And then I’ll start again

Jag ville ju inte apportera den där nerkissade ankan sist jag gjorde eftersöksprov.
En knapp månad efter det så var det ett nytt eftersöksprov för en ny domare och det var liksom lite allra sista chansen om vi skulle nå vårt mål om att starta på fält i år.

Vi började med vattnet. Jag satt i skottet men precis när jag skulle kasta mig i vattnet så fick jag syn på något som stack upp ur vattnet vid strandkanten och bestämde mig för att checka av det lite snabbt. Fick avdrag för "försiktig igång". Simmade över till andra sidan såg anden men tänkte att med tanke på hur äcklig den var sist så tänkte jag inte ta den. Gick i vattnet och lyssnade på Mattes ilskna röst om "UT" när jag simmade tillbaka till den grunda mittfåran i ån. Jag stod där i vassen och funderade lite och tänkte att Matte nog förlät mig denna gången med. Jag såg att hennes händer uppgivet var på väg ut i inkallningssignal men sedan insåg jag att det var kört för jag såg hornen växa i mattes panna.

Istället fick jag handsignal och röstkommando för UT och det var så sabla argt och bestämt att jag simmade tillbaka. Bara för att retas så tog jag en omväg upp ur vattnet och sedan testade jag av hur väldigt gärna Matte ville ha den där anden. Matte i sin tur körde taktiken att så länge domaren inte sade till henne att vara tyst så tänkte hon tjata. Matte vann, hon vinner nästan alltid. Jag tog anden och simmade tillbaka, jag var rätt trött i det kalla strömma vattnet. Matte hörde det så hon beslöt att ta avdraget för hastig avlämning. Hon mötte mig och jag lämnade av anden. Domaren bad att få fundera en stund men gav mig till slut 6p på vattenmomentet.

När vi kom till skogen för att göra släpspåret, hade det börjat skymma och när det var min tur, var det nästan mörkt. Matte hade bett att jag skulle få en and i släpspåret även denna gången. Jag fick även denna gången Grås röda jakthalsband och en tillsägelse om att komma ihåg vem som burit det före mig. Jag följde med Matte ner till spårstarten och hon visade starten och släppte mig. Jag satte iväg ut i skogen och hittade min and. Snodde åt mig den fort som bara den och drog tillbaka och möttes av en märklig syn. Matte stod och gömde sig bakom domaren och vågade inte titta. Sedan ska det tilläggas att min matte har ett synfel som gör att hon ser dåligt i skymningsljus så hon såg inte att jag hade anden heller.

Det är tur att det finns domare som kan springa åt ett håll och skicka Matte åt ett annat. Jag gick ut och satte mig på skogsvägen och väntade på att Matte skulle ta anden. Domaren sade att det var utmärkt arbete och jag fick min första 10:a!!!! Jag fick bära anden hela vägen upp till bilen och aldrig har min matte varit stoltare! Vi hade godkänt resultat på Eftersöksprov och kunde nu anmäla till fältprov. Matte håller alltid sina löften så på vägen hem stannade vi på KFC och jag fick belöningskyckling!

/den där Bozco

I still mess up but I'll just start again

Igår var det eftersöksprov. Matte hade anmält oss och vi har tränat massor. Jag gjorde de där proven i unghundsklass men då var Matte alldeles för fokuserad på att jag skulle bli världens grymmaste apportör och plocka hem på priser på fältprov. Hon glömde att det skulle vara roligt och jag tyckte att det var jättetråkigt, att apportviltet av jätteäckligt och läskigt och till slut vägrade jag vara med. Grå tyckte att jag var en barnslig omogen tönt och tyckte att jag skulle växa i tassarna och skärpa till mig.

Matte insåg till slut situationen och så gjorde vi en lång time out, där vi inte tränade någon apportering alls om man bortser från den vi gör i lydnaden. Den apporten är i smaskigt trä så den har jag tyckt om hela tiden. Förra våren flummade vi med på en apporteringsträning och Matte konstaterade att även om jag tyckte det var kul att hämta dummies så var jag fortfarande inte redo.

För ett par veckor sedan kom jag fram till att man faktiskt kan bära de där kaninerna och Matte var superglad. Sedan åkte vi och tränade i hällregn och då var där en pytteliten halvdränkt kaninusling och den vägrade jag bara ta. Matte muttrade att det faktiskt händer att det regnar när man är ute på jakt och att man inte bara kan få torra fina kaniner hela tiden. Hon kan ha muttrat något om att jag är en bortskämd primadonna med divalater också. Hon muttrar en hel del och jag lyssnar inte alltid.  Vi har inlett förhandling om det där med blöta kaniner men i väntan på lösning får jag änder att hämta och de är ju liksom alltid blöta för de bor i vattnet. De blir inte heller sådär äckliga av att vara blöta som kaninerna blir.

