funnits där tidigare. Inte blev det bättre av att Apan lyckades diska dem! Hon svängde höger som det stod på skylten, alldeles för långt ifrån den - KlantApan!

Paus och då kom domaren som hade dömt och sade till Apan att hon tyckte att allt såg så väldigt mycket bättre ut än tidigare tävling som hon hade dömt oss på och att dagens protokoll tyvärr inte beskrev det. Hon påtalade att det var så lite som allt hängde på nu och att det bara var att ladda om.

Ladda om gjorde vi! Apan körde samma strategi för min del. Jag hade nu startnummer 4 och fick nästan ingen tid alls på mig, dock körde vi fler moment utanför banan medan vi väntade. Jag tycker faktiskt att man inte borde få några poängavdrag alls, om man gör momenten perfekt på uppvärmningen!

Vi fick startsignal och jag hittade en intressant fläck vid startskylten och den följde jag hela vägen till skylt nr 9. Då insåg jag att det gick en apa och stampade irriterat intill mig. Insåg också att hon var nära att spränga hela säkringsboxen - ups! Jag riktade all fokus mot Apan och försökte göra så bra jag bara kunde på de kvarvarande momenten. Jag rockade järnet och lade till lite extra swag i stegen, flirtade med både Apan och domaren. Apan suckade när vi kom ut och frågade varför i hela friden jag inte hade gjort som jag gjorde på slutet, redan från början. Apans klubbkompisar hojtade att det hade sett grymt bra ut på slutet men Apan var ett neggo och sade att det inte räckte till godkänt nu heller.

Vi gick tillbaka till bilen och jag fick hoppa in i den sköna värmen. Apan stod därefter och inväntade rätt läge att ta ut Junioren som hade startnummer 21. Hon gick och hämtade 5 ekipage innan och sedan varvade de rastning med uppvärmning. Därefter var det dags att starta och Apan valde att köra banan i Heidi-style dvs inget fluffande, bara bestämt och tydligt med lågt mjukt beröm för att förhindra att Junioren glädjeexploderade. 

Vet ni, Junioren klistrade sig mot Apans ben och följde henne som om han satt fast i benet. Apan försökte få honom lite mer ifrån sig, när Junioren klänger på henne på det viset så slutar det i regel me att han blir överexalterad och biter i hennes tröj-/jackärm. Han bara knatade på och Apan var supernöjd när de var över banmarkeringarna och hon i sann Heidi-anda, kunde köra full fest.

På väg upp till bilen, ropade klubbkompisar grattis till Apan och hon undrade till vad. Kompisarna hade varit inne och kollat resultat på SBK-tävling och hoppsan, jag hade minsann inte fått underkänt som en viss neggo-apa påstått! Jag hade hela 85 poäng och ett nytt personbästa! Apan var tvungen att kolla själv för hon trodde inte på vad hon hörde.

Jodå, 85 poäng! Det var mitt 3:e godkända resultat och därmed fick jag min titel, RldN och är uppflyttad! Apan har lovat att jag ska få slippa tävlingar på gröna mattan, bara jag tog min titel. Hon har sagt att hon håller vad hon har lovat. Sedan grät Apan massor av glädjetårar.

En stund senare, trillade Juniorens resultat in och då var det nog flera med mig som trodde att Apan skulle dåna - 92 poäng hade det lilla krillet med sig ut från banan!!! Mer glädjetårar från Apan och massor av pussar och klappar på oss! Det är för övrigt Juniorens andra godkända resultat. Ett till och han har sin titel. Känner jag Apan rätt finns det planer för fler rallytitlar för Juniorens del.

Prisutdelningen kom även den med överraskningar. Domaren tilldelade mig och Apan, "domarens pris". Hans motivering var: "föraren startade med en hund som var på en helt annan planet och var så fram till moment 9, då hände något märkligt, rent plötsligt fanns det en kontakt och momenten bara fungerade, helt fantastiskt."

Mina 85 poäng räckte till en 15:onde plats av 25 startande hundar. Jag fick rosett för godkänt resultat, uppflyttningsrosett, snask och från det digra prisbordet, valde Apan en bra ståltermos som vi kan ha med oss till skogen.

Juniorens 92 poäng, räckte till en 9:onde plats. Han fick rosett för godkänt resultat, snask och Apan valde ett orange halsband i reflex från norska Non-Stop och tänkte att Junioren kan ha det när han springer på fälten.

Godkända resultat brukar resultera i cheeseburgare från restaurang Gyllende Måsen. Nu hade vi dessutom en titel att fira så Apan uppgraderade till min ultimata favorit - Sushi!!!

Efter sushin, blev det till att knapra på vinstben!

Vi tackar Trelleborgs Brukshundsklubb för en väl genomförd tävling, på en välskött anläggning med supertrevliga funktionärer och ett mycket generöst prisbord!

Med titelhållande svansviftningar 

Grå

Circustime!

