I still mess up but I'll just start again

Igår var det eftersöksprov. Matte hade anmält oss och vi har tränat massor. Jag gjorde de där proven i unghundsklass men då var Matte alldeles för fokuserad på att jag skulle bli världens grymmaste apportör och plocka hem på priser på fältprov. Hon glömde att det skulle vara roligt och jag tyckte att det var jättetråkigt, att apportviltet av jätteäckligt och läskigt och till slut vägrade jag vara med. Grå tyckte att jag var en barnslig omogen tönt och tyckte att jag skulle växa i tassarna och skärpa till mig.

Matte insåg till slut situationen och så gjorde vi en lång time out, där vi inte tränade någon apportering alls om man bortser från den vi gör i lydnaden. Den apporten är i smaskigt trä så den har jag tyckt om hela tiden. Förra våren flummade vi med på en apporteringsträning och Matte konstaterade att även om jag tyckte det var kul att hämta dummies så var jag fortfarande inte redo.

För ett par veckor sedan kom jag fram till att man faktiskt kan bära de där kaninerna och Matte var superglad. Sedan åkte vi och tränade i hällregn och då var där en pytteliten halvdränkt kaninusling och den vägrade jag bara ta. Matte muttrade att det faktiskt händer att det regnar när man är ute på jakt och att man inte bara kan få torra fina kaniner hela tiden. Hon kan ha muttrat något om att jag är en bortskämd primadonna med divalater också. Hon muttrar en hel del och jag lyssnar inte alltid.  Vi har inlett förhandling om det där med blöta kaniner men i väntan på lösning får jag änder att hämta och de är ju liksom alltid blöta för de bor i vattnet. De blir inte heller sådär äckliga av att vara blöta som kaninerna blir.

Igår började vi med vattnet. Jag följde med Matte riktigt prydligt ner till domaren och domarsekreteraren. Vi fick anvisning och skulle gå ner till startplatsen, jag gillar inte främlingar så Matte lät mig nosa av i lugn och ro. Domaren blev lite otålig men Matte låtsades vara döv. Jag satte mig ner, Matte gav klartecken och så överraskade jag Matte med att sitta still i skottet. Jag simmade ut, stannade till i vegetationen mitt i ån. Matte ropade att jag skulle simma vidare, att anden inte låg där jag stod. Jag simmade över till andra sidan om hittade anden men hallå vad den luktade! Jag höll upp den för att visa Matte att jag hade hittat den och sedan lade jag den prydligt på kanten och simmade tillbaka till mitten, Matte kallade in mig, klappade om och sade att det gjorde inget. Hon sade: "Vi tar den nästa gång B."

Foto: Susann Holmquist

 Egentligen är det inte så lönt att göra släpspåret på land om man har betyg 0 i vattenmomentet och Matte tänkte först att vi skulle åka hem. Sedan slog Mattes snåltarm till. Hon menade att hon hade betalt för att delta, vi hade kört långt och då kunde vi lika gärna ta släpspåret som ren träning och få reda på vad domaren tyckte. Därmed hängde vi med till släpspårsstarten.

Jag tänkte att jag nog fick skärpa till mig så jag följde med ner till spårstarten, Dagen till ära, hade jag Grås röda jakthalsband. Släpspåret var Grås paradgren och han bar alltid det röda halsbandet. Matte satte det på mig och sade att hon hoppades på att det gav oss tur. Jag följde med Matte ner och hon visade mig var jag skulle börja leta. Plätt-lätt!!!

Jag satte av direkt, hittade fram till anden, plockade upp och drog tillbaka. Strax innan jag kom fram till Matte, tvärnitade jag. Vad sjutton gjorde domaren där ute i skogen? Skulle jag lämna anden till honom? Detta krävde att jag lade ner andskrället och funderade lite. Matte ropade att jag skulle ösa på och komma till henne, jag var lite förvirrad men jag plockade upp anden, letade upp henne och höll i anden tills dess att domaren sade att Matte fick ta den. Vet ni, jag tror aldrig att Matte har varit så glad! Vi fick en 9:a av domaren, han drog 1 poäng för min funderingspaus.

På vägen hem från provet, stannade vi och firade vår 9:a på KFC. Matte sade att den var värd att fira men hon sade också att det inte blir fler KFC-besök på ofullständiga eftersöksresultat i fortsättningen.

/den där Bozco

The show must go on...

Apan är sjuk, igen!

Hon har ont i lungorna och kan knappt röra sig utan att flåsa. Hon åkte till sticksaporna och de sade att hon inte hade lunginflammation och inte behövde mediciner. De sade att hennes kropp behövde vila och sedan har hon fått en remiss till någon särskild apa som ska utreda hennes lungor.

Problemet med en sjuk apa är att det inte händer så mycket. För egen del gör det inte så mycket. Jag har inga problem att ligga under en varm filt eller pyssla om min tigger.

Junioren däremot, inte lika tillfreds. Det blir väldigt stökigt i lyan med en Junior som inte har fått jobba av sig alla tassmyror.

Husseapan bestämde sig för att ta tag i det hela så det blev lugnt igen. Apan fick trassla in sig i en massa kläder och så följde hon och Junioren med Husseapan och Stridsvargen till spårskogen. Under tiden höll jag ställningarna hemma, tog hand om disken och skötte om några av Apans krukväxter...

Apan fick börja lägga ut ett spår till Stridsvargen och så gick Husseapan ut ett spår till henne och Junioren. Apan berättade att trots att hon lade spåret i lätt terräng höll hon på att hosta och flåsa hela vägen.

