Circustime!

Jag och Apan var på Sydskånska Kennelklubbens Internationella Utställning i Malmö helgen som gick. Junioren var inte anmäld för Apan tycker att det är onödigt att ställa honom eftersom han är så mager och inte har fått sin fulla muskelmassa än. Han fick vänta i bilen och Apan lovade honom lydnadsträning när vi var färdiga.

Jag vet inte varför det är så svårt att få parkeringen att fungera på detta evenemanget. Det fanns en som viftade lite halvhjärtat in på en parkeringsplats och sedan fick man själv leta sig ner. Ingen som vinkade och det sprang folk överallt och letade efter de som sålde parkeringsbiljetterna för evenemanget och eftersom de inte syntes till någonstans, fick Apan vackert betala i parkeringsautomaten och det blev avsevärt mycket dyrare.

Foto: Madeleine Laurila

När vi kom in i hallen, sade Apan att nu fick det vara nog med att betala för dåligt organiserade utställningar till SSKK. Det har aldrig varit så packat som det var i utställningshallen, mattorna var supersmala, varmt och klibbigt och det var många hundar av större modell som hamnade utanför de smala mattorna och halkade när vi sprang.

Foto: Madeleine Laurila

Eftersom SSKK fortfarande praktiserar det otroligt gammeldags systemet med rastrutor så kan man inte försvinna ut ur kaoset. Rastrutan var liten och det flöt av urin precis överallt. Det fanns lite murgröneplantering som man kunde låta sin hund gå i men i övrigt inget. Apan sade att hon i fortsättningen struntar i att detta är den närmsta utställningen, nog är nog!

Vi hade en domare från ett av våra närmsta grannländer. Apan har kollat upp nu i efterhand och tydligen har rasklubben i domarens hemland, slutat använda sig av vederbörande, eftersom det tar en evig tid och bedömningarna ofta är helt uppåt väggarna.

Foto: Madeleine Laurila

Apan försöker tänka positivt om alla men när hon på tre olika språk, förklarat att jag är 7 år gammal och domaren envisades med att säga att jag var 2 år, började Apan inse att båten för att vi skulle ha en chans att slå vår yngre konkurrent i Öppen klass, nog hade seglat utan vår närvaro.

Apan fick rätt i sitt antagande. Vi fick ett slätt excellent och andraplacering utan CK i Öppen klass. När Apan hade hämtat ut kritiken, lackade hon ur. "2-årig bra maskulin hane, korrekt huvud, uttryck och bett. Passande lång hals. Ganska bra framparti. Bra överlinje, korrekt längd och djup på kroppen. Välvinklad bak, bra svans. Bra rörelser men är inte helt parallell i fronten. Kunde vara mer rund i sin bröstkorg och ha ett större förbröst."

Foto: Madeleine Laurila

HALLÅ!! Vill människan att jag ska se ut som Grodan Boll??? Apan packade ihop våra prylar, plockade upp mina rosetter på vägen ut och sedan kryssade vi mellan rännilarna av hundkiss bort till bilen och Junioren.

Foto: Apan

Apan höll löftet till Junioren. Vi satte kurs på SBK Malmö och Apan och Junioren tog planen i besittning, visade det sig att de var långt ifrån ensamma. Där var en brukslydnadsträning, några som tränade lydnad och en som tränade agility. Ganska mycket störning för en Junior.

Brukslydnadsträning i bakgrunden och fågel med korvknyckartalang i förgrunden.
Foto: Apan

De började med kontaktövning och till slut tog Junioren lite ansvar för sin träning, sökte kontakt och då kunde de gå över i ett fritt följ där de bitvis hade väldigt fin kontakt. Tyvärr stördes det av att en envis fågel bröt sig in i träningsväskan och snodde Juniorens korvpåse. Det var lite för bra störning även för en fågelhund.

Junioren med stalkerfågel som höll sig nära (och överlevde) i hopp om korvbitar.
Foto: Apan

Träning på ställande och läggande samt lite apportering fick bli en bra avslutning på träningen och efter det hade Apan en mycket nöjd Junior att lasta in i bilen.

