There are some days dark and bitter....

Vet inte var jag ska börja. Ikväll är jag ånyo depp! Massor av tankar som cirklar runt i huvudet efter att ha varit funktionär på hemmaklubbens tävling..

Börja i kronologisk ordning, brukar vara en bra idé. Det har varit mycket träning i hallen den sista tiden. Jag är ständigt trött och därmed är motivationen borta. Junioren behöver dock aktiveras så när jag väl gör något så fokuserar vi på detaljer och filar på dem. Jag är förvånad över att vi inte har nött hål på hallmattan vid detta laget men men.

Junioren tränar platsligging i hallen.

I torsdags var jag ute på hemmaklubben och lämnade inlånat material till tävlingen. Jag hade Junioren med mig och vi gick ut och körde ett pass på planen. Det passet stämplade in som ett av årets bästa träningspass. Jättefin fokus, kontakt i fria följet, raka fina sättande, direkt när jag stannade. Superfina hopp med så snygga IPO-ingångar att en schäfer med tillhörande koppelhållare, hade varit gröna av avund. Läggande under gång med fokus, exakthet och stadga. Inkallningar, återigen med stadga, snygga IPO-ingångar om än att det nu började märkas lite trötthet och tendens till sneda sättanden.

Junioren kopplar grepp om mitt ben så att jag inte kan lämna hallen.
Jag har precis informerat honom om att vi har tränat färdigt...

I lördags var det förberedelse av planen inför dagens tävlingar: När vi var klara tog jag ut Junioren och med torsdagens positiva känsla i min trötta kropp, tänkte jag att detta skulle bli ett bra träningspass. Det fick vi inte! Nu ska man till Juniorens försvar, säga att jag hade åkt ifrån alla belöningsleksaker hemma och lånade en boll. Vi ska också konstatera att vi fick mer störningsträning än vi bett om eller önskade. Jag tar med mig att han trots tokigheterna, stannade vid min sida och mellan varven, faktiskt försökte. Efter ett tag insåg jag att det var mer avdressyr än något annat så jag lastade och styrde hemåt.

Dagens tävling och jag assisterade TL i Elit-klassen. Det blev även att jag assisterade TL i klass 3. För att citera domaren "slutar folk träna sina hundar eller har de bara gett upp denna tiden på säsongen?" Jag kan bara hålla med. Några solstrålar var där som äntrade tävlingsplanerna men de var lätträknade. Att se "Hur svårt kan det va?"- Hanna in action är alltid roligt. För även om det inte går som det var tänkt så är hon från läktarplats lugn, löser situationerna som uppstår och har världens gladaste och arbetsvilligaste hundar.

Bästa Hanna i fria följet.

Jag var sjukt imponerad av Hannas sätt att bromsa upp Bacardi när hon var på väg mot fel apport i den dirigerade apporteringen. Att lugnt och bestämt dunka in dubbelkommandon och få hunden att med glädje och energi genomföra och slutföra. Det är faktiskt, i mina ögon, mer lärorikt att se hur duktiga hundförare löser problemen när det inte går som det ska. Hur det ska se ut, finns det tusentals exempel på. Vad man gör när det går på den berömda bakdelen, är det betydligt färre exempel på för oftast saknas det och finns det, så håller folk det för sig själva. Jag var oförskämd nog att lyssna med när Hanna analyserade programmet med Andrea, väldigt intressant eftersom Hanna är så ärlig med vad hon gör för fel och hur det påverkar hunden.

Det är väldigt lärorikt att vara funktionär ute på banan på tävling för eftersom man har uppgifter, följer man ekipagen betydligt noggrannare än om man bara är åskådare. Jag brukar åka hem fylld av inspiration och träningsmotivation efter sådana uppdrag, idag åkte jag hem, helt deprimerad. Dels fick jag så otroligt mycket frågor om min hälsa och även om det är värmande att folk bryr sig. För varje gång jag svarade så påmindes jag om allt jag inte har lyckats uppnå detta året. Hemmatävlingar är liksom de roligaste! Man är på sin vanliga plan, omgärdad av människor som man träffar ofta och det är liksom bättre och tryggare på  alla sätt och vis. Vi skulle ju ha varit med! Inte ha hunden liggande i bilen och funktionära - blä!