När hon kom tillbaka så fick hon ta ut en heltaggad Junior ur bilen. Det fick det bli lite ordning och reda- träning fram till spårstarten. Det är liksom inget fel på Juniorens spårintresse. Apan var mycket nöjd att han satt fint medan hon delade på.

Därefter brakade de iväg. Apan hade ju i sitt sjukliga tillstånd tagit gympadojor, typ världens sämsta dojor att spåra i när man är i skogen! Utöver det, inga handskar! Hon hade lämnat sin nya fina lina hemma för att den ska kortas och hon ville inte smutsa ner den innan hon hade gjort det. Hon hade tagit min gamla reflexlina som bränns när hon inte har handskar - klantapa!

Går säkert bra att ha den linan när jag spårar, jag har inte så bråttom. Apan har nu tre brända punkter i sina tassar. Resultatet av att surfa på skosulorna  bakom Junioren...

Husseapan hade lagt ett 800m långt spår med många vinklar i ett område som är nerlusat med rådjur, vildsvin och harar. Mycket riktigt hade det också sprungit rådjur framför Husseapan när han lade ut spåret. Rådjur är Juniorens favorit att jaga efter så det får ju räknas som en svår störning.

Junioren får väl fortfarande räknas som orutinerad när det gäller spår och traskar lätt över vinklar, han upptäcker snabbt att han har gjort det och jobbar sig snabbt tillbaka till spåret. Han hade hög fart i början men när vinklarna började dyka upp, drog han ner på farten och blev mer noggrann. 

Junioren snurrade runt där rådjuren hade varit men valde Husseapans spår och knatade vidare. Husseapan hade lagt Juniorens belöningstärning i slutet av spåret men som vanligt hade alldeles  för roligt med spåret för att vila sluta. Apan försökte distrahera honom med din en pipleksak men inte ens det hjälpte. Apan lyfte honom ur spåret, selade av och kopplade upp honom.

Eftersom Apan behövde återhämta efter spåret, tog Husseapan Junioren tillbaka till bilen. Junioren spårade hela återgången/ Husseapans väg tillbaka till bilen i koppel och halsband medan Apan gick och drog benen efter sig bakom dem.

Väl tillbaka var det Stridsvargens tur. Han och Husseapan iväg i deras spår. Apan stannade vid bilen och nöjde sig med att ta tiden på hur länge de var borta 12,5 minuter.

Apan hade varit lite busig, hon hade lagt en gammal rabattkupong i spåret under en raksträcka i öppen terräng. Det är lätt att man som hund sätter upp farten när det går lätt och då missar utlagda föremål. Man får anstränga sig hårdare om man ska lura Stridsvargen! Han hade tvärnitat och lagt sig ner och markerat kupongen!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

Moving on up!

Idag kämpade Junioren och jag vidare med släpspåret. Denna gången kom jag ihåg att öppna hela verktygslådan och det gav resultat!

Började med lite uppvärmning ute på ett stubbfält. Dels fick den grå rallyråttan springa av sig och vi körde ett par hämtningar av en vanlig dummie. Blev lite  paus medan jag figgade till Husse och Stridsvargen.

Vi hittade en bra timmerväg mellan granarna. Husse tog en kaninskinnsklädd dummie och sprang in en bit på vägen och stod kvar, beredd att sno åt sig dummien om det var det sedvanliga tramset med gripandet. Jag släppte på Junioren och han drog efter Husse och dummien, snabbare än en avlöning. Förutom att han sladdade och gled i barren på marken, fick han snabbt tag i dummien och satte bra fart in. Viljan att springa in, resulterade i lite slarvigt grepp och enstaka tapp med omgrepp. Strunt samma när en aldrig skådad energi att springa in med dummien visade sig. Dock visade skicket och påföljande skick, en vilja att äga dummien om jag inte var på honom. Hur kul blir det att springa till en Apa som står och gormar? 

Paus och Husse tränade räddningssök med Stridsvargen.
Matte är i sedvanlig ordning figurant = försvunnen i skogen. Fördelen med att sitta i skogen, se ut som en jäkla urcellen Ellen och vänta på att bli hittad, är att man hinner rota i sin mentala verktygslåda! Det är även förbaskat roligt att se Stridis "in action" och veta att man bidrar till att han kan göra ett bra jobb på jobbet!

Ny timmerväg och denna gången stack Husse till skogs med en vanlig slät dummie som dumpades 20-30m in. Återigen drog Junioren som en avlöning och hämtade dummien och avvek 5m ifrån mig. För att citera Husse: "Där har du svart på vitt att han skiter i avlämningen!"

Nytt skick och denna gången blåste jag inkallningssignal och backade först in bakom några stora ormbunkar. När Junior kom emot mig, gick jag honom till mötes med handflatan öppen ut åt sidan. Junioren hann knappt bromsa i sin vilja att dunka dummien in i handen.

Ytterligare något skick och ett avslutande skick med en kaninskinnsdummie. Samtliga skick i full fart ut, snabbt gripande, när Junioren vände upp mot mig - inkallningssignal, full fart in, kort tillmötesgående och dummiesarna till handen!

Får man lov att dansa riverdance av lycka när ens hund levererar? Det enda smolket, Matte hade bara tråkigt belöningsgodis. Balla bollen låg kvar i bilen, tur att Husse räddade oss! Brandslang att kampa i var väldigt uppskattat!

/ Matte, grymt nöjd med dagens träning!

Kennelläger!

