Doctor came for leg...

Vid frukosten hade jag en ynklig Junior som satt bakom min rygg med öronen någonstans under tassarna och ifrågasatte varför inte han fick någon frukost. Jag å andra sidan, njöt av att inmundiga hans del av frukostfärskfodret.

Junioren fick istället åka med Apan till sticksaporna i Tygelsjö och fick prata med Sticksapan för dagen som heter Mette. Apan har nämligen känt en knöl i halsen på Junioren. Hon trodde till en börja att det var hans tonsiller som strulade eftersom han gick runt och harklade sig. Sedan hittade hon knölen och trodde att tonsillerna hade orsakat en spottkörtelinflammation och både tonsilit och sådana inflammationer kan ofta läka ut på egen hand. Tyvärr har knölen inte gett med sig och de senaste två veckorna har Junioren dessutom klökts upp vatten strax efter det att han har druckit så Apan bokade tid.

Junioren väntar i väntrummet.
Foto: Apan

Först klämde och kände Mette och Junioren tyckte att hon var snäll och gav henne pussar. Mette bekräftade att det var Juniorens spottkörtel som Apan hade känt men hon sade att den andra var lika stor, fast den var inte lika lätt att känna. Mette tyckte även att tonsillerna var helt ok när hon tittade ner i gapet. Hon var därför mer orolig över att harklingarna och klökningarna berodde på en förslappningar i svalget eller en onormalt stor matstrupe, eller att muskulaturen i matstrupen inte fungerade som den skulle. Hennes rekommendation blev därför att söva Junioren och kontrollera med kamera hur det stod till.

Apan tyckte att det var lika bra att kolla upp allt så hon godkände rekommendationen. Hon fick gå ut och rasta Junioren medan de tog in andra hundar som skulle opereras och naturligtvis muckade Junioren med en schäfer i väntrummet. Väl tillbaka inne så kom en jätteduktig veterinärassistent som sköter om bla narkos. Hon satte en kanyl i Juniorens framben och sedan fick Apan leda in honom i förrummet till operationsavdelningen och lämna över honom till assistenterna.

Efter ett tag kom de ut från den avdelningen och rullade in Junioren i röntgenrummet. Apan verkligen avskyr att se hundar sövda. Hon säger att hon fixar blod, brutna ben, kräk men inte att se oss när vi är så stilla. Veterinären kom och sade att hon hade tittat i halsen men hon ville att Apan godkände att de tog en röntgenbild så att de kunde se halsens struktur. Apan hade inga invändningar och tyckte att var Junioren däckad av narkos så var det bara att köra all in.

Junioren på väg ut från röntgen. Suddigt men Apan smygfotograferade.
Foto: Apan

Apan satte sig att vänta och hörde att det blev småstökigt inne på operationsavdelningen. Hon tänkte inte så mycket på det. Det gick en liten stund och sedan kom de och frågade om Apan kunde följa med. Junioren hade vaknat och i narkosförvirringen fått panik. Det är inget ovanligt alls och de hade försökt med att ge honom något som skulle dämpa det hela men han svarade inte på det. Istället kämpade han för att komma upp på tassarna och bort från allt. Apan han bara in genom dörren till det lilla undersökningsrummet så flög han emot henne och försökte ta sig förbi och ut genom dörren. När han kände Apans doft, försökte han sina 35 kg till trots, krypa upp i hennes famn.

Drogad och förvirrad Junior som blivit befriad från munkorgen.
Foto: Apan

Apan satte sig ner med honom i knät och efter en stund kunde hon ta av honom munkorgen. Ett litet tips är faktiskt att träna hemma på att vi ska bära munkorg, det kan nämligen vara lite läskigt de första gångerna och så mycket bättre att ha gjort de tillfällena i hemmets lugna ro och med godisbelöning. Veterinärerna har blivit allt noggrannare med munkorgsanvändning och de använder i regel mjuka tygkorgar. Den snällaste hund som aldrig ens skulle visa tänderna kan snetända i samband med uppvaknande och hugga vilt omkring sig. Det är så våra djupaste instinkter fungerar när vi är förvirrade, rädda och inte förstår vad som händer. Junioren har fått öva med både tygkorg och stålkorg hemma. Apan sade att det kändes skönt att veta att mitt i kaoset så var det inte munkorgen som var ett problem.

