Happy!

Igår kände jag mig som världens bästa hundägare! Jag vet att jag inte gjorde något som ingen annan aktiv hundsportare inte gör men "duktighetskänslan" var så härlig, jag var på så gott humör och jag fick så mycket energi, vilket jag inte på något sätt är bortskämd med efter höstens tragiska hälsotillstånd.

Hemkommen efter jobb och med middagen intagen så sträckte jag ut mig på sängen ett par minuter. Jag var frusen, trött (eget fel men jag var bara tvungen att se Seattle Seahawks historiska vändning och därmed Super Bowl-finalister) och hade en fruktansvärd huvudvärk. Först tänkte jag vila bort huvudvärken, planen övergick till att stanna i sängen resten av kvällen med en bra bok.

Plötsligt uppenbarade sig lite energi och vilja, trots huvudvärken och jag lastade båda de grå och drog iväg till brukshundsklubben. Jag som generellt undviker att dra igång träning utan en ordentlig planering stod nu på en becksvart appellplan med noll tanke. Det blev rallylydnad och jag var inne och hämtade ut skyltar och en banskiss.

Bygga banor, oavsett lydnad, rallylydnad eller agility, har aldrig varit min starka sida. kanske det där med att jag har svårt att läsa kartor och översätta dem till verkligheten som spelar in. Efter lite klurande fick jag till en rallybana som kanske inte såg ut helt som den skulle men som gick att använda. Jag säger som killen på byggvarubutiken: "Det behöver inte vara en altartavla, det behöver bara se ut som en!"

Gammelgrå fick bli först ut. Han var så övertaggad och fokuserad att när vi körde hans fokusövning som uppvärmning så fastnade mina lätt frusna fingrar mellan hans tänder, satan i gatan vad ont det gör! Han övertaggningen resulterade också i att Gammelgrås position intill min sida var obefintlig så efter tredje skylten, var det bara att vandra tillbaka till startskylten och börja om. Länge sedan vi körde hela banor men varv två så började bitarna falla på plats och Grå var sådär grym som han kan vara när han verkligen vill och aldrig någonsin vill visa i tävlingssammanhang.

Juniorens tur. Jag såg rallybanan som en chans att testa hans uthållighet och fokus på att göra saker, inte när vi var i optimalt läge utan när vi blev "kommenderade" av skyltarna. Det jag inte hade tänkt på, när jag skiftade plats på hundarna vid uppbindningsstolpen, var att Junioren skulle vara i fullkontakt med sin inre känguru. Fullkontakt är för övrigt inte en tillräcklig beskrivning, fullständigt överslag! Han hoppade, studsade och for runt i alla möjliga och omöjliga riktningar och när han är så uppskruvad, slår käftarna och han vill gärna ha något att hugga tag i. I hans värld är apans arm en perfekt sak, apan håller inte med. Juniorens galenskap, eldades på av en avundsjuk Gammelgrå som tyckte att livet var orättvist och lät meddela det - högt! Ibland räcker det inte att räkna till 10...

När Gammelgrå tystnat, Junioren sansat sig och jag hade andats ut, körde vi banan och Junioren kämpade på. Jag tränar inte rallymomenten i vanliga fall med honom och det är kul att se hur mycket han har snappat upp genom att stå och titta när jag tränar med Grå och hur mycket man har användning av andra tävlingsgrenars moment och kommandon. Det gick väl inte felfritt men helt klart över förväntan. Roterade hundarna ett par gånger och sedan fick de springa lösa över appellplanen medan jag samlade in och torkade av skyltar och koner.

Note to self! Ta av täckena nästa gång! Nordligaste delen av vår stora plan är något vattensjuk efter hösten/vinterns eviga regnande. Gammelgrå brukar anse att de är under hans värdighet att ge sig ut i blötan. Junioren har inga hämningar när det gäller sådant och nog sjutton fick han med sig Gammelgrån i jakten på några änder som ansåg att de tillfälliga sjöarna var ett bra ställe att bo vid.