Efter en lång dag, var det väldigt skönt att snurra ihop sig och sova.

Min loppelåda är under reparation - tack så mycket Junioren...
Foto: Apan

Med bra svansviftningar
Grå
¨

The winner takes it all!

Igår åkte vi till Newfoundlandklubbens inofficiella utställning. Apan hade hittat att de hade något som hette parklass. Hon hade fått för sig att vi skulle prova det - OMD säger jag bara! Springa runt ihop med Junioren i en ring med andra hundar. Nog för att hon har varit hemma och sjuk men den där lungsjukan hon har lidit av, måste ha angripit hennes hjärna!

Vi var där i god tid och Apan hade missat en sak, de individuella bedömningarna. Inte nog med det. Normalt går jag i Öppenklass och Junioren i unghundsklass. Här fanns det de tre valpklasserna, öppenklass och veteranklass, märker ni vad som saknas... Apan gick och frågade ringsekreteraren vad hon skulle göra. Ringsekreteraren pratade med en annan apa och skickade över Apan till henne. Visade sig att vår räddande ängel, ägde fantastiska Maskens pappa och är lite av ett utställningsproffs! Apan bestämde att jag skulle få springa med proffset och så tog hon Junioren själv.

Efter ungefär trettioelva evigheter väntan senare, var det vår tur i ringen. Apan först med Junioren, jag med min proffshandler efter. Junioren har ju tyckt att det här med utställning är pest och pina och sedan den där dumapan till domare i Växjö förra året, har det varit fullständig strejk. Vet ni, han uppförde sig som om han aldrig hade gjort annat. Sprang superfint, stod jättefint och lät domaren röra honom över hela kroppen utan att förvandlas till en skruvmakaron, tandvisning som om det gjorde han hur många som helst, varje dag. Apan strålade av lycka när han dessutom gav domaren pussar.

Juniorens kritik löd:

"20 månader hane, vackert huvud; korrekt bett; fina ögon; utfyllt nosparti; fina fötter; tillbakalagd skuldra;bra rygglängd; bra djup på bröstkorgen som behöver breddas; rör sig trevligt" Av någon anledning missade ringsekreteraren att dokumentera det men han fick också "bra bakställ". Domaren tyckte att Junioren hade superfin tillgänglighet och var jättetrevlig. Domaren tilldelade Junioren HP och då strålade Apan.

Junioren med sin HP-rosett.
Foto: Apans mobil

Sedan var det min tur och min kritik löd:

"6-årig hane; maskulint huvud; korrekt ögonfärg och bett; välkroppad; passande stomme; bra bröstkorg; välvinklat bakställ; fin helhet; väl presenterad" Även jag fick HP.

Sedan gällde det ju BIRet och jag tänkte att jag är ju äldre och har en proffshandler så saken är biff! Det bara måste vara mitt! Domaren höll inte med så vi fick springa parallellt mot varandra. Efter en del funderande sade hon till slut att det var svårt att argumentera mot en vuxen hunds massa men att det var bara på yttersta morrhåret att jag fick BIRet. Hon sade att jag skulle se upp för Junioren kunde mycket väl klå mig om bara ett litet tag. Ha! Nu är det så att ge det ett år till, efter det cruisar jag i veteranklass, Junioren går förhoppningsvis i jaktklass och aldrig kommer vi mötas!

Efter ny evighetsväntan, var det parklass. Jag gick ytterst eftersom Junioren är högre än vad jag är i manken. Det var rätt kul att springa tillsammans med Junioren och Apan. Tyvärr var det noll uppstyrning på klassen. Stora hundar mitt bland små och de få gånger vi kunde visa rörelse, stod den som dömde och glodde på de andra hundarna. Vi blev bortgallrade redan i första gallringen och det tyckte vi sög för vi uppförde oss superprydligt!