Igår började vi med vattnet. Jag följde med Matte riktigt prydligt ner till domaren och domarsekreteraren. Vi fick anvisning och skulle gå ner till startplatsen, jag gillar inte främlingar så Matte lät mig nosa av i lugn och ro. Domaren blev lite otålig men Matte låtsades vara döv. Jag satte mig ner, Matte gav klartecken och så överraskade jag Matte med att sitta still i skottet. Jag simmade ut, stannade till i vegetationen mitt i ån. Matte ropade att jag skulle simma vidare, att anden inte låg där jag stod. Jag simmade över till andra sidan om hittade anden men hallå vad den luktade! Jag höll upp den för att visa Matte att jag hade hittat den och sedan lade jag den prydligt på kanten och simmade tillbaka till mitten, Matte kallade in mig, klappade om och sade att det gjorde inget. Hon sade: "Vi tar den nästa gång B."

Foto: Susann Holmquist

 Egentligen är det inte så lönt att göra släpspåret på land om man har betyg 0 i vattenmomentet och Matte tänkte först att vi skulle åka hem. Sedan slog Mattes snåltarm till. Hon menade att hon hade betalt för att delta, vi hade kört långt och då kunde vi lika gärna ta släpspåret som ren träning och få reda på vad domaren tyckte. Därmed hängde vi med till släpspårsstarten.

Jag tänkte att jag nog fick skärpa till mig så jag följde med ner till spårstarten, Dagen till ära, hade jag Grås röda jakthalsband. Släpspåret var Grås paradgren och han bar alltid det röda halsbandet. Matte satte det på mig och sade att hon hoppades på att det gav oss tur. Jag följde med Matte ner och hon visade mig var jag skulle börja leta. Plätt-lätt!!!

Jag satte av direkt, hittade fram till anden, plockade upp och drog tillbaka. Strax innan jag kom fram till Matte, tvärnitade jag. Vad sjutton gjorde domaren där ute i skogen? Skulle jag lämna anden till honom? Detta krävde att jag lade ner andskrället och funderade lite. Matte ropade att jag skulle ösa på och komma till henne, jag var lite förvirrad men jag plockade upp anden, letade upp henne och höll i anden tills dess att domaren sade att Matte fick ta den. Vet ni, jag tror aldrig att Matte har varit så glad! Vi fick en 9:a av domaren, han drog 1 poäng för min funderingspaus.

På vägen hem från provet, stannade vi och firade vår 9:a på KFC. Matte sade att den var värd att fira men hon sade också att det inte blir fler KFC-besök på ofullständiga eftersöksresultat i fortsättningen.

/den där Bozco

Stay

Vi stannar kvar där vi är! Det är ett för stort och tidsödande projekt att flytta. Jag har helt enkelt för mycket att göra i verkliga livet för att hinna skapa stordåd på datorn.

2016 är här och vi blickar framåt!

Bozco och jag har haft ett djupt samtal om vad vi ska göra i år och det ser ut enligt följande:

Vi ska försöka diska av viltspårschampionatet. Jag vet, jag säger det varenda år och får aldrig tummen ur. Det är för att det är förbaskat ont om spårmarker där vi bor och det är förbaskat knöligt och omständligt att träna. Nu har jag dock bestämt att det får vara slut på ursäkterna och det ska göras!

Vi ska träna eftersöksgrenar och fält med målet att kunna starta på höstens prov.

Vi ska vara uppflyttade till avancerad klass i Rallylydnaden och vem vet, får vi rätt på högerhandlingen så kan vi kanske tom klättra upp till mästarklass.

Vi ska jobba vidare med tävlingslydnaden och när jag känner att mitt självförtroende och tillit är så stark som den behöver vara, kommer vi att tävla.

Så där har ni vårt 2016, vi kommer naturligtvis göra mycket mycket mer men det är sådant som vi bara gör och som hjälper till att nå de fyra stora målen.

2016 - nu kör vi!
2016 - du är vårt år!
2016 ska rocka!!!