Jag och Apan var på Sydskånska Kennelklubbens Internationella Utställning i Malmö helgen som gick. Junioren var inte anmäld för Apan tycker att det är onödigt att ställa honom eftersom han är så mager och inte har fått sin fulla muskelmassa än. Han fick vänta i bilen och Apan lovade honom lydnadsträning när vi var färdiga.

Jag vet inte varför det är så svårt att få parkeringen att fungera på detta evenemanget. Det fanns en som viftade lite halvhjärtat in på en parkeringsplats och sedan fick man själv leta sig ner. Ingen som vinkade och det sprang folk överallt och letade efter de som sålde parkeringsbiljetterna för evenemanget och eftersom de inte syntes till någonstans, fick Apan vackert betala i parkeringsautomaten och det blev avsevärt mycket dyrare.

Foto: Madeleine Laurila

När vi kom in i hallen, sade Apan att nu fick det vara nog med att betala för dåligt organiserade utställningar till SSKK. Det har aldrig varit så packat som det var i utställningshallen, mattorna var supersmala, varmt och klibbigt och det var många hundar av större modell som hamnade utanför de smala mattorna och halkade när vi sprang.

Foto: Madeleine Laurila

Eftersom SSKK fortfarande praktiserar det otroligt gammeldags systemet med rastrutor så kan man inte försvinna ut ur kaoset. Rastrutan var liten och det flöt av urin precis överallt. Det fanns lite murgröneplantering som man kunde låta sin hund gå i men i övrigt inget. Apan sade att hon i fortsättningen struntar i att detta är den närmsta utställningen, nog är nog!

Vi hade en domare från ett av våra närmsta grannländer. Apan har kollat upp nu i efterhand och tydligen har rasklubben i domarens hemland, slutat använda sig av vederbörande, eftersom det tar en evig tid och bedömningarna ofta är helt uppåt väggarna.

Foto: Madeleine Laurila

Apan försöker tänka positivt om alla men när hon på tre olika språk, förklarat att jag är 7 år gammal och domaren envisades med att säga att jag var 2 år, började Apan inse att båten för att vi skulle ha en chans att slå vår yngre konkurrent i Öppen klass, nog hade seglat utan vår närvaro.

Apan fick rätt i sitt antagande. Vi fick ett slätt excellent och andraplacering utan CK i Öppen klass. När Apan hade hämtat ut kritiken, lackade hon ur. "2-årig bra maskulin hane, korrekt huvud, uttryck och bett. Passande lång hals. Ganska bra framparti. Bra överlinje, korrekt längd och djup på kroppen. Välvinklad bak, bra svans. Bra rörelser men är inte helt parallell i fronten. Kunde vara mer rund i sin bröstkorg och ha ett större förbröst."

Foto: Madeleine Laurila

HALLÅ!! Vill människan att jag ska se ut som Grodan Boll??? Apan packade ihop våra prylar, plockade upp mina rosetter på vägen ut och sedan kryssade vi mellan rännilarna av hundkiss bort till bilen och Junioren.

Foto: Apan

Apan höll löftet till Junioren. Vi satte kurs på SBK Malmö och Apan och Junioren tog planen i besittning, visade det sig att de var långt ifrån ensamma. Där var en brukslydnadsträning, några som tränade lydnad och en som tränade agility. Ganska mycket störning för en Junior.

Brukslydnadsträning i bakgrunden och fågel med korvknyckartalang i förgrunden.
Foto: Apan

De började med kontaktövning och till slut tog Junioren lite ansvar för sin träning, sökte kontakt och då kunde de gå över i ett fritt följ där de bitvis hade väldigt fin kontakt. Tyvärr stördes det av att en envis fågel bröt sig in i träningsväskan och snodde Juniorens korvpåse. Det var lite för bra störning även för en fågelhund.

Junioren med stalkerfågel som höll sig nära (och överlevde) i hopp om korvbitar.
Foto: Apan

Träning på ställande och läggande samt lite apportering fick bli en bra avslutning på träningen och efter det hade Apan en mycket nöjd Junior att lasta in i bilen.

Efter en lång dag, var det väldigt skönt att snurra ihop sig och sova.

Min loppelåda är under reparation - tack så mycket Junioren...
Foto: Apan

Med bra svansviftningar
Grå
¨

Winners!

Det finns massor av utlottningar att delta i på Facebook. Apan är väldigt selektiv med vilka hon deltar i. Det ska vara för produkter hon tror på och företag som hon kan tänka sig att ställa sig bakom. Ett företag som hon följer på Facebook är Svenska Djurapoteket. Apan har köpt deras produkter tidigare och varit nöjd med dem bland annat deras blodpulver ochglucosamin. Alltså var det inte så svårt att delta i deras utlottning.

Vi hade turen att bli dragna i lotteriet! Apan fick välja en gratis årsförbrukning ur Svenska Djurapotekets produktsortiment. Idag var Apan på posten och hämtade vår vinst. En årsförbrukning av Athlet!

