Smells like teen spirit

Då har det gått nästan en månad på det nya året. Det började bedrövligt för min del, jag verkligen avskyr de där fyrverkerierna som människor envisas med att skjuta upp. Matte säger att vi ska fly ut i skogen eller något nästa gång det är dags. Passar mig fin-fint!


Vi tränar på med rallylydnaden och ska snart debutera i avancerad klass. Matte säger att det blir ett äventyr för sig. Med de nya reglerna som började gälla i år så får vi inte göra så många missar som vi gjorde i fortsättningsklass för då lär vi aldrig nå mästarklass, enligt matte. Nåja, vi tar de två första tävlingarna som avstämning för hur långt vi har kommit.

Jag har börjat på en specialsökkurs tillsammans med matte. Det är jätteroligt! Jag letar efter eucalyptusdoft och är rätt bra på att hitta det. Nu säger matte att jag måste lära mig att frysa till när jag hittar doften. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det men jag antar att det klarnar så småningom. Här är en filmsnutt från första gången jag hittade eucalyptus, innan dess hade jag letat små fleecebitar.

Jag fick pausa en stund och så fick jag ytterligare två gömmor. Den första jag hittar är nerstoppad i en ljusstake som står på bordet. Ljusstaken syns inte i bild. Likaså ser man inte heller när konen blivit flyttad. Den hamnade utanför bilden.



Det är jätteroligt med specialsök, av allt jag gör tillsammans med matte så tycker jag bäst om när jag får lov att använda min nos! Just nu varvar vi specialsök med, rallylydnad och kickbikedrag. Rätt lagom, en sak i taget liksom.

/Den där Bozco

And then I’ll start again

Jag ville ju inte apportera den där nerkissade ankan sist jag gjorde eftersöksprov.
En knapp månad efter det så var det ett nytt eftersöksprov för en ny domare och det var liksom lite allra sista chansen om vi skulle nå vårt mål om att starta på fält i år.

Vi började med vattnet. Jag satt i skottet men precis när jag skulle kasta mig i vattnet så fick jag syn på något som stack upp ur vattnet vid strandkanten och bestämde mig för att checka av det lite snabbt. Fick avdrag för "försiktig igång". Simmade över till andra sidan såg anden men tänkte att med tanke på hur äcklig den var sist så tänkte jag inte ta den. Gick i vattnet och lyssnade på Mattes ilskna röst om "UT" när jag simmade tillbaka till den grunda mittfåran i ån. Jag stod där i vassen och funderade lite och tänkte att Matte nog förlät mig denna gången med. Jag såg att hennes händer uppgivet var på väg ut i inkallningssignal men sedan insåg jag att det var kört för jag såg hornen växa i mattes panna.

Istället fick jag handsignal och röstkommando för UT och det var så sabla argt och bestämt att jag simmade tillbaka. Bara för att retas så tog jag en omväg upp ur vattnet och sedan testade jag av hur väldigt gärna Matte ville ha den där anden. Matte i sin tur körde taktiken att så länge domaren inte sade till henne att vara tyst så tänkte hon tjata. Matte vann, hon vinner nästan alltid. Jag tog anden och simmade tillbaka, jag var rätt trött i det kalla strömma vattnet. Matte hörde det så hon beslöt att ta avdraget för hastig avlämning. Hon mötte mig och jag lämnade av anden. Domaren bad att få fundera en stund men gav mig till slut 6p på vattenmomentet.

När vi kom till skogen för att göra släpspåret, hade det börjat skymma och när det var min tur, var det nästan mörkt. Matte hade bett att jag skulle få en and i släpspåret även denna gången. Jag fick även denna gången Grås röda jakthalsband och en tillsägelse om att komma ihåg vem som burit det före mig. Jag följde med Matte ner till spårstarten och hon visade starten och släppte mig. Jag satte iväg ut i skogen och hittade min and. Snodde åt mig den fort som bara den och drog tillbaka och möttes av en märklig syn. Matte stod och gömde sig bakom domaren och vågade inte titta. Sedan ska det tilläggas att min matte har ett synfel som gör att hon ser dåligt i skymningsljus så hon såg inte att jag hade anden heller.

Det är tur att det finns domare som kan springa åt ett håll och skicka Matte åt ett annat. Jag gick ut och satte mig på skogsvägen och väntade på att Matte skulle ta anden. Domaren sade att det var utmärkt arbete och jag fick min första 10:a!!!! Jag fick bära anden hela vägen upp till bilen och aldrig har min matte varit stoltare! Vi hade godkänt resultat på Eftersöksprov och kunde nu anmäla till fältprov. Matte håller alltid sina löften så på vägen hem stannade vi på KFC och jag fick belöningskyckling!