Glada, avsprungna och leriga hundar lastades in och brukshundsklubben återgick till sin mörka vintervila medan jag körde hem och med nyvunnen energi körde ett städvarv innan jag tog kvällsfika och sedan kröp ner med den där boken.

/Matte

Hipp hipp hurra!

Idag är det ett år sedan det såg ut såhär i valplådan på kennel Greyberry's! Jag är osäker på vilken av zebraråttorna som är Junioren men en stark misstänkt kandidat är mini-råttan som ligger högst upp i högen och närmst fina Doris framben. Han var med andra ord odräglig redan som nyfödd. Ha minsann hört från hans syskon om hur han terroriserade dem i valplådan och alltid skulle ligga överst i valphögen. Ränderna må gå ur oss grå och efterhand blir vi enhetligt grå. Beteende verkar dock växa in i vissa istället för bort tillsammans med ränderna...

Foto: Katarina Persson

Den lille terroristen växte på sig och förblev upptågsmakare och kullens minsting. En av hans kullsystrar var hans ständiga allierade och vad jag har förstått på apornas skvallrande så är de två, fortfarande upptågsmakare och ständigt redo för nya tag.

Foto: Katarina Persson

På något sätt sprang den lille huliganen rakt in i Apans hjärta. Hon som bara skulle titta! Det är nog som min goa Clarabellas husse brukar säga: "Det finns två saker man aldrig ska åka och titta på om man inte ska köpa - bilar & hundvalpar!"

Foto: Katarina Persson

Nu ett år senare är den lille huliganen högre än mig om än att han fortfarande är gänglig, kan gömma sig bakom ett spaghettistrå och har ett rörelseschema som bara en seriefigur kan bli imponerad av. Idag är det Juniorens födelsedag och han har blivit bortskämd!

Det började med att Apan släpade in en stor bädd. Nu är den inte enbart till Junioren. Alla vi fyrbenta gillar att sova på Apans sida av sängen och vi turas om. Jag sover där när jag vill ha lugn och ro. Junioren sover där i början av natten innan han gör mig sällskap i loppelådan. Då tar Stridis över platsen och sedan byter han och Junioren frampå morgonkvisten. Det är en memoryfoambädd så den är lite hårdare och formar sig efter ens kropp och ger stöd på ställen för att man ska kunna ligga utsträckt och optimalt.

Nya bädden!
Foto: Apan

Nästa present är årets födelsedagspresent så nu vet både jag och Stridis en av våra presenter. Vi brukar få något som är likadant! I år är det ett snyggt träning/tävlingshalsband och jag får ge Apan lite cred. Junioren ser ju nästan vuxen ut i det halsbandet!

Fina halsbandet!
Foto: Apan

Slutliga presenten hade Junioren faktiskt valt själv. Han försökte norpa den när han och Apan var på Vellingeblomman. Den gången fick han inte den men idag fick han och han var helt hysteriskt glad över sin gris! Apan gav till slut upp med att rätta till mattorna i lyan, Junioren skickade dem åt alla håll och kanter när han lyckligt rusade runt med grisen. Den grymtar och Junioren tycker att den är den bästa leksaken i världen!

Junioren med sin gris
Foto: Apan

Efter födelsedagsmiddag där vi fick smarrig kycklinglever i våra skålar, drog Junioren och Apan iväg till sin träningsgrupp och det verkar som om alla presenter fick Junioren att jobba på lite extra. Idag satte han och Apan 40 steg med en helomvändning, en höger och en vänstersväng, i korrekt position med kontakt och störningar runt omkring! Nytt rekord!!!