Vi fick hela åtta burkar!
Foto: Apan

Tanken var att vi skulle ta en fin bild till Svenska Djurapoteket och skicka som tack men jag hade inte så väldans lust att vara med för jag misstänkte att eftersom Apan hade valt Athlet så var tabletterna till Junioren och då kunde han ju sitta själv där på bilden. Apan förklarade att vi skulle dela på vinsten så då gick jag med på att vara med på bild.

Vi med vår fina vinst!
Foto: Apan

När bilder var tagna så fick vi vår första dos Athlet, innan Apan satte ut våra burkar bland de övriga fodergrejerna i grovköket. Blodpulvret har Apan gett som smakförstärkare till Junioren nu när han är en strulig tonåring och vägrade äta sitt tidigare foder. Nu har Apan hittat ett foder som har fungerat i hela tre säckar så nu är det mer tillskott för att hans muskler ska utvecklas fint. Energikakorna får Stridsvargen av när han är ute på långa sök efter försvunna människor, Junioren får för att "tjocka på sig" och så får både jag och Junioren när vi är med Apan på fältträning.

Burkarna uppe på hyllan tillsammans med andra produkter från Svenska Djurapoteket.

Vi tackar Svenska Djurapoteket för vår fina vinst!

Burkarna är av apporteringsbar storlek men innehållet var godare än burken.
Foto: Apan

Med tacksamma svansviftningar

Grå

Unsung heroes

Apan och Junioren har varit en väldig massa på djursjukhuset de senaste veckorna. Inte för att Junioren har varit sjuk, utanför att Junioren är aktuell för deras blodgivningsprogram. Först fick de komma dit och bara lämna ett blodprov. Det skulle tas reda på om Junioren hade rätt blodgrupp och att han inte hade olämpliga bacilusker i sitt blod.

Junioren med sitt gula smiley-bandage efter första provtagningen.
Foto: Apan

Hans kullbror hade varit där tidigare och det hade visat sig att han tillhörde den negativa blodgruppen som är mycket eftertraktad. Tyvärr blev brorsan Zero diskvalificerad som blodgivare. Man upptäckte anaplasma i hans blod. Resultatet av att ha blivit biten av en fästing. Det går inte att rena blod från anaplasma. Zero kan leva hela livet med anaplasman i blodet utan att bli sjuk man vill ju inte donera det vidare till en annan hund.

Kan man bli annat än gläd av smileys?
Foto: Apan

Apan var toknervös från det att blodprovet var tagit tills dess att de ringde från Djursjukhuset och sade att Junioren tillhörde de hundarna som har negativ blodgrupp och att det inte fanns bacilusker i hans blod! Förra veckan var de på plats för att lämna blod för första gången. Det började jättebra! Junioren satt jättefint och lät tjejen som sköter blodbanken, ta ett blodprov i ena frambenet. Första provet är för att mäta blodvärdena, innan man börjar tappa på blod.

Med rött bandage i väntan på att få svar på blodvärdena.
Foto: Apan

Medan de väntade på svar från blodprovet, tränade Junioren att vara på bordet och kollade in all utrustning som finns i rummet.

Kollar in alla saker på bänken.
Foto:Apan

Blodvärdena var bra så det var dags att ge blod. När man är fyrbent blodgivare så ska man ligga på sidan på undersökningsbordet och så sätter de kanylen i halsen. Man rakar en liten fläck så det är rent där kanylen ska in. Här började Junioren tröttna och skulle inte samarbeta alls. Till slut fick Apan ner en mycket masklik Junior på bordet. Han kan nämligen åla sig ur de flesta grepp.

Efter att ha försökt både länge och väl, hämtades en djursjukvårdare in för att hjälpa till. Junioren hade vid detta laget, bestämt sig för att det var ett öde värre än döden att donera blod. Med tanke på Apans temperament, är jag imponerad över att hon kom där ifrån med samtliga säkringar intakta. Till slut kom de så långt att kanylen stacks in.

Efter det avbröt man försöket. Om än att sticket kan vara lite läskigt så ska man inte få men för livet, när man ställer upp och donerar blod. Det ska vara en mysig stund med massor av godis. Istället bokades det en ny tid till idag. Junioren och Apan var där i god tid och hann med att hälsa på Stridsvargens underbara rehabtränare.

Idag studsade Junioren in i rummet och rakt upp på bordet. Modet svek lite när brickan med nål och provtagningsrör sattes vid hans tassar. Lite godis och örongnugg från Apan, reparerade modet och ett nytt prov för kontroll av blodvärden, var lämnat.

Grönt bandage med blå fyrklöver!
Det gäller att variera sig :)
Foto: Apan

Junioren strosade runt och kollade av rummet medan de väntade på svar. Allt var bra och denna gången var den extra djursjukvårdaren med redan från början. Junioren testade hur bra hon höll i men fick erkänna att hon var grymt bra på att hålla i hans galna ben. Massor med örongnugg från Apan och så höll hon Juniorens öra så att han inte såg när nålen sattes i.

