Smells like teen spirit

Då har det gått nästan en månad på det nya året. Det började bedrövligt för min del, jag verkligen avskyr de där fyrverkerierna som människor envisas med att skjuta upp. Matte säger att vi ska fly ut i skogen eller något nästa gång det är dags. Passar mig fin-fint!


Vi tränar på med rallylydnaden och ska snart debutera i avancerad klass. Matte säger att det blir ett äventyr för sig. Med de nya reglerna som började gälla i år så får vi inte göra så många missar som vi gjorde i fortsättningsklass för då lär vi aldrig nå mästarklass, enligt matte. Nåja, vi tar de två första tävlingarna som avstämning för hur långt vi har kommit.

Jag har börjat på en specialsökkurs tillsammans med matte. Det är jätteroligt! Jag letar efter eucalyptusdoft och är rätt bra på att hitta det. Nu säger matte att jag måste lära mig att frysa till när jag hittar doften. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det men jag antar att det klarnar så småningom. Här är en filmsnutt från första gången jag hittade eucalyptus, innan dess hade jag letat små fleecebitar.

Jag fick pausa en stund och så fick jag ytterligare två gömmor. Den första jag hittar är nerstoppad i en ljusstake som står på bordet. Ljusstaken syns inte i bild. Likaså ser man inte heller när konen blivit flyttad. Den hamnade utanför bilden.



Det är jätteroligt med specialsök, av allt jag gör tillsammans med matte så tycker jag bäst om när jag får lov att använda min nos! Just nu varvar vi specialsök med, rallylydnad och kickbikedrag. Rätt lagom, en sak i taget liksom.

/Den där Bozco

Gentlemen to the left because the ladies are always right

Idag har jag och Matte arbetat med vår högerhandling. Matte säger att vi måste får till den för till våren ska vi ut och segla, hela vägen upp till mästarklass och då måste man ha en grym högerhandling.

Vi har fortfarande lite experimentverkstad på högerhandlingen och provar oss fram men idag provade vi att lägga in lite mer rörelser utöver att gå rakt fram. Jag tycker att det är ursvårt och Matte säger att min position svajar värre än en urskog i storm. Ska hon säja, hon svajar rätt bra hon med och nu när vi har börjat filma vår träning så finns det filmbevis - så det så!

Matte säger att vi kommer få till det riktigt snyggt men att vi måste träna flitigt och sedan är det nog hög tid att söka lite hjälp från de som kan bättre än vi. Fram till nu så har Matte kört någon form av gerillaträning när det gäller rallyn. Om man bortser från träningsgruppen som vi hakade på i vintras för att kunna träna inomhus, har vi inte hängt med någon när det gäller rallyträningen. Grå sade alltid att det märktes och att det var som att släppa loss två lantisar i en balsal när vi gick in på banan. Han hade nog en poäng, vi är lite oslipade och kantiga och det syns på våra poäng. Det är ju ingen risk att vi hamnar ovanför 90-sträcket just nu...

Jag misstänker att Matte har en plan för hur det hela ska lösas. Hon har ganska ofta planer som hon inte delger mig. Det hade varit väldigt kul att nå mästarklass, jag hade haft en mycket stolt Matte med mig hem om vi gjorde det...

Over & out

/den där Bozco

Stoppa pressarna!

Grabbarna grå har tävlat rallylydnad på hemmaplan, en dubbeltävling. I Apans drömscenario kom hon hem med två hundar med RldN-titlar. Det är tur att hon har oss som plockar ner henne på jorden...

I första klassen hade jag startnummer 5 och Apan kom och hämtade mig strax efter klassen hade börjat. Jag hann precis lyfta på ett bakben och stretcha lite och sedan var det vår tur. Jag och Apan tyckte att vi rockade banan, domaren höll inte med - 62 poäng. 8 poäng från godkänt resultat och jag behövde ju ett godkänt resultat till för att få min titel. Dock sätter den domaren stjärnor i kanten för särskilt väl genomförda moment och vi fick ju några med oss!

Junioren hade startnummer 27. Det föll ihop redan innan det hade startat. Apan sade att det var hennes fel alltihop. Hon är så van vid att Junioren låser sin fokus på andra hundar och att det tar tid att låsa upp honom. Hon tog därför ut honom ganska omgående efter min runda. 

Juniorens engagemang och fokus slocknade ganska lagom till att det var dags att gå in på banan och dessutom hittade han intressanta fläckar som inte funnits där tidigare. Inte blev det bättre av att Apan lyckades diska dem! Hon svängde höger som det stod på skylten, alldeles för långt ifrån den - KlantApan!

Paus och då kom domaren som hade dömt och sade till Apan att hon tyckte att allt såg så väldigt mycket bättre ut än tidigare tävling som hon hade dömt oss på och att dagens protokoll tyvärr inte beskrev det. Hon påtalade att det var så lite som allt hängde på nu och att det bara var att ladda om.

Ladda om gjorde vi! Apan körde samma strategi för min del. Jag hade nu startnummer 4 och fick nästan ingen tid alls på mig, dock körde vi fler moment utanför banan medan vi väntade. Jag tycker faktiskt att man inte borde få några poängavdrag alls, om man gör momenten perfekt på uppvärmningen!

Vi fick startsignal och jag hittade en intressant fläck vid startskylten och den följde jag hela vägen till skylt nr 9. Då insåg jag att det gick en apa och stampade irriterat intill mig. Insåg också att hon var nära att spränga hela säkringsboxen - ups! Jag riktade all fokus mot Apan och försökte göra så bra jag bara kunde på de kvarvarande momenten. Jag rockade järnet och lade till lite extra swag i stegen, flirtade med både Apan och domaren. Apan suckade när vi kom ut och frågade varför i hela friden jag inte hade gjort som jag gjorde på slutet, redan från början. Apans klubbkompisar hojtade att det hade sett grymt bra ut på slutet men Apan var ett neggo och sade att det inte räckte till godkänt nu heller.

