A rockin' good way

Aporna tog träningsfreaksen med sig till skogen idag. Jag förstår inte poängen med att hänga i en mörk, blåsig och kall skog. Finns ju varm, gosig loppelåda och så är jag nöjd för jag lyckades plundra Juniorens matskål med maten som han inte ville äta upp. Apan var inte glad, hon är av grinig sort den där. Just nu är hon extra grinig.

I förrgår reste hon och Husseapan till Mordor, ja hon kallar staden för det ibland. De hade Junioren med sig och så höll jag och Stridsvargen ställningarna hemma. Apan körde Husseapans bil och de stod stilla för rött ljus. Då kommer det en annan apa i sin bil och bränner rakt in i Husseapans bil, bakifrån. Turligt nog hade Apan foten på bromsen och de for inte in i framförvarande bil. Turligt nog är Husseapans bil utrustad med dragkrok och den tog det värsta av smällen. Junioren låg tryggt i sin bur och är oskadd, Husseapan är oskadd.

Apan har gamla skador i rygg och nacke från en tidigare olycka och hon känner av sin rygg. Utöver ryggen, har hon fortfarande ont i sina lungor och i morse (håll i er nu), vaknade hon med rinnande nos så hon är supercharmig de lux - NOT! Det är rätt skönt att hon ska tillbaka till jobbet imorgon så kan vi andra, återhämta oss efter att ha haft henne hemma i nästan två veckor.

Idag kom de iväg ovanligt sent till skogen. Apan lade spår till Stridsvargen och Husseapan till Junioren. Denna gången valde de lite öppnare skog som inte är lika tokkontaminerad av vildsvin, rådjur och harar, till Juniorens spår. Husseapan fick dessutom ta med sig femtioelva spårsnitslar och markera vinkeln och sedan åt vilket håll det gick.

Apan gick ut spår där hon brukar lägga ut spår. Med lite vett och vilja, kan man variera samma spår, väldigt mycket. Jag snokade i Apans Runkeeper och jag tror att det är fjärde gången som hon går samma sträcka i samma område men med helt nya variationer och klurigheter. Denna gången gick hon rakt i flera rådjurs och vildsvinsstråk och korsade vägen ett par gånger (vägpassager är svåra för oss hundar, vi drar gärna rakt över) och sedan var det något stort som passerade henne i 190 knyck när hon vandrade runt i granskogen som utgör det avslutande området. Apan säger att hon inte hann se exakt var det var men hon tror att det var ett rådjur.

Stridsvargen och Husseapan tog sitt spår först. Detta för att Juniorens skulle ligga till sig så länge som möjligt. Medan de var borta, fick Junioren rasta av sig och träna lite lydnad för att komma ur sitt "jag vill också spåra, varför får han spåra först, livet är orättvist"-läge. Efter lite lockande och pockande så fick de till riktigt fina, korta förflyttningar i fotposition. Inte illa, en speedad Junior är liksom över allt och ingenstans, samtidigt!

När Husseapan och Stridsvargen var tillbaka, hade det skymt så mycket att det var becksvart när Apan och Junioren klev upp till sin spårstart. Gissa var Apans piffiga förvandla-natten-till-dag-pannlampa var? Just det, hemma! Turligt nog hade Husseapan en ficklampa och kunde hjälpa i rätt riktning.

Med längre tid för spåret att ligga till sig, väl uppmärkt spår och hjälp av mörkret så fick Apan och Junioren ner tempot avsevärt och Apan fick chans att läsa av Juniorens beteende i vinklarna. Apan kunde hjälpa honom genom att lägga sig på broms så att han fick en chans att inse att spåret svängde och inte ständigt tappa det och sedan irra runt som en nattfjäril runt en glödlampa tills han hittar det igen. Av alla vinklar som Husseapan hade skapat fick de till några riktigt fina arbeten i ett par vinklar. Junioren sökte dessutom av bra längs en lång passage parallellt med en djup bäckfåra och säkerställde att Husseapan inte hade lurats på något vis.

Även Apan hade bättrat på sig. Betydligt bättre linhantering om än att Husseapan fortsätter att hålla upp rött kort för Juniorens Hurttasele. Han tycker att den rörlighet som finns i infästningen mellan lina och sele, är värdelös för en hund som ringar så mycket i spåret. Husseapan är av åsikten att den rörligheten gör att Junioren trasslar in sig lättare om inte Apan är supersnabb och parerar. Apan lär ju inte bli snabbare så det är nog enklare att byta sele. Junioren har sagt att han vill ha en Julius K9-sele för det har hans idol Stridsvargen.

Väl hemma verkade det som om träningsfreaksen hade fått sitt för dagen och vi kunde övergå till de viktiga sakerna här i livet, middag!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

The show must go on...

Apan är sjuk, igen!

Hon har ont i lungorna och kan knappt röra sig utan att flåsa. Hon åkte till sticksaporna och de sade att hon inte hade lunginflammation och inte behövde mediciner. De sade att hennes kropp behövde vila och sedan har hon fått en remiss till någon särskild apa som ska utreda hennes lungor.

Problemet med en sjuk apa är att det inte händer så mycket. För egen del gör det inte så mycket. Jag har inga problem att ligga under en varm filt eller pyssla om min tigger.