Tidig fredagmorgon släpade Apan mig och Junioren ur sängen i ottan och lastade oss i bilen för kennel Greyberry's kennelläger i den vackra naturen runt godset Trolle-Ljungby.

Åka på kennelläger när man kan ha sovmorgon? Är du inte klok?!
Foto: Apan

Apan hade bokat övernattning för själv i godsets fina jaktstuga och det var nog ett av de mest luxiösa boenden som Apan någonsin haft när vi har varit iväg! Det är nog första gången hon har kunnat duscha varmt utan att parera andras duschande och sovit i en aldrig så skön säng.

Apans lyxrum i jaktstugan.
Foto: Apan

Hundar var inte tillåtna i stugan, otroligt orättvist men det fanns både hundstall och Husseapan hade lånat ut sin Volvo och med mellanväggen bortplockad så var det god komfort där med.

Jag har hela bagageutrymmet för mig själv. Junioren fick campera i hundstallet med sin kullbror Troll
Foto: Apan

Fredagen började med släpspåret som är en av de två eftersöksgrenarna som man kvalar in till fältprovet i, Ute i en solig och varm skog, hade vi genomgång och sedan var det bara att ge sig på det. Apan hade egentligen bestämt sig föra att inte hålla på att klabba med sele och spårlina. Det är bara tillåtet i unghundsklass och det är en enda säsong av ens hela liv. Hon hade tänkt träna in det som det görs i öppen klass. Dock gjorde hon och Junioren ett försök med sele och lina eftersom det var första gången med kanin.

Apan & Junioren gör sig redo för släpsår.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan fick snabbt besked på att hennes plan hade varit rätt. Junioren var otroligt störd av linan och selen. Apan märkte också att han inte gjorde kopplingen mellan att spåra upp kaninen och att den skulle apporteras in. Här fick hon bollplanka med Husseapan senare på kvällen och de konstaterade att de ska gå tillbaka till metoden som de använde när de lärde in släpspåret med mig. Kaninen kom till slut ut och Apan var nöjd med att Junioren bar den i ett fint grepp. Junioren hade innan dess, bara, utöver kaninskinnsdummien, haft bekantskap med en kanin som varit halvtinad. Apan vill inte att vi får helt upptinat vilt vid första bekantskapen. Hon påstår att vi får en alldeles för bra belöning om vi blir exalterade och tuggar lite för hårt.

Junioren bär ut kaninen med ett bra grepp.
Foto: Katarina Person, kennel Greyberry's

Även jag fick komma ut och göra ett släpspår och aporna lade ett helt provmässigt spår och trots att jag inte har utfört ett släpspår på två år, visade jag var skåpet skulle stå. Jag gjorde ett fantastiskt bra upptag, försvann ut i terrängen och återvände till stigen med kaninen i ett fint grepp och avlämningen var mycket bra. Apans enda lilla pet var att hon hade velat att jag satte mig prydligare och rakare vid hennes sida innan jag lämnade av men vi är ju inte på appellplanen och man får inte avdrag för sneda sättande ute i skogen.

Grå med kaninen i fint grepp.
Foto: Apan

Efter en gemensam lunch i en skogsglänta, begav vi oss vidare för att titta på vattenmomentet i eftersöksprovet. Detta är momentet där Apan för Juniorens del är orolig för stadgan inför årets provsäsong. Junioren är vatten och apporteringsidiot, två så kraftiga passioner mot apans sitt kvar... You do the math!
Junioren sket högaktningsfullt att han satt på en lerig åstrand, han struntade i att vattnet var kallt och strömt, han bara kastade sig i.

Junioren med sin trut.
Foto: Apan

Beviset för hur passionerad han är i vattnet, kom väl till hands. Flera av Juniorens syskon var lite smått tveksamma till vattenströmmarna och när dummien flöt iväg, blev det apans och Juniorens uppgift, att stå en bit nedströms och Junioren gav sig gång på gång, lyckligt ut i vattnet och hämtade upp dummies som flöt iväg.

Tveksam syster till Junioren, trots att både husseapan och kennelpappan lockar på henne.
Foto: Apan

Apan och Junioren har inte hunnit köra med trut i vattnet. Apan tror inte djursjukhuset skulle uppskatta om hon släpade med sig en död trut och hivade den i deras fina rehabpool och det har inte varit temperatur i havet så att hon har velat blanda in fåglar. När en kullsyster i sin vägran att släppa strandkanten, lät en trut glida iväg i strömmarna, skickade Apan ut Junioren. Han simmade glatt ut, konstaterade förvånat att det var ju en knasig dummie som aporna hade kastat i. Därefter tog han den i vingen, simmade in med den och sprang glatt iväg med den. Apan var så jäkla stolt!

Junioren på väg in med sin första trut.
Foto:Apan

Kvar att jobba på har de stadgan i ivägsändandet och avlämningen. I övrigt har Apan strukit vattenmomentet från sin to do-lista.

Junioren tar truten och går.
Foto: Apan

Jag fick komma ut och göra vattenmomentet. Jag har krav på att få  doppa mig lite försiktigt innan det är aktuellt att hämta fåglar. Inga undantag från den regeln. Väl blöt, gjorde jag en fin apportering och jag förvånade Apan genom över att lämna av fågeln i hennes hand. I vanliga fall brukar jag trycka till hårt om fågelns bröstkorg och sedan dumpa den i vattenbrynet. Jag kände för att överraska Apan lite.

Grå med sin trut.
Foto: Apan

Dag två var det träning hela dagen för Roger Åberg. Apan har velat träna för honom ett bra tag. Han kommer ursprungligen från bruksvärlden och har väldigt trevliga idéer om belöning och inlärning, vilket annars är ovanligt i jaktvärlden där stenåldersmetoder har en sanslös förmåga att överleva i bästa välmåga.