/Matte

We're all in this together

Idag lastade jag, Junioren och Apan in oss i weimobilen och drog norrut. Det var dags för Juniorens första eftersöksprov. Lite av en chansning från Apans sida eftersom Junioren inte har , någon stadga i apporteringsarbetet med kaninen. Ibland har han burit in den hela vägen, ibland inte. Lite fuzzy logic på verksamheten helt enkelt.

Junioren och hans bror Alden var först ut i unghundsklass. För de som har noll koll badboll på eftersöksprov så består det av två grenar, släpspår med kanin och vattenapportering med trut. På släpspåret i unghundsklass, dras det ut ett spår på 100 m. Antingen jobbar hunden ut självständigt och hämtar in kaninen. Ett alternativ till att jobba ut självständigt i unghundsklass, är att man får bogsera ut sin apa i spårlinan, fram till kaninen och så fort hunden har hittat kaninen, måste apan släppa linan så att hunden självständigt jobbar tillbaka med kaninen i munnen till utgångsplatsen. Apan springer då tillbaka intill sin hund och tar emot kaninen på utgångsplatsen.  I vattenmomentet sätter man sig någon meter upp vid sjökanten, någon kastar en trut i vattnet och på förarens kommando ska man plumsa i vattnet och hämta in truten, släpa upp den på land och lämna av till apan.

Spåren i dagens unghundsklass, lades på kalhygge och Alden började. Apan erkänner att hon hade för bråttom med att ta ut Junioren i bilen och det blev en onödigt lång väntan på att Alden som för dagen var lite loj, skulle bli klar med sitt spår och få sitt utlåtande av domaren. Sedan blev det ytterligare lite väntan medan spårdragaren drog ut Juniorens spår. Junioren hann bli väldigt ofokuserad och splittrad. Apan surfade på skosulorna fram till domaren och provledaren när det väl var deras tur. Provledaren frågade om rasen var oförmögen att gå fot. Apan svarade att just oförmågan att föra sig med värdighet iförd koppel, var noggrant inskriven i rasstandarden.

Junioren tog upp spåret fint och Apan var säker på att det skulle gå hela vägen. Tyvärr stannade inte Juniorens spår uppe på kalhygget utan försvann in bland sly. Han spårade fint fram till kaninen och där tog det stopp. Junioren var supernyfiken på spårläggaren som stod dold i slyet en bit ifrån kaninen, nyfiken på domaren som stod och kikade ute på kalhygget. Kaninen ville han inte bära, den var ju blöt och låg där i den blöta vitmossan. Apan gjorde sitt bästa att heja på honom och uppmuntra honom till att ta kaninen men tji fick hon! Lite försiktigt flyttade Junioren på kaninen men beslöt sig sedan för att lägga in totalbroms. En stor plump i protokollet eller en rund ring, blev resultatet. Apan bara ryckte på axlarna och sade att hon hade chansat och tyvärr saknades turen idag.

När det var min tur i öppenklass så är spåret 200 m och alternativet att följa med ut, finns inte längre kvar. Först tänkte jag minsann visa de där småkrillen hur det skulle gå till med släpspår och satte fart. Det var tills jag insåg vad som fanns i närheten av spåret - grisar! Jag avskyr vildsvin! Jag har lärt mig den hårda vägen att de är argsinta, lynniga och förbaskat otrevliga på alla sätt och vis! Jag reste ragg och gick tillbaka till Apan som bara suckade och skakade på huvudet. Domaren frågade vad Apan trodde hade hänt. Apan sade att jag bara hade en hjärncell som jag nog hade lämnat kvar hemma... Hon är så elak den där!

Efter släpspåret kommer vattnet. Alden kom efter en del funderande ner i plurret och återigen konstaterade Apan att hon hade tagit ut Junioren för tidigt och att all väntan i närheten av vattnet, bara var negativt för Junioren som gick mer och mer upp i varv i frustration över att vilja komma i plurret och hämta fågeln. Resultatet blev att stadgan att sitta kvar och invänta apporterings kommando, gick fullständigt upp i rök! Junioren drog som en avlöning när han såg fågeln segla iväg ut över vattnet.

Nu är det inget negativt i sig. Domaren sade att han tycker att det är väldigt positivt när hundar i unghundsklass, "knallar"/drar i kastet. Han sade att han önskade att det inte renderade i poängavdrag men att regler är regler och han var tvungen att dra en pinne för det. Ytterligare ett poängavdrag för att Junioren lade ner fågeln i strandkanten och inte lämnade av den till Apans hand, resulterade i en 8:a och Apan var mycket nöjd.