Junioren däremot, inte lika tillfreds. Det blir väldigt stökigt i lyan med en Junior som inte har fått jobba av sig alla tassmyror.

Husseapan bestämde sig för att ta tag i det hela så det blev lugnt igen. Apan fick trassla in sig i en massa kläder och så följde hon och Junioren med Husseapan och Stridsvargen till spårskogen. Under tiden höll jag ställningarna hemma, tog hand om disken och skötte om några av Apans krukväxter...

Apan fick börja lägga ut ett spår till Stridsvargen och så gick Husseapan ut ett spår till henne och Junioren. Apan berättade att trots att hon lade spåret i lätt terräng höll hon på att hosta och flåsa hela vägen.

När hon kom tillbaka så fick hon ta ut en heltaggad Junior ur bilen. Det fick det bli lite ordning och reda- träning fram till spårstarten. Det är liksom inget fel på Juniorens spårintresse. Apan var mycket nöjd att han satt fint medan hon delade på.

Därefter brakade de iväg. Apan hade ju i sitt sjukliga tillstånd tagit gympadojor, typ världens sämsta dojor att spåra i när man är i skogen! Utöver det, inga handskar! Hon hade lämnat sin nya fina lina hemma för att den ska kortas och hon ville inte smutsa ner den innan hon hade gjort det. Hon hade tagit min gamla reflexlina som bränns när hon inte har handskar - klantapa!

Går säkert bra att ha den linan när jag spårar, jag har inte så bråttom. Apan har nu tre brända punkter i sina tassar. Resultatet av att surfa på skosulorna  bakom Junioren...

Husseapan hade lagt ett 800m långt spår med många vinklar i ett område som är nerlusat med rådjur, vildsvin och harar. Mycket riktigt hade det också sprungit rådjur framför Husseapan när han lade ut spåret. Rådjur är Juniorens favorit att jaga efter så det får ju räknas som en svår störning.

Junioren får väl fortfarande räknas som orutinerad när det gäller spår och traskar lätt över vinklar, han upptäcker snabbt att han har gjort det och jobbar sig snabbt tillbaka till spåret. Han hade hög fart i början men när vinklarna började dyka upp, drog han ner på farten och blev mer noggrann. 

Junioren snurrade runt där rådjuren hade varit men valde Husseapans spår och knatade vidare. Husseapan hade lagt Juniorens belöningstärning i slutet av spåret men som vanligt hade alldeles  för roligt med spåret för att vila sluta. Apan försökte distrahera honom med din en pipleksak men inte ens det hjälpte. Apan lyfte honom ur spåret, selade av och kopplade upp honom.

Eftersom Apan behövde återhämta efter spåret, tog Husseapan Junioren tillbaka till bilen. Junioren spårade hela återgången/ Husseapans väg tillbaka till bilen i koppel och halsband medan Apan gick och drog benen efter sig bakom dem.

Väl tillbaka var det Stridsvargens tur. Han och Husseapan iväg i deras spår. Apan stannade vid bilen och nöjde sig med att ta tiden på hur länge de var borta 12,5 minuter.

Apan hade varit lite busig, hon hade lagt en gammal rabattkupong i spåret under en raksträcka i öppen terräng. Det är lätt att man som hund sätter upp farten när det går lätt och då missar utlagda föremål. Man får anstränga sig hårdare om man ska lura Stridsvargen! Han hade tvärnitat och lagt sig ner och markerat kupongen!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

We're all in this together

Idag lastade jag, Junioren och Apan in oss i weimobilen och drog norrut. Det var dags för Juniorens första eftersöksprov. Lite av en chansning från Apans sida eftersom Junioren inte har , någon stadga i apporteringsarbetet med kaninen. Ibland har han burit in den hela vägen, ibland inte. Lite fuzzy logic på verksamheten helt enkelt.

Junioren och hans bror Alden var först ut i unghundsklass. För de som har noll koll badboll på eftersöksprov så består det av två grenar, släpspår med kanin och vattenapportering med trut. På släpspåret i unghundsklass, dras det ut ett spår på 100 m. Antingen jobbar hunden ut självständigt och hämtar in kaninen. Ett alternativ till att jobba ut självständigt i unghundsklass, är att man får bogsera ut sin apa i spårlinan, fram till kaninen och så fort hunden har hittat kaninen, måste apan släppa linan så att hunden självständigt jobbar tillbaka med kaninen i munnen till utgångsplatsen. Apan springer då tillbaka intill sin hund och tar emot kaninen på utgångsplatsen.  I vattenmomentet sätter man sig någon meter upp vid sjökanten, någon kastar en trut i vattnet och på förarens kommando ska man plumsa i vattnet och hämta in truten, släpa upp den på land och lämna av till apan.

Spåren i dagens unghundsklass, lades på kalhygge och Alden började. Apan erkänner att hon hade för bråttom med att ta ut Junioren i bilen och det blev en onödigt lång väntan på att Alden som för dagen var lite loj, skulle bli klar med sitt spår och få sitt utlåtande av domaren. Sedan blev det ytterligare lite väntan medan spårdragaren drog ut Juniorens spår. Junioren hann bli väldigt ofokuserad och splittrad. Apan surfade på skosulorna fram till domaren och provledaren när det väl var deras tur. Provledaren frågade om rasen var oförmögen att gå fot. Apan svarade att just oförmågan att föra sig med värdighet iförd koppel, var noggrant inskriven i rasstandarden.