Genomgång hos Roger Åberg.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Det blev fokus på grunder i passivitet, stadga, belöning, koppelträning och apportering. Junioren imponerade på Apan igen.

Glad Junior. Jag undrar vad han och Apan diskuterar.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan och Junioren leker mycket i sin träning och den delen lämnade öppning för lite experimenterande från Apans sida och hon kunde testa några idéer som hon haft runt belöning. Några skrinlagda och några fick godkänt.

Magkli är alltid välkommet!
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Koppelträning blev en utmaning. Apan lägger ärligt talat väldigt lite tid på koppelträning. Hon har väl resonerat som så att vi gör så mycket annat att hon kan stå ut med att vi drar lite. Efter lite träning och tips, fick aporna byta ut kopplen mot ett papperssnöre. Rosetter på snöret när övningen var slut, gav minuspoäng. Apan var mycket stolt över att hennes och Junioren snöre var helt när övningen var slut.

Stolt Apa, kramar Junioren.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apporteringen var avslutande och Apan var mycket nöjd när Junioren visade upp alla småsaker som hon vill rätta till i apporteringen. Apan fick massor av goda råd och tog med sig massor av tips hem!

Junioren apporterar dummie.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Sista dagen började vi med att köra släpspår igen. Apan och Junioren hade ungefär samma situation som första dagen och de valde att bryta. De tog kaninen och gick en bit bort och apan kastade ut den i rejäl djup grönska för att stärka apporteringsdelen och fick bekräftelse på att det fungerar utmärkt.

Junioren tramsar med kaninen.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

När de var klara, fick jag komma ut och återigen visa hur man gör ett bra släpspår. Jag passade även på att visa ett sådant där litet pyre till gråbär vad man ska göra när man hittar en kanin.

Jag visar ett gråbärsyngel vad man gör med en kanin.
Foto: Apan (den där som utgör skuggan)

Lägret avslutades med lekar där min, Apans och Juniorens insats bestod av nollade resultat. Jag förstår inte varför vi är med på sådant. Apan är ingen lekande apa. Jag och Junioren förstår aldrig tävlingslekar för vi tränar aldrig på det viset. Nåja vi fick bollkastare och bollar i jumbopris. Efter gemensam fika och genomgång, styrde vi bilen hemåt till Husseapan och Stridsvargen.

Gruppbild på deltagare på lägrets deltagare.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Jag och Junioren valde att lägga oss och softa och på avstånd titta på när Apan packade ur bilen, packade in alla prylar och började köra tvätt. Ett behagfullt sätt att avsluta helgen på.

Foto: Apan

Med glada lägersvansviftningar
Grå

Warm & toasty

Jag, Junioren och Apan inledde dagen med en väldigt blåsig promenad längs med havet.

Dagens hav
Foto: Apan

Efter promenaden, började regnmolnen dra in och jag gjorde det enda sunda när sådant väder råder. Jag satte mig vid brasan och värmde tassarna. 

Jag värmer mig vid öppna spisen.
Foto: Apan

Apan & Junioren drog till skogs. Apan lade ut ett spår och medan det låg till sig, passade de på att träna lydnad. De blev dock avbrutna av en apa som var ute och flanerade i skogen och som ville tjattra lite med Apan. Turligt nog hade hon startat timern för att ha koll på tiden på spåret. När den ringde, tackade Apan för sig.

Blött i spårskogen
Foto: Apan

Apan anvisade spårstart och Junioren satte fart. Apan fick pinna på bra för att inte bli avhängd och det är ju en sabla tur att hon har spårlinan att klamra sig fast vid som en annan snuttefilt.

Precis som alltid, straffar det sig att vara snabb, Junioren drog över den första vinkeln men insåg snabbt sitt misstag och ringade in fortsättningen. Efter det spårade han otroligt noggrant trots att Apan hade gått i snår och grenhögar.

Juniorens första spår.
Foto: Apan

Apan konstaterade att Junioren inte brydde sig om att det låg en leksak i spårslutet utan glatt spårade återgången tillbaka till bilen. Efter att ha rastat så lade Apan ut ett nytt spår och denna gången lade hon in fler störningar. En bäck med brant upp och nedgång. 

Brant nerför & brant uppför. Skulle Junioren reda ut störningen av att korsa en bäck?
Foto: Apan

Spåret parallellt med ett rådjursspår och konstiga svampar.

Bra störning för den viltintresserade hunden.
Foto: Apan

Korsa en väg, över en bäck igen och över mossor med harsyra.

Hör inte till vanligheterna att hitta späd harsyra i början på januari.
Foto: Apan

Återigen 20 minuter och under tiden de väntade, tränade de apportering med dummies. Junioren har fått smak för flygande dummies. Misstänker att Apan kommer lägga fokus på lydnaden i apporteringen nu. Det där tråkiga att man måste sitta och vänta på att hon säger att man får springa och hämta. En sådan där tråkig Apregel helt enkelt.

Nya dummies som inhandlats till fördelaktigt jubileumspris.
Foto: Apan

Timern sade att det var dags att gå och Apan påvisade spårstarten och sedan bar det av. Även denna gången var det tapp men först vid den tredje vinkeln när de var tillbaka inne i granskogen. Apan stod still och lät Junioren lösa problemet själv. När han kom fram till bäcken sökte han över kanten till vänster och sedan till höger, funderade en stund och hoppade sedan över bäcken och fortsatte spåra spåret.