Blä-humör

Ytterligare ett skäl till att jag kände mig låg var att det var superrörigt i klass 1. Klassen vi ska debutera i. Folk stod i hög, stökigt inför platsliggningen som var delad och när jag tittade på ekipagen så tänkte jag bara OMG! En människa var superotrevlig för att vederbörande skulle minsann tävla och jag störde genom att lasta ut min hund ur bilen. Seriöst! Klarar din hund inte av, på väntplats, att en annan hund lastas ur en bil, har du inte på en tävlingsplats att göra! I klass 3 hade vi en hund från en klass-1s platsliggning mitt i metallapporteringen. Den föraren styrde upp verksamheten och vann klassen för dagen utan gnäll! Det var en störning värd att gnälla på om något!

Klass 2 såg jag inte mycket av så där uttalar jag mig inte. Klass 3 höll jag ärligt talat på att få spel på. Hur i hela Hades kan man åka och tävla utan att ha läst på regelverket??? Det är vare sig charmigt eller lustigt när någon bara hasplar ur sig "jag måste fråga för det är första gången och jag har inte kollat upp det" SERIÖST!?!?! Jag, TL, domare och sekreterare står och fryser häcken av oss på en iskall appellplan för att du ska kunna tävla och du kan inte ge oss respekten och tacken för vår insats genom att läsa på innan du anmäler?

Där fanns några fler skräckexempel och ibland undrar man vem man har retat galla på i ett tidigare liv för att ens karmakontot ska vara så jäkla snebalanserat. Jag sliter med mina hundar och kommer inte till start hur jag än gör, sedan har man folk som stompar omkring i klass 3 och har så jäkla skev hundhantering att man dånar. Men de är i klass tre och tävlar, visst det är inte vackert, det är tvärt om gräsligt, men lik förbaskat, de är i klass tre och tävlar...

Först tänkte jag "Fuck it!" jag gör som alla andra, jag anmäler och chansar, det verkar ju vara devisen efter vad jag såg idag. Sedan sansade jag mig och insåg att jag har hellre en ostartad hund än att jag startar en hund som uppvisar så många brister som många ekipage gjorde idag. Jag har redan chansat, det gjorde jag med Grå, jag tänker inte göra om de misstagen med Junioren. Med tanke på vad jag har sett i klass 1 på de tävlingar jag har hjälpt till med, vill jag inte göra fler tävlingar än jag absolut måste. Dvs om jag någonsin får tillbaka min ork och motivation....

Omotiverad och samtidigt uttråkade, det är vi det!

/Matte som är helt deppig efter en dag i kyla och blåst.

Moving on up!

Idag kämpade Junioren och jag vidare med släpspåret. Denna gången kom jag ihåg att öppna hela verktygslådan och det gav resultat!

Började med lite uppvärmning ute på ett stubbfält. Dels fick den grå rallyråttan springa av sig och vi körde ett par hämtningar av en vanlig dummie. Blev lite  paus medan jag figgade till Husse och Stridsvargen.

Vi hittade en bra timmerväg mellan granarna. Husse tog en kaninskinnsklädd dummie och sprang in en bit på vägen och stod kvar, beredd att sno åt sig dummien om det var det sedvanliga tramset med gripandet. Jag släppte på Junioren och han drog efter Husse och dummien, snabbare än en avlöning. Förutom att han sladdade och gled i barren på marken, fick han snabbt tag i dummien och satte bra fart in. Viljan att springa in, resulterade i lite slarvigt grepp och enstaka tapp med omgrepp. Strunt samma när en aldrig skådad energi att springa in med dummien visade sig. Dock visade skicket och påföljande skick, en vilja att äga dummien om jag inte var på honom. Hur kul blir det att springa till en Apa som står och gormar? 