Junioren tog upp spåret fint och Apan var säker på att det skulle gå hela vägen. Tyvärr stannade inte Juniorens spår uppe på kalhygget utan försvann in bland sly. Han spårade fint fram till kaninen och där tog det stopp. Junioren var supernyfiken på spårläggaren som stod dold i slyet en bit ifrån kaninen, nyfiken på domaren som stod och kikade ute på kalhygget. Kaninen ville han inte bära, den var ju blöt och låg där i den blöta vitmossan. Apan gjorde sitt bästa att heja på honom och uppmuntra honom till att ta kaninen men tji fick hon! Lite försiktigt flyttade Junioren på kaninen men beslöt sig sedan för att lägga in totalbroms. En stor plump i protokollet eller en rund ring, blev resultatet. Apan bara ryckte på axlarna och sade att hon hade chansat och tyvärr saknades turen idag.

När det var min tur i öppenklass så är spåret 200 m och alternativet att följa med ut, finns inte längre kvar. Först tänkte jag minsann visa de där småkrillen hur det skulle gå till med släpspår och satte fart. Det var tills jag insåg vad som fanns i närheten av spåret - grisar! Jag avskyr vildsvin! Jag har lärt mig den hårda vägen att de är argsinta, lynniga och förbaskat otrevliga på alla sätt och vis! Jag reste ragg och gick tillbaka till Apan som bara suckade och skakade på huvudet. Domaren frågade vad Apan trodde hade hänt. Apan sade att jag bara hade en hjärncell som jag nog hade lämnat kvar hemma... Hon är så elak den där!

Efter släpspåret kommer vattnet. Alden kom efter en del funderande ner i plurret och återigen konstaterade Apan att hon hade tagit ut Junioren för tidigt och att all väntan i närheten av vattnet, bara var negativt för Junioren som gick mer och mer upp i varv i frustration över att vilja komma i plurret och hämta fågeln. Resultatet blev att stadgan att sitta kvar och invänta apporterings kommando, gick fullständigt upp i rök! Junioren drog som en avlöning när han såg fågeln segla iväg ut över vattnet.

Nu är det inget negativt i sig. Domaren sade att han tycker att det är väldigt positivt när hundar i unghundsklass, "knallar"/drar i kastet. Han sade att han önskade att det inte renderade i poängavdrag men att regler är regler och han var tvungen att dra en pinne för det. Ytterligare ett poängavdrag för att Junioren lade ner fågeln i strandkanten och inte lämnade av den till Apans hand, resulterade i en 8:a och Apan var mycket nöjd.

Apan fick sedan springa upp till bilen, torka Junioren och hämta mig medan en, i mitt tycke, ursnygg vorstehtjej, bröt vattnet för öppenklass. Apan hade frågat innan och när vi kom ner till vattnet, lät hon mig känna lite på vattnet innan vi gick upp till startplats. Rätt snällt! Jag är inte som Junioren, jag finner det ovärdigt att bara kasta mig i plurret hur som helst. I öppenklass skjuts ett skott och så kastas fågeln så att den landar cirka 45 m ut och den ska landa dolt i vass eller annan vegetation. I detta fallet fans det två små öar ute i sjön, den till höger från startplatsen, låg närmre land än den till vänster. Skytten befann sig på den vänstra ön.

Apan satte mig vid strandkanten och jag bestämde mig för att nu satan i gatan skulle jag visa småkrillen hur man gör saker! Eftersom det tydligen var positivt för unghundar att "knalla", tänkte jag att detsamma måste gälla i öppenklass! Precis när jag slängde mig i vattnet, kom jag på att den där vorstehbruden, hade lämnat en helmysig fläck en bit bort på stigen där vi gick ner. Kom på det när jag hade kommit ut en bit så att jag vände och simmade in till land och letade upp den mysiga fläcken. När jag hade luktat in mig på den så tänkte jag att jag skulle kolla in om det fanns fler mysiga fläckar. Då hade Apan fått nog och frågade om jag inte hade glömt något och om jag helt hade förlorat förståndet.

Gick med Apan till startplatsen och hon skickade i mig i vattnet med apporteringskommandot ringande i mina öron. När hon låter lite sådär giftigt i undertonen på sin glada röst, då är hon dödligt farlig. Då finns det liksom bara en ynka liten säkring kvar och den lever ett mycket riskabelt liv. Eftersom jag helt hade glömt vilken ö som fågeln landat på, simmade jag till den högra och började söka av den. När jag kom till ena kanten hörde jag ett bestämt "GRÅ!", jag tittade genom växtligheten och fick syn på Apan inne på stranden. Hon tecknade på den andra ön och ropade "UT!"

Det var inte världens enklaste igång där ute på den högra ön men jag lyckades ta mig i vattnet igen och simmade till den andra ön och jag hittade fågeln rätt snabbt i vassen. Problemet var att de där sabla vingarna var helt omedgörliga, jag försökte packa ihop dem och trodde jag hade fått till ett hyfsat grepp när jag tog mig ner i vattnet igen. Naturligtvis bråkade de där stora trutvingarna så jag gick upp på den första ön, packade om igen och sedan simmade jag in till Apan och lämnade av fågeln.