/den där Bozco

I still mess up but I'll just start again

Igår var det eftersöksprov. Matte hade anmält oss och vi har tränat massor. Jag gjorde de där proven i unghundsklass men då var Matte alldeles för fokuserad på att jag skulle bli världens grymmaste apportör och plocka hem på priser på fältprov. Hon glömde att det skulle vara roligt och jag tyckte att det var jättetråkigt, att apportviltet av jätteäckligt och läskigt och till slut vägrade jag vara med. Grå tyckte att jag var en barnslig omogen tönt och tyckte att jag skulle växa i tassarna och skärpa till mig.

Matte insåg till slut situationen och så gjorde vi en lång time out, där vi inte tränade någon apportering alls om man bortser från den vi gör i lydnaden. Den apporten är i smaskigt trä så den har jag tyckt om hela tiden. Förra våren flummade vi med på en apporteringsträning och Matte konstaterade att även om jag tyckte det var kul att hämta dummies så var jag fortfarande inte redo.

För ett par veckor sedan kom jag fram till att man faktiskt kan bära de där kaninerna och Matte var superglad. Sedan åkte vi och tränade i hällregn och då var där en pytteliten halvdränkt kaninusling och den vägrade jag bara ta. Matte muttrade att det faktiskt händer att det regnar när man är ute på jakt och att man inte bara kan få torra fina kaniner hela tiden. Hon kan ha muttrat något om att jag är en bortskämd primadonna med divalater också. Hon muttrar en hel del och jag lyssnar inte alltid.  Vi har inlett förhandling om det där med blöta kaniner men i väntan på lösning får jag änder att hämta och de är ju liksom alltid blöta för de bor i vattnet. De blir inte heller sådär äckliga av att vara blöta som kaninerna blir.

Igår började vi med vattnet. Jag följde med Matte riktigt prydligt ner till domaren och domarsekreteraren. Vi fick anvisning och skulle gå ner till startplatsen, jag gillar inte främlingar så Matte lät mig nosa av i lugn och ro. Domaren blev lite otålig men Matte låtsades vara döv. Jag satte mig ner, Matte gav klartecken och så överraskade jag Matte med att sitta still i skottet. Jag simmade ut, stannade till i vegetationen mitt i ån. Matte ropade att jag skulle simma vidare, att anden inte låg där jag stod. Jag simmade över till andra sidan om hittade anden men hallå vad den luktade! Jag höll upp den för att visa Matte att jag hade hittat den och sedan lade jag den prydligt på kanten och simmade tillbaka till mitten, Matte kallade in mig, klappade om och sade att det gjorde inget. Hon sade: "Vi tar den nästa gång B."

Foto: Susann Holmquist

 Egentligen är det inte så lönt att göra släpspåret på land om man har betyg 0 i vattenmomentet och Matte tänkte först att vi skulle åka hem. Sedan slog Mattes snåltarm till. Hon menade att hon hade betalt för att delta, vi hade kört långt och då kunde vi lika gärna ta släpspåret som ren träning och få reda på vad domaren tyckte. Därmed hängde vi med till släpspårsstarten.

Jag tänkte att jag nog fick skärpa till mig så jag följde med ner till spårstarten, Dagen till ära, hade jag Grås röda jakthalsband. Släpspåret var Grås paradgren och han bar alltid det röda halsbandet. Matte satte det på mig och sade att hon hoppades på att det gav oss tur. Jag följde med Matte ner och hon visade mig var jag skulle börja leta. Plätt-lätt!!!

Jag satte av direkt, hittade fram till anden, plockade upp och drog tillbaka. Strax innan jag kom fram till Matte, tvärnitade jag. Vad sjutton gjorde domaren där ute i skogen? Skulle jag lämna anden till honom? Detta krävde att jag lade ner andskrället och funderade lite. Matte ropade att jag skulle ösa på och komma till henne, jag var lite förvirrad men jag plockade upp anden, letade upp henne och höll i anden tills dess att domaren sade att Matte fick ta den. Vet ni, jag tror aldrig att Matte har varit så glad! Vi fick en 9:a av domaren, han drog 1 poäng för min funderingspaus.

På vägen hem från provet, stannade vi och firade vår 9:a på KFC. Matte sade att den var värd att fira men hon sade också att det inte blir fler KFC-besök på ofullständiga eftersöksresultat i fortsättningen.

/den där Bozco

Stay

Vi stannar kvar där vi är! Det är ett för stort och tidsödande projekt att flytta. Jag har helt enkelt för mycket att göra i verkliga livet för att hinna skapa stordåd på datorn.

2016 är här och vi blickar framåt!

Bozco och jag har haft ett djupt samtal om vad vi ska göra i år och det ser ut enligt följande:

Vi ska försöka diska av viltspårschampionatet. Jag vet, jag säger det varenda år och får aldrig tummen ur. Det är för att det är förbaskat ont om spårmarker där vi bor och det är förbaskat knöligt och omständligt att träna. Nu har jag dock bestämt att det får vara slut på ursäkterna och det ska göras!