Vi gick tillbaka till bilen och jag fick hoppa in i den sköna värmen. Apan stod därefter och inväntade rätt läge att ta ut Junioren som hade startnummer 21. Hon gick och hämtade 5 ekipage innan och sedan varvade de rastning med uppvärmning. Därefter var det dags att starta och Apan valde att köra banan i Heidi-style dvs inget fluffande, bara bestämt och tydligt med lågt mjukt beröm för att förhindra att Junioren glädjeexploderade. 

Vet ni, Junioren klistrade sig mot Apans ben och följde henne som om han satt fast i benet. Apan försökte få honom lite mer ifrån sig, när Junioren klänger på henne på det viset så slutar det i regel me att han blir överexalterad och biter i hennes tröj-/jackärm. Han bara knatade på och Apan var supernöjd när de var över banmarkeringarna och hon i sann Heidi-anda, kunde köra full fest.

På väg upp till bilen, ropade klubbkompisar grattis till Apan och hon undrade till vad. Kompisarna hade varit inne och kollat resultat på SBK-tävling och hoppsan, jag hade minsann inte fått underkänt som en viss neggo-apa påstått! Jag hade hela 85 poäng och ett nytt personbästa! Apan var tvungen att kolla själv för hon trodde inte på vad hon hörde.

Jodå, 85 poäng! Det var mitt 3:e godkända resultat och därmed fick jag min titel, RldN och är uppflyttad! Apan har lovat att jag ska få slippa tävlingar på gröna mattan, bara jag tog min titel. Hon har sagt att hon håller vad hon har lovat. Sedan grät Apan massor av glädjetårar.

En stund senare, trillade Juniorens resultat in och då var det nog flera med mig som trodde att Apan skulle dåna - 92 poäng hade det lilla krillet med sig ut från banan!!! Mer glädjetårar från Apan och massor av pussar och klappar på oss! Det är för övrigt Juniorens andra godkända resultat. Ett till och han har sin titel. Känner jag Apan rätt finns det planer för fler rallytitlar för Juniorens del.

Prisutdelningen kom även den med överraskningar. Domaren tilldelade mig och Apan, "domarens pris". Hans motivering var: "föraren startade med en hund som var på en helt annan planet och var så fram till moment 9, då hände något märkligt, rent plötsligt fanns det en kontakt och momenten bara fungerade, helt fantastiskt."

Mina 85 poäng räckte till en 15:onde plats av 25 startande hundar. Jag fick rosett för godkänt resultat, uppflyttningsrosett, snask och från det digra prisbordet, valde Apan en bra ståltermos som vi kan ha med oss till skogen.

Juniorens 92 poäng, räckte till en 9:onde plats. Han fick rosett för godkänt resultat, snask och Apan valde ett orange halsband i reflex från norska Non-Stop och tänkte att Junioren kan ha det när han springer på fälten.

Godkända resultat brukar resultera i cheeseburgare från restaurang Gyllende Måsen. Nu hade vi dessutom en titel att fira så Apan uppgraderade till min ultimata favorit - Sushi!!!

Efter sushin, blev det till att knapra på vinstben!

Vi tackar Trelleborgs Brukshundsklubb för en väl genomförd tävling, på en välskött anläggning med supertrevliga funktionärer och ett mycket generöst prisbord!

Med titelhållande svansviftningar 

Grå

Happy!

Igår kände jag mig som världens bästa hundägare! Jag vet att jag inte gjorde något som ingen annan aktiv hundsportare inte gör men "duktighetskänslan" var så härlig, jag var på så gott humör och jag fick så mycket energi, vilket jag inte på något sätt är bortskämd med efter höstens tragiska hälsotillstånd.

Hemkommen efter jobb och med middagen intagen så sträckte jag ut mig på sängen ett par minuter. Jag var frusen, trött (eget fel men jag var bara tvungen att se Seattle Seahawks historiska vändning och därmed Super Bowl-finalister) och hade en fruktansvärd huvudvärk. Först tänkte jag vila bort huvudvärken, planen övergick till att stanna i sängen resten av kvällen med en bra bok.

Plötsligt uppenbarade sig lite energi och vilja, trots huvudvärken och jag lastade båda de grå och drog iväg till brukshundsklubben. Jag som generellt undviker att dra igång träning utan en ordentlig planering stod nu på en becksvart appellplan med noll tanke. Det blev rallylydnad och jag var inne och hämtade ut skyltar och en banskiss.

Bygga banor, oavsett lydnad, rallylydnad eller agility, har aldrig varit min starka sida. kanske det där med att jag har svårt att läsa kartor och översätta dem till verkligheten som spelar in. Efter lite klurande fick jag till en rallybana som kanske inte såg ut helt som den skulle men som gick att använda. Jag säger som killen på byggvarubutiken: "Det behöver inte vara en altartavla, det behöver bara se ut som en!"

Gammelgrå fick bli först ut. Han var så övertaggad och fokuserad att när vi körde hans fokusövning som uppvärmning så fastnade mina lätt frusna fingrar mellan hans tänder, satan i gatan vad ont det gör! Han övertaggningen resulterade också i att Gammelgrås position intill min sida var obefintlig så efter tredje skylten, var det bara att vandra tillbaka till startskylten och börja om. Länge sedan vi körde hela banor men varv två så började bitarna falla på plats och Grå var sådär grym som han kan vara när han verkligen vill och aldrig någonsin vill visa i tävlingssammanhang.