Efter parklassen var det vagnsklass! Vi har aldrig sett en sådan så vi tittade med stora ögon. Jag tycker att Junioren och Apan kan ställa upp i den nästa år. Fatta så hysteriskt underhållande det måste vara att se Junioren skena runt i ringen med en vagn och Apan hängandes i kopplet! Alla som tycker detta är en strålande idé, upp med en tass!

De två ekipagen i vagnsklass. Newfoundlanden vann!
Foto: Apans mobil

Under tiden hade de även dragit vilka nummer på programmet/p-biljetten som tydligen ingick i ett lotteri. Apan gick och kollade och hennes nummer fanns med. Hon fick själv välja på prisbordet och valde en flaska glögg som någon TV-apa har skapat och som alla apor nu ohar och ahar om. Apan tänkte att det var ju ett bra att få testa den, utan att behöva gå till affären och köpa den.

Apans vinst!
Foto: Apans mobil

Efter BIS-finaler för de tre olika valpklasserna, veteranklass, syskonklass, var det äntligen dags för gruppfinalerna. Vi var två hundar i grupp 7. Jag och en spinonetik som var jämngammal med Junioren. Efter lite springande där jag och Apan var supertaggade, stod vi som BIG-1 och jag fick en Royal Canin-stol i pris (det gör det totala antalet RC-stolar ute i garaget till 5)

Lite väntande till och slutligen BIS-final. Jag och Apan var skittaggade! När de ropade att finalisterna skulle komma in så gav vi varandra high five och sedan sprang vi för allt vi hade. Apan hade lagt min kedja upp under örat och jag fick precis rätt stöd för att få upp huvudet och trycka fram förbröstet samtidigt som jag fick till en grym trav där jag kunde ta ut steget maximalt. 

Jag och Apan var så fokuserade på att springa snyggt och stå snyggt så det tog ett tag innan vi noterade att det bara var vi och tre andra ekipage kvar i ringen. Vi blev jätteglada när vi insåg att vi hade blivit placerade. Sedan fokuserade vi på att stå snyggt igen och nästa gång vi tittade upp var fjärde och tredjepris utdelade och vi blev ombedda att springa och sprang gjorde vi, för allt vad vi hade! Jag var lite orolig för Apans lungor men tänkte att det fanns gott om apor runt oss ifall hon svimmade. Vi fick till det sådär bra igen och Apan jublade och kramade om domaren när hon räckte över den röda rosetten till oss! Fatta vad coolt - jag blev Best In Show!!!

Mina priser & rosetter.
Foto: Apans mobil

Vi fick ställa upp oss tillsammans med domarna och det togs bilder. Vi hoppas att vi får tag i någon av bilderna för det hade varit kul att ha. Apan tog bild på mig och alla mina priser när vi kom hem.

Naturligtvis blev det cheeseburgare till alla! Egentligen borde man ha fått något lyxigare men det är inte så mycket öppet där vi bor en söndagkväll och Apan som hade känt sig kry på morgonen, slokade allt snabbare. Hon hann in genom ytterdörren, sedan var huvudvärken och febern tillbaka och vi bäddade ner henne på soffan och höll henne sällskap.

Hon sade att det var en av de häftigaste känslorna som hon någonsin varit med om. Hon sade att hon struntade i att det var en inofficiell utställning. Vi var Best In Show!

Med BIS-svansviftningar!

Grå

You can call me Manboy!

Jag har fått låna datorn av den gamla tråkiga stofilen. Tyckte att det var orättvist att han fick skriva om vad jag hade gjort tillsammans med min Matte när han inte ens varit där!

Matte promenerade med bara mig i söndags morse. Vi gick ner till fotbollsplanen och hade en bollkastare med oss. Jag älskar min Matte men hon är rysligt dålig på att kasta bollar. Hon är i total avsaknad av bollsinne. Kastar hon bollar så far de åt alla håll och kanter. Med bollkastaren, går saker och ting lite bättre. För det mesta flyger bollarna i rätt riktning och ganska långt. Hon kastade bollarna och jag hämtade - jättelänge! Till slut satte jag mig och tog en paus då frågade Matte mig om jag hade släppt kontakten med min inre känguru och vi kunde åka. Kände mig lite påhoppad, här är man glad och studsig på en enda liten utställning och så får man höra det i evigheter.