"Kan hon ha fortsatt på andra sidan?"
Foto: Apan

Korsa vägen var inga problem och inte heller att ta sig tillbaka över bäcken igen. Denna gången hade Apan lagt godis i spårslutet så denna gången blev det i vart fall en halvhalt.

Juniorens andra spår på kartan.
Foto: Apan

Det var en väldigt smutsig Junior och Apa som återvände hem

Don efter person, skitig apa, skitig hund men väldigt nöjda med träningen.
Foto: Apan

Med vänliga brasvarma svansviftningar 

Grå 

Some Nights

Ligger jag helst utsträckt på fårskinnsfällen framför brasan och bara softar. Idag tycker jag att jag gör det välförtjänt. Hela flocken har varit i skogen idag. Vi har hållit oss ifrån just den skogen ett tag eftersom de filmade en varg där för inte så länge sedan. Skogen är dessutom full av stora svin så Apan vill aldrig vara där när det är skymning och hon tycker inte om att vara där själv med bara mig. Kan ju meddela att täckningen på de där kommunikationsmedlen, inte heller är den bästa där ute. Förvånad över Apans höga säkerhetstänk där. Hon brukar inte bry sig men sedan hon fick reda på att där fanns ett halvtamt svin som gärna traskar med i skogen, är hon på sin vakt.

Det var väl egentligen Stridis som skulle träna mest idag men Apan lade två korta spår till mig med klöv och passande nog var det en svinklöv, vet inte om Apan hoppades på att doften av en död frände, skulle hålla svinen i skogen borta. När Apan hade lagt ut mina spår, traskade hon och Husseapan iväg tillsammans och både jag och Stridis undrade vad de nu höll på att koka ihop.

De kom tillbaka efter en lång stund och sedan fick Stridis träna räddningssök. Jag frågade Apan när det används och hon svarade - aldrig. Men hallå!!! Varför måste Stridis kunna saker som han inte använder? Apan suckade bara och sade att någon bestämmarapa hade kommit fram till att tjänstehundar ska kunna sådant men att såvida min inte har små kompakta områden att söka på där man inte riskerar hundens hälsa så fungerar det tämligen dåligt ute i den stora verkligheten. Er ras är märklig.

Det Stridis fick träna på idag, var ordning och reda. Han tycker det är så ball att springa i skogen att han måste berätta det för hela världen och medan han gör det så glömmer han sig lite och så springer han bara och så blir det tokigt. Apan har hjälpt Husseapan och Stridis att få bukt med det där och det har börjat bli bra. Beter man sig som en gaphals så får man inte springa i skogen, det är väldigt enkelt egentligen men Stridis säger att det är lika svårt att kontrollera som tassmyror. Jag är skeptisk...

Efter att ha tragglat ordning och reda i nästan en timme, fick Stridis pausa i sin bur och jag fick ta mitt första spår. Det var ca 150m långt och hade legat i nästan två timmar. Det hade en blodad vinkel. Jag kände mig lite missmodig inför uppgiften efter mitt långa spår för ett par dagar sedan. Det finns mycket som rör sig i skogen och jag hade ganska kul med alla dofter men efter lite tjat från Apan tog vi oss till spårslutet och vilket braigt slut! Min turkosa burk! Det är världens bästa magiska burk. Den dyker upp lite här och där och innehåller nästan alltid smaskig kattmat!

Jag fick vila hjärnan och magen i min burhalva och så fick Stridis komma ut igen och nu fick vi reda på vad Aporna hade sysslat med när de försvann. De hade lagt ett dubbelspår!!! Det är ju så att apor som inte är så lagliga av sig, är ju sällan själva när de hittar på dumheter och springer från lagens representanter. Dessutom verkar de alla ha tittat på samma felinformerande filmer om hur hundar fungerar och försöker ibland förvilla genom att dela på sig. Det var just det aporna hade sysslat med ute i skogen. De hade lekt flyende skurkar och delat på sig för att mötas upp, dela på sig igen osv. Dessutom hade de tappat saker ur sina fickor i farten - tur att Husseapan och Apan inte är skurkar på riktigt, de hade ju åkt fast direkt!

Stridis berättade att det hade varit lite klurigt till en början innan han hade förstått vad som pågick i spåret men sedan hade han satt fart. Han valde att följa den värsta skurken dvs Apan och han hittade en liten IKEA-penna som hon hade tappat bland alla löv och pinnar. Stridis tycker egentligen att spåret är så mycket roligare än allt skräp som apor slänger omkring sig men han säger att det är viktigt att visa vad man hittar så han lägger sig ner och gör det. När Husseapan sett vad det är så spårar de vidare. Apan fick agera uppsamlare för man kan ju inte lämna kvar saker i skogen. Stridis spår var 1km långt och hade legat i över en timme, han hade oväntad störningshjälp av en okänd apa som gick i spåret men arbetade förbi, utan problem. Han kom tillbaka jättenöjd och hade två svettiga apor i släptåg.

Nu var det min tur att gå mitt andra spår och jag var betydligt mer taggad nu när det fanns magiska burkar i skogen. Satte upp bra fart och hade en liten störning. Tror bestämt att där hade varit en harusling men jag beslöt efter lite funderande att jag skulle ignorera den. Jag släpade upp Apan till vinkeln och hon kan ju roa sig med oblodade vinklar bäst hon vill för de enkla knepen går jag inte på! Hittade en liten magisk burk och en svintass i slutet av spåret! Jag bar svintassen tillbaka till bilen och visade den stolt för Stridis som tyckte det var lite orättvist att jag får så smaskiga saker i mitt spår. Fast han är rätt nöjd med sin rosaröda boll. Han brukar visa den för mig när han kommer tillbaka till bilen.