Juniorens tur. Jag såg rallybanan som en chans att testa hans uthållighet och fokus på att göra saker, inte när vi var i optimalt läge utan när vi blev "kommenderade" av skyltarna. Det jag inte hade tänkt på, när jag skiftade plats på hundarna vid uppbindningsstolpen, var att Junioren skulle vara i fullkontakt med sin inre känguru. Fullkontakt är för övrigt inte en tillräcklig beskrivning, fullständigt överslag! Han hoppade, studsade och for runt i alla möjliga och omöjliga riktningar och när han är så uppskruvad, slår käftarna och han vill gärna ha något att hugga tag i. I hans värld är apans arm en perfekt sak, apan håller inte med. Juniorens galenskap, eldades på av en avundsjuk Gammelgrå som tyckte att livet var orättvist och lät meddela det - högt! Ibland räcker det inte att räkna till 10...

När Gammelgrå tystnat, Junioren sansat sig och jag hade andats ut, körde vi banan och Junioren kämpade på. Jag tränar inte rallymomenten i vanliga fall med honom och det är kul att se hur mycket han har snappat upp genom att stå och titta när jag tränar med Grå och hur mycket man har användning av andra tävlingsgrenars moment och kommandon. Det gick väl inte felfritt men helt klart över förväntan. Roterade hundarna ett par gånger och sedan fick de springa lösa över appellplanen medan jag samlade in och torkade av skyltar och koner.

Note to self! Ta av täckena nästa gång! Nordligaste delen av vår stora plan är något vattensjuk efter hösten/vinterns eviga regnande. Gammelgrå brukar anse att de är under hans värdighet att ge sig ut i blötan. Junioren har inga hämningar när det gäller sådant och nog sjutton fick han med sig Gammelgrån i jakten på några änder som ansåg att de tillfälliga sjöarna var ett bra ställe att bo vid.

Glada, avsprungna och leriga hundar lastades in och brukshundsklubben återgick till sin mörka vintervila medan jag körde hem och med nyvunnen energi körde ett städvarv innan jag tog kvällsfika och sedan kröp ner med den där boken.

/Matte

Proud Moma!

Apan och Junioren tränade vittringsträning för andra gången i Juniorens liv igår. Apan har byggt en liten film om hur det gick till. Det är tur att det är jag som är coach och har sett till att Junioren har greppat konceptet übersnabbt!

Jag och Apan tränade Rallylydnad i hallen. Hon har bestämt att vi ska göra ett nytt försök på ett sista godkänt resultat i Nybörjarklass. Hon tycker det är dumt att ge upp nu när jag är så nära en titel. Jag vet inte jag det men jag får väl traska med och se om jag känner för att anstränga mig den dagen det är dags att försöka.

Junioren fick utöver vittringsträningen, träna fotposition och korta förflyttningar samt läggande under gång. Vi har inte mycket plats i hallen men det var oavsett vilket, så mycket bättre än att vara ute i kaoset som sur-Egon ställer till med.

Med vänliga svansviftningar
Grå

One! Singular sensation, every little step...

Idag har jag och Apan, tillsammans med träningskompisar, varit i Svedala city och visat aporna och hundarna som bor där, hur man gör när man tränar Rallylydnad. Vi hade även med oss insamlingsbössor för Hundsporten har en egen insamlingsbössa för Musikhjälpen som nu ikväll är uppe i över 150.000 kronor

Jag och Apan valde att köra det som ett träningspass. Vi hade massor av störningar, goda dofter från andra hundar. Apor som gick rakt igenom vår bana med sina hundar, publik mm mm. Det var jättesvårt att fokusera för Apan hade tryckt på mig min Santa Chimney Watch Patrole-mössa och hade själv en gigantisk tomteluva. Försök själva att fokusera när man ser ut på det viset...

Till slut fick vi till det riktigt bra och sedan gick vi en runda och samlade in pengar.När vi kom tillbaka, bytte jag plats med Junioren och så fick han komma ut och dels miljöträna och sedan tränade han och Apan på sitt fria följ på rallylydnadsbanan och därmed blev han automatiskt introducerad i rallyns värld. Apan var mycket nöjd med honom.

Junioren fick dessutom prata med en gammal apa som satt i en sådan där racer-rullstol. Han rullade fram till Apan och ville prata jakt. Apan höll hårt i kopplet, slynglig Junior i ny miljö och nu dessutom en racer-stol. Junioren undersökte den superlugnt och stod lugnt och lät den främmande apan, klappa honom. Apan i stolen blev superglad när han bad Junioren komma upp på kanten mot racer-stolen. Junioren reste sig försiktigt tog och stöd mot racer-stolens armstöd och gav honom en försiktig kind-dutt. Apan var superstolt!

Jag och Junioren bytte av varandra ett par gånger och ett tu tre hade det gått två timmar och det var dags att åka hem!

Insamling pågår!
Foto: Apan

Med uppvisningsglada svansviftningar

Grå

It's time to que the music

Det lackar mot jul och jag är bizzy! Bäst att hålla utkik efter den feta apan i röda kläder! Han är sneaky och jag måste erkänna att jag ser det som ett misslyckande att jag inte har lyckats fånga honom. Som bäst en luva och vad ska jag med den till?! Förra årets jakt misslyckades kapitalt!

Pointar på fasan i väntan på att hitta en Tomteusling att pointa på.
Foto: Apan

 Stridsvargen som var satt att vakta vid granen, måste ha tittat för djupt i apornas flaska med julmust. Hur kan man annars förklara att en statlig stridshund, ligger utslagen och snarkar så att han dreglar när en rödklädd fetto-apa drar förbi och dumpar leksaker och godis i ens julstrumpa?! Själv bevakade jag kylskåpet och kan med stolthet meddela att inte en endaste liten prinskorv försvann under mitt pass!

Jag har lagt upp en ny taktik för i år. Jag ämnar lägga den lilla pestråttan på fårskinnet vid öppna spisen och vara lockbete, någon nytta ska jag väl ha av honom. Stridsvargen ska vakta hallen och själv tänker jag lägga mig i bakhåll under matbordet. I år ska jag bara fånga honom!