Vi ska träna eftersöksgrenar och fält med målet att kunna starta på höstens prov.

Vi ska vara uppflyttade till avancerad klass i Rallylydnaden och vem vet, får vi rätt på högerhandlingen så kan vi kanske tom klättra upp till mästarklass.

Vi ska jobba vidare med tävlingslydnaden och när jag känner att mitt självförtroende och tillit är så stark som den behöver vara, kommer vi att tävla.

Så där har ni vårt 2016, vi kommer naturligtvis göra mycket mycket mer men det är sådant som vi bara gör och som hjälper till att nå de fyra stora målen.

2016 - nu kör vi!
2016 - du är vårt år!
2016 ska rocka!!!

/Matte

Stoppa pressarna!

Grabbarna grå har tävlat rallylydnad på hemmaplan, en dubbeltävling. I Apans drömscenario kom hon hem med två hundar med RldN-titlar. Det är tur att hon har oss som plockar ner henne på jorden...

I första klassen hade jag startnummer 5 och Apan kom och hämtade mig strax efter klassen hade börjat. Jag hann precis lyfta på ett bakben och stretcha lite och sedan var det vår tur. Jag och Apan tyckte att vi rockade banan, domaren höll inte med - 62 poäng. 8 poäng från godkänt resultat och jag behövde ju ett godkänt resultat till för att få min titel. Dock sätter den domaren stjärnor i kanten för särskilt väl genomförda moment och vi fick ju några med oss!

Junioren hade startnummer 27. Det föll ihop redan innan det hade startat. Apan sade att det var hennes fel alltihop. Hon är så van vid att Junioren låser sin fokus på andra hundar och att det tar tid att låsa upp honom. Hon tog därför ut honom ganska omgående efter min runda. 

Juniorens engagemang och fokus slocknade ganska lagom till att det var dags att gå in på banan och dessutom hittade han intressanta fläckar som inte funnits där tidigare. Inte blev det bättre av att Apan lyckades diska dem! Hon svängde höger som det stod på skylten, alldeles för långt ifrån den - KlantApan!

Paus och då kom domaren som hade dömt och sade till Apan att hon tyckte att allt såg så väldigt mycket bättre ut än tidigare tävling som hon hade dömt oss på och att dagens protokoll tyvärr inte beskrev det. Hon påtalade att det var så lite som allt hängde på nu och att det bara var att ladda om.

Ladda om gjorde vi! Apan körde samma strategi för min del. Jag hade nu startnummer 4 och fick nästan ingen tid alls på mig, dock körde vi fler moment utanför banan medan vi väntade. Jag tycker faktiskt att man inte borde få några poängavdrag alls, om man gör momenten perfekt på uppvärmningen!

Vi fick startsignal och jag hittade en intressant fläck vid startskylten och den följde jag hela vägen till skylt nr 9. Då insåg jag att det gick en apa och stampade irriterat intill mig. Insåg också att hon var nära att spränga hela säkringsboxen - ups! Jag riktade all fokus mot Apan och försökte göra så bra jag bara kunde på de kvarvarande momenten. Jag rockade järnet och lade till lite extra swag i stegen, flirtade med både Apan och domaren. Apan suckade när vi kom ut och frågade varför i hela friden jag inte hade gjort som jag gjorde på slutet, redan från början. Apans klubbkompisar hojtade att det hade sett grymt bra ut på slutet men Apan var ett neggo och sade att det inte räckte till godkänt nu heller.

Vi gick tillbaka till bilen och jag fick hoppa in i den sköna värmen. Apan stod därefter och inväntade rätt läge att ta ut Junioren som hade startnummer 21. Hon gick och hämtade 5 ekipage innan och sedan varvade de rastning med uppvärmning. Därefter var det dags att starta och Apan valde att köra banan i Heidi-style dvs inget fluffande, bara bestämt och tydligt med lågt mjukt beröm för att förhindra att Junioren glädjeexploderade. 

Vet ni, Junioren klistrade sig mot Apans ben och följde henne som om han satt fast i benet. Apan försökte få honom lite mer ifrån sig, när Junioren klänger på henne på det viset så slutar det i regel me att han blir överexalterad och biter i hennes tröj-/jackärm. Han bara knatade på och Apan var supernöjd när de var över banmarkeringarna och hon i sann Heidi-anda, kunde köra full fest.

På väg upp till bilen, ropade klubbkompisar grattis till Apan och hon undrade till vad. Kompisarna hade varit inne och kollat resultat på SBK-tävling och hoppsan, jag hade minsann inte fått underkänt som en viss neggo-apa påstått! Jag hade hela 85 poäng och ett nytt personbästa! Apan var tvungen att kolla själv för hon trodde inte på vad hon hörde.

Jodå, 85 poäng! Det var mitt 3:e godkända resultat och därmed fick jag min titel, RldN och är uppflyttad! Apan har lovat att jag ska få slippa tävlingar på gröna mattan, bara jag tog min titel. Hon har sagt att hon håller vad hon har lovat. Sedan grät Apan massor av glädjetårar.