Bra dag i skogen helt enkelt och nu ligger jag och göttar mig vid brasan. Husseapan tittar på tjatterburken och Apan sitter och suckar över papper med en massa regler med obegripligheter på. Jag tänker fortsätta njuta och hålla tassarna för att jag inte blir bortlottad i till vår nästa rallylydnadstävling. Blir jag inte det, får jag träffa min homegirl Tila!!!

Med nöjda svansviftningar
Grå

I can do that

I måndags var jag och Apan ovanligt på hugget när det gällde träning. Vi var laddade ut i svansspetsen och skulle köra igång men hade vädergudarna emot oss och regnet bara öste ner. Det blev tränat i alla fall för Husseapan var på jobbet och hade stora bilen med sig = tomt under taket i carporten och då tränade vi där.

Vi jobbade med det som Apan beskriver som "uthållighet i fria följet" och som jag kallar för tramsigt traskande. Apan satte kortkoppel på mitt träningshalsband så att jag inte kunde glida iväg. Vi konstaterade att jag lätt hamnar lite väl långt framför henne och när jag hamnar där, det är då jag glider ut till sidan. Sedan kan vi ju även kalla övningen för "uthållighet i att inte pilla på klickern".

Alltså hur ska man kunna träna sig i uthållighet när den där klickern brinner av i varannan sekund och man vet att det betyder snask och snålvattnet sätter igång att rinna i munnen på en?!?
Till slut lyckades jag få Apan att plocka undan klickern och då fick jag nästan tejpa igen truten på henne för att få tyst på tjattret. Hur ska det bli något gjort med en så omöjlig Apa vid ens sida?!

Därefter länkade vi ihop ställande och inkallning med transport där emellan och det gick jättebra. Vi höll ihop fint så nu ska vi försöka ta oss till klubben när där är andra och träna samma sak och se om det fungerar med störning av andra hundar.

Sedan avslutade vi med platsliggning och vi fick oväntad hjälp av gammelaporna på gatan för de var tvugna att hasa fram och tillbaka utanför vår uppfart. Gammelaporna på våran gata är otroligt sociala och säger man hej så blir man knappt av med dem. Då pratar de gärna och mycket länge. Apan är uppfostrad med att man ska respektera äldre och försöker artigt förklara att hon inte har tid att tjattra men de verkar inte förstå om man är artig. De bara fortsätter att prata och prata.

Eftersom vi var mitt i en platsliggning så ignorerade Apan gammelaporna. Hon sade efteråt att det var oförskämt gjort av henne men hon ville inte att de skulle störa mitt i ett moment som vi har jobbat så otroligt länge med och som äntligen börjar fungera. Jag klarade inte riktigt av att ha nosen på framtassarna när gammelaporna hasade runt men jag klarade av att ligga kvar och det tyckte Apan var bra gjort av mig.

Igår hade jag ledigt för att aporna jobbade. Idag ska jag och Apan köra ett nytt träningsheat om hon kan få igång sin röst. Det verkar som om Husseapan har bollat tillbaka den där snörvelsjukan till Apan igen och denna gång sitter den i halsen. Trodde vi var överens om att den skulle dumpas av utanför flocken!

Får väl berätta att Stridis ska få ett nytt hyperhäftigt jobbhalsband som ingen har sett. Apan har mätt honom för det var väldigt viktigt att det var rätt storlek. Sedan har han varit i Tvåbeningsfarmors trakter med jobbet och tränat räddningssök och spår.

Han börjar få till riktigt snygga räddningssök enligt Husseapan och de har bara lite finlir kvar nu känns det som. Instruktörsapan hade varit nöjd och imponerad av Stridis arbetsvilja. Den går helt enkelt inte att stänga av så jag förstår inte riktigt varför man imponeras av en trasig knapp. Apan säger att man ska vara imponerad, för Stridis jobbar även när han är så trött i tassarna att han vacklar fram. Hon brukar hålla koll på hans öron när hon är med och tränar räddningssök. När de börjar hänga lite åt sidorna, är det enligt Apan hög tid för paus. Stridis kommer nämligen inte be om lite rast och vila.

Husseapan hade även lagt ett två km långt spår med tre apporter i. Han hade haft GPSen med sig när han lade ut det och sedan klumpat sig med aptassarna och lyckats radera spåret innan han skulle ta det med Stridis. Det blev till att lita på den stridstyska nosen och inte bara fixade de spåret. Stridis hittade apporterna. Jag är lite imponerad av Stridis nos. Apan säger att han är en grym spårhund. Hon brukar ha rätt i sådant.

Men nu! Te i Apan och leta upp träningsgodis till mig!

Med vänliga svansviftningar
Grå

I'm on fire!

Eller ja, jag borde vara det men istället ligger jag i Apans bil och vaktar. Fast hon kunde glömma att hon fick ta med sig datorn in för något ska jag ha att sysselsätta mig med medan jag väntar på henne. Fast jag kan ju ta det från början.

Jag och Apan drog iväg idag. Apan påstod åter att vi skulle träna eftersöksgrenar. Jag var beredd att satsa min svans på att hon inte var helt ärlig när hon sade att det gällde träning och mycket riktigt det var ett prov. Det var min homegirl Selma som jag gått på fält med, en riktigt söt grå tjej som jag aldrig träffat tidigare och så Fifi. Fifi är inte grå, hon är häftigt brunfläckig, fransk, himla cool och vi har gått på fält tillsammans.