Allt som behövs när man i egenskap av hund, lämnar blod.
Foto: Apan

När nålen satt så slappnade Junioren av och låg lugnt. Apan var så stolt där hon stod och gnuggade Juniorens öron och gav honom små godisbitar. De hade fått besked på att det sälla blir en full påse, första gången man ger. Nu är ju Junioren lite av antingen eller så han fyllde påsen när han ändå låg där.

Juniorens fyllda påse. Vi önskar mottagaren snabb bättring och hoppas
att lite av Juniorens speed och glädje, smittar ;)
Foto: Apan

När nålen var bortplockad, kärlet hade slutit sig och Junioren hade kommit ner på golvet, fick han massor av torkad nötlever! Jag är lite avis på det faktiskt!

Som hund och blodgivare på Djursjukhuset, får man sina årliga vaccinationer, årlig hälsoundersökning och en fodersäck, varje gång man har lämnat blod. Utöver det ska man få ett reflextäcke som det står blodgivare på. Tyvärr var reflextäckena slut men nya var beställda så Junioren får vänta på sitt.

Vi tackar Evidensias foderleverantörer som donerar fodersäckar till blodgivningsprogrammet!
Foto: Apan

Junioren fick nöja sig med vaccinering, fodersäck och massor av godis idag.

Dagens vaccinering införd. Ordning och reda!
Foto: Apan

Med rapporterande svansviftningar
Grå

Happy!

Igår kände jag mig som världens bästa hundägare! Jag vet att jag inte gjorde något som ingen annan aktiv hundsportare inte gör men "duktighetskänslan" var så härlig, jag var på så gott humör och jag fick så mycket energi, vilket jag inte på något sätt är bortskämd med efter höstens tragiska hälsotillstånd.

Hemkommen efter jobb och med middagen intagen så sträckte jag ut mig på sängen ett par minuter. Jag var frusen, trött (eget fel men jag var bara tvungen att se Seattle Seahawks historiska vändning och därmed Super Bowl-finalister) och hade en fruktansvärd huvudvärk. Först tänkte jag vila bort huvudvärken, planen övergick till att stanna i sängen resten av kvällen med en bra bok.

Plötsligt uppenbarade sig lite energi och vilja, trots huvudvärken och jag lastade båda de grå och drog iväg till brukshundsklubben. Jag som generellt undviker att dra igång träning utan en ordentlig planering stod nu på en becksvart appellplan med noll tanke. Det blev rallylydnad och jag var inne och hämtade ut skyltar och en banskiss.

Bygga banor, oavsett lydnad, rallylydnad eller agility, har aldrig varit min starka sida. kanske det där med att jag har svårt att läsa kartor och översätta dem till verkligheten som spelar in. Efter lite klurande fick jag till en rallybana som kanske inte såg ut helt som den skulle men som gick att använda. Jag säger som killen på byggvarubutiken: "Det behöver inte vara en altartavla, det behöver bara se ut som en!"

Gammelgrå fick bli först ut. Han var så övertaggad och fokuserad att när vi körde hans fokusövning som uppvärmning så fastnade mina lätt frusna fingrar mellan hans tänder, satan i gatan vad ont det gör! Han övertaggningen resulterade också i att Gammelgrås position intill min sida var obefintlig så efter tredje skylten, var det bara att vandra tillbaka till startskylten och börja om. Länge sedan vi körde hela banor men varv två så började bitarna falla på plats och Grå var sådär grym som han kan vara när han verkligen vill och aldrig någonsin vill visa i tävlingssammanhang.

Juniorens tur. Jag såg rallybanan som en chans att testa hans uthållighet och fokus på att göra saker, inte när vi var i optimalt läge utan när vi blev "kommenderade" av skyltarna. Det jag inte hade tänkt på, när jag skiftade plats på hundarna vid uppbindningsstolpen, var att Junioren skulle vara i fullkontakt med sin inre känguru. Fullkontakt är för övrigt inte en tillräcklig beskrivning, fullständigt överslag! Han hoppade, studsade och for runt i alla möjliga och omöjliga riktningar och när han är så uppskruvad, slår käftarna och han vill gärna ha något att hugga tag i. I hans värld är apans arm en perfekt sak, apan håller inte med. Juniorens galenskap, eldades på av en avundsjuk Gammelgrå som tyckte att livet var orättvist och lät meddela det - högt! Ibland räcker det inte att räkna till 10...

När Gammelgrå tystnat, Junioren sansat sig och jag hade andats ut, körde vi banan och Junioren kämpade på. Jag tränar inte rallymomenten i vanliga fall med honom och det är kul att se hur mycket han har snappat upp genom att stå och titta när jag tränar med Grå och hur mycket man har användning av andra tävlingsgrenars moment och kommandon. Det gick väl inte felfritt men helt klart över förväntan. Roterade hundarna ett par gånger och sedan fick de springa lösa över appellplanen medan jag samlade in och torkade av skyltar och koner.