Apan fick sedan springa upp till bilen, torka Junioren och hämta mig medan en, i mitt tycke, ursnygg vorstehtjej, bröt vattnet för öppenklass. Apan hade frågat innan och när vi kom ner till vattnet, lät hon mig känna lite på vattnet innan vi gick upp till startplats. Rätt snällt! Jag är inte som Junioren, jag finner det ovärdigt att bara kasta mig i plurret hur som helst. I öppenklass skjuts ett skott och så kastas fågeln så att den landar cirka 45 m ut och den ska landa dolt i vass eller annan vegetation. I detta fallet fans det två små öar ute i sjön, den till höger från startplatsen, låg närmre land än den till vänster. Skytten befann sig på den vänstra ön.

Apan satte mig vid strandkanten och jag bestämde mig för att nu satan i gatan skulle jag visa småkrillen hur man gör saker! Eftersom det tydligen var positivt för unghundar att "knalla", tänkte jag att detsamma måste gälla i öppenklass! Precis när jag slängde mig i vattnet, kom jag på att den där vorstehbruden, hade lämnat en helmysig fläck en bit bort på stigen där vi gick ner. Kom på det när jag hade kommit ut en bit så att jag vände och simmade in till land och letade upp den mysiga fläcken. När jag hade luktat in mig på den så tänkte jag att jag skulle kolla in om det fanns fler mysiga fläckar. Då hade Apan fått nog och frågade om jag inte hade glömt något och om jag helt hade förlorat förståndet.

Gick med Apan till startplatsen och hon skickade i mig i vattnet med apporteringskommandot ringande i mina öron. När hon låter lite sådär giftigt i undertonen på sin glada röst, då är hon dödligt farlig. Då finns det liksom bara en ynka liten säkring kvar och den lever ett mycket riskabelt liv. Eftersom jag helt hade glömt vilken ö som fågeln landat på, simmade jag till den högra och började söka av den. När jag kom till ena kanten hörde jag ett bestämt "GRÅ!", jag tittade genom växtligheten och fick syn på Apan inne på stranden. Hon tecknade på den andra ön och ropade "UT!"

Det var inte världens enklaste igång där ute på den högra ön men jag lyckades ta mig i vattnet igen och simmade till den andra ön och jag hittade fågeln rätt snabbt i vassen. Problemet var att de där sabla vingarna var helt omedgörliga, jag försökte packa ihop dem och trodde jag hade fått till ett hyfsat grepp när jag tog mig ner i vattnet igen. Naturligtvis bråkade de där stora trutvingarna så jag gick upp på den första ön, packade om igen och sedan simmade jag in till Apan och lämnade av fågeln.

Domaren sade att han hade dragit en poäng för att jag drog i skottet. Det ville man minsann inte se från vuxna hundar, snacka om orättvisor här i världen! Han hade dragit ett poäng för att jag simmade och kollade in fläcken - Hallå den var viktig!!! Domaren avslog mina protester med att "Du är en jakthund, vi jagar nu - prioriteringar min gode Grå! Prioriteringar!" Hmpf! Jag är kränkt, jag kräver att få gråta ut i en kvällstidning! Sedan drog domaren ytterligare en poäng för omskicket, jag fick en sjua med kommentaren "När hunden väl utför arbetet gör han ett elitklassmässigt vattenarbete komplett med dirigeringar." OK, jag behöver inte gråta ut i kvällstidningen längre...

Jag var lite orolig för Apan. Nollor brukar resultera i tårar och besvikelse. Jag blev förvånad över att hon bara ryckte på axlarna och sade att hon var nöjd med våra vattenresultat. Däremot var hon benhård på vägen hem, inga cheeseburgare! Hon sade att det spelade ingen roll hur fin den skriftliga kritiken var i protokollen, vare sig jag eller Junioren är godkända för fält och då blir det inte heller några cheeseburgare under hemfärd. Nästa vecka ska Apan åka och hämta fler kaniner och sedan är det bara och träna vidare och stärka upp Juniorens apporteringsarbete, både till land och till sjöss. Jag får se om jag lägger min coach-mössa åt sidan och tar ett träningsspår eller två jag med.

Avslutningsvis vill jag och Junioren, gratulera Alden till godkänt resultat och klar för start på fält! Bra jobbat Alden med tillhörande husseapa!

Med glada apporterande svansviftningar

Grå

Walk the extra mile outside the damn box!