Junioren släppte grisen i exakt 10 sekunder så att Apan hann ta en bild.
Foto: Apan

Utöver fria följet, gjorde Junioren en mycket fin apportering från lk1. Det dristade Apan till att prova apporteringen i lk2. Då började det flyga apportbockar åt alla möjliga håll och kanter och inte en enda hamnade i Apans utsträckta hand. Blir att till att träna mer på kvarhållande och avlämningar! Junioren avslutade träningspasset med att genomföra sin första platsliggning med fler än en hund och en hel del störningar. Apan var meganöjd och det är en trött Junior som har rullat ihop sig och somnat i loppelådan.
Sov gott Junioren och hoppas att du har haft en grymt bra födelsedag!

Med glada grattissvansviftningar
Grå

I'm moving on!

Jag och Matte cyklade till klubben för att träna ikväll. Vi trodde inte att där skulle vara någon med tanke på att vi inte kom iväg förrän vid 20-tiden och det är mitten på december. Där var inte bara en, utan två kurser igång. Fast vi hade lite tur, alla var på väg in för att ha sina teoridelar. Det betydde att vi hade hela planen på baksidan för oss själva. Kändes bra, Matte säger att jag har nog med att hålla reda på mig själv just nu. Hon påstår att jag är alldeles för lättdistraherad. Vet inte riktigt vad hon menar.

Vi började med att värma upp med vår stirra-på-matte-lek. Jag sitter framför henne och stirrar på henne, hon gör det där braiga klickljudet och jag får en godis. I vanliga fall kastar hon godiset så att jag kan hoppa efter det men det var så mörkt och lerigt att det inte gick så hon gömde godisarna i handen, öppnade den och så fick jag inte röra förrän hon sade att jag fick. Tyckte det blev en lite taskigare lek än den vi brukar göra.

Uppvärmda och klara, gick vi över till att träna det som Matte kallar för fritt följ. Det är så svårt! Jag tittar på Matte när hon säger fot och så går vi iväg. Jag vill titta på vart vi ska gå men Matte säger att jag ska titta på henne. Det är ursvårt att gå och titta på Matte och hålla sig perfekt vid hennes sida, utan att snava på mina egna tassar eller Mattes fötter. När man väl lyckas så läger Matte in svängar och då blir det ju helsvårt! Matte sade att jag var duktig och att jag jobbade på bra. Jag fick inte bara godis, hon plockade fram en grymt bra boll! Den var alldeles fluffig och luktade precis som kaninen jag brukar jaga i trädgården.

När jag började tröttna på att hålla reda på mina tassar, tog Matte fram en konstig pryl ur vår träningsväska. Hon sade att det var en träapport och att man skulle bära den i munnen. Jag blev väldigt konfunderad, bara bära den. När Matte höll fram den så nosade jag skeptiskt på den. Matte bara skrattade och sade att Grå hade gjort likadant när han skulle lära sig att hämta den och att apporteringsmomentet i lydnadsklass 1 inte verkade tilltala weimaraners.

Matte sade att hon visste en genväg och att vi skulle träna apporteringen från appellklass/lydnadsklass II istället. Jag var fortfarande skeptisk men satte mig intill Matte. Hon kastade iväg apporten men höll två varnande fingrar i min nacke. Inte sticka iväg med andra ord. När den hade landat en bit bort i gräset, sade hon "varsågod" och jag sprang bort till den och lyfte upp den. När jag gjorde det kom mitt magiska klick, övergav genast apporten och hämtade godis hos Matte. Hon gav mig godiset och sade att nästa gång skulle jag ta med mig apporten till henne.

Vi kastade iväg apporten flera gånger och den var jätterolig att hämta. Jag var så jättestolt, över att jag så snabbt hade klurat ut vad Matte ville, att jag tog några ärevarv med apporten i munnen. Matte bara skrattade åt mig och sade att det var dags för mig att pausa min hjärna innan den snurrade iväg med mig.

Efter att ha pausat på pausfilten en lång stund, tränade vi mer av det fria följet. Jag kämpade på men tröttnade, stack bort till vår träningsväska och rotade fram den där träapporten. Jag norpade åt mig den och sprang så många varv jag kunde och så fort jag bara kunde med den i munnen. Jag förstår inte varför var den Gamle säger att vår Matte är humorbefriad, hon skrattade massor.