Foto: Matte

Jag och Matte åkte iväg, i vanliga fall brukar vi åka långt men idag åkte vi bara till den stora grannstaden. Jag har ju nästan alltid den gamle med mig men i söndags var jag helt själv tillsammans med Matte, riktigt mysigt. När den gamle är med får han och jag alltid vänta i bilen medan Matte tar in våra saker. Eftersom jag var själv, tog Matte sakerna och jag fick gå med direkt. Lyckades gå riktigt fint intill Matte och kärran med min bur.

Vi gick upp till ett stort hus och där var massor av valpar och deras hussar och mattar. Matte sade att vi var på väg in på en hundutställning som var bara för valpar. Den gamle hade inte ens fått följa med in om han hade följt med idag. Inne i det stora huset, fanns det massor av utställningsringar. Jag och Matte, lyckades ta oss fram till vår ring. Ni människor är ruskigt bra på att stå i vägen för varandra!

Den första jag träffade var min Kennelpappa, han är så bäst! Fjäskade en kort stund tills jag fick syn på min Kennelmamma, smet bort till henne i kaoset av människor som hälsade och monterade burar. Min Kennelpappa är bara bäst! Han fixar alltid min bur och ser till att jag får lugn och ro medan Matte surrar runt och fixar.

Tog inte lång stund förrän jag fick komma ut igen. Matte marscherade med bestämda steg mot träningsringarna, längst ner i lokalen. Fanns duktiga människor från SydSkånska KennelKlubben där som man kunde få hjälp av. Jag och Matte sprang lite, fick goda råd, sprang igen och så ställde vi upp lite och en människa som jag aldrig hade träffat tidigare, låtsades vara domare och klämde och kände med så mjuka gosiga händer att jag var tvungen att pussa på henne. Passade även på att busa lite med mina kullbröder.

Efter lång väntan i buren, rastade jag och sedan värmde vi upp lite nere i övningsringen innan det var dags att bli inkallad i ringen. I söndags var det jag och två av mina bröder, Lemmy & Alden som skulle göra upp. De är mycket större och grövre än vad jag är. Matte sade att det var bara att spänna morrhåren, skjuta ut bröstet och sträcka på svansen. Hon sade att så länge jag bara gjorde mitt bästa så var hon mer än nöjd.

Min bror Alden springer sitt varv under den individuella bedömningen.
Foto: Jonas Hansson - Kennel Greyberrys

Jag försökte verkligen så gott jag kunde. Jag stod alldeles stilla när domaren var framme och klämde och kände på mig. Jag var så glad att jag klarade det, att jag inte kunde låta bli att göra två små känguruskutt. Matte sade ett bestämt nej och det var liksom inte utrymme för fler känguruskutt i det nejet. Gjorde mitt absolut bästa resten av min tid i ringen.

Litet känguruskutt blev det allt.
Foto: Jonas Hansson - Kennel Greyberrys

Domaren var verkligen petig med skillnaden att hon motiverade väldigt tydligt vad hon tyckte om, respektive inte tyckte om. Fick följande kritik: "Trevlig helhet. Hanhundshuvud under utveckling, välansatta öron, elegant hals. Mycket bra rygglinje, bröstkorgen skulle framhävts bättre. Öppna vinklar, korrekta tassar. Rör sig ostabilt fram. Rör sig väl från sidan. Ger ett något luftigt helhetsintryck.

Gjorde mitt allra bästa för att springa fint.
Foto: Jonas Hansson - Kennel Greyberrys

När det var färdigt blev resultatet att Alden fick 1:a-placeringen, Lemmy fick 2:a-placeringen och jag blev återigen sist, ingen av oss fick hederspris. Mina morrhår började darra lite, jag förlorar ju alltid mot mina bröder. Domaren hade dessutom en väldig massa att säga som jag inte tyckte lät så snällt.