Hur tränar man vattenarbete med en hund som har en sådan helt otrolig vattenpassion att den bara vill kasta sig ut i vattnet så fort kopplet är av? Den frågan har jag ställt mig mer än en gång de senaste veckorna. Jag trodde i mitt stilla sinne att vattenmomentet i årets eftersöksprov, var hemma som i en liten ask för Junioren.

Junioren & jag, tränar eftersök.
Foto: Katarina Persson

En variabel som jag glömde lägga in i ekvationen var att stadgan i min unghund är obefintlig när det finns vatten i närheten. Hela hans kropp vibrerar av lycka över att få kasta sig i plurret. Lyssna på matte när man kan bada är så fett no go att det inte ryms på världskartan. Hur många gånger genom åren har jag inte hört uttrycket: "Det är ett angenämare problem att behöva bromsa en hund som vill mycket än att gasa på en som inget vill." Den som myntade det måtte aldrig någonsin haft en hund med mycket motor och arbetsvilja. Angenämt, my ass!

Junioren simmar lyckligt mot dummien!
Foto: Matte

Lösningen som den ser ut just nu, är stadgträning, stadgeträning, stadgeträning och åter stadgeträning. Just nu står jag själv och vevar med ömsom dummies, ömsom fågel och får vackert vada ut i vattnet på egen hand och hämta in kastat föremål medan jag försöker håller koll på den lille huliganen som sitter uppe på landbacken och magiskt bara leviterar ut och rent plötsligt sitter som ett litet ljus ute i vattnet, rent plötsligt, bara sådär med en blick som säger: "Du kan inte banna mig, jag klådde dig på juridisk teknikalitet! Du sade åt mig att sitta och jag sitter!"

Junioren, har magiskt hamnat i vattnet.
Foto: Matte

Nästa problem som jag inte hade räknat med, är att Junioren inte riktigt har gjort en väsentlig koppling i släpspåret. Han kommer ut till kaninen utan problem sedan anser han att den är hittad och galopperar glatt in igen, utan kanin - donner vetter! Hade det varit att han tyckte att kaninen var äcklig, hade jag förstått men han apporterar glatt kaniner som jag kastar ut. Han kastar runt med dem och tycker att de är lattjolajbans men in till matte kommer det inte en pälstuss.

Ja han bär en kanin, men den är inte på väg till mig...
Foto: Katarina Persson

Just nu jobbar jag med korta arbetspass, klickern, drar kort spår och det är glass, ballonger och en förbaskad jubelfest varje gång kaninen kommer en bit på vägen åt mitt håll. Måtte det fungera för jag står helt perplex inför situationen. Jag har vridit och vänt på problemet och ser ingen annan lösning. Jag hoppas att kopplingen kommer snart för det är inte lång tid kvar innan det är dags för Eftersöksprov och jag skulle vilja ha med mig bra poäng så att om vi får chans på bra fågelsituation på fältet, så har vi chans på pris.

Junioren på fältet.
Foto: Katarina Persson

Bara att jobba på!

Matte som klurar på vad som pågår inne i Juniorens huvud

I'm on fire!

Eller ja, jag borde vara det men istället ligger jag i Apans bil och vaktar. Fast hon kunde glömma att hon fick ta med sig datorn in för något ska jag ha att sysselsätta mig med medan jag väntar på henne. Fast jag kan ju ta det från början.

Jag och Apan drog iväg idag. Apan påstod åter att vi skulle träna eftersöksgrenar. Jag var beredd att satsa min svans på att hon inte var helt ärlig när hon sade att det gällde träning och mycket riktigt det var ett prov. Det var min homegirl Selma som jag gått på fält med, en riktigt söt grå tjej som jag aldrig träffat tidigare och så Fifi. Fifi är inte grå, hon är häftigt brunfläckig, fransk, himla cool och vi har gått på fält tillsammans.

Idag började det med vatten och domarapan var redo med block och penna när Apan ställde upp oss. Skottet gick och jag var liksom bara sådär magiskt innan Apan hann säga apport. Jag har ingen aning om hur det kom sig att mina framtassar var i vattnet innan dum-måsen hade landat. Apan påstod att hon mest ville dunka huvudet i ett träd när jag taktiskt kryssade mig fram i vattnet till fågeln. Hon påstår att man bara ska simma rakt ut till fågeln och det är rent nonsens! Man ska simma taktiskt och kryssa sig fram så att man undviker alla sjömonster! Det vet alla utom Apan, hon är så obildad.