Jag & Junioren i hårdträning inför årets tomtejakt.
Foto: Apan

Jag var tvungen att avbryta mina jaktplaner och följa med Apan och Junioren till världens bästa Tant och hon är inte så lite bäst. Våran fantastiska tränarapa, ska döma på Lydnads-SM 2014. Sade till Junioren att nu fick han banne mig skärpa sig när det kom till träningen. Går inte gå där och lalla när man har en så celeber domare!

Jag och Apan tränade på att värma upp och hitta fokus och så lade vi lite krut och energi på att träna på backningar och sitta framför. Visserligen rallylydnad men det skiljer inte sporterna så mycket åt och varför inte passa på när man har en duktig instruktör att få hjälp av. Jag och Apan var grymma och vi fick till ett grymt fritt följ!

Kanske hörsammade den lille fjanten min uppmaning. Han och Apan lade i alla fall större delen av tiden till att fokusera på fritt följ som de är i uppstarten av. Dagens stora överraskning var att Apan fick lägga in helomvändningar och vinklar och de fixade det. I lugnt och fint tempo med omvänt lockande på vänster hand så gled de iväg, höll kontakt, svängde, återfick balans och gled vidare. Ni får tro vad ni vill. Jag tror att när Tant säger att de är redo, då går de där två ut och rockar på appellplanen och så kan alla som säger att det inte går att träna lydnad med weimaraners, gå och dra något gammalt över sig. Med Juniorens höga arbetsmoral, vilja att göra rätt och Apans petighet så kan det bara sluta där. Jag var riktigt stolt över de där två.

När de kände att det var läge att sluta träna fritt följ, hade de ett par minuter kvar. Dessa användes till att introducera budföringen i appellklass. Första försöket någonsin och lillskiten fattade galoppen direkt. Sedan var där en viss trötthetsseghet i hans lilla hjärna som kortslöt honom vid ett par av repetitionerna men på det stora hela så behöver momentet bara nötas och framför allt, nötas med störningar sedan kan det kryssas av listan!

Stridsvargen rehabar vidare. Kan säga, för att uttrycka det milt, att han har blivit rätt besatt. Han tar Husseapan på släp över parkeringen, bort till sidoingången på rehabavdelningen. När Apan han anmält dem i receptionen, kommer hon och öppnar.

Stridsvargen väntar på att Apan ska öppna dörren.
Foto: Husseapan

När rehabapan kommer och hämtar dem i väntrummet, hälsar han inte ens, han tar Husseapan på släp in i poolrummet, står hjälpligt still i duschrummet och sedan har han så bråttom ner i poolen att alla tre aporna måste koordinera och vara blixtsnabba med att få ner rampen i poolen, hålla i och samtidigt hålla sig undan för att inte bli dränkta av hans plaskande.

Stridsvargen pausar i rehabpoolen. Den enda gången Apan hinner fotografera.
Foto: Apan

Med tomtejagande svansviftningar
Grå

Veckans tankar - inspiration & lärande.

Det kan vara tvära kast med känslorna kring hundverksamheten. Under veckan har jag känt mig "mätt" och oinspirerad. Kanske för att det mest är utställningar inbokade för hösten, att jag inte gillar utställningar om än att jag ser miljöträningsaspekten i det hela. Inte blev det bättre av att jag bevistade en tillställning där de faktiska hundkunskaperna var minimala men åsikterna om hur saker och ting ska göras med hund, var monumentala. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag var så less på att "prata hund" på en så basal nivå, att jag inte ville prata hund igen.

I morse ringde klockan väldigt tidigt. Jag hade tagit på mig att vara spårläggare på appelltävlingen som Trelleborgs BK anordnade. Med veckans mätthetskänsla, tröttheten på hundprat och en Junior som hade varit väldigt aktiv under natten och begränsat sömnen avsevärt, hade jag mest lust att dra täcket över huvudet och somna om.

Jag ska villigt erkänna att det var första gången jag stampade ut spår a la SBK. Jag är van vid helt andra typer av spår. Viltspår med många vinklar, både blodade och oblodade, öppna vinklar, slutna vinklar, snäckor, stjärnor, återgångar, gärna med så mycket störningar som möjligt, ner i diken, över vatten och stengärden. Lägger jag inte viltspår så lägger jag spår till tjänstehund och där gäller det att tänka som en flyende brottsling. Jag brukar säga att jag intar rollen av höggradig rattfylla som flyr undan statens ädla fyrbening. Jag är bra på sådana spår, de ska vara långa och inte gå att förutse.

Klubbens ordförande hade dock förberett och jag fick en lunta i handen vid ankomst. Tider för när spåren skulle trampas ut, spårskisser och skriftliga instruktioner. Dessutom var alla spåren redan "pinnade" dvs några tappra eldsjälar hade varit ute under gårdagen och mätt ut spåren så att det skulle bli rätt idag. Väldigt lyxig att få allt serverat på det viset. Bara att stampa ut, i min värld, väldigt enkla spår. Men jag antar att man börjar någonstans och den kraftiga vinden och torrt i marken, bidrog till att lägga in lite svårighet. Dvs för förarna att tänka till på hur vinden låg och hur de släppte på i spårstarten. Självklarhet i viltspåret som har upptagsruta som spårstart. Inte helt självklart hos alla startande ekipage när jag studerade hur man tog sig an spåren.