Paus och Husse tränade räddningssök med Stridsvargen.
Matte är i sedvanlig ordning figurant = försvunnen i skogen. Fördelen med att sitta i skogen, se ut som en jäkla urcellen Ellen och vänta på att bli hittad, är att man hinner rota i sin mentala verktygslåda! Det är även förbaskat roligt att se Stridis "in action" och veta att man bidrar till att han kan göra ett bra jobb på jobbet!

Ny timmerväg och denna gången stack Husse till skogs med en vanlig slät dummie som dumpades 20-30m in. Återigen drog Junioren som en avlöning och hämtade dummien och avvek 5m ifrån mig. För att citera Husse: "Där har du svart på vitt att han skiter i avlämningen!"

Nytt skick och denna gången blåste jag inkallningssignal och backade först in bakom några stora ormbunkar. När Junior kom emot mig, gick jag honom till mötes med handflatan öppen ut åt sidan. Junioren hann knappt bromsa i sin vilja att dunka dummien in i handen.

Ytterligare något skick och ett avslutande skick med en kaninskinnsdummie. Samtliga skick i full fart ut, snabbt gripande, när Junioren vände upp mot mig - inkallningssignal, full fart in, kort tillmötesgående och dummiesarna till handen!

Får man lov att dansa riverdance av lycka när ens hund levererar? Det enda smolket, Matte hade bara tråkigt belöningsgodis. Balla bollen låg kvar i bilen, tur att Husse räddade oss! Brandslang att kampa i var väldigt uppskattat!

/ Matte, grymt nöjd med dagens träning!

Loaded up and truckin'!

Apan har lärt sig något idag:

"Det spelar ingen roll hur stor din verktygslåda är, om du inte öppnar upp hela lådan utan nöjer dig med att fiska upp något ur det översta facket"

Låter det kryptiskt? Tillåt mig att förtydliga dagen.
Jag, Junioren och Apan stuvade åter in oss i weimobilen och styrde norrut. Vattenapportering stod på schemat och vi fick åter träffa Roger som vi träffade under gråbärens kennelläger.

Junioren fick börja och jag satt med en tass över nosen och skämdes å hans vägnar. Hans tassmyror löpte fullständigt amok och Apan hade fullt sjå med att bara hålla i. Till slut fick Apan Junioren någorlunda uppställd och det kastades en dummie i vattnet och naturligtvis knallade Junioren och naturligtvis dumpade han dummien i vattenbrynet.

Apan fick strukturera upp Juniorens tassmyror och medan Junioren fick dem att sansa sig och lugnade ner sig så pratade Roger om olika sätt att anpassa träningen av sändande efter individ. Juniorens största problem är stadgan innan sändande. Hans besatthet av vatten, gör att han frikopplar hjärnan när han inser att han ska få bada. Nästa del är att det finns en lite tendenser till att vilja äga det man apporterar och att apporten gärna dumpas i vattenbrynet.

Foto: Katarina Persson, Kennel Greyberrys

När tassmyrorna var under kontroll, gjorde Apan och Junioren om övningen och denna gången gick det bättre med sändandet men avlämningen var fotrfarande come ci, come ca. Junioren fick efter det fokusera på att hålla sina tassmyror under kontroll medan andra hundar apporterade. En uppgift nog så svår men efter ett tag fick han rätt på det och kunde tom sitta i närheten av sin bror Lemmy. De där två har haft väldigt svårt för varandra sedan de rök ihop på en utställning.

Efter paus så körde Junioren och Apan en ny övning där dummien kastades ut på en ö. Lite för att testa viljan och förmågan. Juniorens första skick blev lite småhackigt men på nummer två, gick det superbra och då var dessutom Apan med och fick till en klockren stöttning i uppgången av vattnet och då kunde inte Junioren göra annat än att lämna av fint.

Foto: Katarina Persson, Kennel Greyberrys

Det blev lite paus och Apan passade på att diskutera släpspår och få input från Roger. Efter en stund så bara växte träningsidéerna i lavinfart och Apan insåg att hon hade minst femtioelva av dem men att hon av någon anledning, hade kört fast och istället för att lyfta blicken och öppna den mentala verktygslådan, hade hon bara fortsatt med första verktyget som hon hade fiskat upp.