När jag taktiskt kryssat mig fram till den där dum-måsen, jag menar det måste vara en korkad mås som blir skjuten hur många gånger som helst och ständigt trillar ner i vattnet, tog jag den. Eller ja, tog och tog, jag bollade runt den lite och sedan kom jag på att det var ganska så kul så jag fortsatte bolla med den medan jag simmade tillbaka. Lite bannor kom från domarapan för hon tyckte att avlämningen var lite på gränsen till snabb. Dessutom kontrollerade hon dum-måsen noga, alla apor är så misstänksamma när jag har hämtat fåglar och jag begriper verkligen inte varför.

Avdrag för att jag hade gått i skottet och bollat med måsen. Fast det till trots så fick vi en 8a!!! Vi har aldrig fått så bra betyg på vattnet någonsin tidigare! Förra året fick vi en femma och förra veckan fick vi en 6a och nu en 8a!!! Apan gav mig massor av frolics och sedan började hon smida planer, för hur vi till nästa år, ska få 10p. Har jag sagt att min apa är en fruktansvärd perfektionist?!?

Efter vattnet fick jag pausa i Weimobilen medan Apan drog spår till Selma och Fifi. Jag hann bli trött och sov jättegott när Apan kom och ryckte upp bagageluckan och vi sprang ner till startplatsen för släpspåret. Det blev helt kaosigt, jag var nyvaken, spårlinan trasslade i släppet och Apan fick be mig komma tillbaka och när hon väl släppte på mig så var jag förvirrad för jag hade mitt spår men samtidigt hade jag ett annat spår intill och där luktade det av Apan. Jag sökte av och sökte av men inte sjutton hittade jag Snuffeman. Dock kom aporna fram till att det blev tekniskt fel. Spåret låg för nära det spår som Apan hade dragit till Fifi och doften från det spåret, drog in i mitt spår och allt blev bara kaos.

 Apan hade nästan maxpuls för det drog ut på tiden och hon skulle jobba. Domarapan och spårläggarapan letade upp en ny plats och sedan fick jag åter komma upp till uppsparket och denna gången fungerade allt som det skulle. Apan släppte på mig, linan löpte som den skulle och jag hade ett klockrent spår om än genom väldigt högt gräs. Jag susade igenom det, hittade Snuffeman, greppade honom och drog tillbaka i full fart. Apan ropade stilig-stilig och var snabbt framme och tog Snuffeman som jag gladeligen lämnade av i hennes händer för jag var lite anfådd. Bakom oss hörde vi domarapan ropa att så skulle det se ut! 10 poäng skrev hon i protokollet!!!

Sedan fick vi rusa. Apan hade mig och spårlinan i ena handen och Snuffeman i andra och så sprang vi i full fart till Weimobilen. Väl lastade fick Weimobilen fälla ut sina vingar och så flög vi till Apans jobb. Hon var inte borta jättelänge och jag trodde att vi skulle åka hem när hon kom tillbaka. Hon sade att det inte var möjligt men att jag skulle få belöning för min braiga insats! Vi åkte till affären och Apan kom ut med goda ostekta burgare till mig och lite frukt och dricka till sig. Tillbaka på jobbet så satt Apan på kanten till Weimobilen och jag satt nedanför och åt mina burgare. Nu väntar jag på att hon ska bli klar för nu vill jag hem till min bean-bag och gosa ner mig i filten och njuta av mitt braiga resultat.

Med stolta svansviftningar
Grå

Good vibrations!

Vi har haft ett visst sammanbrott i träningen. Vi har joggat lite och kört lite halvhjärtade lydnadspass i trädgården men i övrig har det mest varit "bryt ihop och kom inte igen" istället för "bryt ihop och kom igen". Därför blev jag så förvånad i onsdags när Apan kom hem och annonserade för flocken att K9-enheten fick klara sig själv ett par timmar för vi skulle åka och träna Eftersöksgrenarna med Camilla. Vafalls?!?

Jag är lite skakis med att träffa Camilla. Hon är domarapa och väldigt bestämd. Apan kan jag linda runt mina tassar på en sekund men den där domarapan, lindar man ingenstans! Ibland försöker jag fjäska för henne men för det mesta låtsas jag att jag inte ser henne, går och sniffar på saker och låtsas att jag inte syns. Apan säger att det inte är någon idé för domarapor ser allt!

När vi kom fram gick Apan fram och pratade med de andra aporna och jag lyssnade och hörde ord som att det bara var jag och Apan kvar på provet och att vi fick välja vad vi ville göra först. Vänta nu!!! Prov? Bara jag kvar? VAR VI SENA TILL ETT PROV?!?!?! Man får inte vara sen till jaktprov, big no no!!! och vaddå prov, vi skulle ju träna!!!