Uppställd med min gula rosett för 3:e-placeringen.
Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Matte svarade dock domaren att hon inte hade några som helst tvivel på att jag skulle utvecklas till en väldigt snygg och stilig hane. Sedan klappade hon om mig och sade att jag hade varit jätteduktig i ringen och oavsett vad domaren sade så var jag finast av alla. Jag blev så glad att jag gav Matte massor av pussar.

Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Medan mina kullsystrar var inne i ringen och gjorde upp med en polsk import, vilade jag i buren. Min syster Asta blev 1:a-placerad med HP och Ziva blev 3:e-placerad. I bästa tik, hamnade Asta på en 3:e-placering. Innan jag visste ordet av, var det dags för syskongrupp, det var Lemmy, Alden och Asta som representerade Greyberrys. Domaren tyckte att de var lite för olika men mest på petiga småsaker. De blev 3:e-placerade i syskongruppen.

Mina bröder Lemmy & Alden och min syster Asta i syskongruppen.
Foto: Jonas Hansson - Kennel Greyberrys

Lite fotografering och bus med brollorna och Asta. Efter det gick jag och Matte och hälsade på en dam som Matte säger är världens bästa terriertant. Hon har dessutom den gamles flickvän, Ebba, boendes hos sig. Matte säger att vi ska åka dit en dag och hälsa på. Jag vet inte, den där Ebba, verkar rysligt bestämd av sig. Den gamle blir lyrisk när han pratar om henne.

Vi körde hem och det var väldigt skönt att komma hem till ett tyst hus och krypa ner i loppelådan i köket, tillsammans med den gamle.

Foto: Matte

Med glada svansviftningar
Junioren

We're spinning around and around...

Så var det då ett nytt vänstervarv. Apan studsade upp långt före tuppen och stressade runt. Hade hon bemödat sig att kolla i papperna, innan vi åkte, hade hon kunnat gå och lägga sig igen. Vi har aldrig kommit så tidigt till en utställning att vi köat innan de öppnat veterinärbesiktningen.

Apan avskyr att sitta och drälla på utställningar så vi brukar komma i tid men inte så god tid att vi får vänta i flera timmar. Jag var lite orolig för Apans skull. Sist hon var i Tipshallen, sprang hon för sitt liv och hoppades på att tillhöra en annan yrkesgrupp än hon gör idag. Oroade mig i onödan, hon sade att det var gammalt och glömt. Hon tyckte även att hallen gjorde sig bättre som utställningshall än löparhall.

Eftersom det var första gången Junioren var på en inomhusutställning så intog jag buren så att han kunde vara ute och kika runt. Han gjorde stora ögon den lille parveln.

Det finns mycket att titta på första gången. Han kom dessutom tillbaka och rapporterade vad han såg och frågade om saker som han inte förstod.

Det var en norsk domarapa som lite udda. När Apan kom in i ringen, hade han en lång pratstund med Apan om hennes skjorta. Domarapan tyckte att den var väldigt fin och det var väl tur att något hos ekipaget var bra för Junioren ville inte visa tänderna när domarapan tog ett konstigt grepp om hans nos. Efter det ville den lilla divan inte vara med alls! Han vägrade att stå fint...

Visa rörelse var det heller inte tal om. Junioren pendlade mellan att visa hur bra han är på att spåra och att visa att han hade fått kontakt med sin inre känguru. När han gjorde ett galtsprång och var i höjd med Apans axel, drog jag mitt fleecetäcke över huvudet och förnekade all kännedom om Juniorens existens!

Kritiken löd: "Stor hane av bra typ som behöver ringträning. Ganska bra front som behöver mer bredd. Bra vinklade bakben, faller för mycket över korset. Rörelserna svåra att bedöma" 

Junioren fick en slät första placering eftersom han var ensam i sin klass och jag kan ju avslöja att kommentaren om "behöver mer ringträning" inte mottogs med större entusiasm. Apan och Junioren har tränat i stort sett, dagligen i fyra veckor och aldrig någonsin, har det sett ut som det gjorde när de var i ringen.