Note to self! Ta av täckena nästa gång! Nordligaste delen av vår stora plan är något vattensjuk efter hösten/vinterns eviga regnande. Gammelgrå brukar anse att de är under hans värdighet att ge sig ut i blötan. Junioren har inga hämningar när det gäller sådant och nog sjutton fick han med sig Gammelgrån i jakten på några änder som ansåg att de tillfälliga sjöarna var ett bra ställe att bo vid.

Glada, avsprungna och leriga hundar lastades in och brukshundsklubben återgick till sin mörka vintervila medan jag körde hem och med nyvunnen energi körde ett städvarv innan jag tog kvällsfika och sedan kröp ner med den där boken.

/Matte

Proud Moma!

Apan och Junioren tränade vittringsträning för andra gången i Juniorens liv igår. Apan har byggt en liten film om hur det gick till. Det är tur att det är jag som är coach och har sett till att Junioren har greppat konceptet übersnabbt!

Jag och Apan tränade Rallylydnad i hallen. Hon har bestämt att vi ska göra ett nytt försök på ett sista godkänt resultat i Nybörjarklass. Hon tycker det är dumt att ge upp nu när jag är så nära en titel. Jag vet inte jag det men jag får väl traska med och se om jag känner för att anstränga mig den dagen det är dags att försöka.

Junioren fick utöver vittringsträningen, träna fotposition och korta förflyttningar samt läggande under gång. Vi har inte mycket plats i hallen men det var oavsett vilket, så mycket bättre än att vara ute i kaoset som sur-Egon ställer till med.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Doctor came for leg...

Vid frukosten hade jag en ynklig Junior som satt bakom min rygg med öronen någonstans under tassarna och ifrågasatte varför inte han fick någon frukost. Jag å andra sidan, njöt av att inmundiga hans del av frukostfärskfodret.

Junioren fick istället åka med Apan till sticksaporna i Tygelsjö och fick prata med Sticksapan för dagen som heter Mette. Apan har nämligen känt en knöl i halsen på Junioren. Hon trodde till en börja att det var hans tonsiller som strulade eftersom han gick runt och harklade sig. Sedan hittade hon knölen och trodde att tonsillerna hade orsakat en spottkörtelinflammation och både tonsilit och sådana inflammationer kan ofta läka ut på egen hand. Tyvärr har knölen inte gett med sig och de senaste två veckorna har Junioren dessutom klökts upp vatten strax efter det att han har druckit så Apan bokade tid.

Junioren väntar i väntrummet.
Foto: Apan

Först klämde och kände Mette och Junioren tyckte att hon var snäll och gav henne pussar. Mette bekräftade att det var Juniorens spottkörtel som Apan hade känt men hon sade att den andra var lika stor, fast den var inte lika lätt att känna. Mette tyckte även att tonsillerna var helt ok när hon tittade ner i gapet. Hon var därför mer orolig över att harklingarna och klökningarna berodde på en förslappningar i svalget eller en onormalt stor matstrupe, eller att muskulaturen i matstrupen inte fungerade som den skulle. Hennes rekommendation blev därför att söva Junioren och kontrollera med kamera hur det stod till.

Apan tyckte att det var lika bra att kolla upp allt så hon godkände rekommendationen. Hon fick gå ut och rasta Junioren medan de tog in andra hundar som skulle opereras och naturligtvis muckade Junioren med en schäfer i väntrummet. Väl tillbaka inne så kom en jätteduktig veterinärassistent som sköter om bla narkos. Hon satte en kanyl i Juniorens framben och sedan fick Apan leda in honom i förrummet till operationsavdelningen och lämna över honom till assistenterna.

Efter ett tag kom de ut från den avdelningen och rullade in Junioren i röntgenrummet. Apan verkligen avskyr att se hundar sövda. Hon säger att hon fixar blod, brutna ben, kräk men inte att se oss när vi är så stilla. Veterinären kom och sade att hon hade tittat i halsen men hon ville att Apan godkände att de tog en röntgenbild så att de kunde se halsens struktur. Apan hade inga invändningar och tyckte att var Junioren däckad av narkos så var det bara att köra all in.

Junioren på väg ut från röntgen. Suddigt men Apan smygfotograferade.
Foto: Apan

Apan satte sig att vänta och hörde att det blev småstökigt inne på operationsavdelningen. Hon tänkte inte så mycket på det. Det gick en liten stund och sedan kom de och frågade om Apan kunde följa med. Junioren hade vaknat och i narkosförvirringen fått panik. Det är inget ovanligt alls och de hade försökt med att ge honom något som skulle dämpa det hela men han svarade inte på det. Istället kämpade han för att komma upp på tassarna och bort från allt. Apan han bara in genom dörren till det lilla undersökningsrummet så flög han emot henne och försökte ta sig förbi och ut genom dörren. När han kände Apans doft, försökte han sina 35 kg till trots, krypa upp i hennes famn.