Domaren sade att han hade dragit en poäng för att jag drog i skottet. Det ville man minsann inte se från vuxna hundar, snacka om orättvisor här i världen! Han hade dragit ett poäng för att jag simmade och kollade in fläcken - Hallå den var viktig!!! Domaren avslog mina protester med att "Du är en jakthund, vi jagar nu - prioriteringar min gode Grå! Prioriteringar!" Hmpf! Jag är kränkt, jag kräver att få gråta ut i en kvällstidning! Sedan drog domaren ytterligare en poäng för omskicket, jag fick en sjua med kommentaren "När hunden väl utför arbetet gör han ett elitklassmässigt vattenarbete komplett med dirigeringar." OK, jag behöver inte gråta ut i kvällstidningen längre...

Jag var lite orolig för Apan. Nollor brukar resultera i tårar och besvikelse. Jag blev förvånad över att hon bara ryckte på axlarna och sade att hon var nöjd med våra vattenresultat. Däremot var hon benhård på vägen hem, inga cheeseburgare! Hon sade att det spelade ingen roll hur fin den skriftliga kritiken var i protokollen, vare sig jag eller Junioren är godkända för fält och då blir det inte heller några cheeseburgare under hemfärd. Nästa vecka ska Apan åka och hämta fler kaniner och sedan är det bara och träna vidare och stärka upp Juniorens apporteringsarbete, både till land och till sjöss. Jag får se om jag lägger min coach-mössa åt sidan och tar ett träningsspår eller två jag med.

Avslutningsvis vill jag och Junioren, gratulera Alden till godkänt resultat och klar för start på fält! Bra jobbat Alden med tillhörande husseapa!

Med glada apporterande svansviftningar

Grå

Come together, right now!

Efter en deprimerande eftersöksträning där vi gick tillbaka till ruta -10 i släpspåret och inget fungerade med kaninuslingen, gav jag Junioren ett par dagar ledigt. Jag försökte ta med mig det positiva med att han hade uppvisat fin stadga på vattnet och att han tom hade lämnat av truten mot min hand och inte bara nöjt sig med att slänga den i sanden på marken.

Jag bestämde mig för att inte träna eftersöksgrenarna förrän jag hade min sambo med mig. Vi är varandras bollplank i hundträningen och vi hjälps åt att bryta ner moment och utnyttjar varandras väldigt olika perspektiv på hundträning, för att lösa problem som uppstått. Min sambo har dessutom en väldigt bra känsla och blick för när det är lämpligt att belägga hunden med krav och när det är läge att ignorera felbeteenden.

Idag började vi med att åka ut till en gräsplan med halvhögt gräs. Jag börjar få ont om kaniner i frysboxen så idag fick en dummie med kaninskinn, vara substitut medan vi gemensamt klurade på varför pusselbitarna inte föll på plats för Junioren.

Vi började med att dra ut ett kort spår och jag släppte på Junioren vid upptaget och han drog rakt ut till dummien och sedan blev det i sedvanlig ordning pannkaka efter det.

Vi backade bandet till noll och genomförde en vanlig apportering med kanindummien och studerade hur de oönskade beteendena med att kasta omkring dummien, springa åt alla håll utom åt mitt med den för att sedan dumpa den och göra något annat.

Ett snabbt rådslag och vi körde enkel apportering med bara kaninskinnet. Första försöket och samma trams, jag lackade och röt till och vips så var där ett kaninskinn inapporterat. Sambon tyckte att jag gott kunde lägga in ett högre kravbild och även visa tydligt att jag var missnöjd, hela vägen fram till nästa försök.

Genast fungerade apporteringen bättre och efter att ha varierat avstånden och pausat, jobbade vi vidare efter att ha monterat tillbaka kaninskinnet på dummien. Varierande avstånd och paus.

Efter pausen, varierande avstånd i högt gräs där Junioren fick leta och där sambon agerade spårläggare ute vid dummien för att se om det var en störning som kunde resultera i problem. Fina apporteringar och jag började  få hopp om att det faktiskt var lönt att tina upp en av de sista kaninerna.

Ny paus och sedan började sambon dra släpspår med dummien. Lite tramsande igen, en skarp tillsägelse och därefter flöt det på så långt att vi drog den på fullängd och den faktiskt kom in. Det blev till att hålla för dagen och åka hem och utvärdera. Vissa av beteendena som Junior uppvisar, är vi inte säkra på var de är. Vi har bestämt att köra en träning till och denna gången med kanin och sedan utvärdera även den, innan vi drar upp en träningsplan. På det stora hela var träningen positiv och vi hade en väldigt snabb utvecklingskurva framåt men det känns ändå som om det saknas en pusselbit eller två. Något, jag inte kan sätta fingret på.

Matte som fortfarande klurar på vad som maler runt innanför pannbenet på Junioren.

Walk the extra mile outside the damn box!

Hur tränar man vattenarbete med en hund som har en sådan helt otrolig vattenpassion att den bara vill kasta sig ut i vattnet så fort kopplet är av? Den frågan har jag ställt mig mer än en gång de senaste veckorna. Jag trodde i mitt stilla sinne att vattenmomentet i årets eftersöksprov, var hemma som i en liten ask för Junioren.