En stund senare, trillade Juniorens resultat in och då var det nog flera med mig som trodde att Apan skulle dåna - 92 poäng hade det lilla krillet med sig ut från banan!!! Mer glädjetårar från Apan och massor av pussar och klappar på oss! Det är för övrigt Juniorens andra godkända resultat. Ett till och han har sin titel. Känner jag Apan rätt finns det planer för fler rallytitlar för Juniorens del.

Prisutdelningen kom även den med överraskningar. Domaren tilldelade mig och Apan, "domarens pris". Hans motivering var: "föraren startade med en hund som var på en helt annan planet och var så fram till moment 9, då hände något märkligt, rent plötsligt fanns det en kontakt och momenten bara fungerade, helt fantastiskt."

Mina 85 poäng räckte till en 15:onde plats av 25 startande hundar. Jag fick rosett för godkänt resultat, uppflyttningsrosett, snask och från det digra prisbordet, valde Apan en bra ståltermos som vi kan ha med oss till skogen.

Juniorens 92 poäng, räckte till en 9:onde plats. Han fick rosett för godkänt resultat, snask och Apan valde ett orange halsband i reflex från norska Non-Stop och tänkte att Junioren kan ha det när han springer på fälten.

Godkända resultat brukar resultera i cheeseburgare från restaurang Gyllende Måsen. Nu hade vi dessutom en titel att fira så Apan uppgraderade till min ultimata favorit - Sushi!!!

Efter sushin, blev det till att knapra på vinstben!

Vi tackar Trelleborgs Brukshundsklubb för en väl genomförd tävling, på en välskött anläggning med supertrevliga funktionärer och ett mycket generöst prisbord!

Med titelhållande svansviftningar 

Grå

Circustime!

Jag och Apan var på Sydskånska Kennelklubbens Internationella Utställning i Malmö helgen som gick. Junioren var inte anmäld för Apan tycker att det är onödigt att ställa honom eftersom han är så mager och inte har fått sin fulla muskelmassa än. Han fick vänta i bilen och Apan lovade honom lydnadsträning när vi var färdiga.

Jag vet inte varför det är så svårt att få parkeringen att fungera på detta evenemanget. Det fanns en som viftade lite halvhjärtat in på en parkeringsplats och sedan fick man själv leta sig ner. Ingen som vinkade och det sprang folk överallt och letade efter de som sålde parkeringsbiljetterna för evenemanget och eftersom de inte syntes till någonstans, fick Apan vackert betala i parkeringsautomaten och det blev avsevärt mycket dyrare.

Foto: Madeleine Laurila

När vi kom in i hallen, sade Apan att nu fick det vara nog med att betala för dåligt organiserade utställningar till SSKK. Det har aldrig varit så packat som det var i utställningshallen, mattorna var supersmala, varmt och klibbigt och det var många hundar av större modell som hamnade utanför de smala mattorna och halkade när vi sprang.

Foto: Madeleine Laurila

Eftersom SSKK fortfarande praktiserar det otroligt gammeldags systemet med rastrutor så kan man inte försvinna ut ur kaoset. Rastrutan var liten och det flöt av urin precis överallt. Det fanns lite murgröneplantering som man kunde låta sin hund gå i men i övrigt inget. Apan sade att hon i fortsättningen struntar i att detta är den närmsta utställningen, nog är nog!

Vi hade en domare från ett av våra närmsta grannländer. Apan har kollat upp nu i efterhand och tydligen har rasklubben i domarens hemland, slutat använda sig av vederbörande, eftersom det tar en evig tid och bedömningarna ofta är helt uppåt väggarna.

Foto: Madeleine Laurila

Apan försöker tänka positivt om alla men när hon på tre olika språk, förklarat att jag är 7 år gammal och domaren envisades med att säga att jag var 2 år, började Apan inse att båten för att vi skulle ha en chans att slå vår yngre konkurrent i Öppen klass, nog hade seglat utan vår närvaro.

Apan fick rätt i sitt antagande. Vi fick ett slätt excellent och andraplacering utan CK i Öppen klass. När Apan hade hämtat ut kritiken, lackade hon ur. "2-årig bra maskulin hane, korrekt huvud, uttryck och bett. Passande lång hals. Ganska bra framparti. Bra överlinje, korrekt längd och djup på kroppen. Välvinklad bak, bra svans. Bra rörelser men är inte helt parallell i fronten. Kunde vara mer rund i sin bröstkorg och ha ett större förbröst."

Foto: Madeleine Laurila

HALLÅ!! Vill människan att jag ska se ut som Grodan Boll??? Apan packade ihop våra prylar, plockade upp mina rosetter på vägen ut och sedan kryssade vi mellan rännilarna av hundkiss bort till bilen och Junioren.