Junioren lugnade ner sig, Apan satte sig till rätta med honom i knät. Personalen lämnade dörren till operationsavdelningen på glänt så att hon kunde ropa om det var något och sedan var det bara att vänta på att han skulle kvickna till. Mette kom in och berättade att hon hade hittat en liten lokal inflammation bakom mjukgomen som kunde bero på att något hade suttit där och irriterat men att där inte fanns något nu. Hon hade hittat en likadan inflammation på det lilla locket som hindrar mat från att gå ner i luftstrupen. Båda hade hon tagit prover på som de skulle undersöka i mikroskop och det togs blodprov som skulle analyseras och de svaren får Apan senare.

Junioren vilar under filtar och plädar. Han var noga med att Apan skulle hålla i en av framtassarna medan han sov.
Foto: Apan

Junioren sov lugnt vaknade till och pussade Apan, somnade om, vaknade till och städade sitt ben som kanylen hade suttit i, somnade om, vaknade och insåg att narkosen hade fått honom att släppa innehållet i analsäckarna. Apan sade att det utbröt den galnaste frenesi där Junioren, trots att han inte hade balans på tassarna, försökte städa sig och när han väl lyckades, lyckligt erbjöd Apan pussar. Apan ville inte ha några pussar, hon är så känslig...

Tryggt vilandes i Apans knä.
Foto: Apan

Efter att Junioren hade blivit stabilare, Sveland hade reglerat räkningen och Apan smärtsamt stönande dragit sitt betalkort i maskinen, åkte de hem. Det blev en lugn dag i Lyan. Junioren får inte göra något ansträngande idag eftersom han har varit under narkos, Stridsvargen har träningsdag på jobbet imorgon och jag gjorde mig osynlig så att Apan inte fick någon konstig idé om att hon och jag ska ut och springa.

Med rapporterande svansviftningar
Grå

Sending out an S.O.S

Aporna ha ebola! Jag tror det i vart fall. De febrar och är igentjockade i sina halsar och det är rysligt synd om dem. Jag och Junioren försökte pyssla om Apan så gott det bara gick. Jag lade mitt huvud på hennes mage och Junioren försökte med massor av pussar på Apans feberröda kinder och sedan sade han att man skulle värma där det gör ont så han lade sitt huvud över Apans hals. Som om hon inte hade svårt nog att andas innan dess. Apan tackade för insatsen men sade att hon hellre mådde uschligt i ensamhet så vi intog bädden nedanför hennes sänghalva.

Som om det inte var nog med elände så tog en sjuk Husseapa , ner Stridsvargen till stranden för att han skulle få bränna av sig den värsta överskottsenergin. När de kom tillbaka hem och Stridsvargen skulle torkas, upptäckte Husseapan något varit kletigt på Stridis. Det såg ut som en av hans främre bröstvårtor var helt söndertrasad och snett ovanför var det hårt och konstigt.

Nu bör man veta att Stridsvargen har förkärlek för att kasta sig och glida som en säl, efter sin boll. Aporna som är väl medvetna om det, misstänkte att han hade fått ett sticksår från något eller att det tom fanns en bit av en pinne eller dylikt kvar där under huden. Det blev djursjukhuset akut.

Apan säger att hon avskyr djursjukhuset så sent på kvällen. Hon säger att det bara är olycka och misär. Hon hade rätt även denna gången. De hade inte varit där många minuter innan där kom ett par ut som var jätteledsna och strax efter de hade gått gick en veterinärassistent förbi i korridoren med ett litet livlöst knytte och det var ju inte svårt att förstå att de hade fått säga ett sista farväl till en älskad familjemedlem.

Stridis fick komma in i ett undersökningsrum och Stickstanten upplyste om att de hade en hund med magomvridning på väg in och det fanns en risk att hon fick lämna rummet och ta hand om den, utan att vara klar med Stridis. Hon petade, klämde och kände. Stridis är lite av en primadonna, det är ett jäkla oväsen till en början men sedan tillåter han allt så även denna gången. Stickstanten sade med ett leende, att det var ett jäkla oväsen med schäfrar i allmänhet och polisschäfrar i synnerhet.

Stickstanten trodde inte att där fanns en pinne eller att det var ett sticksår. Hon trodde att det var en kraftigt inflammerad bröstvårta, med tillhörande inflammerad bröstkörtel. Hon sade att det kanske även kunde vara en juvertumör. Tydligen kan även hanhundar får det om än att det inte är jättevanligt. Stridis är satt på en veckas Rimadyl i hopp om att eventuell inflammation packar sin kappsäck och drar. Är det fortfarande kvar, får Stridis och Husseapan dra upp till polisen egna Stickstant och se vad hon kan komma fram till. Apan tvättar dagligen såret och Stridis har fått en statlig pyjamas (en av Husseapans jobbtröjor) för att han inte ska komma åt och slicka eller krafsa medan det läker.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Bootcamps-helg!