Junioren & jag, tränar eftersök.
Foto: Katarina Persson

En variabel som jag glömde lägga in i ekvationen var att stadgan i min unghund är obefintlig när det finns vatten i närheten. Hela hans kropp vibrerar av lycka över att få kasta sig i plurret. Lyssna på matte när man kan bada är så fett no go att det inte ryms på världskartan. Hur många gånger genom åren har jag inte hört uttrycket: "Det är ett angenämare problem att behöva bromsa en hund som vill mycket än att gasa på en som inget vill." Den som myntade det måtte aldrig någonsin haft en hund med mycket motor och arbetsvilja. Angenämt, my ass!

Junioren simmar lyckligt mot dummien!
Foto: Matte

Lösningen som den ser ut just nu, är stadgträning, stadgeträning, stadgeträning och åter stadgeträning. Just nu står jag själv och vevar med ömsom dummies, ömsom fågel och får vackert vada ut i vattnet på egen hand och hämta in kastat föremål medan jag försöker håller koll på den lille huliganen som sitter uppe på landbacken och magiskt bara leviterar ut och rent plötsligt sitter som ett litet ljus ute i vattnet, rent plötsligt, bara sådär med en blick som säger: "Du kan inte banna mig, jag klådde dig på juridisk teknikalitet! Du sade åt mig att sitta och jag sitter!"

Junioren, har magiskt hamnat i vattnet.
Foto: Matte

Nästa problem som jag inte hade räknat med, är att Junioren inte riktigt har gjort en väsentlig koppling i släpspåret. Han kommer ut till kaninen utan problem sedan anser han att den är hittad och galopperar glatt in igen, utan kanin - donner vetter! Hade det varit att han tyckte att kaninen var äcklig, hade jag förstått men han apporterar glatt kaniner som jag kastar ut. Han kastar runt med dem och tycker att de är lattjolajbans men in till matte kommer det inte en pälstuss.

Ja han bär en kanin, men den är inte på väg till mig...
Foto: Katarina Persson

Just nu jobbar jag med korta arbetspass, klickern, drar kort spår och det är glass, ballonger och en förbaskad jubelfest varje gång kaninen kommer en bit på vägen åt mitt håll. Måtte det fungera för jag står helt perplex inför situationen. Jag har vridit och vänt på problemet och ser ingen annan lösning. Jag hoppas att kopplingen kommer snart för det är inte lång tid kvar innan det är dags för Eftersöksprov och jag skulle vilja ha med mig bra poäng så att om vi får chans på bra fågelsituation på fältet, så har vi chans på pris.

Junioren på fältet.
Foto: Katarina Persson

Bara att jobba på!

Matte som klurar på vad som pågår inne i Juniorens huvud

Kennelläger!

Tidig fredagmorgon släpade Apan mig och Junioren ur sängen i ottan och lastade oss i bilen för kennel Greyberry's kennelläger i den vackra naturen runt godset Trolle-Ljungby.

Åka på kennelläger när man kan ha sovmorgon? Är du inte klok?!
Foto: Apan

Apan hade bokat övernattning för själv i godsets fina jaktstuga och det var nog ett av de mest luxiösa boenden som Apan någonsin haft när vi har varit iväg! Det är nog första gången hon har kunnat duscha varmt utan att parera andras duschande och sovit i en aldrig så skön säng.

Apans lyxrum i jaktstugan.
Foto: Apan

Hundar var inte tillåtna i stugan, otroligt orättvist men det fanns både hundstall och Husseapan hade lånat ut sin Volvo och med mellanväggen bortplockad så var det god komfort där med.

Jag har hela bagageutrymmet för mig själv. Junioren fick campera i hundstallet med sin kullbror Troll
Foto: Apan

Fredagen började med släpspåret som är en av de två eftersöksgrenarna som man kvalar in till fältprovet i, Ute i en solig och varm skog, hade vi genomgång och sedan var det bara att ge sig på det. Apan hade egentligen bestämt sig föra att inte hålla på att klabba med sele och spårlina. Det är bara tillåtet i unghundsklass och det är en enda säsong av ens hela liv. Hon hade tänkt träna in det som det görs i öppen klass. Dock gjorde hon och Junioren ett försök med sele och lina eftersom det var första gången med kanin.

Apan & Junioren gör sig redo för släpsår.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan fick snabbt besked på att hennes plan hade varit rätt. Junioren var otroligt störd av linan och selen. Apan märkte också att han inte gjorde kopplingen mellan att spåra upp kaninen och att den skulle apporteras in. Här fick hon bollplanka med Husseapan senare på kvällen och de konstaterade att de ska gå tillbaka till metoden som de använde när de lärde in släpspåret med mig. Kaninen kom till slut ut och Apan var nöjd med att Junioren bar den i ett fint grepp. Junioren hade innan dess, bara, utöver kaninskinnsdummien, haft bekantskap med en kanin som varit halvtinad. Apan vill inte att vi får helt upptinat vilt vid första bekantskapen. Hon påstår att vi får en alldeles för bra belöning om vi blir exalterade och tuggar lite för hårt.