Foto: Apan

Apan höll löftet till Junioren. Vi satte kurs på SBK Malmö och Apan och Junioren tog planen i besittning, visade det sig att de var långt ifrån ensamma. Där var en brukslydnadsträning, några som tränade lydnad och en som tränade agility. Ganska mycket störning för en Junior.

Brukslydnadsträning i bakgrunden och fågel med korvknyckartalang i förgrunden.
Foto: Apan

De började med kontaktövning och till slut tog Junioren lite ansvar för sin träning, sökte kontakt och då kunde de gå över i ett fritt följ där de bitvis hade väldigt fin kontakt. Tyvärr stördes det av att en envis fågel bröt sig in i träningsväskan och snodde Juniorens korvpåse. Det var lite för bra störning även för en fågelhund.

Junioren med stalkerfågel som höll sig nära (och överlevde) i hopp om korvbitar.
Foto: Apan

Träning på ställande och läggande samt lite apportering fick bli en bra avslutning på träningen och efter det hade Apan en mycket nöjd Junior att lasta in i bilen.

Efter en lång dag, var det väldigt skönt att snurra ihop sig och sova.

Min loppelåda är under reparation - tack så mycket Junioren...
Foto: Apan

Med bra svansviftningar
Grå
¨

Unsung heroes

Apan och Junioren har varit en väldig massa på djursjukhuset de senaste veckorna. Inte för att Junioren har varit sjuk, utanför att Junioren är aktuell för deras blodgivningsprogram. Först fick de komma dit och bara lämna ett blodprov. Det skulle tas reda på om Junioren hade rätt blodgrupp och att han inte hade olämpliga bacilusker i sitt blod.

Junioren med sitt gula smiley-bandage efter första provtagningen.
Foto: Apan

Hans kullbror hade varit där tidigare och det hade visat sig att han tillhörde den negativa blodgruppen som är mycket eftertraktad. Tyvärr blev brorsan Zero diskvalificerad som blodgivare. Man upptäckte anaplasma i hans blod. Resultatet av att ha blivit biten av en fästing. Det går inte att rena blod från anaplasma. Zero kan leva hela livet med anaplasman i blodet utan att bli sjuk man vill ju inte donera det vidare till en annan hund.

Kan man bli annat än gläd av smileys?
Foto: Apan

Apan var toknervös från det att blodprovet var tagit tills dess att de ringde från Djursjukhuset och sade att Junioren tillhörde de hundarna som har negativ blodgrupp och att det inte fanns bacilusker i hans blod! Förra veckan var de på plats för att lämna blod för första gången. Det började jättebra! Junioren satt jättefint och lät tjejen som sköter blodbanken, ta ett blodprov i ena frambenet. Första provet är för att mäta blodvärdena, innan man börjar tappa på blod.

Med rött bandage i väntan på att få svar på blodvärdena.
Foto: Apan

Medan de väntade på svar från blodprovet, tränade Junioren att vara på bordet och kollade in all utrustning som finns i rummet.

Kollar in alla saker på bänken.
Foto:Apan

Blodvärdena var bra så det var dags att ge blod. När man är fyrbent blodgivare så ska man ligga på sidan på undersökningsbordet och så sätter de kanylen i halsen. Man rakar en liten fläck så det är rent där kanylen ska in. Här började Junioren tröttna och skulle inte samarbeta alls. Till slut fick Apan ner en mycket masklik Junior på bordet. Han kan nämligen åla sig ur de flesta grepp.

Efter att ha försökt både länge och väl, hämtades en djursjukvårdare in för att hjälpa till. Junioren hade vid detta laget, bestämt sig för att det var ett öde värre än döden att donera blod. Med tanke på Apans temperament, är jag imponerad över att hon kom där ifrån med samtliga säkringar intakta. Till slut kom de så långt att kanylen stacks in.

Efter det avbröt man försöket. Om än att sticket kan vara lite läskigt så ska man inte få men för livet, när man ställer upp och donerar blod. Det ska vara en mysig stund med massor av godis. Istället bokades det en ny tid till idag. Junioren och Apan var där i god tid och hann med att hälsa på Stridsvargens underbara rehabtränare.

Idag studsade Junioren in i rummet och rakt upp på bordet. Modet svek lite när brickan med nål och provtagningsrör sattes vid hans tassar. Lite godis och örongnugg från Apan, reparerade modet och ett nytt prov för kontroll av blodvärden, var lämnat.

Grönt bandage med blå fyrklöver!
Det gäller att variera sig :)
Foto: Apan

Junioren strosade runt och kollade av rummet medan de väntade på svar. Allt var bra och denna gången var den extra djursjukvårdaren med redan från början. Junioren testade hur bra hon höll i men fick erkänna att hon var grymt bra på att hålla i hans galna ben. Massor med örongnugg från Apan och så höll hon Juniorens öra så att han inte såg när nålen sattes i.