Drogad och förvirrad Junior som blivit befriad från munkorgen.
Foto: Apan

Apan satte sig ner med honom i knät och efter en stund kunde hon ta av honom munkorgen. Ett litet tips är faktiskt att träna hemma på att vi ska bära munkorg, det kan nämligen vara lite läskigt de första gångerna och så mycket bättre att ha gjort de tillfällena i hemmets lugna ro och med godisbelöning. Veterinärerna har blivit allt noggrannare med munkorgsanvändning och de använder i regel mjuka tygkorgar. Den snällaste hund som aldrig ens skulle visa tänderna kan snetända i samband med uppvaknande och hugga vilt omkring sig. Det är så våra djupaste instinkter fungerar när vi är förvirrade, rädda och inte förstår vad som händer. Junioren har fått öva med både tygkorg och stålkorg hemma. Apan sade att det kändes skönt att veta att mitt i kaoset så var det inte munkorgen som var ett problem.

Junioren lugnade ner sig, Apan satte sig till rätta med honom i knät. Personalen lämnade dörren till operationsavdelningen på glänt så att hon kunde ropa om det var något och sedan var det bara att vänta på att han skulle kvickna till. Mette kom in och berättade att hon hade hittat en liten lokal inflammation bakom mjukgomen som kunde bero på att något hade suttit där och irriterat men att där inte fanns något nu. Hon hade hittat en likadan inflammation på det lilla locket som hindrar mat från att gå ner i luftstrupen. Båda hade hon tagit prover på som de skulle undersöka i mikroskop och det togs blodprov som skulle analyseras och de svaren får Apan senare.

Junioren vilar under filtar och plädar. Han var noga med att Apan skulle hålla i en av framtassarna medan han sov.
Foto: Apan

Junioren sov lugnt vaknade till och pussade Apan, somnade om, vaknade till och städade sitt ben som kanylen hade suttit i, somnade om, vaknade och insåg att narkosen hade fått honom att släppa innehållet i analsäckarna. Apan sade att det utbröt den galnaste frenesi där Junioren, trots att han inte hade balans på tassarna, försökte städa sig och när han väl lyckades, lyckligt erbjöd Apan pussar. Apan ville inte ha några pussar, hon är så känslig...

Tryggt vilandes i Apans knä.
Foto: Apan

Efter att Junioren hade blivit stabilare, Sveland hade reglerat räkningen och Apan smärtsamt stönande dragit sitt betalkort i maskinen, åkte de hem. Det blev en lugn dag i Lyan. Junioren får inte göra något ansträngande idag eftersom han har varit under narkos, Stridsvargen har träningsdag på jobbet imorgon och jag gjorde mig osynlig så att Apan inte fick någon konstig idé om att hon och jag ska ut och springa.

Med rapporterande svansviftningar
Grå

Playing around!

Apan fick en GoPro-kamera av Husseapan i julklapp. Som om hon inte var störig nog redan tidigare!!!

Idag tränade vi lite apportering nere på på "vår" fotbollsplan. Jag ber om ursäkt för den pinsamma musiken. Apan är liksom pinsamt efterbliven när det kommer till musik. Husseapan påstår att hennes musiksmak är under all kritik. Jag håller med honom. Det är så att man behöver skyddskåpor mellan varven!

Jag var som alltid grym på att hämta dummies. Apan var väldigt nöjd. Junioren överraskade Apan genom att avsluta passet med att göra två sittande avlämningar. Jag grälade på honom hela vägen hem. Man ska inte avslöja allt man kan, man ska hålla aporna på tårna! Håll till godo med lite apporteringsträning ur Juniorens perspektiv.

Med apporterande svansviftningar
Grå

There are some days dark and bitter....

Vet inte var jag ska börja. Ikväll är jag ånyo depp! Massor av tankar som cirklar runt i huvudet efter att ha varit funktionär på hemmaklubbens tävling..

Börja i kronologisk ordning, brukar vara en bra idé. Det har varit mycket träning i hallen den sista tiden. Jag är ständigt trött och därmed är motivationen borta. Junioren behöver dock aktiveras så när jag väl gör något så fokuserar vi på detaljer och filar på dem. Jag är förvånad över att vi inte har nött hål på hallmattan vid detta laget men men.

Junioren tränar platsligging i hallen.

I torsdags var jag ute på hemmaklubben och lämnade inlånat material till tävlingen. Jag hade Junioren med mig och vi gick ut och körde ett pass på planen. Det passet stämplade in som ett av årets bästa träningspass. Jättefin fokus, kontakt i fria följet, raka fina sättande, direkt när jag stannade. Superfina hopp med så snygga IPO-ingångar att en schäfer med tillhörande koppelhållare, hade varit gröna av avund. Läggande under gång med fokus, exakthet och stadga. Inkallningar, återigen med stadga, snygga IPO-ingångar om än att det nu började märkas lite trötthet och tendens till sneda sättanden.

Junioren kopplar grepp om mitt ben så att jag inte kan lämna hallen.
Jag har precis informerat honom om att vi har tränat färdigt...