Hon och Junioren gick vidare till en annan damm och körde lite apportering med trut och and. Truten är ett elände för vingarna är stora spretar åt alla håll och kanter. Änder är betydligt enklare. De ha mindre vingar och vett att dö med värdighet och därmed hålla ihop vingarna. Sista skicket fick Apan och Junioren till super. Junioren satt i kastet, anden kom upp på land om än inte hela vägen upp.

Foto: Apan

När Apan var klar med Junioren, gick hon och jag till en annan damm och körde. Vi började med lite vanliga raka kast.

Foto: Apan

Därefter gick vi över till att Apan kastade ut dummien till en ö. Man ska ha klart för sig att det är en stor bedrift av Apan för hon är verkligen urusel på att kasta med någorlunda precision. Jag simmade ut, klättrade upp på ön, fick loss dummien som satt fast i ett par grenar, gick ner i vattnet och simmade tillbaka och lämnade över dummien till Apan i utbyte mot kycklingsnacks!

Lite brantare uppgång och jag har korn på dummien som ligger bland grenarna och väntar!
Foto: Apan

Vi bytte igångsplats och jag fixade inhämtningen från samtliga! Kycklingsnacks varenda gång!

"Kolla Apan! Jag har den!"
Foto: Apan

Väl hemma igen blev det middag och medan jag och Junioren vilade på maten var Aporna ute och åkte rollerblades. Jag ville egentligen gå med för det där med rollerblades, har varit min och Apans grej sedan jag flyttade in! Hjälpte dock inte att protestera.

Vila på maten efter en dags träning, är något av det bästa som finns!
Foto: Husseapan

Valde att dra mig tillbaka för natten, tidigt. Fick oväntat sällskap i Loppelådan av Junioren, trots att Apan hade gått och lagt sig. Visade sig att Stridsvargen hade lagt sig på Juniorens plats och Junioren vågade inte be om att få tillbaka sin dyna. Stridis är ju grumpigare än grumpigast när han blir väckt.

Än får vi plats båda två i loppelådan!
Foto: Apan

Med vänliga vattenapporterande svansviftningar 

Grå

Kennelläger!

Tidig fredagmorgon släpade Apan mig och Junioren ur sängen i ottan och lastade oss i bilen för kennel Greyberry's kennelläger i den vackra naturen runt godset Trolle-Ljungby.

Åka på kennelläger när man kan ha sovmorgon? Är du inte klok?!
Foto: Apan

Apan hade bokat övernattning för själv i godsets fina jaktstuga och det var nog ett av de mest luxiösa boenden som Apan någonsin haft när vi har varit iväg! Det är nog första gången hon har kunnat duscha varmt utan att parera andras duschande och sovit i en aldrig så skön säng.

Apans lyxrum i jaktstugan.
Foto: Apan

Hundar var inte tillåtna i stugan, otroligt orättvist men det fanns både hundstall och Husseapan hade lånat ut sin Volvo och med mellanväggen bortplockad så var det god komfort där med.

Jag har hela bagageutrymmet för mig själv. Junioren fick campera i hundstallet med sin kullbror Troll
Foto: Apan

Fredagen började med släpspåret som är en av de två eftersöksgrenarna som man kvalar in till fältprovet i, Ute i en solig och varm skog, hade vi genomgång och sedan var det bara att ge sig på det. Apan hade egentligen bestämt sig föra att inte hålla på att klabba med sele och spårlina. Det är bara tillåtet i unghundsklass och det är en enda säsong av ens hela liv. Hon hade tänkt träna in det som det görs i öppen klass. Dock gjorde hon och Junioren ett försök med sele och lina eftersom det var första gången med kanin.