Sista startande nollade sitt spår och eftersom jag hade lite tid på mig, innan mina funktionärsåtaganden behövdes igen så jag såg min chans. Jag stod kvar vid sista spåret som hade erhållit vissa klagomål från den nollade deltagaren innan denne lämnade. Jag ville se om klagomålen stämde så jag lastade ut lilleman, 6,5 månad, orutinerad men med ett spårintresse av nåde, selade på honom gick upp mot vinden och han nöp i spåret klockrent! Första rakan upp till första vinkeln, hade vi kraftig sidovind. Lilleman följde avdriften, stannade upp, tittade på mig med en blick som sade "Driver du med med mig? Var är mitt spår?" Sedan traskade med sin gängliga seriefigursgång upp till spåret, nöp i och följde det upp och vinklade av prydligt i vinkeln.

Vi har bara spårat på stubb en enda gång tidigare och nu var den första halvan rapsstubb, andra halvan av spåret var vetestubb. Nu har ju lilleman ingen direkt aning om varför det ligger markeringspinnar i spåret och det syntes i hans kroppsspråk att han noterade pinnen men glatt spårade vidare. Jag plockade upp den i farten och traskade vidare, spänd på övergången till vetestubben, inga problem! Fram till andra vinkeln och han vinklade av snyggt och prydligt, utan jakthundarnas annars så vanliga ringning. Sista rakan märkte jag att han flera gånger lurades av att spåret åter hade kraftig sidovind, i kombination med att det nog började snurra lite i den lilla hjärnan. Det blev lite irrande men efter en stund var vi framme vid slutpinnen. Megastolt matte som kände en enorm kick att jobba vidare med spår och lägga upp en plan för önskvärt markeringsbeteende. 

Eftersom weimaraners i sitt egentliga arbete pointar(fryser), inväntar kommando och sedan agerar efter angett kommando, funderar jag på en frysmarkering och kommenderad apportering (belöning) för att sedan återuppta arbetet. För överarbetat? För komplicerat? Jag vill inte ha läggande med tanke på deras tunna hårlag på buken och jag vill inte ha spontanapportering. Lilleman är en naturlig apportör och jag vill utnyttja den lusten i belöningssyfte och samtidigt behålla en arbetsfokus. I min hjärna så är en frysning(point) markeringen, apporteringen en glädje/belöning där han fortfarande ligger kvar i arbetsfokus. Tänker jag helt galet?

Tillbaka på klubben, hade de börjat köra budföringen, därefter platsliggning. Efter det var det dags att dra på sig funktionärsmanteln och den betungande(faktiskt väldigt lätta) uppgiften att visa den ena domarens siffror i lydnadsdelen. Detta var dagens mest lärorika del för min del. Domaren berättade gärna hur han resonerade kring sina beslut och vad han tittade på och hur han bedömde vad som ägde rum framför oss. Det var även intressant och lärorikt att studera förarna, hur de agerade på sina hundars beteende. Jag åkte hem från klubben, med massor av energi och träningsvilja. Jag säger som Hanna - "Hur svårt kan det vara?".

Väl hemma var det bara att packa om och köra iväg igen. Stridsvargen med tillhörande koppelhållare ville ha hjälp med skyddsarbetet och det är ju lite svårt att träna skyddsmoment på egen hand. Idag körde vi alla vargens uppkörningsmoment med endast kort belöning mellan varje. Jag räknar nya blåmärken och kommer ha en mycket öm punkt imorgon, efter en rejäl korgstöt. Men vargen var nöjd om än att det är lite väl optimistiskt att tro att figuranten ska kunna kasta boll i alla lägen...

Kort mat & vilopaus och sedan var det Grås tur. Vi gick ner till den stora gräsplanen och hade med oss en drös dummies. Det blev både raka apporteringar och övningar med dirigeringar. Lite stökigt till en början men det föll så småningom på plats. Efter apporteringen, ett kort lydnadspass med fokus på positionen i det fria följet. När positionen blev stabil, lade jag in en kedja med rallymoment. Jag önskar att alla kunde få se Grå när han är sådär superfokuserad och engagerad som han kan vara när vi tränar i ensamhet. Det hade varit en lisa för självförtroendet för oss som ekipage.

Efter en lång dag som har varit 100% hund, är det skönt att få sammanfatta intrycken och sedan lägga upp ett par väldigt ömma fötter i högläge.

/Matte

Paint it white

Vi var på vår tävlingsklubb idag och tränade rallylydnad tillsammans med Bonnie & labradoren Calvin aka Kalle. Tydligen har vi, utöver kedjor & lås, införskaffat en grindvakt modell sticksig!

Efter att ha meddelat det hemliga lösenordet, blev vi insläppta och kunde börja träna. Jag hade en slinga på 5 skyltar med långa transportsträckor.

Jag och Apan tränar ganska ofta utan skyltar och koner. Ibland har vi lekt med tanken att vi skulle skaffa egna skyltar och skylthållare men de är ju så sabla dyra! 

Idag låg fokusen på transportsträckor och att göra momentet på rätt ställe i förhållande till skylten. Vi får nog träna mer på det om vi ska kunna tävla om ett par veckor. Ringrostighet var namnet!

Vi fick till bra kontakt i alla fall och transportsträckorna gick kanoners. Bra att kunna checka av det eftersom vissa domare gillar att lägga in långa transportsträckor mellan skyltarna.

När jag var klar med min slinga, utvärderade vi och sedan var det Juniorens tur. Han skulle gå en rastrunda runt appellplanen och naturligtvis hittade han plommonträdet...

Även Junioren har nu introducerats till rallylydnadens värld. Han fick börja träna ingångar till höger och vänster sida från att sitta framför. Dessutom började de göra en stegvis kontrollerad förflyttning som ska bli en vänsterrotation.

När även Junioren var klar, var det dags att åka hem. Apan fick rasta Stridsvargen för Husseapan låg och snarkade efter deras andra nattpass av tre. 