Efter Junioren var det syrrorna Asta och Zivas tur. De blev tvåa respektive trea efter en annan tik som senare blev dagens BIS-valp.

Sedan var det min tur i öppenklass. Apan har tjatat på mig tidigare men jag har tyckt att hon mest varit jobbig. Nu insåg jag att hon hade rätt. Jämfört med de andra grabbarna i min grupp, hade jag lite för mycket trivsel runt midjan och alldeles för odefinierade muskler.

Gjorde mitt bästa när vi sprang. Vi fick till det ovanligt bra. Jag hittade god balans och slapp tynga i kopplet till stöd.

Jag håller med Junioren om att där var något märkligt med domarapan. Mina tassmyror skrek att vi skulle fly och jag försökte att inte lyssna på dem men de lyckades få mig att hela tiden tappa balansen.

Kritiken löd: "Hane av prima typ. Bra huvud men kunde vara något mer utfyllt under ögonen. Välbyggd men något fyrkantig över länden"

Fick ett slätt excellent och blev tredjeplacerad i öppen klass. När Apan hängde upp mina prisrosetter på väggen, uppmärksammade jag en otrevlig trend. Andra utställningen på raken med slätt excellent och tredjeplacering i klassen! Får nog lägga mig själv i hårdträning och åtgärda det där!

Juniorens lilla rad växte med hans första placering. Funderar på om vi inte borde åtgärda det där så att det blir lite bättre ordning.

Juniorens mamma Doris, gick i jaktklass och jag vill be att få gratulera till det tredje Certet och CACIB. Doris blev dessutom BIM! Jag håller tassarna för att Doris snart får sitt förstapris på fältet så att hon får sin titel!

Innan jag åkte hem så delade jag och Juniorens kennelpappa en kycklingbaguette i all förtrolighet och sedan hade vi bästa klistunden. Jag har faktiskt förlåtit honom för att han har jagat mig i skogen när jag hellre ätit av kaninen, istället för att leverera den till Apan. Han är trots sina jakter, grymt bra på att hitta alla de bästa ställena som behöver klias på!

 Med lite trivselviktiga svansviftningar 

Grå

Here we go again!

Ny helg, nytt vänstervarv...

Denna gången samlades Greyberry-klanen och jag på NSKKs inofficiella utställning Gröngölingen. Ytterligare miljöträning och ringträning för de små gråbärspopcornen.

Vi stannade på TEBA på vägen upp. Brukar vara trevligt men inte denna gången. Apan försvann in och sedan kom hon ut och hämtade in oss en i taget. Väl inne i affären fick vi prova ut WGV-selar. Vilken fräckhet att anklaga oss för att dra i våra koppel när vi är ute och går!

Vår första riktiga promenad i VGW-selarna.
Foto: Apan

Som vanligt var det fullt ös på gråbären när vi kom fram. Junioren fick gå promenad med sin Kennelpappa medan jag installerade mig i min bur och Apan käkade kladdkaka. Lemmys matteapa fyllde år så aporna hade tårtkalas.

Kennelpappan myser med Ceasar
Foto: Katarina Persson

Fyra kullbröder gjorde upp i ringen. Ceasar, Lemmy, Alden och Junioren och där har ni även resultatet. Denna gången var i vart fall kritiken värd pappret den var skriven på."Vackert huvud. Härlig front. En liten pajas! Sunda vinklar runt om. Rör sig med bra steg. Visar en härlig glädje! Välvisad!"

Alla kullbröderna i ringen.
Foto: Katarina Persson

Pajasdelen berodde på att Junioren, hellre visade hur en känguru tar sig fram, än hur en Weimaraner ska ta sig fram. Junioren måste verkligen lära sig att prioritera när man ska göra vad.

Junioren med sin 4:e-prisrosett.
Foto: Jonas Hansson

Naturligtvis var ett av Gråbären bara tvungen att "sopa banan i döda vinkeln". Denna gången var det Alden, fast istället för att dra med sig sin matteapa i fallet, sopade han själv och hade inga större planer på att resa sig heller. Jag vågade knappt titta!