Apan & Junioren gör sig redo för släpsår.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan fick snabbt besked på att hennes plan hade varit rätt. Junioren var otroligt störd av linan och selen. Apan märkte också att han inte gjorde kopplingen mellan att spåra upp kaninen och att den skulle apporteras in. Här fick hon bollplanka med Husseapan senare på kvällen och de konstaterade att de ska gå tillbaka till metoden som de använde när de lärde in släpspåret med mig. Kaninen kom till slut ut och Apan var nöjd med att Junioren bar den i ett fint grepp. Junioren hade innan dess, bara, utöver kaninskinnsdummien, haft bekantskap med en kanin som varit halvtinad. Apan vill inte att vi får helt upptinat vilt vid första bekantskapen. Hon påstår att vi får en alldeles för bra belöning om vi blir exalterade och tuggar lite för hårt.

Junioren bär ut kaninen med ett bra grepp.
Foto: Katarina Person, kennel Greyberry's

Även jag fick komma ut och göra ett släpspår och aporna lade ett helt provmässigt spår och trots att jag inte har utfört ett släpspår på två år, visade jag var skåpet skulle stå. Jag gjorde ett fantastiskt bra upptag, försvann ut i terrängen och återvände till stigen med kaninen i ett fint grepp och avlämningen var mycket bra. Apans enda lilla pet var att hon hade velat att jag satte mig prydligare och rakare vid hennes sida innan jag lämnade av men vi är ju inte på appellplanen och man får inte avdrag för sneda sättande ute i skogen.

Grå med kaninen i fint grepp.
Foto: Apan

Efter en gemensam lunch i en skogsglänta, begav vi oss vidare för att titta på vattenmomentet i eftersöksprovet. Detta är momentet där Apan för Juniorens del är orolig för stadgan inför årets provsäsong. Junioren är vatten och apporteringsidiot, två så kraftiga passioner mot apans sitt kvar... You do the math!
Junioren sket högaktningsfullt att han satt på en lerig åstrand, han struntade i att vattnet var kallt och strömt, han bara kastade sig i.

Junioren med sin trut.
Foto: Apan

Beviset för hur passionerad han är i vattnet, kom väl till hands. Flera av Juniorens syskon var lite smått tveksamma till vattenströmmarna och när dummien flöt iväg, blev det apans och Juniorens uppgift, att stå en bit nedströms och Junioren gav sig gång på gång, lyckligt ut i vattnet och hämtade upp dummies som flöt iväg.

Tveksam syster till Junioren, trots att både husseapan och kennelpappan lockar på henne.
Foto: Apan

Apan och Junioren har inte hunnit köra med trut i vattnet. Apan tror inte djursjukhuset skulle uppskatta om hon släpade med sig en död trut och hivade den i deras fina rehabpool och det har inte varit temperatur i havet så att hon har velat blanda in fåglar. När en kullsyster i sin vägran att släppa strandkanten, lät en trut glida iväg i strömmarna, skickade Apan ut Junioren. Han simmade glatt ut, konstaterade förvånat att det var ju en knasig dummie som aporna hade kastat i. Därefter tog han den i vingen, simmade in med den och sprang glatt iväg med den. Apan var så jäkla stolt!

Junioren på väg in med sin första trut.
Foto:Apan

Kvar att jobba på har de stadgan i ivägsändandet och avlämningen. I övrigt har Apan strukit vattenmomentet från sin to do-lista.

Junioren tar truten och går.
Foto: Apan

Jag fick komma ut och göra vattenmomentet. Jag har krav på att få  doppa mig lite försiktigt innan det är aktuellt att hämta fåglar. Inga undantag från den regeln. Väl blöt, gjorde jag en fin apportering och jag förvånade Apan genom över att lämna av fågeln i hennes hand. I vanliga fall brukar jag trycka till hårt om fågelns bröstkorg och sedan dumpa den i vattenbrynet. Jag kände för att överraska Apan lite.

Grå med sin trut.
Foto: Apan

Dag två var det träning hela dagen för Roger Åberg. Apan har velat träna för honom ett bra tag. Han kommer ursprungligen från bruksvärlden och har väldigt trevliga idéer om belöning och inlärning, vilket annars är ovanligt i jaktvärlden där stenåldersmetoder har en sanslös förmåga att överleva i bästa välmåga.