Idag började det med vatten och domarapan var redo med block och penna när Apan ställde upp oss. Skottet gick och jag var liksom bara sådär magiskt innan Apan hann säga apport. Jag har ingen aning om hur det kom sig att mina framtassar var i vattnet innan dum-måsen hade landat. Apan påstod att hon mest ville dunka huvudet i ett träd när jag taktiskt kryssade mig fram i vattnet till fågeln. Hon påstår att man bara ska simma rakt ut till fågeln och det är rent nonsens! Man ska simma taktiskt och kryssa sig fram så att man undviker alla sjömonster! Det vet alla utom Apan, hon är så obildad.

När jag taktiskt kryssat mig fram till den där dum-måsen, jag menar det måste vara en korkad mås som blir skjuten hur många gånger som helst och ständigt trillar ner i vattnet, tog jag den. Eller ja, tog och tog, jag bollade runt den lite och sedan kom jag på att det var ganska så kul så jag fortsatte bolla med den medan jag simmade tillbaka. Lite bannor kom från domarapan för hon tyckte att avlämningen var lite på gränsen till snabb. Dessutom kontrollerade hon dum-måsen noga, alla apor är så misstänksamma när jag har hämtat fåglar och jag begriper verkligen inte varför.

Avdrag för att jag hade gått i skottet och bollat med måsen. Fast det till trots så fick vi en 8a!!! Vi har aldrig fått så bra betyg på vattnet någonsin tidigare! Förra året fick vi en femma och förra veckan fick vi en 6a och nu en 8a!!! Apan gav mig massor av frolics och sedan började hon smida planer, för hur vi till nästa år, ska få 10p. Har jag sagt att min apa är en fruktansvärd perfektionist?!?

Efter vattnet fick jag pausa i Weimobilen medan Apan drog spår till Selma och Fifi. Jag hann bli trött och sov jättegott när Apan kom och ryckte upp bagageluckan och vi sprang ner till startplatsen för släpspåret. Det blev helt kaosigt, jag var nyvaken, spårlinan trasslade i släppet och Apan fick be mig komma tillbaka och när hon väl släppte på mig så var jag förvirrad för jag hade mitt spår men samtidigt hade jag ett annat spår intill och där luktade det av Apan. Jag sökte av och sökte av men inte sjutton hittade jag Snuffeman. Dock kom aporna fram till att det blev tekniskt fel. Spåret låg för nära det spår som Apan hade dragit till Fifi och doften från det spåret, drog in i mitt spår och allt blev bara kaos.

 Apan hade nästan maxpuls för det drog ut på tiden och hon skulle jobba. Domarapan och spårläggarapan letade upp en ny plats och sedan fick jag åter komma upp till uppsparket och denna gången fungerade allt som det skulle. Apan släppte på mig, linan löpte som den skulle och jag hade ett klockrent spår om än genom väldigt högt gräs. Jag susade igenom det, hittade Snuffeman, greppade honom och drog tillbaka i full fart. Apan ropade stilig-stilig och var snabbt framme och tog Snuffeman som jag gladeligen lämnade av i hennes händer för jag var lite anfådd. Bakom oss hörde vi domarapan ropa att så skulle det se ut! 10 poäng skrev hon i protokollet!!!

Sedan fick vi rusa. Apan hade mig och spårlinan i ena handen och Snuffeman i andra och så sprang vi i full fart till Weimobilen. Väl lastade fick Weimobilen fälla ut sina vingar och så flög vi till Apans jobb. Hon var inte borta jättelänge och jag trodde att vi skulle åka hem när hon kom tillbaka. Hon sade att det inte var möjligt men att jag skulle få belöning för min braiga insats! Vi åkte till affären och Apan kom ut med goda ostekta burgare till mig och lite frukt och dricka till sig. Tillbaka på jobbet så satt Apan på kanten till Weimobilen och jag satt nedanför och åt mina burgare. Nu väntar jag på att hon ska bli klar för nu vill jag hem till min bean-bag och gosa ner mig i filten och njuta av mitt braiga resultat.

Med stolta svansviftningar
Grå

Häftig helg!

Förra fredagen vaktade jag Weimobilen till Apan och när hon slutade, var jag helt säker på att vi skulle åka hem. Det gjorde vi inte! Apan körde oss hela vägen upp till Svanspilotskolan!!! Där väntade Husseapan och Stridstysken!!!

Vi käkade och installerade oss för natten. När jag hamnar på helt nya stälen, ser jag alltid tid att hålla vakt. Husseapan vart något härsken och påstod att mitt vaktande, drog igång Stridstyskens vaktande. Vad bra! Då kan man äntligen ha pälsbollen till något!

På morgonen såg jag och Stridis till att få upp de där sjusovarna så vi kunde ta en morgonpromenad. Det var jättedimmigt ute och jag såg två mystiska filurer som lurade på oss dolda av buskar och dimma!!! Jag slog larm direkt, morrade, skällde och raggade ordentligt så de där filurerna skulle hålla sig på plats. Apan sade att jag fick allt förklara vad jag sysslade med. Trögavarelsen såg inte de skumma filurerna där de lurade i buskarna. Jag blev tvungen att visa var de var någonstans. Hela tiden höll jag de där räliga sakerna i schack med rejäla skall så de inte skulle försöka något. Stridstysken supportade och höll koll så att inget kom från sidorna.