Jag vet inte vad ont jag har gjort! Jag förstår inte varför vi måste åka halvvägs genom landet för att sedan på milikrigarmark, jagas livet ur!

Vi har varit och hälsat på den andra halvan av flocken uppe på skolan för svanspiloter och germanska urfånar. Urfåniga är just vad de är, sitter och skäller som tokar i sina bilar bara man närmar sig parkeringen med minsta morrhår. Inte slutar de heller! Stridstysken påstod att det finns den tysta varianten också men vi tror det när vi ser det!

Denna gången for vi inte runt i löpspår som tokar i vart fall. Fast det berodde nog på att Apan var krasslig innan vi åkte upp. Alldeles febrig och skakig var hon  på nätterna. Jag låg i hennes knäveck och höll koll på henne. Hon var alldeles jättevarm och mådde pyton. Apor är så klena, tål inte att springa när de har varit så febriga, kan tydligen få problem med sina hjärtan om det vill sig illa.

Att inte kunna springa, hindrade ju inte dem från att försöka jaga livet ur oss fyrbenta! Jag fick ett långt spår som var av samma typ som de däringa urfånarna tränar. Jag fick nosa på en dörr som det hade varit filur vid och så fick vi jaga efter filuren. Fast istället för att filuren hade tappat tjuvade saker i spåret så hade han tappat min töntiga spårpinnar. De tycker jag gott att filuren hade kunnat behålla för de är uuuurrrtråkiga! Sedan visade det sig att filuren var Husseapan. Trodde han skulle jaga filurer och inte filura - something is rotten in the state of K9-units!

Apan visade sig också vara av filuriga talanger. Stridstysken visade hur det går till att jaga filurer som springer sin väg och där låg inga töntiga spårpinnar i hans spår inte!!!  Apan hittade han minsann också i flygande fläng. Inga filurer som kommer undan oss två inte!!!

Efter en tur till några affärer som Apan ville titta i, fortsatte plågerierna. Apan fick vara en elak filur och Stridstysken fick bita i henne. Han var jätteduktig och bet jättebra enligt Apan. Jag fick prova bita i skyddsarmen, blä för den! Det var en sådan där dum svenskarm som de där överpretantiösa urtöntarna gillar, ungefär lika kul att bita i som en djupfrusen kanin och då gillar jag att bita i de mjukare skyddsarmarna!

Jag fick köra ett lydnadspass med Rutan, ställande och läggande under gång samt inkallning och tramsigt traskande i snöre. Husseapan kommenderade linförigheten och samtidigt sköt milikrigarna på något i närheten och jag fick traska mellan koner och runt Stridis och hela tiden höll jag positionen och glodde på Apan - jag regerar!!! Husseapan sade att våra ställanden var OK och eftersom Apan vidhöll Tants belöningsrestriktioner för slarv så var det bara att lägga sig ner och ligga kvar i det äckligt blöta gräset.

Idag blev det mer spårarbete i bästa filurstil och idag var det extra klurigt. Jag fick spåra inne på den stora fästningen! Massor med skiftande underlag, massor av apor som klampar runt i spåret och massor med vindar som snurrar runt bland husen och stökar med spårbilden. Jag har aldrig kört den typen av spår tidigare så det var lite avigt och klurigt. Turligt nog hade filuren som återigen var Husseapan, undrar om hans chefer känner till dethär, tappat korvbitar istället för töntiga spårpinnar i spåret. Det bästa var att han hade tappat en hel hög korvbitar och fjädrar i slutet av spåret. Fast det visade sig att han inte hade tappat fjädrarna...

Stridstysken fick ett snarlikt spår och hittade sin äckliga brandslang i slutet. Jag fattar inte hur man kan bli så lycklig och stolt över en slemmig brandslang. Under min värdighet att bli så exalterad över något så tråkigt. Vi drog vidare till skogen för en långpromenad, helt lösa och fria att sträcka ut! Apan trädde på mig Stridis GPS-halsband. Hon påstår att Stridis, till skillnad från mig, håller sig i närheten, gjorde halsbandet mer nytta på mig. Förstår inte varför aporna surar när man gör små egna undersökningar i skogen på 250m håll...

Naturligtvis var det inte slut på träningen. När man började bli sådär lagom härligt trött i kroppen, var det dags att spåra igen!!! Nu var det mer som det brukar, ute i skogen och Husseapan lade ett grymt roligt spår upp och ner för kullar och stora stenar. Jag gillar den typen av spår starkt så jag satte högsta fart och det hade gått betydligt fortare om man inte hade det där tjocka, snavande, mänskliga ankaret hängandes i spårlinan! Inte en enda töntig pinne hittade jag, däremot en hög korv i slutet av spåret!!!