Allt som behövs när man i egenskap av hund, lämnar blod.
Foto: Apan

När nålen satt så slappnade Junioren av och låg lugnt. Apan var så stolt där hon stod och gnuggade Juniorens öron och gav honom små godisbitar. De hade fått besked på att det sälla blir en full påse, första gången man ger. Nu är ju Junioren lite av antingen eller så han fyllde påsen när han ändå låg där.

Juniorens fyllda påse. Vi önskar mottagaren snabb bättring och hoppas
att lite av Juniorens speed och glädje, smittar ;)
Foto: Apan

När nålen var bortplockad, kärlet hade slutit sig och Junioren hade kommit ner på golvet, fick han massor av torkad nötlever! Jag är lite avis på det faktiskt!

Som hund och blodgivare på Djursjukhuset, får man sina årliga vaccinationer, årlig hälsoundersökning och en fodersäck, varje gång man har lämnat blod. Utöver det ska man få ett reflextäcke som det står blodgivare på. Tyvärr var reflextäckena slut men nya var beställda så Junioren får vänta på sitt.

Vi tackar Evidensias foderleverantörer som donerar fodersäckar till blodgivningsprogrammet!
Foto: Apan

Junioren fick nöja sig med vaccinering, fodersäck och massor av godis idag.

Dagens vaccinering införd. Ordning och reda!
Foto: Apan

Med rapporterande svansviftningar
Grå

The winner takes it all!

Igår åkte vi till Newfoundlandklubbens inofficiella utställning. Apan hade hittat att de hade något som hette parklass. Hon hade fått för sig att vi skulle prova det - OMD säger jag bara! Springa runt ihop med Junioren i en ring med andra hundar. Nog för att hon har varit hemma och sjuk men den där lungsjukan hon har lidit av, måste ha angripit hennes hjärna!

Vi var där i god tid och Apan hade missat en sak, de individuella bedömningarna. Inte nog med det. Normalt går jag i Öppenklass och Junioren i unghundsklass. Här fanns det de tre valpklasserna, öppenklass och veteranklass, märker ni vad som saknas... Apan gick och frågade ringsekreteraren vad hon skulle göra. Ringsekreteraren pratade med en annan apa och skickade över Apan till henne. Visade sig att vår räddande ängel, ägde fantastiska Maskens pappa och är lite av ett utställningsproffs! Apan bestämde att jag skulle få springa med proffset och så tog hon Junioren själv.

Efter ungefär trettioelva evigheter väntan senare, var det vår tur i ringen. Apan först med Junioren, jag med min proffshandler efter. Junioren har ju tyckt att det här med utställning är pest och pina och sedan den där dumapan till domare i Växjö förra året, har det varit fullständig strejk. Vet ni, han uppförde sig som om han aldrig hade gjort annat. Sprang superfint, stod jättefint och lät domaren röra honom över hela kroppen utan att förvandlas till en skruvmakaron, tandvisning som om det gjorde han hur många som helst, varje dag. Apan strålade av lycka när han dessutom gav domaren pussar.

Juniorens kritik löd:

"20 månader hane, vackert huvud; korrekt bett; fina ögon; utfyllt nosparti; fina fötter; tillbakalagd skuldra;bra rygglängd; bra djup på bröstkorgen som behöver breddas; rör sig trevligt" Av någon anledning missade ringsekreteraren att dokumentera det men han fick också "bra bakställ". Domaren tyckte att Junioren hade superfin tillgänglighet och var jättetrevlig. Domaren tilldelade Junioren HP och då strålade Apan.

Junioren med sin HP-rosett.
Foto: Apans mobil

Sedan var det min tur och min kritik löd:

"6-årig hane; maskulint huvud; korrekt ögonfärg och bett; välkroppad; passande stomme; bra bröstkorg; välvinklat bakställ; fin helhet; väl presenterad" Även jag fick HP.

Sedan gällde det ju BIRet och jag tänkte att jag är ju äldre och har en proffshandler så saken är biff! Det bara måste vara mitt! Domaren höll inte med så vi fick springa parallellt mot varandra. Efter en del funderande sade hon till slut att det var svårt att argumentera mot en vuxen hunds massa men att det var bara på yttersta morrhåret att jag fick BIRet. Hon sade att jag skulle se upp för Junioren kunde mycket väl klå mig om bara ett litet tag. Ha! Nu är det så att ge det ett år till, efter det cruisar jag i veteranklass, Junioren går förhoppningsvis i jaktklass och aldrig kommer vi mötas!

Efter ny evighetsväntan, var det parklass. Jag gick ytterst eftersom Junioren är högre än vad jag är i manken. Det var rätt kul att springa tillsammans med Junioren och Apan. Tyvärr var det noll uppstyrning på klassen. Stora hundar mitt bland små och de få gånger vi kunde visa rörelse, stod den som dömde och glodde på de andra hundarna. Vi blev bortgallrade redan i första gallringen och det tyckte vi sög för vi uppförde oss superprydligt!