Det kan bara vara apor som tycker det är en bra ide att sätta ut konstiga plåtapor i skogen!! Men jag talade allt om för de där dumma plåtaporna vad som gällde!

Efter frukostvila, blev det joggingtur! Apan säger att det är en av de vackraste anlagda rundor hon någonsin har sprungit. Vi tog en liten vätskepaus halvvägs. Urraggsockan var ju bara tvungen att hoppa i plurret.

Apan sade att jag gott också kunde ta mig ett bad och lät mig apportera en pinne. Sedan var klump-Apan igång, på slutspurten hade hon inte koll på tassarna och trampade fel. En halvstukad aptass!

Trodde därmed att vi skulle ha en soft spahelg men icke!!! Aporna lade massor av spår till bara mig! De innehöll massor av apporter, var långa och hade massor av vinklar åt alla hål och kanter! Ena spåret hade Apan passerat korsande vägar och underlaget varierade konstant, blev helt torr i nosen men som tur var så var en av markeringarna en hög mini-frolics och med dem nersvalda så fick jag ork att avsluta det. Naturligtvis trampade Klump-Apan snett på den halvstukade tassen!

Det fanns hur mycket skog och mark som helst att spåra i och Apan suckade att det var lyx. Vi har långt att åka om vi vill spårträna på bra marker i vanliga fall.

På kvällen var vi hembjudna till Killen med Mallarna och hans flock! Jag fick vakta weimobilen för det är oartigt att gå in i en annan lya hur som helst. Stridstysken vaktade den statliga bilen så alla var nöjda!. Vi tackar för gästfriheten och ett hett tips är att inte hälla i Apan så mycket fjantvatten!

Dagen därpå såg jag och Stridstysken till att jaga upp de där två slöhäckarna igen. Rastning, frukost och vila och så bar det ut i löpspåret igen. Apan linkade rätt bra till en början, hennes tass var rätt svullen men hon gav sig inte. Vissa ser det som tapperhet, jag ser det mer som att "ont krut förgås inte så lätt"! *vift*

Hoppades på spår dag två också men vi åkte på utflykt och tittade på saker.

Slutligen var vi i skogen, lösa i flera timmar!!!!

Apan gick mest och spanade rakt ner i marken och letade efter kantareller och lingon. Hon är inte jättebra på det där men med hjälp av Husseapan så fick de hopp en stor burk med svamp och en del lingon.

Sedan var tyvärr vår tid på Svanspilotskolan tyvärr slut och vi styrde weimobilen söderut.

Med vänliga svansviftnigar

Grå

Skogsrundor

Vi har varit i skogen två dagar på raken. Aporna säger att jag måste vara kopplad såhär års så att jag inte stör viltet *fnys*

Sele och lina blev det för min del och sedan bar det iväg över stock och sten. Husse har skaffat en liten mojt som innehåller kartor så att aporna inte hamnar vilse. Inte för att de skulle komma vilse när de har mig med sig, men apor ni vet, de ska ju alltid krångla till det...

På söndagen var vi i Bokskogen:
Jag hittade fåglar som jag var nyfiken på:
Matte och jag knatade raka vägen ut i ett träsk som inte syntes. Tur för Matte att jag var snabb och vände på en femöring och släpade ut henne därifrån. Matte berättade att för ett år sedan hade tvåbeningar, hittat resterna av en tvåbening där ute i skogen. Han hade gått ner i ett sådant träsk och inte kommit loss och hittades månader senare. Det enda som hände oss var att mina tassar blev smutsiga och det såg ut som jag hade snygga lerstövlar på mig! Det är tur för aporna att jag är med!
Igår var ju Matte och jag och tränade lite agility på klubben. När vi kom hem så ville Husse ut på ny skogsrunda. Matte var motståndsapa men till slut lastade vi in oss i weimomobilen och susade iväg till en ny skog. Väl urlastade kom vi fram till en sjö och en himla skojsig brygga. Matte tyckte inte det var bra med bad från bryggan så jag höll mig uppe på den. Hon säger att jag kommer få chans att bada från bryggor längre fram. *vift*Aporna knatade vidare ut i skogen och jag rekade hela tiden vägen så att de kunde komma fram oskadda.
Vi tog oss hela vägen upp på en höjd. Jag hade så roligt där jag studsade fram bland alla grenar att jag fick ett flärpöra!
En räv jagade jag också efter. Pinsamma apan trodde först att det var en hund, tills jag drog efter den och hon såg var det var. Apan vrålade stanna så man kunde bli döv och det ekade i hela skogen och sedan fick jag ett hårt ryck i selen som gjorde att det blev tvärnit. Klantapan har nu brännsår i handen efter linan och egentligen borde jag väl tycka lite synd om henne men jag tycker nog att hon får allt skylla sig lite själv. Hon om någon vet att man ska ha handskar på aptassarna när man har hunden i lina!

Sedan förstår jag varför apor behöver oss hundar vid jakt, de är ju både döva, blinda och saknar allt vett för att upptäcka det som är viktigt. De bara gick där på stigen och tjattrade och missade helt dehär roliga sakerna: Jag fick peka och peka innan poletten trillade ner och de tittade efter.

Stod där lugnt och fint och väntade på att mina apor skulle få tummen ur. Tror ni att de såg till att fixa lite vettig middag ... nä just det! Hopplösa apor!
Väl tillbaka tillbaka vid bilen var det gott med vatten.och det blev rätt vettig middag ändå. Vi åkte via det där stället med röd/gul skylt och jag fick en egen burgare ihop med min kvällsmat *vift*Med vänliga svansviftningar
Grå