Efteråt var det bara att inta första parkett och studera när Apan målakluddar. Det är inte utan att man vill lägga en tass över  nosen för att slippa skämmas å hennes vägnar. Denna gången är det insidan av ytterdörren som ska gå från deprimerande mörkgrön till vit. Vi får väl se om hon lyckas.

Med rallyglada svansviftningar 

Grå

Oh happy day!

Idag har jag och Stridis haft lite andrum. Apan lämnade Junioren på dagis för att Husseapan skulle få sova ut efter sitt nattpass. Det blev även möjligt för Stridis att vila ut. Han har haft lite diffust ont i sin kropp de senaste dagarna och behöver ta det lite lugnt. Själv njöt jag av att kunna sova lite varstans i huset och inte behöva vara barnvakt i köket åt Junioren.

Apan hämtade en mycket trött liten Junior från dagis. Dagisapan har ju själv en söt weimtik och de hade lattjat järnet under dagen. Apan fick bilder under dagen från dagisapan.

När Junioren hade ätit och både han och Apan hade vilat, drog vi till klubben för att träffa Bonnie och hennes husseapa och träna rallylydnad. Det var grymt längesedan vi tränade tillsammans och minst sagt hög tid. Det blev en superbra träning!

Apan började med att duka upp och hon hade en plan för träningen. Jag fick börja och momentmässigt har vi idag tränat slalomet, 360 grader, sitt framför - ingång höger/vänster och mallenuttsväng samt 1-2-3 bakåt.
Fokusmässigt har vi jobbat med att Apan ska vara lugn, tydlig och dra ner på tempot så jag hinner med att fatta vad hon vill och samtidigt hålla koll på mina tassmyror.

Halvvägs igenom fick jag pausa och då hade Apan Junioren ute. Han fick miljöträna för han har aldrig varit på Klubben. Han har bara varit med på vår Tävlingsklubb. Det var kursavslutning för en grupp idag så han hade många hundar att titta på. Han fick träna på att ligga stilla på sin pausfilt och bara hålla kontakt med Apan trots störningar. Han fick även träna på att söka kontakt med Apan genom att nosdutta hennes hand. Han fick allt störningsräning av kurshundarna men skötte sig ypperligt.

När Junioren var klar, fick jag komma ut igen och så jobbade vi vidare med tempo, tydlighet och lugn och vi fick till en kanoners träning!

Eftersom det var kurs kunde jag och Bonnie inte röja loss som vi brukar. Lite synd men så blir det ibland. Tur i oturen var det kanske att vi inte fick röja. När vi kom hem konstaterade Apan att hon hade glömt våra röda koner som ser ut som kinahattar. Först tänkte hon åka ut tidigt på morgonen och plocka upp dem men sedan blev hon nojig.

Resultatet - en skymningspromenad tur och retur med koppelträning där vi mötte apor, apor med konstiga leksaker som körde jättefort, partajande apor, cyklande apor, mopederande apor och apor som satt i bilar. Inte att förglömma apor som gärna står och halvgömmer sig i sina trädgårdar. Gick hur bra som helst för Junioren i samtliga möten. Retligt nog så är han, efter idag att döma, bättre på att promenera på slakt koppel intill Apan...

Med glada rallysvansviftningar
Grå

I think she got it!

Poletten har äntligen trillat ner på Apan och hon har greppat konceptet förberedelse. Lite imponerad av att hon skrev en träningsplan för Junioren innan jobbet och en till mig under dagen. Innan hon drog igång förberedde hon belöningssnacks, fixade med min nya snygga ruta och innan jag och Junioren fick komma ut i trädgården, hade hon varit ute och förberett allt.

I min planering stod rutan med fokus på placering i mitten, fritt följ, dirigerad apportering, inkallning med läggande och sedan körde vi vår första RL-honnör och en spiral i både höger och vänstervarv. Det var lite blandat resultat idag. Vi var inte helt i fas med varandra hela vägen.

Honnören blev grymt bra och likaså spiralen och rutan. Den dirigerade apporteringen och inkallning med ställande, vet jag inte riktigt varför vi inte fick ihop det. Turligt nog avslutade vi med ett kanoners fritt följ samt lite bolljakt som vi har som tradition att avsluta träningen med.

På Juniorens träningsplanering stod kontaktövning, nos-&tasstarget och pausfilt. Han var grymt duktig på att greppa pausfilten, trots att han inte vet vad ordet ligg betyder. Låg jättefint. Tasstargeten har leksaksbelöning och den börjar klarna i den lilla virrhjärnan, likaså att dutta Apans hand med nosen.

När vi hade tränat klart tog Apan med oss ner till stranden. Hon kastade i min fina flytfyr så att jag fick simma ut och hämta den. Junioren hade sele och en spårlina kopplad och varje gång jag sprang i efter flytfyren, sprang Junioren i bakom mig. Han vågade inte börja simma men nära nog. Eftersom han var så duktig, släppte jag fyren i vattenbrynet så han fick lite belöning samt nöjet att bära upp fyren på land igen.

Med vattenbusiga svansviftningar
Grå

Keep it simple

Jag förstår inte varför apor alltid ska krångla till det. Dagens träning är ett tvättäkta bevis på att när man inte komplicerar saker så fungerar det med andra ord - förenkla din träning och bli inte förvånad om resultaten kommer snabbare än du anat. Gammalt weimaranerordspråk om ni frågar mig...

Weimobilen är hos sticksapor, den har ont i magen och förhoppningsvis kan de laga utan att laga mer trasigt. Därmed är Apan förpassad till cykel och det är ju som alla vet, en syn för gudar eller snarare, man vill bara lägga tassen över nosen och slippa se eländet. Det blev till att trampa till lokala klubben för kvällens träning med Bonnie och hennes husseapa. Apan tjattrade något helt otroligt om att jag skulle ta det lugnt för det kunde vara halt och då riskerade hon att dratta omkull, hon låg konstant på bromsen. Jag lyckades dock hålla en stadig galopp hela vägen dit och hon kraschade ju inte så hur halt kan det ha varit?