I lördags var det förberedelse av planen inför dagens tävlingar: När vi var klara tog jag ut Junioren och med torsdagens positiva känsla i min trötta kropp, tänkte jag att detta skulle bli ett bra träningspass. Det fick vi inte! Nu ska man till Juniorens försvar, säga att jag hade åkt ifrån alla belöningsleksaker hemma och lånade en boll. Vi ska också konstatera att vi fick mer störningsträning än vi bett om eller önskade. Jag tar med mig att han trots tokigheterna, stannade vid min sida och mellan varven, faktiskt försökte. Efter ett tag insåg jag att det var mer avdressyr än något annat så jag lastade och styrde hemåt.

Dagens tävling och jag assisterade TL i Elit-klassen. Det blev även att jag assisterade TL i klass 3. För att citera domaren "slutar folk träna sina hundar eller har de bara gett upp denna tiden på säsongen?" Jag kan bara hålla med. Några solstrålar var där som äntrade tävlingsplanerna men de var lätträknade. Att se "Hur svårt kan det va?"- Hanna in action är alltid roligt. För även om det inte går som det var tänkt så är hon från läktarplats lugn, löser situationerna som uppstår och har världens gladaste och arbetsvilligaste hundar.

Bästa Hanna i fria följet.

Jag var sjukt imponerad av Hannas sätt att bromsa upp Bacardi när hon var på väg mot fel apport i den dirigerade apporteringen. Att lugnt och bestämt dunka in dubbelkommandon och få hunden att med glädje och energi genomföra och slutföra. Det är faktiskt, i mina ögon, mer lärorikt att se hur duktiga hundförare löser problemen när det inte går som det ska. Hur det ska se ut, finns det tusentals exempel på. Vad man gör när det går på den berömda bakdelen, är det betydligt färre exempel på för oftast saknas det och finns det, så håller folk det för sig själva. Jag var oförskämd nog att lyssna med när Hanna analyserade programmet med Andrea, väldigt intressant eftersom Hanna är så ärlig med vad hon gör för fel och hur det påverkar hunden.

Det är väldigt lärorikt att vara funktionär ute på banan på tävling för eftersom man har uppgifter, följer man ekipagen betydligt noggrannare än om man bara är åskådare. Jag brukar åka hem fylld av inspiration och träningsmotivation efter sådana uppdrag, idag åkte jag hem, helt deprimerad. Dels fick jag så otroligt mycket frågor om min hälsa och även om det är värmande att folk bryr sig. För varje gång jag svarade så påmindes jag om allt jag inte har lyckats uppnå detta året. Hemmatävlingar är liksom de roligaste! Man är på sin vanliga plan, omgärdad av människor som man träffar ofta och det är liksom bättre och tryggare på  alla sätt och vis. Vi skulle ju ha varit med! Inte ha hunden liggande i bilen och funktionära - blä!

Blä-humör

Ytterligare ett skäl till att jag kände mig låg var att det var superrörigt i klass 1. Klassen vi ska debutera i. Folk stod i hög, stökigt inför platsliggningen som var delad och när jag tittade på ekipagen så tänkte jag bara OMG! En människa var superotrevlig för att vederbörande skulle minsann tävla och jag störde genom att lasta ut min hund ur bilen. Seriöst! Klarar din hund inte av, på väntplats, att en annan hund lastas ur en bil, har du inte på en tävlingsplats att göra! I klass 3 hade vi en hund från en klass-1s platsliggning mitt i metallapporteringen. Den föraren styrde upp verksamheten och vann klassen för dagen utan gnäll! Det var en störning värd att gnälla på om något!

Klass 2 såg jag inte mycket av så där uttalar jag mig inte. Klass 3 höll jag ärligt talat på att få spel på. Hur i hela Hades kan man åka och tävla utan att ha läst på regelverket??? Det är vare sig charmigt eller lustigt när någon bara hasplar ur sig "jag måste fråga för det är första gången och jag har inte kollat upp det" SERIÖST!?!?! Jag, TL, domare och sekreterare står och fryser häcken av oss på en iskall appellplan för att du ska kunna tävla och du kan inte ge oss respekten och tacken för vår insats genom att läsa på innan du anmäler?

Där fanns några fler skräckexempel och ibland undrar man vem man har retat galla på i ett tidigare liv för att ens karmakontot ska vara så jäkla snebalanserat. Jag sliter med mina hundar och kommer inte till start hur jag än gör, sedan har man folk som stompar omkring i klass 3 och har så jäkla skev hundhantering att man dånar. Men de är i klass tre och tävlar, visst det är inte vackert, det är tvärt om gräsligt, men lik förbaskat, de är i klass tre och tävlar...

Först tänkte jag "Fuck it!" jag gör som alla andra, jag anmäler och chansar, det verkar ju vara devisen efter vad jag såg idag. Sedan sansade jag mig och insåg att jag har hellre en ostartad hund än att jag startar en hund som uppvisar så många brister som många ekipage gjorde idag. Jag har redan chansat, det gjorde jag med Grå, jag tänker inte göra om de misstagen med Junioren. Med tanke på vad jag har sett i klass 1 på de tävlingar jag har hjälpt till med, vill jag inte göra fler tävlingar än jag absolut måste. Dvs om jag någonsin får tillbaka min ork och motivation....