Efter parklassen var det vagnsklass! Vi har aldrig sett en sådan så vi tittade med stora ögon. Jag tycker att Junioren och Apan kan ställa upp i den nästa år. Fatta så hysteriskt underhållande det måste vara att se Junioren skena runt i ringen med en vagn och Apan hängandes i kopplet! Alla som tycker detta är en strålande idé, upp med en tass!

De två ekipagen i vagnsklass. Newfoundlanden vann!
Foto: Apans mobil

Under tiden hade de även dragit vilka nummer på programmet/p-biljetten som tydligen ingick i ett lotteri. Apan gick och kollade och hennes nummer fanns med. Hon fick själv välja på prisbordet och valde en flaska glögg som någon TV-apa har skapat och som alla apor nu ohar och ahar om. Apan tänkte att det var ju ett bra att få testa den, utan att behöva gå till affären och köpa den.

Apans vinst!
Foto: Apans mobil

Efter BIS-finaler för de tre olika valpklasserna, veteranklass, syskonklass, var det äntligen dags för gruppfinalerna. Vi var två hundar i grupp 7. Jag och en spinonetik som var jämngammal med Junioren. Efter lite springande där jag och Apan var supertaggade, stod vi som BIG-1 och jag fick en Royal Canin-stol i pris (det gör det totala antalet RC-stolar ute i garaget till 5)

Lite väntande till och slutligen BIS-final. Jag och Apan var skittaggade! När de ropade att finalisterna skulle komma in så gav vi varandra high five och sedan sprang vi för allt vi hade. Apan hade lagt min kedja upp under örat och jag fick precis rätt stöd för att få upp huvudet och trycka fram förbröstet samtidigt som jag fick till en grym trav där jag kunde ta ut steget maximalt. 

Jag och Apan var så fokuserade på att springa snyggt och stå snyggt så det tog ett tag innan vi noterade att det bara var vi och tre andra ekipage kvar i ringen. Vi blev jätteglada när vi insåg att vi hade blivit placerade. Sedan fokuserade vi på att stå snyggt igen och nästa gång vi tittade upp var fjärde och tredjepris utdelade och vi blev ombedda att springa och sprang gjorde vi, för allt vad vi hade! Jag var lite orolig för Apans lungor men tänkte att det fanns gott om apor runt oss ifall hon svimmade. Vi fick till det sådär bra igen och Apan jublade och kramade om domaren när hon räckte över den röda rosetten till oss! Fatta vad coolt - jag blev Best In Show!!!

Mina priser & rosetter.
Foto: Apans mobil

Vi fick ställa upp oss tillsammans med domarna och det togs bilder. Vi hoppas att vi får tag i någon av bilderna för det hade varit kul att ha. Apan tog bild på mig och alla mina priser när vi kom hem.

Naturligtvis blev det cheeseburgare till alla! Egentligen borde man ha fått något lyxigare men det är inte så mycket öppet där vi bor en söndagkväll och Apan som hade känt sig kry på morgonen, slokade allt snabbare. Hon hann in genom ytterdörren, sedan var huvudvärken och febern tillbaka och vi bäddade ner henne på soffan och höll henne sällskap.

Hon sade att det var en av de häftigaste känslorna som hon någonsin varit med om. Hon sade att hon struntade i att det var en inofficiell utställning. Vi var Best In Show!

Med BIS-svansviftningar!

Grå

The show must go on...

Apan är sjuk, igen!

Hon har ont i lungorna och kan knappt röra sig utan att flåsa. Hon åkte till sticksaporna och de sade att hon inte hade lunginflammation och inte behövde mediciner. De sade att hennes kropp behövde vila och sedan har hon fått en remiss till någon särskild apa som ska utreda hennes lungor.

Problemet med en sjuk apa är att det inte händer så mycket. För egen del gör det inte så mycket. Jag har inga problem att ligga under en varm filt eller pyssla om min tigger.

Junioren däremot, inte lika tillfreds. Det blir väldigt stökigt i lyan med en Junior som inte har fått jobba av sig alla tassmyror.

Husseapan bestämde sig för att ta tag i det hela så det blev lugnt igen. Apan fick trassla in sig i en massa kläder och så följde hon och Junioren med Husseapan och Stridsvargen till spårskogen. Under tiden höll jag ställningarna hemma, tog hand om disken och skötte om några av Apans krukväxter...

Apan fick börja lägga ut ett spår till Stridsvargen och så gick Husseapan ut ett spår till henne och Junioren. Apan berättade att trots att hon lade spåret i lätt terräng höll hon på att hosta och flåsa hela vägen.

När hon kom tillbaka så fick hon ta ut en heltaggad Junior ur bilen. Det fick det bli lite ordning och reda- träning fram till spårstarten. Det är liksom inget fel på Juniorens spårintresse. Apan var mycket nöjd att han satt fint medan hon delade på.