Nu när Weimobilen är ute ur bilden så finns det ingenstans att frakta en massa pryttlar. Vi hade min träapport, en target och belöningsgodis och konstigt nog klarade vi inte bara av att ha en träning utan en massa koner och annat dravel på planen, vi hade den bästa träningen sedan vi var uppe hos Tant!

Vi värmde upp med LkI-apportering. (Tant! Jag ser till att Apan inte slaskar fritt följ ;) ) Efter det blev det lite LkII-apportering som snabbt gick över till LkII-hopp med och utan target. Apan var lugn och gav lugna kommandon och då är det ju plättlätt att följa hennes anvisningar. När hon är sådär supersnabb, blir mina tassmyror helt tokiga och har raveparty! Försök vara fokuserad och göra vad man ska då om ni nu kan!

Från hoppet gick vi över och tränade fritt följ aka tramsigt traskande med risk för nackspärr. Vi var grymma! Det var lite svårt att hålla positionen precis i början. Det är liksom lättare att traska tramsigt om man går en bit ifrån Apan och sedan sneställer sig lite. Mycket lättare att glo på Apan då. Hon gav den där braiga signalen och när jag tryckte nosen mot hennes handflata och fick en köttbullsbit. Efter det, gick jag med på att hålla mig rätt. Apan var fortfarande lugn och visade tydligt i förväg vart vi skulle ta vägen. Tror aldrig att vi har kört ett så bra fritt följ, någonsin!

Fria följet övergick i rallyövningar. Jag bara fortsatte följa Apans lugna kommandon och handsignaler och vi satte nästan allt. Ibland, när Apan var lite snabb, blev det något sneda sättanden framför men när vi tog om dem, satt de som de skulle. Mallenuttsvängen var vi grymma på och alla vändningarna som man hittar i ett normalt lydnadsprogram, satt också bra. Bara för att Apan var så glad och allt var så superpositivt, gick jag med på att lägga mig. Gissa om Apan blev glad!

Efter att ha röjt loss lite med Bonnie som avslutning på träningspasset, var det dags att släpa hem Apan igen och nu hade tom hon fattat att det inte var halt och vi höll ett bra tempo hem. Lite galopp men mest en bra ökad trav och jag kunde dra i ett jämt tempo.

Nu ska jag softa och snacka strunt med Stridis. Han är lite avis på att jag får hänga med snygga tjejer på mina träningar, de där polistjejerna han hänger med på sina träningar, verkar lite knepiga och asociala. Han har haft en svart rookie med sig i bilen idag så jag tänkte bjuda på ett ben och höra hur det var.

Med glada svansviftningar
Grå

Lose Yourself

Idag var jag och Apan på vår andra rallylydnadstävling och det var tack vare mig att vi kom dit i tid! Om man nu ska vara framme så ska man inte ställa väckarklockan på tiden då man måste åka. Pekar inte tass åt någon men APAN kanske borde tänka efter en gång till i fortsättningen. Nåja, visste att det betydde mycket för Apan så när det var 20 minuter till avfärd och ingen rörde sig i sovrummet så körde jag morgonrevelj - skyll er själva!

Vi tävlade på Lunds BK som för dagen hade hyrt in sig i ridhuset på Eslövs RK. Vi kom dit i bra tid och Apan gick iväg för att startanmäla och gå banan. När hon hade gjort det, rastade vi och försökte värma upp ute i snön. Det gick inte så bra för där var så mycket hundar och Apan var ovanligt observant och noterade att inropen till uppvärmningsbanan inne i ridhuset och banorna, fungerade mindre tillfredsställande. Det gjorde att vi helt enkelt stod och höll koll på när vi skulle in.

På uppvärmningsbanan fick vi till det riktigt bra och sedan var det en mindre trevlig hund som talade om att den inte tyckte om någon, utan att vara ombedd och då tappade vi vår fina fokus. Apan blev stressad och innan vi hann samla ihop oss, ropades vi ner till vår bana. Kan säga att jag tyckte den var toppen, den var full av sådant där smaskigt som de hornlösa älgarna, lämnar efter sig och det måste man hitta varenda flisa av. Okeeej jag erkänner, jag kickade upp Apans stressnivå ett antal snäpp men det var inte avsiktligt - faktiskt!

Starten avklarades och jag lyckades plocka upp smask från marken på väg till första skylten som var 360-höger: -1 för nos.
Skylt 2 var Sitt-gå runt: Jag letade smask och traskade före Apan och fick gå tillbaka och satte mig och Apan susade runt mig så fort att jag inte hann tänka - stressapa! -1 för nos, -1 för sträckt koppel, -1 för snett sättande. Dessutom cashade Apan in -1 för förarfel. Hoppsan!
Skylt 3 var helt om vänster i ett hörn med massor av smask: -1 för bristande samarbete. Kan bero på att jag var upptagen med att vittja marken på smask, Apan ruttnade ur och bara gick iväg med mig på släp i kopplet...
Skylt 4 var spring: Inga anmärkningar
Skylt 5 var normalt tempo: Inga anmärkningar
Skylt 6 var framför 1-2-3 steg bakåt: Apan har dragit på sig -1 för förarfel och vi vet faktiskt inte vad det var hon gjorde som var fel. Misstänker att en fot har varit på turné och inte hållit sig stilla på rätt ställe.
Skylt 7 270 vänster: Inga anmärkningar
Skylt 8 var spiral åt vänster: Här blev det fullständigt bananas! Jag hittade massor med smask och rusade fram till det så Apan höll på att tappa kopplet, sedan var jag rent plötsligt lika långt bakom henne och när jag sprang ikapp fick jag syn på hundarna på andra sidan banan och spanade in dem medan jag åt mer smask. Apan ruttnade och traskade vidare och då skulle jag springa ikapp och hamnade på fel sida av henne och jag vette sjutton om vi inte snurrade bort oss bland konerna helt. Vi har i vart fall fått -10 för ej korrekt utfört moment - HEPP!
Skylt 9 var sitt framför-vänster ingång- framåt: -1 för nos
Skylt 10 var enkel slalom: -2 för sträckt koppel... kan hända att jag höll koll på annat än Apan...
Skylt 11 var tysk/mallevändning: Ingen anmärkning
Skylt 12 var sidosteg till höger: Ingen anmärkning
Skylt 13 var läggande under gång: -1 för nos. Hallå!!! Jag var ju jättenära allt smask!!!
Skylt 14 var sitt-spring: YES!! Äntligen något jag är grymt bra på! Dessutom kom målskylten efter det och då får jag springa hela vägen ut från banan. Glömde att slöapan inte är i närheten av weimaranerfart för hon blev ju hopplöst på efterkälken -1 för sträckt koppel...