Genomgång hos Roger Åberg.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Det blev fokus på grunder i passivitet, stadga, belöning, koppelträning och apportering. Junioren imponerade på Apan igen.

Glad Junior. Jag undrar vad han och Apan diskuterar.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan och Junioren leker mycket i sin träning och den delen lämnade öppning för lite experimenterande från Apans sida och hon kunde testa några idéer som hon haft runt belöning. Några skrinlagda och några fick godkänt.

Magkli är alltid välkommet!
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Koppelträning blev en utmaning. Apan lägger ärligt talat väldigt lite tid på koppelträning. Hon har väl resonerat som så att vi gör så mycket annat att hon kan stå ut med att vi drar lite. Efter lite träning och tips, fick aporna byta ut kopplen mot ett papperssnöre. Rosetter på snöret när övningen var slut, gav minuspoäng. Apan var mycket stolt över att hennes och Junioren snöre var helt när övningen var slut.

Stolt Apa, kramar Junioren.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apporteringen var avslutande och Apan var mycket nöjd när Junioren visade upp alla småsaker som hon vill rätta till i apporteringen. Apan fick massor av goda råd och tog med sig massor av tips hem!

Junioren apporterar dummie.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Sista dagen började vi med att köra släpspår igen. Apan och Junioren hade ungefär samma situation som första dagen och de valde att bryta. De tog kaninen och gick en bit bort och apan kastade ut den i rejäl djup grönska för att stärka apporteringsdelen och fick bekräftelse på att det fungerar utmärkt.

Junioren tramsar med kaninen.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

När de var klara, fick jag komma ut och återigen visa hur man gör ett bra släpspår. Jag passade även på att visa ett sådant där litet pyre till gråbär vad man ska göra när man hittar en kanin.

Jag visar ett gråbärsyngel vad man gör med en kanin.
Foto: Apan (den där som utgör skuggan)

Lägret avslutades med lekar där min, Apans och Juniorens insats bestod av nollade resultat. Jag förstår inte varför vi är med på sådant. Apan är ingen lekande apa. Jag och Junioren förstår aldrig tävlingslekar för vi tränar aldrig på det viset. Nåja vi fick bollkastare och bollar i jumbopris. Efter gemensam fika och genomgång, styrde vi bilen hemåt till Husseapan och Stridsvargen.

Gruppbild på deltagare på lägrets deltagare.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Jag och Junioren valde att lägga oss och softa och på avstånd titta på när Apan packade ur bilen, packade in alla prylar och började köra tvätt. Ett behagfullt sätt att avsluta helgen på.

Foto: Apan

Med glada lägersvansviftningar
Grå

Warm & toasty

Jag, Junioren och Apan inledde dagen med en väldigt blåsig promenad längs med havet.

Dagens hav
Foto: Apan

Efter promenaden, började regnmolnen dra in och jag gjorde det enda sunda när sådant väder råder. Jag satte mig vid brasan och värmde tassarna. 

Jag värmer mig vid öppna spisen.
Foto: Apan

Apan & Junioren drog till skogs. Apan lade ut ett spår och medan det låg till sig, passade de på att träna lydnad. De blev dock avbrutna av en apa som var ute och flanerade i skogen och som ville tjattra lite med Apan. Turligt nog hade hon startat timern för att ha koll på tiden på spåret. När den ringde, tackade Apan för sig.

Blött i spårskogen
Foto: Apan

Apan anvisade spårstart och Junioren satte fart. Apan fick pinna på bra för att inte bli avhängd och det är ju en sabla tur att hon har spårlinan att klamra sig fast vid som en annan snuttefilt.

Precis som alltid, straffar det sig att vara snabb, Junioren drog över den första vinkeln men insåg snabbt sitt misstag och ringade in fortsättningen. Efter det spårade han otroligt noggrant trots att Apan hade gått i snår och grenhögar.