Apan sade att vi inte var det minsta sena och satte på mig mitt röda jaktspårhalsband, tog spårlinan i handen och sedan fick jag komma ut. Aporna och jag promenerade ut till en skog och jag fick vänta en bit bort men jag hade allt vittring på vad de hade med sig - en kanin!!! Jag försökte på alla sätt komma loss för att springa och ta den och protesterade högljut mot att Apan inte släppte mig. Så fick vi komma upp till starten och domarapan drog förutsättningarna och Apan drog spårlinan genom öglan på mitt halsband och tog upp mig till starten och släppte på.

Jag och Apan är överens om att hon ska följa mig och stadga med linan så långt hon får gå med och efter det är det min show och mitt ansvar. Jag har haft så tråkigt så länge att så fort jag fick släppkommandot så drog jag snabbare än Apans avlöning på hennes bankkonto. Jag följde spåret i högsta fart och hittade kaninuslingen! Lite skumt var det för det stod en apa en bit ifrån kaninen och glodde. Undrade vad hon ville med min kanin så jag gav henne en blick och sedan tog jag kaninen innan hon hann ta den och drog tillbaka i högsta fart till Apan.

Apan avskyr väntan från det att hon släpper mig på spåret tills jag kommer tillbaka. Hon säger att det är de värsta minuterna på hela provet. Jag skrämde henne dessutom. När hon ser mig komma och är nöjd med farten och att jag har kaninen så brukar hon ropa "Stilig-stilig" då vet jag att jag gör bra. Denne gången fick jag bara "Stilig-..." och sedan blev det knäpptyst och jag kände doften av Apans panik. Kaninen jag kom med saknade nämligen sitt huvud men det saknades redan när jag hittade den i skogen men det tänkte inte jag tala om för henne när hon hade lurats och sagt träning när det var prov! 

Apan i sin sedvanliga misstro, trodde att jag hade bitit av det och därmed nollat provet. Jag satte mig framför henne och hon var lite brysk när hon lade handen över nosen och kommenderade loss. Domarapan lugnade snabbt Apan och berättade att det inte var jag som hade bitit av huvudet på kaninen. Behöver jag ens säga att jag fick massor av beröm av Apan för mitt braiga spår! Ännu mer fick jag när domarapan gav oss betyg 10. Vår första 10a!!!

Nu blev jag lite nervös inför vattnet för jag trodde att Apan skulle förlora förståndet över den där 10an och bara bli sådär glad att hon inte fungerar. På något sätt så efter att ha pausat och druckit lite vatten vid bilen så var Apan fokuserad inför vattnet. Hon viskade att nu fick jag allt leverera och inte drulla till det så att vi förlorade en massa poäng. Vi ställde oss vi startplatsen, Apan kopplade loss, tog ett motvilligt steg tillbaka och sedan var ansvaret åter mitt.

Skottet gick och jag vet ju hur kul saker kommer farande när det smäller så jag var på väg att kasta mig i vattnet. Då kom jag ihåg, någonstans, långt bak i huvudet att Apan har tjatat och tjatat att man ska sitta still och ser vad det som kommer flygande, landar. Jag stannade upp och hann ungefärligt se var en dum-mås landade i vassen innan jag kastade mig i. Fick simma runt en massa näckrosor och sedan kom jag lite ur kurs. Turligt nog vet jag vad höger och vänster betyder och rent plötsligt hörde jag Apans röst från stranden, hon ropade höger två gånger. Domarapan hade påmint henne att hon har rätt att stötta mig men hon hade inte velat säga för tidigt, hon trodde jag skulle vända i så fall. Jag lade om kursen och det var ganska grunt där dum-måsen låg. Jag säkerställde grundligt att fjäderfäet var död innan jag tog den och simmade tillbaka. Glömde bort de äckliga näckrosorna och var tvungen att bogsera dum-måsen rakt igenom och det var tungt.

Från träningstillfälle. Foto: Katarina Persson Kennel Greyberry's

Vid stranden var Apan rädd att jag skulle släppa den i vattenbrynet så hon sade "Stilig-stilig" och bad mig komma upp med den till henne. Jag satte mig framför henne och hon tog dum-måsen och jag fick massor av beröm. Däremot insåg jag att domarapan inte var helt glad på mig, för hon började bläddra i papper och kontrollerade måsen. Tydligen får man inte säkerställa att dum-måsar är döda innan man simmar in med dem, i alla fall inte på mitt sätt. Den var inte krossad eller så  men där var ett litet hål i den - ups! *skämsöron*

6 poäng fick vi till slut. Domarapan sade att jag var duktig och att det inte var jättefarligt att jag inte hade väntat på kommando i starten men att hon inte tyckte om att jag hade säkehetsdödat dum-måsen. Hon sade att jag inte gjort det hade vi fått 8-9p för så bra var mitt vatten trots att jag halvdrog i starten.