Junioren bär ut kaninen med ett bra grepp.
Foto: Katarina Person, kennel Greyberry's

Även jag fick komma ut och göra ett släpspår och aporna lade ett helt provmässigt spår och trots att jag inte har utfört ett släpspår på två år, visade jag var skåpet skulle stå. Jag gjorde ett fantastiskt bra upptag, försvann ut i terrängen och återvände till stigen med kaninen i ett fint grepp och avlämningen var mycket bra. Apans enda lilla pet var att hon hade velat att jag satte mig prydligare och rakare vid hennes sida innan jag lämnade av men vi är ju inte på appellplanen och man får inte avdrag för sneda sättande ute i skogen.

Grå med kaninen i fint grepp.
Foto: Apan

Efter en gemensam lunch i en skogsglänta, begav vi oss vidare för att titta på vattenmomentet i eftersöksprovet. Detta är momentet där Apan för Juniorens del är orolig för stadgan inför årets provsäsong. Junioren är vatten och apporteringsidiot, två så kraftiga passioner mot apans sitt kvar... You do the math!
Junioren sket högaktningsfullt att han satt på en lerig åstrand, han struntade i att vattnet var kallt och strömt, han bara kastade sig i.

Junioren med sin trut.
Foto: Apan

Beviset för hur passionerad han är i vattnet, kom väl till hands. Flera av Juniorens syskon var lite smått tveksamma till vattenströmmarna och när dummien flöt iväg, blev det apans och Juniorens uppgift, att stå en bit nedströms och Junioren gav sig gång på gång, lyckligt ut i vattnet och hämtade upp dummies som flöt iväg.

Tveksam syster till Junioren, trots att både husseapan och kennelpappan lockar på henne.
Foto: Apan

Apan och Junioren har inte hunnit köra med trut i vattnet. Apan tror inte djursjukhuset skulle uppskatta om hon släpade med sig en död trut och hivade den i deras fina rehabpool och det har inte varit temperatur i havet så att hon har velat blanda in fåglar. När en kullsyster i sin vägran att släppa strandkanten, lät en trut glida iväg i strömmarna, skickade Apan ut Junioren. Han simmade glatt ut, konstaterade förvånat att det var ju en knasig dummie som aporna hade kastat i. Därefter tog han den i vingen, simmade in med den och sprang glatt iväg med den. Apan var så jäkla stolt!

Junioren på väg in med sin första trut.
Foto:Apan

Kvar att jobba på har de stadgan i ivägsändandet och avlämningen. I övrigt har Apan strukit vattenmomentet från sin to do-lista.

Junioren tar truten och går.
Foto: Apan

Jag fick komma ut och göra vattenmomentet. Jag har krav på att få  doppa mig lite försiktigt innan det är aktuellt att hämta fåglar. Inga undantag från den regeln. Väl blöt, gjorde jag en fin apportering och jag förvånade Apan genom över att lämna av fågeln i hennes hand. I vanliga fall brukar jag trycka till hårt om fågelns bröstkorg och sedan dumpa den i vattenbrynet. Jag kände för att överraska Apan lite.

Grå med sin trut.
Foto: Apan

Dag två var det träning hela dagen för Roger Åberg. Apan har velat träna för honom ett bra tag. Han kommer ursprungligen från bruksvärlden och har väldigt trevliga idéer om belöning och inlärning, vilket annars är ovanligt i jaktvärlden där stenåldersmetoder har en sanslös förmåga att överleva i bästa välmåga.

Genomgång hos Roger Åberg.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Det blev fokus på grunder i passivitet, stadga, belöning, koppelträning och apportering. Junioren imponerade på Apan igen.

Glad Junior. Jag undrar vad han och Apan diskuterar.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan och Junioren leker mycket i sin träning och den delen lämnade öppning för lite experimenterande från Apans sida och hon kunde testa några idéer som hon haft runt belöning. Några skrinlagda och några fick godkänt.

Magkli är alltid välkommet!
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Koppelträning blev en utmaning. Apan lägger ärligt talat väldigt lite tid på koppelträning. Hon har väl resonerat som så att vi gör så mycket annat att hon kan stå ut med att vi drar lite. Efter lite träning och tips, fick aporna byta ut kopplen mot ett papperssnöre. Rosetter på snöret när övningen var slut, gav minuspoäng. Apan var mycket stolt över att hennes och Junioren snöre var helt när övningen var slut.

Stolt Apa, kramar Junioren.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apporteringen var avslutande och Apan var mycket nöjd när Junioren visade upp alla småsaker som hon vill rätta till i apporteringen. Apan fick massor av goda råd och tog med sig massor av tips hem!

Junioren apporterar dummie.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Sista dagen började vi med att köra släpspår igen. Apan och Junioren hade ungefär samma situation som första dagen och de valde att bryta. De tog kaninen och gick en bit bort och apan kastade ut den i rejäl djup grönska för att stärka apporteringsdelen och fick bekräftelse på att det fungerar utmärkt.

Junioren tramsar med kaninen.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

När de var klara, fick jag komma ut och återigen visa hur man gör ett bra släpspår. Jag passade även på att visa ett sådant där litet pyre till gråbär vad man ska göra när man hittar en kanin.

Jag visar ett gråbärsyngel vad man gör med en kanin.
Foto: Apan (den där som utgör skuggan)

Lägret avslutades med lekar där min, Apans och Juniorens insats bestod av nollade resultat. Jag förstår inte varför vi är med på sådant. Apan är ingen lekande apa. Jag och Junioren förstår aldrig tävlingslekar för vi tränar aldrig på det viset. Nåja vi fick bollkastare och bollar i jumbopris. Efter gemensam fika och genomgång, styrde vi bilen hemåt till Husseapan och Stridsvargen.