Vi avslutade träningen med inkallningar och ingångsträning. Matte är lite kinkig. Jag får inte hoppa på henne och så måste jag sitta när hon lämnar mig och lägger jag mig ner så kommer hon tillbaka och sätter mig upp igen. Otroligt mycket att hålla reda på. Det var otroligt skönt att få rensa huvudet och rasta tassarna med att jaga bollar som avslutning. När vi var nöjda, cyklade Matte hem och jag joggade som alltid, bredvid cykeln.

Med träningsglada yl
Junioren

Sjuk Apa & klickerträning

Apan kom hem från jobbet i morse och hon såg ut som ett sådant där katastrofvrak som äckliga katter släpar hem och är stolta över. Hon skulle dessutom i sitt klena tillstånd, gå morgonrunda med mig och Stridstysken. Jag sade till den där speedade pälsbollen att han allt fick uppföra sig och det gjorde han, tills vi träffade en stor pudel i ett långt flexikoppel.

Stridstysken är ju så sabla pinsam! Träffar vi andra hundar ute så går han omedelbart i något mördarläge och ska morra och hålla. Det är en jättedålig övning när man är ute med Apan, speciellt när hon är ynklig. Då är hon liksom extra härsken i humöret. Stackars Stridstysken så stor tung och envis han är så fann han sig flygande in till Apans sid och morra var inget bra det heller. Han fick sitta i utgångsposition och stirra på en härsken Apa och det är läskigt!

Vi vill dock ge en eloge till pudelns ägare, han satte nämligen sin hund ner och stod helt stilla medan Apan fick koll på Stridstysken. Själv höll jag mig på min kant och när Apan röt fot till Stridstysken så satte jag mig intill honom och påpekade för Apan att jag faktiskt hade uppfört mig. Väl hemma så fick vi frukost och sedan rasade vraket till Apa ner i bädden.

Husseapan kom upp och långrastade oss och han servade Apan med slemlösande och hostmeducin för hon lät som en jobbig jack russell där hon låg och hostade. Jag höll Apan under uppsikt och det är ett jobb man blir trött av så för att hon inte skulle smita när jag tog små powernaps så hade jag hennes mage som huvudkudde. När hon väl masade sig upp var hon feberfrusen och kunde knappt prata alls.

Husseapan och Stridstysken hade dragit iväg ut i ovädret för att träna spår. Apan tittade ut och viskade hest till mig att det var inte aktuellt men att vi kunde göra klickerträning och shejpa moment inomhus. Så vi roade oss med att börja med fjärrdirigeringen och då ställandet. Sitt kan jag på handtecken och Apan hade en plan för läggandet.

Läggandet körde vi på en inkallning och Apan lyckades kraxa fram ett fullt begripligt "ligg" och jag fattade äntligen vad hon ville med det och armflaxandet. Hon vill ju att jag ska lägga mig på väg in till henne och inte framför henne som jag har trott. Det är en ryslig tur att vi har klickern som gör att vi kan kommunicera och lösa problem *vift*

När vi var klara så visade vi Husseapan och Stridstysken, grunderna i klickerträning. Precis som alla andra hundar, fattade han snabbt att klick = belöning. Targeten hade han lite svårt för men Apan säger att han kommer klura ut den snabbt och ha mycket nytta av att han förstår att man ska dutta den. Husseapan tyckte det hela var lite flummigt men Apan säger att targeten är otroligt användbar och därför viktig att få med från början. Vi får väl se om han är något bildbar, fast de kanske inte hade klickers där i urgermanien som han påstår att han kommer ifrån.

När vi var klara med träningen så bäddade Apan ner sig i soffan och där har hon legat hela kvällen. Hon är helt brännhet och låter som en anfådd engelsk bulldog. Det rosslar och slemmar något helt otroligt om henne. Jag har lovat Husseapan att jag ska vakta henne medan han och stridstysken är på jobbet under natten.

Med klickerglada svansviftningar

Grå