Juniorens första spår.
Foto: Apan

Apan konstaterade att Junioren inte brydde sig om att det låg en leksak i spårslutet utan glatt spårade återgången tillbaka till bilen. Efter att ha rastat så lade Apan ut ett nytt spår och denna gången lade hon in fler störningar. En bäck med brant upp och nedgång. 

Brant nerför & brant uppför. Skulle Junioren reda ut störningen av att korsa en bäck?
Foto: Apan

Spåret parallellt med ett rådjursspår och konstiga svampar.

Bra störning för den viltintresserade hunden.
Foto: Apan

Korsa en väg, över en bäck igen och över mossor med harsyra.

Hör inte till vanligheterna att hitta späd harsyra i början på januari.
Foto: Apan

Återigen 20 minuter och under tiden de väntade, tränade de apportering med dummies. Junioren har fått smak för flygande dummies. Misstänker att Apan kommer lägga fokus på lydnaden i apporteringen nu. Det där tråkiga att man måste sitta och vänta på att hon säger att man får springa och hämta. En sådan där tråkig Apregel helt enkelt.

Nya dummies som inhandlats till fördelaktigt jubileumspris.
Foto: Apan

Timern sade att det var dags att gå och Apan påvisade spårstarten och sedan bar det av. Även denna gången var det tapp men först vid den tredje vinkeln när de var tillbaka inne i granskogen. Apan stod still och lät Junioren lösa problemet själv. När han kom fram till bäcken sökte han över kanten till vänster och sedan till höger, funderade en stund och hoppade sedan över bäcken och fortsatte spåra spåret.

"Kan hon ha fortsatt på andra sidan?"
Foto: Apan

Korsa vägen var inga problem och inte heller att ta sig tillbaka över bäcken igen. Denna gången hade Apan lagt godis i spårslutet så denna gången blev det i vart fall en halvhalt.

Juniorens andra spår på kartan.
Foto: Apan

Det var en väldigt smutsig Junior och Apa som återvände hem

Don efter person, skitig apa, skitig hund men väldigt nöjda med träningen.
Foto: Apan

Med vänliga brasvarma svansviftningar 

Grå 

Hittade en till!

Fick hot om smäll på öronen om jag inte lät den vara ifred också. Fröken humorbefriad apa med uselt morgonhumör stod för den biten!

De där kottarna är märkliga ting. Rör sig konstigt, morrar och väser. Jag blir inte klok på dem. Vill undersöka dem men får aldrig för aporna. Ett under att jag hann nosa på dem lite snabbt idag. Får klura vidare på de konstiga kottarna.

Med nyfikna svansviftningar
Grå

Titta vad jag hittade!

En igelkott! De är himla märkliga & märkligast är apan som gör konstiga ljud. Aporna gillar inte när man pillar på Igelkottar. Säger att de är fulla av löss & loppor. Om de nu tvingar en att bära det där tramsiga vita halsbandet som ska förhindra att man får sådant, varför får man då inte undersöka lite?

Med nyfikna svansviftningar

Grå

Weimaranern som alltid ler

Det påstår Matte att jag är. Hon tycker att jag alltid ser glad ut *vift*

En filmsnutt från dagens träning har apan knåpat ihop.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Hjälte!

och det kan man ju undra hur det kom sig! Inte är det för att jag betalar någon dumburksavgift, det får aporna allt göra själva!

Idag fångade den elaka sugmaskinen min fina snutte-Tigger! Jag tycker inte om maskinen, den för en massa oväsen och tar bort allt som luktar gott och är mysig heminredningstouch på golvet. Trots att jag inte tycker om den så följer jag alltid efter aporna när de använder den och övervakar så att inte mina ben eller något annat viktigt försvinner.

Det var allt tur för Tiggers del att jag gjorde det idag också! När jag till min fasa såg dummaskinen ta Tigger, tvekade jag inte en sekund! Så fort apan lyfte på munstycket så såg jag min chans och kastade mig fram och slet loss Tigger ur den hemska maskinens käftar. Jag satte Tigger i säkerhet genom att bära in honom i apornas sovlya!

INGEN snor min Tigger!!!!

Med Tiggerbeskyddande svansviftningar

Grå