Omotiverad och samtidigt uttråkade, det är vi det!

/Matte som är helt deppig efter en dag i kyla och blåst.

A rockin' good way

Aporna tog träningsfreaksen med sig till skogen idag. Jag förstår inte poängen med att hänga i en mörk, blåsig och kall skog. Finns ju varm, gosig loppelåda och så är jag nöjd för jag lyckades plundra Juniorens matskål med maten som han inte ville äta upp. Apan var inte glad, hon är av grinig sort den där. Just nu är hon extra grinig.

I förrgår reste hon och Husseapan till Mordor, ja hon kallar staden för det ibland. De hade Junioren med sig och så höll jag och Stridsvargen ställningarna hemma. Apan körde Husseapans bil och de stod stilla för rött ljus. Då kommer det en annan apa i sin bil och bränner rakt in i Husseapans bil, bakifrån. Turligt nog hade Apan foten på bromsen och de for inte in i framförvarande bil. Turligt nog är Husseapans bil utrustad med dragkrok och den tog det värsta av smällen. Junioren låg tryggt i sin bur och är oskadd, Husseapan är oskadd.

Apan har gamla skador i rygg och nacke från en tidigare olycka och hon känner av sin rygg. Utöver ryggen, har hon fortfarande ont i sina lungor och i morse (håll i er nu), vaknade hon med rinnande nos så hon är supercharmig de lux - NOT! Det är rätt skönt att hon ska tillbaka till jobbet imorgon så kan vi andra, återhämta oss efter att ha haft henne hemma i nästan två veckor.

Idag kom de iväg ovanligt sent till skogen. Apan lade spår till Stridsvargen och Husseapan till Junioren. Denna gången valde de lite öppnare skog som inte är lika tokkontaminerad av vildsvin, rådjur och harar, till Juniorens spår. Husseapan fick dessutom ta med sig femtioelva spårsnitslar och markera vinkeln och sedan åt vilket håll det gick.

Apan gick ut spår där hon brukar lägga ut spår. Med lite vett och vilja, kan man variera samma spår, väldigt mycket. Jag snokade i Apans Runkeeper och jag tror att det är fjärde gången som hon går samma sträcka i samma område men med helt nya variationer och klurigheter. Denna gången gick hon rakt i flera rådjurs och vildsvinsstråk och korsade vägen ett par gånger (vägpassager är svåra för oss hundar, vi drar gärna rakt över) och sedan var det något stort som passerade henne i 190 knyck när hon vandrade runt i granskogen som utgör det avslutande området. Apan säger att hon inte hann se exakt var det var men hon tror att det var ett rådjur.

Stridsvargen och Husseapan tog sitt spår först. Detta för att Juniorens skulle ligga till sig så länge som möjligt. Medan de var borta, fick Junioren rasta av sig och träna lite lydnad för att komma ur sitt "jag vill också spåra, varför får han spåra först, livet är orättvist"-läge. Efter lite lockande och pockande så fick de till riktigt fina, korta förflyttningar i fotposition. Inte illa, en speedad Junior är liksom över allt och ingenstans, samtidigt!

När Husseapan och Stridsvargen var tillbaka, hade det skymt så mycket att det var becksvart när Apan och Junioren klev upp till sin spårstart. Gissa var Apans piffiga förvandla-natten-till-dag-pannlampa var? Just det, hemma! Turligt nog hade Husseapan en ficklampa och kunde hjälpa i rätt riktning.

Med längre tid för spåret att ligga till sig, väl uppmärkt spår och hjälp av mörkret så fick Apan och Junioren ner tempot avsevärt och Apan fick chans att läsa av Juniorens beteende i vinklarna. Apan kunde hjälpa honom genom att lägga sig på broms så att han fick en chans att inse att spåret svängde och inte ständigt tappa det och sedan irra runt som en nattfjäril runt en glödlampa tills han hittar det igen. Av alla vinklar som Husseapan hade skapat fick de till några riktigt fina arbeten i ett par vinklar. Junioren sökte dessutom av bra längs en lång passage parallellt med en djup bäckfåra och säkerställde att Husseapan inte hade lurats på något vis.

Även Apan hade bättrat på sig. Betydligt bättre linhantering om än att Husseapan fortsätter att hålla upp rött kort för Juniorens Hurttasele. Han tycker att den rörlighet som finns i infästningen mellan lina och sele, är värdelös för en hund som ringar så mycket i spåret. Husseapan är av åsikten att den rörligheten gör att Junioren trasslar in sig lättare om inte Apan är supersnabb och parerar. Apan lär ju inte bli snabbare så det är nog enklare att byta sele. Junioren har sagt att han vill ha en Julius K9-sele för det har hans idol Stridsvargen.

Väl hemma verkade det som om träningsfreaksen hade fått sitt för dagen och vi kunde övergå till de viktiga sakerna här i livet, middag!

Med rapporterande svansviftningar

Grå