Gruppbild på deltagare på lägrets deltagare.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Jag och Junioren valde att lägga oss och softa och på avstånd titta på när Apan packade ur bilen, packade in alla prylar och började köra tvätt. Ett behagfullt sätt att avsluta helgen på.

Foto: Apan

Med glada lägersvansviftningar
Grå

Warm & toasty

Jag, Junioren och Apan inledde dagen med en väldigt blåsig promenad längs med havet.

Dagens hav
Foto: Apan

Efter promenaden, började regnmolnen dra in och jag gjorde det enda sunda när sådant väder råder. Jag satte mig vid brasan och värmde tassarna. 

Jag värmer mig vid öppna spisen.
Foto: Apan

Apan & Junioren drog till skogs. Apan lade ut ett spår och medan det låg till sig, passade de på att träna lydnad. De blev dock avbrutna av en apa som var ute och flanerade i skogen och som ville tjattra lite med Apan. Turligt nog hade hon startat timern för att ha koll på tiden på spåret. När den ringde, tackade Apan för sig.

Blött i spårskogen
Foto: Apan

Apan anvisade spårstart och Junioren satte fart. Apan fick pinna på bra för att inte bli avhängd och det är ju en sabla tur att hon har spårlinan att klamra sig fast vid som en annan snuttefilt.

Precis som alltid, straffar det sig att vara snabb, Junioren drog över den första vinkeln men insåg snabbt sitt misstag och ringade in fortsättningen. Efter det spårade han otroligt noggrant trots att Apan hade gått i snår och grenhögar.

Juniorens första spår.
Foto: Apan

Apan konstaterade att Junioren inte brydde sig om att det låg en leksak i spårslutet utan glatt spårade återgången tillbaka till bilen. Efter att ha rastat så lade Apan ut ett nytt spår och denna gången lade hon in fler störningar. En bäck med brant upp och nedgång. 

Brant nerför & brant uppför. Skulle Junioren reda ut störningen av att korsa en bäck?
Foto: Apan

Spåret parallellt med ett rådjursspår och konstiga svampar.

Bra störning för den viltintresserade hunden.
Foto: Apan

Korsa en väg, över en bäck igen och över mossor med harsyra.

Hör inte till vanligheterna att hitta späd harsyra i början på januari.
Foto: Apan

Återigen 20 minuter och under tiden de väntade, tränade de apportering med dummies. Junioren har fått smak för flygande dummies. Misstänker att Apan kommer lägga fokus på lydnaden i apporteringen nu. Det där tråkiga att man måste sitta och vänta på att hon säger att man får springa och hämta. En sådan där tråkig Apregel helt enkelt.

Nya dummies som inhandlats till fördelaktigt jubileumspris.
Foto: Apan

Timern sade att det var dags att gå och Apan påvisade spårstarten och sedan bar det av. Även denna gången var det tapp men först vid den tredje vinkeln när de var tillbaka inne i granskogen. Apan stod still och lät Junioren lösa problemet själv. När han kom fram till bäcken sökte han över kanten till vänster och sedan till höger, funderade en stund och hoppade sedan över bäcken och fortsatte spåra spåret.

"Kan hon ha fortsatt på andra sidan?"
Foto: Apan

Korsa vägen var inga problem och inte heller att ta sig tillbaka över bäcken igen. Denna gången hade Apan lagt godis i spårslutet så denna gången blev det i vart fall en halvhalt.

Juniorens andra spår på kartan.
Foto: Apan

Det var en väldigt smutsig Junior och Apa som återvände hem

Don efter person, skitig apa, skitig hund men väldigt nöjda med träningen.
Foto: Apan

Med vänliga brasvarma svansviftningar 

Grå 

Veckans tankar - inspiration & lärande.

Det kan vara tvära kast med känslorna kring hundverksamheten. Under veckan har jag känt mig "mätt" och oinspirerad. Kanske för att det mest är utställningar inbokade för hösten, att jag inte gillar utställningar om än att jag ser miljöträningsaspekten i det hela. Inte blev det bättre av att jag bevistade en tillställning där de faktiska hundkunskaperna var minimala men åsikterna om hur saker och ting ska göras med hund, var monumentala. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag var så less på att "prata hund" på en så basal nivå, att jag inte ville prata hund igen.

I morse ringde klockan väldigt tidigt. Jag hade tagit på mig att vara spårläggare på appelltävlingen som Trelleborgs BK anordnade. Med veckans mätthetskänsla, tröttheten på hundprat och en Junior som hade varit väldigt aktiv under natten och begränsat sömnen avsevärt, hade jag mest lust att dra täcket över huvudet och somna om.

Jag ska villigt erkänna att det var första gången jag stampade ut spår a la SBK. Jag är van vid helt andra typer av spår. Viltspår med många vinklar, både blodade och oblodade, öppna vinklar, slutna vinklar, snäckor, stjärnor, återgångar, gärna med så mycket störningar som möjligt, ner i diken, över vatten och stengärden. Lägger jag inte viltspår så lägger jag spår till tjänstehund och där gäller det att tänka som en flyende brottsling. Jag brukar säga att jag intar rollen av höggradig rattfylla som flyr undan statens ädla fyrbening. Jag är bra på sådana spår, de ska vara långa och inte gå att förutse.