Därefter brakade de iväg. Apan hade ju i sitt sjukliga tillstånd tagit gympadojor, typ världens sämsta dojor att spåra i när man är i skogen! Utöver det, inga handskar! Hon hade lämnat sin nya fina lina hemma för att den ska kortas och hon ville inte smutsa ner den innan hon hade gjort det. Hon hade tagit min gamla reflexlina som bränns när hon inte har handskar - klantapa!

Går säkert bra att ha den linan när jag spårar, jag har inte så bråttom. Apan har nu tre brända punkter i sina tassar. Resultatet av att surfa på skosulorna  bakom Junioren...

Husseapan hade lagt ett 800m långt spår med många vinklar i ett område som är nerlusat med rådjur, vildsvin och harar. Mycket riktigt hade det också sprungit rådjur framför Husseapan när han lade ut spåret. Rådjur är Juniorens favorit att jaga efter så det får ju räknas som en svår störning.

Junioren får väl fortfarande räknas som orutinerad när det gäller spår och traskar lätt över vinklar, han upptäcker snabbt att han har gjort det och jobbar sig snabbt tillbaka till spåret. Han hade hög fart i början men när vinklarna började dyka upp, drog han ner på farten och blev mer noggrann. 

Junioren snurrade runt där rådjuren hade varit men valde Husseapans spår och knatade vidare. Husseapan hade lagt Juniorens belöningstärning i slutet av spåret men som vanligt hade alldeles  för roligt med spåret för att vila sluta. Apan försökte distrahera honom med din en pipleksak men inte ens det hjälpte. Apan lyfte honom ur spåret, selade av och kopplade upp honom.

Eftersom Apan behövde återhämta efter spåret, tog Husseapan Junioren tillbaka till bilen. Junioren spårade hela återgången/ Husseapans väg tillbaka till bilen i koppel och halsband medan Apan gick och drog benen efter sig bakom dem.

Väl tillbaka var det Stridsvargens tur. Han och Husseapan iväg i deras spår. Apan stannade vid bilen och nöjde sig med att ta tiden på hur länge de var borta 12,5 minuter.

Apan hade varit lite busig, hon hade lagt en gammal rabattkupong i spåret under en raksträcka i öppen terräng. Det är lätt att man som hund sätter upp farten när det går lätt och då missar utlagda föremål. Man får anstränga sig hårdare om man ska lura Stridsvargen! Han hade tvärnitat och lagt sig ner och markerat kupongen!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

Today is a good day!

Apan hjälpte Husseapan och Stridis att träna transporter idag också. Blev riktigt bra!

När de var klara, drog jag, Junioren och Apan norrut till Juniorens kennelföräldrar för lite fältträning i det fina vädret. Junioren fick första släppet tillsammans med Puma. De där två formel 1-galningarna är en bra matchning.

Junioren verkar ha fattat grejen med fält och när hans kennelpappa hade styrt upp Apan så började det hända saker ute på fältet. Junioren började jobba självständigt istället för att följa Puma. Han börjad genomföra slag med bra vidd och fart. Apan var supernöjd. Hon var tom så nöjd att hon förlät Junioren för två drag i en purfärsk rådjurslöpa.

Efter deras släpp, var det min tur att gå släpp med fina fina Doris aka Juniorens mamma. Jag inledde med att få fart på två feta fasantuppar. Efter det var jag så nöjd med mig själv att jag sprang i stora slag med bra tempo. Jag älskar att driva med Apan! Jag fick massor av frolicar av henne när släppet var över.

När vi var klara var det Sixtens tur att lära sin dotter Irma hur saker och ting ska gå till. Apan referera till Sixten, Irma och Junioren som Kioskmongo-trojkan. De är så lika varandra i sätter, lika knasiga men samtidigt oförargligt lyckliga i sin egen galenskap. Juniorens kennelpappa var inte helt nöjd men inte missnöjd heller.

Efter en fika och omlokalisering från betfält till stubbåker, fick Puma och Junioren ett sista släpp och Apan var helnöjd med Juniorens revieringsarbete. Hon fick lite goda råd från Juniorens kennelpappa och det verkar som om pusselbitarna har fallit på plats i hennes hjärna. 

Fältet låg i närheten av ett järnvägsspår så set blev några ofrivilliga pauser när man hörde varningssignalerna för att bommarna fälldes vid järnvägskorsningen.

Apan var mycket nöjd med att Junioren kom fint på inkallning, stod lugnt och fint när tågen passerade och sedan återupptog arbetet utan problem. Det var en mycket trött Junior som nådde slutet av fältet.

Efter det började det mörkna och vi reste söderut igen. Junioren knoppade in vid Apans ena fot.

Efter mycket knölande fattade Aporna att min bädd inte var fluffad. Till slut fattade Apan och jag kunde krypa ner i min loppelåda.

Med vänliga fältjagande svansviftningar 

Grå