Vi fick dum-måsar med oss hem för att träna och är trots allt väldigt nöjda för vår fina 10a och att vi är godkända på Eftersöksprovet för i år och därmed har vi uppnått ett av årets mål. Vi kan starta på fältprov! Inte så illa med tanke på Apans vimsighet och att hon faktiskt aldrig någonsin hade tänkt göra sådana här saker.

Med 10-stolta svansviftningar

Grå

Åkte fast!

I söndags var det en ynklig Apa som ramlade ur sängen och drog på sig kläderna. Vi tog en morgonpromenad längs stranden och jag trodde jag skulle behöva rusa hem och hämta Husse-apan. Apan blev bara blekare för varje steg hon tog och det lät som om hon skulle hosta upp lungorna - klenapan var sjuk!

Jag tyckte att vi skulle gosa ner oss men Apan öppnade till buren i bilen och när jag hade hoppat in, bar det iväg. Jag vågade inte titta på det sär liket till Apa som satt vid ratten så jag låg ner precis hela vägen. Vi mötte upp ett gäng andra Apor och till slut var vi ute i en okänd skog.

Det var dags att göra anlagsprov. Startordningen lottades och vi skulle starta näst sist. Apan var helt zombifierad och jag ledde runt henne så jag kom ut på en mindre rastrunda. Domaren kom och hämtade oss och sedan bar det iväg till spårstarten.

Apan klädde på mig spårkläderna och visade mig på spåret. Jag ville testa om hon var med så jag tog en liten tur. Apan reagerade inte och traskade efter. Domaren kallade tillbaka oss och vi fick göra omstart. Följde spåret en bit för att göra Apan och Domaren nöjda men hittade en liten intressant avvikare. Domaren kallade tillbaka och nu vaknade Apan och vart riktigt härsken.

Sedan tidigare vet vi att häsken Apa = man får passa öronen! Jag tog fart och fixade vinklar, klängde i häftig och lite utmande terräng. Där vi har tränat, är det ju rent platt! Funderade på en ny avstickare men Apan muttrade med låg och obehaglig röst att jag skulle inte ens tänka tanken. Jag spårade vidare!

Kom fram till en viltväxel och blev lite fundersam på om jag skulle följa det där tråkiga blodspåret eller det mycket mer intressanta spåret som fanns i växeln. Hade Apan pratat hund hade hon, tråkig som hon är, sagt nej men nu är hon just en trög Apa så hon gav omedvetet mig lov att följa det nya spåret. Jag tog fart över en bäck och hörde Apan plumsa i bakom...

Domaren kallade tillbaka oss igen och levererade beskedet att 25-50m längre fram var spårslutet och hade vi bara tagit oss fram till det så hade vi fått godkänt. Apan lät mig spåra upp klöven och medan jag smaskade på den så satt Apan och Domaren och tjattrade. Domaren pratar nämligen till skillnad från Apan, hund och nu åkte jag fast! Domaren hade nämligen sett när jag lurade Apan och nu talade han om hur jag gjorde - attans!

Domaren gav Apan massor av värdefulla träningstips, förklarade vad han tyckte var våra styrkor respektive svagheter. Apan var lite ledsen över att vi inte hade fått godkänt men hon rättade på axlarna och blev jättestolt när Domaren sade att jag var en av de trevligaste Weimaraner som han någonsin hade gått bakom vad det gällde spårtempo. Domaren har dömt viltspår länge så han har sett många hundar. Han tyckte att jag var en trevlig prick!

Nu kommer vi ta åt oss av de värdefulla råden. Träna mycket och komma igen!
Jag var förvånad över att Apan inte var mer tjurig och mest förvånad var hon nog själv men jag tror att vi gemensamt börjar få koll på den där otrevliga varelsen som bor inne i Apan. Tävlingsmänniska kallas det visst, Apan har en extremt aggressiv och otrevlig sådan inombords men jag tror att vi är på väg att göra den lugn, stark och trevlig *vift*

Med vänliga svansviftningar
Grå