Alden sopar banan i döda vinkeln.
Foto: Vivian Hansson

Medan Juniorens syrror gjorde upp och Asta blev BIR-valp, hämtade Apan mig. 

Ziva & Asta i valp 6-9 månader, tik.
Foto: Vivian Hansson

Jag fick 1:a-pris och HP med kritiken:
"Tilltalande hane på 5år. Sunt byggd. Fin front. Fina vinklar runt om. Fast och stram topplinje. Rör sig väl runt om. Underbart temperament. Välvisad!"

Dagens rosetter. 1:a pris, Hederspris, Bäst i Rasen, Bäst i Gruppen 2
Foto: Jonas Hansson

I BIR-uppgörelsen, hoppades Apan på att juniortiken skulle få BIRet. Apan ville nämligen hem i god tid. Husseapans gamla turlag skulle ha texmex-middag på kvällen och Apan ville inte bli sen. Jag knep BIRet...

Asta blev Bäst i Gruppen och fick vänta in BIS-valp. Tyvärr tyckte inte domaren om Asta i den finalen.

Asta i Best in Show-valp
Foto: Apan

Själv blev jag BIG-2a i min final och därmed var utställningen över för vår del.

Med rosettsamlande svansviftningar 

Grå

Vi sopar banan i döda vinkeln..

Ja vad ska man säga?! Vi är tillbaka i vänstervarvsharvandet! Jag skyller allt på Apan och Junioren! Vad ska vi där att göra? Det har varit två år av ljuvlig lugn och harmoni, där vänstervarvande har varit ett minne blott. Det är ju så tråkigt att klockorna stannar!

Junioren var först ut. Jag hade försökt prata med honom och ge honom goda råd. Man kan ju tycka att det borde finnas ett visst intresse i att lyssna på de äldre som faktiskt har tagit sig till BIG i officiella sammanhang och vars sista gång såg ut såhär i resultat:

Rosetterna från min Grand Slam på MyDog

Lyssnade Junioren? NEJ!

Alltså om man har evighetslånga bakben, kan man inte sträcka ut dem långt framför nosen, när man springer! Det imponeras ingen domare av!

Sådär kan man bara inte se ut i ringen!
Foto: Katarina Persson

Juniorens kritik löd: "Maskulin hanvalp med korrekta proportioner. Tilltalande huvud & uttryck, korrekta vinklar. För åldern tillräcklig bröstkorg. Rör sig ännu mycket valpigt. Glad & trevlig."

Junioren gick mot två kullbröder i 6-9-månader. Betydligt grövre och större, han är ju kullens minsting. Jag lade första framtassen över ena ögat när Junioren skenade iväg med sitt galna påskjut. När sedan hans ena bror valde att fälla sin matteapa, fullt avsiktligt, lade jag andra tassen över andra ögat och vågade inte titta längre!

Kullbrodern som fällde sin matteapa.

Turligt nog kom den fällda matteapan på fötter igen och konstaterade senare att Juniorens bror, hade tagit det där med att sopa banan, lite väl bokstavligt och använt sin matteapa som kvast...

Det är ju lite lustigt, man hör ju i regel bara brottstycke av vad domaren säger till domarsekreteraren när kritiken skrivs ner. Juniorens kennelmamma är så nyfiken att hon kom smygande och frågade vad som sagts. Apan var nöjd med det hon hade hört. Matteapan till kullbrodern som hade fört sig med lite värdighet, var ute för första gången i vänsterharvandets galna värld. Hon svarade på kennelmammans fråga att domaren hade pratat något om "döda vinklar"...

Kullbrodern med de "döda vinklarna".

Jag var tvungen att cirkulera ett varv i min bur och trycka huvudet mot burväggen! "Döda vinklar" det finns inga döda vinklar i utställning! Apan höll på att bryta ihop i en skrattattack men lyckades samla ihop sig och se allvarlig ut.