Klubbens ordförande hade dock förberett och jag fick en lunta i handen vid ankomst. Tider för när spåren skulle trampas ut, spårskisser och skriftliga instruktioner. Dessutom var alla spåren redan "pinnade" dvs några tappra eldsjälar hade varit ute under gårdagen och mätt ut spåren så att det skulle bli rätt idag. Väldigt lyxig att få allt serverat på det viset. Bara att stampa ut, i min värld, väldigt enkla spår. Men jag antar att man börjar någonstans och den kraftiga vinden och torrt i marken, bidrog till att lägga in lite svårighet. Dvs för förarna att tänka till på hur vinden låg och hur de släppte på i spårstarten. Självklarhet i viltspåret som har upptagsruta som spårstart. Inte helt självklart hos alla startande ekipage när jag studerade hur man tog sig an spåren.

Sista startande nollade sitt spår och eftersom jag hade lite tid på mig, innan mina funktionärsåtaganden behövdes igen så jag såg min chans. Jag stod kvar vid sista spåret som hade erhållit vissa klagomål från den nollade deltagaren innan denne lämnade. Jag ville se om klagomålen stämde så jag lastade ut lilleman, 6,5 månad, orutinerad men med ett spårintresse av nåde, selade på honom gick upp mot vinden och han nöp i spåret klockrent! Första rakan upp till första vinkeln, hade vi kraftig sidovind. Lilleman följde avdriften, stannade upp, tittade på mig med en blick som sade "Driver du med med mig? Var är mitt spår?" Sedan traskade med sin gängliga seriefigursgång upp till spåret, nöp i och följde det upp och vinklade av prydligt i vinkeln.

Vi har bara spårat på stubb en enda gång tidigare och nu var den första halvan rapsstubb, andra halvan av spåret var vetestubb. Nu har ju lilleman ingen direkt aning om varför det ligger markeringspinnar i spåret och det syntes i hans kroppsspråk att han noterade pinnen men glatt spårade vidare. Jag plockade upp den i farten och traskade vidare, spänd på övergången till vetestubben, inga problem! Fram till andra vinkeln och han vinklade av snyggt och prydligt, utan jakthundarnas annars så vanliga ringning. Sista rakan märkte jag att han flera gånger lurades av att spåret åter hade kraftig sidovind, i kombination med att det nog började snurra lite i den lilla hjärnan. Det blev lite irrande men efter en stund var vi framme vid slutpinnen. Megastolt matte som kände en enorm kick att jobba vidare med spår och lägga upp en plan för önskvärt markeringsbeteende. 

Eftersom weimaraners i sitt egentliga arbete pointar(fryser), inväntar kommando och sedan agerar efter angett kommando, funderar jag på en frysmarkering och kommenderad apportering (belöning) för att sedan återuppta arbetet. För överarbetat? För komplicerat? Jag vill inte ha läggande med tanke på deras tunna hårlag på buken och jag vill inte ha spontanapportering. Lilleman är en naturlig apportör och jag vill utnyttja den lusten i belöningssyfte och samtidigt behålla en arbetsfokus. I min hjärna så är en frysning(point) markeringen, apporteringen en glädje/belöning där han fortfarande ligger kvar i arbetsfokus. Tänker jag helt galet?

Tillbaka på klubben, hade de börjat köra budföringen, därefter platsliggning. Efter det var det dags att dra på sig funktionärsmanteln och den betungande(faktiskt väldigt lätta) uppgiften att visa den ena domarens siffror i lydnadsdelen. Detta var dagens mest lärorika del för min del. Domaren berättade gärna hur han resonerade kring sina beslut och vad han tittade på och hur han bedömde vad som ägde rum framför oss. Det var även intressant och lärorikt att studera förarna, hur de agerade på sina hundars beteende. Jag åkte hem från klubben, med massor av energi och träningsvilja. Jag säger som Hanna - "Hur svårt kan det vara?".

Väl hemma var det bara att packa om och köra iväg igen. Stridsvargen med tillhörande koppelhållare ville ha hjälp med skyddsarbetet och det är ju lite svårt att träna skyddsmoment på egen hand. Idag körde vi alla vargens uppkörningsmoment med endast kort belöning mellan varje. Jag räknar nya blåmärken och kommer ha en mycket öm punkt imorgon, efter en rejäl korgstöt. Men vargen var nöjd om än att det är lite väl optimistiskt att tro att figuranten ska kunna kasta boll i alla lägen...

Kort mat & vilopaus och sedan var det Grås tur. Vi gick ner till den stora gräsplanen och hade med oss en drös dummies. Det blev både raka apporteringar och övningar med dirigeringar. Lite stökigt till en början men det föll så småningom på plats. Efter apporteringen, ett kort lydnadspass med fokus på positionen i det fria följet. När positionen blev stabil, lade jag in en kedja med rallymoment. Jag önskar att alla kunde få se Grå när han är sådär superfokuserad och engagerad som han kan vara när vi tränar i ensamhet. Det hade varit en lisa för självförtroendet för oss som ekipage.

Efter en lång dag som har varit 100% hund, är det skönt att få sammanfatta intrycken och sedan lägga upp ett par väldigt ömma fötter i högläge.

/Matte