Stridstysken fick öva vindmarkeringar och han var riktigt duktig! När vi var klara med det, insåg äntligen aporna att de inte lyckades jaga livet ur oss, gav upp och så var det dags att åka tillbaka, äta, packa in allt i weimobilen och styra söderöver. Om en vecka kommer Stridis hem med Husseapan! Fram tills dess ska jag slappa och återhämta.

 Med trötta svansviftningar
Grå

Hon är tillbaks!

Min kräksjuka försvann nästan lika fort som den kommit! Dagen därpå var jag piggare och ytterligare en dag senare fick jag mina matkulor nerblandade i snällmaten. Nu är allt som vanligt igen, eller inte helt, pälsbollen är tillbaka!

Bara att ta på sig coachmössan igen och sätta igång och jaga henne fram och tillbaka längs med stranden och i trädgården. Apan säger att det faktiskt börjar synas, att pälsbollen har blivit lite slankare. Tja, jag gör så gott jag kan men hon är ganska lat. Går och gömmer sig när det blir för jobbigt. Idag kröp hon in under granen i trädgården - knasiga pälsboll!

Tuffat på sig har hon också börjat göra och nu kampar hon stenhårt om brandslangen. För bara ett par veckor sedan släppte hon när Apan gjorde "kampapa-special". Den är rätt kul och mig lurar hon inte en sekund. Apan håller i vad det nu är man kampar med henne om, hon visar tänderna, har galna ögon och morrar som en tok. Dessutom är hon riktigt nära, står över en och ska dominera. Pälsbollen blev skraj och släppte första gången men inte idag!

Idag fick Apan veta att hon levde, för Pälsbollen blängde tillbaka och vägrade släppa sin brandslang. Jag tog i egenskap av Coach på mig att agera störning, jag tacklade Pälsbollen och drog henne i svansen. Husseapan var ömsom störning och ömsom stöd för Pälsbollen, mest stöd. Hon fick massor av beröm och Husseapan hejade på henne så hon skulle förstå att man inte ger sig mot Apan.

Eftersom jag har varit sjuk och Apan har jobbat så har det inte blivit så mycket träning denna veckan men idag var vi faktiskt på klubben och tränade lite dåligt planerad agility. Dåligt för att Apan sagt att vi skulle träna tramsfält (kontaktfält) men inte hade bestämt hur och improviserade.

På en agilityplan där man hade kunnat odla badankor i mängder, blev det tramsfälststräning på vippen. Jag brukar kreativt kasta mig rätt ut så fort bräddan har börjat tippa. Idag visade jag Apan att jag kan stå still på nervägen. Hon blev glad och improviserade en liten bana, släpade tom ut en plattunnel, jag älskar tunnlar, de är mina favorithinder!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Sjuk!

Urkans vad jag mår illa!

Jag brukar säga till Aporna om jag mår illa men jag hann inte inatt och när det väl började så var det ingen hejd på det. Först i lyan och sedan tog jag mig på ostadiga ben ut ur den men kom inte mycket längre än så. Vacklade ut i köket för att dricka vatten men vattnet plus mer kom upp och sedan ett crescendo på den nya hallmattan.

Aporna hörde inget i sin törnrosasömn och jag såg ju vilken oreda jag hade ställt till med. Visste inte om jag skulle väcka dem eller gå och lägga mig, väcka dem eller gå och lägga mig så jag vandrade fram och tillbaka mellan bean-bagen och sovrummet tills Husse muttrade att jag skulle lägga mig ner så jag lade mig på gröna mattan vid hans sängsida.

Husseapan skulle till jobb tidigt idag så han vacklade upp först. Han såg min avslutning i hallen och blev misstänksam så han kollade rummet intill apornas, knatade vidare och trampade i eländet i vardagsrummet - tur att Husseapan har innedojor! Han tog av sig dem för att städa dem och när han tände i köket, såg han eländet där. Bara att väcka Apan också.

Jag var helt förtvivlad och visade på alla sätt att jag var ledsen för vad jag hade gjort. Aporna bara klappade om mig och sade att man inte kunde rå för att man var sjuk och kräktes men jag skämdes ändå när de städade efter mig.

Nu är allt rent igen och Apan är glad över att hon lyckades rädda den nya mattan i hallen. Apan säger att det blir sönderkokt grötris och morötter för mig ett tag. Jag bryr mig inte så mycket. Jag ligger mest under en filt i bean-bagen och försöker vila mig frisk igen.

Med slokiga svansviftningar

Grå