Junioren behöver lektioner i att ställa upp sig. Man kan inte se ut som en hösäck!
Foto: Katarina Persson

Resultatet - Juniorens bror med de "döda vinklarna" blev 1:a med HP i konkurrensen, brodern som valde att använda sin apa som kvast, blev 2:a med HP i konkurrensen och Junioren blev 3:a med HP. Vinnande bror blev även BIR-valp efter att ha klått kullsyrran som bor kvar hos kennelmamman.

Juniorens snygga syster!

Efter det blev det avels och uppfödargrupp där kennelmamman gratulerades till gott avelsresultat. 

Avelsgrupp.

Slutligen var det min tur! Först var min plan att jag skulle släpa benen efter mig och göra min mest imponerande improvisation av en lidande gathund. Jag har gjort den en gång på utställning och det är ett garanterat kort för att komma hem snabbt! Sedan insåg jag att jag var tvungen att visa de små gråbären, hur det ska gå till! 

Foto: Katarina Persson

Jag sprang med bra påskjut och ställde upp mig. Passade på att fjäska för domarapan och visa lite charm. Gick ut ur ringen med HP & BIR - så sopar man banan och inga döda vinklar här inte! 

Min kritik löd: "Maskulin hane, välformat huvud, tilltalande uttryck. Tillräckliga vinklar fram & bak. Utmärkt överlinje, välformad bröstkorg. Rör sig utmärkt. Trevligt temperament."

Uppställd med min BIR-rosett.
Foto: Katarina Persson

I BIG mötte jag en Gordonsetter men jag trampade på och lärde småparvlarna att i BIG, där ska man bara glänsa! Vi blev faktiskt lite förvånade över att vi vann BIGen. Vi brukar alltid förlora mot settrar för domarapor gillar päls som ser flowig ut och sådant trams har ju inte vi grå!

Efter BIG, var det final för de två olika valpklasserna, en omedelbar BIS. Vi höll tummar och tassar men tyvärr gick Juniorens lillebror ut ur ringen utan placering. 

BIR-valp

Finalerna i avels respektive uppfödargrupp tog vid. I avelsgruppen var gråbären ensamma och tog hem vinsten. I uppfödargrupp var det tre kullar, gråbären, ett gäng pudelrockare och en drös cockerspaniels. Gissa om domarna gillade päls, BIS-3 för mina grå kämpande hjältar i ringen. 

Uppfödargruppen

Hjältar, för vem i hela friden lägger finalerna för valpar och uppfödargrupp som näst sista punkt innan BIS i programmet? Antagligen samma mupp som inte köpte hem tillräckligt med rosetter, skapade ett otroligt rörigt anmälningssystem och när man sedan ställde frågor, visste inte högra handen vad vänster sysslade med. Otroligt rörig och inte så välskött utställning som vi hade hoppats på.

Hela gänget hängde kvar till BIS och jag sträckte lite extra på mig i "vårt" hörn. Tyvärr åkte alla de snygga hundarna ut på reservplats, mig själv inkluderad. Det var många som var förvånade över vilka som var kvar och vilka som åkte ut. Så är det i vänsterharvandets nyckfulla värld. 

Uppställda i BIS
Foto: Katarina Persson

Det var grymt skönt att hoppa in i buren och ta det lugnt och Juniorens kennelpappa var supersnäll och hjälpte Apan att ta ner vårt tält och packa in oss i bilen!

Softar i buren.

Jag & Junioren har firat våra framgångar med cheeseburgare!

Jag hugger in på min burgare!

Apans fingrar var rysligt nära att bli kortare när Junioren högg in på sin burgare.

 Vi bjöd Stridsvargen också. Vi är rörande överens om att han inte förstår sig på cheeseburgare! Han delar på dem och vägrar äta gurkan!

Stridis sorterar sin Cheeseburgare.

Dagens motto blev "Greyberrys sopar mattan i döda vinkeln" och med det sagt, tänker jag sova gott medan Apan får roa sig med att tömma bilen och spika upp mina rosetter på väggen. Vi får väl se om våra HP-rosetter dyker upp i posten som utlovat.

Saknas min och Juniorens HP-rosett.

Med vänstervarvande svansviftningar 

Grå