Vi fick totalt 74 poäng och har därmed vårt andra godkända resultat på vår andra start och det är vi grymt nöjda med. Godkända resultat är liksom en bonus. Målsättningen är att ha kul och att Apan inte får bryta ihop och låta hennes inre tävlingsmonster ta över. Idag var det nära men hon lyckades samla ihop sig och när jag drog iväg på sista momentet så skrattade hon bara. Hon har faktiskt humor men det sitter långt inne.

Sedan tänker jag utdela några egna minus:
-1 till protokollskrivaren som har använt en trubbig blyerts så att det är halvt omöjligt att läsa protokollet.
-1 till att det tog evigheter från det att Apan lämnade mig för prisutdelning tills hon kom tillbaka.
-10 till Apan och Tilas Matteapa för att jag inte fick hänga med min flickvän Tila!!!

Fast megaplus till att Apan körde en annan väg hem enkom för att stanna på restaurang Gyllene Måsen så att jag fick min ostburgare!

Megagrattis till Tila med flock för samtliga var på pallplatser idag!!!

Det som var bra med dagens tävling är att Apan nu äntligen har förstått, hur viktigt det är att hon tar kontroll och förblir lugn. Att hon är lugn i rösten och att hon gör momenten lugnt så att vi inte skenar runt och förlorar kontakten med varandra som vi gjorde idag. Att hon är noggrann och petig med detaljerna och det känner vi är vårt handikapp. Vi har ju inte gått några kurser, vi har bara tränat med kompisar och läst på skyltarna. Nu ska vi nöta om från början med fokus på detaljerna och att arbeta lugnt och fokuserat. Då är jag helt säker på att det kommer gå kanon på nästa tävling *vift*

Med glada rallysvansviftningar
Grå

Get'Cha head in the game

Ny dag och vilken överraskning, träning igen...
Idag åkte flocken till en gräsplan som vi brukar vara och träna på när vi vill ha det lugnt och bara lite störningar. Egentligen var nog ingen jättetaggad, jag börjar känna mig lite mätt på träning efter en intensiv vecka, Stridis var seg efter gårdagens springande och aporna såg ut som kom och hjälp mig och dö.

Stridis fick börja. Han fick träna på sina stegförflyttningar, inkallning med läggande samt fritt följ. Han har så bråttom när han springer mot Husseapan att han får en nästan lika lång landningssträcka som en jumbojet. Ni vet hon pet-apan, hon bara måste justera sådant. De fick till ett riktigt snyggt.

Stegförflyttningarna till vänster börjar bli grymt snygga. De till höger måste de putsa lite mer på men de är på väg. Sedan är det backningarna. Stridis får liksom inte upp rumpan från backen och skuttar mest bakåt men vi kommer nog på lösningar på det med.

Sedan var det min och Apans tur. Vi tränade fritt följ och har konstaterat att Apan inte ska ha vare sig Arak-jackan eller keps på sig. Jag vill se henne tydligt och gör jag inte det så hamnar jag i en väldigt framskjuten position när jag försöker se hennes ansikte. Vi passade på att köra rutan också. Det var lite stök i de första skicken men till slut fick vi rätt på den med och utan target. Då var vi mycket nöjda!

 Tränade lite rallylydnad också. Vi får ju kämpa på nu när vi har hittat vår sport. Vi tränade momentet sitt-1 steg till vänster-kalla in-sitt. Husseapan hjälpte till att hålla koll och nu förstod jag äntligen att det är meningen att jag ska sitta kvar. Hur skulle jag veta det? Jag har ju bara tassat efter Apan lite tyst och dykt upp vid hennes sida när hon har sagt hit och då har hon blivit jätteglad. Hon kunde ju ha varit lite tydligare med det där kvarstannandet, tycker jag.

Stridis fick komma ut och köra saksök på riktigt små saker.

Han var superduktig och gjorde väldigt fina markeringar.

Stridis avslutade sin träning med att röja med sin nya boll. Jag och Apan har åter hittat en belöningsboll vars tillverkare påstår att bollen är oförstörbar. Vi tror det när vi ser det! Vi konstaterar att hitentills står det 7-0 mellan Stridis och oförstörbara bollar.

När det var min tur igen fick jag köra lydnadsapportering. Till apporteringen i lydnadsklass 2 körde vi med en vanlig apportbock men i den dirigerade apporteringen som vi har lyft ut från elitklass, körde vi med mina fina rosa dummies.

I rallylydnaden har vi börjat jobba med snurren under gång och den är lite förvirrande men vi ska nog få kläm på den. När träningen var över, hjälpte jag Apan att samla ihop alla våra koner. Hon har lovat mig ledigt imorgon, det ser jag fram emot!

Med vänliga svansviftningar
Grå