And then I’ll start again

Jag ville ju inte apportera den där nerkissade ankan sist jag gjorde eftersöksprov.
En knapp månad efter det så var det ett nytt eftersöksprov för en ny domare och det var liksom lite allra sista chansen om vi skulle nå vårt mål om att starta på fält i år.

Vi började med vattnet. Jag satt i skottet men precis när jag skulle kasta mig i vattnet så fick jag syn på något som stack upp ur vattnet vid strandkanten och bestämde mig för att checka av det lite snabbt. Fick avdrag för "försiktig igång". Simmade över till andra sidan såg anden men tänkte att med tanke på hur äcklig den var sist så tänkte jag inte ta den. Gick i vattnet och lyssnade på Mattes ilskna röst om "UT" när jag simmade tillbaka till den grunda mittfåran i ån. Jag stod där i vassen och funderade lite och tänkte att Matte nog förlät mig denna gången med. Jag såg att hennes händer uppgivet var på väg ut i inkallningssignal men sedan insåg jag att det var kört för jag såg hornen växa i mattes panna.

Istället fick jag handsignal och röstkommando för UT och det var så sabla argt och bestämt att jag simmade tillbaka. Bara för att retas så tog jag en omväg upp ur vattnet och sedan testade jag av hur väldigt gärna Matte ville ha den där anden. Matte i sin tur körde taktiken att så länge domaren inte sade till henne att vara tyst så tänkte hon tjata. Matte vann, hon vinner nästan alltid. Jag tog anden och simmade tillbaka, jag var rätt trött i det kalla strömma vattnet. Matte hörde det så hon beslöt att ta avdraget för hastig avlämning. Hon mötte mig och jag lämnade av anden. Domaren bad att få fundera en stund men gav mig till slut 6p på vattenmomentet.

När vi kom till skogen för att göra släpspåret, hade det börjat skymma och när det var min tur, var det nästan mörkt. Matte hade bett att jag skulle få en and i släpspåret även denna gången. Jag fick även denna gången Grås röda jakthalsband och en tillsägelse om att komma ihåg vem som burit det före mig. Jag följde med Matte ner till spårstarten och hon visade starten och släppte mig. Jag satte iväg ut i skogen och hittade min and. Snodde åt mig den fort som bara den och drog tillbaka och möttes av en märklig syn. Matte stod och gömde sig bakom domaren och vågade inte titta. Sedan ska det tilläggas att min matte har ett synfel som gör att hon ser dåligt i skymningsljus så hon såg inte att jag hade anden heller.

Det är tur att det finns domare som kan springa åt ett håll och skicka Matte åt ett annat. Jag gick ut och satte mig på skogsvägen och väntade på att Matte skulle ta anden. Domaren sade att det var utmärkt arbete och jag fick min första 10:a!!!! Jag fick bära anden hela vägen upp till bilen och aldrig har min matte varit stoltare! Vi hade godkänt resultat på Eftersöksprov och kunde nu anmäla till fältprov. Matte håller alltid sina löften så på vägen hem stannade vi på KFC och jag fick belöningskyckling!

/den där Bozco

I still mess up but I'll just start again

Igår var det eftersöksprov. Matte hade anmält oss och vi har tränat massor. Jag gjorde de där proven i unghundsklass men då var Matte alldeles för fokuserad på att jag skulle bli världens grymmaste apportör och plocka hem på priser på fältprov. Hon glömde att det skulle vara roligt och jag tyckte att det var jättetråkigt, att apportviltet av jätteäckligt och läskigt och till slut vägrade jag vara med. Grå tyckte att jag var en barnslig omogen tönt och tyckte att jag skulle växa i tassarna och skärpa till mig.

Matte insåg till slut situationen och så gjorde vi en lång time out, där vi inte tränade någon apportering alls om man bortser från den vi gör i lydnaden. Den apporten är i smaskigt trä så den har jag tyckt om hela tiden. Förra våren flummade vi med på en apporteringsträning och Matte konstaterade att även om jag tyckte det var kul att hämta dummies så var jag fortfarande inte redo.

För ett par veckor sedan kom jag fram till att man faktiskt kan bära de där kaninerna och Matte var superglad. Sedan åkte vi och tränade i hällregn och då var där en pytteliten halvdränkt kaninusling och den vägrade jag bara ta. Matte muttrade att det faktiskt händer att det regnar när man är ute på jakt och att man inte bara kan få torra fina kaniner hela tiden. Hon kan ha muttrat något om att jag är en bortskämd primadonna med divalater också. Hon muttrar en hel del och jag lyssnar inte alltid.  Vi har inlett förhandling om det där med blöta kaniner men i väntan på lösning får jag änder att hämta och de är ju liksom alltid blöta för de bor i vattnet. De blir inte heller sådär äckliga av att vara blöta som kaninerna blir.

Igår började vi med vattnet. Jag följde med Matte riktigt prydligt ner till domaren och domarsekreteraren. Vi fick anvisning och skulle gå ner till startplatsen, jag gillar inte främlingar så Matte lät mig nosa av i lugn och ro. Domaren blev lite otålig men Matte låtsades vara döv. Jag satte mig ner, Matte gav klartecken och så överraskade jag Matte med att sitta still i skottet. Jag simmade ut, stannade till i vegetationen mitt i ån. Matte ropade att jag skulle simma vidare, att anden inte låg där jag stod. Jag simmade över till andra sidan om hittade anden men hallå vad den luktade! Jag höll upp den för att visa Matte att jag hade hittat den och sedan lade jag den prydligt på kanten och simmade tillbaka till mitten, Matte kallade in mig, klappade om och sade att det gjorde inget. Hon sade: "Vi tar den nästa gång B."

Foto: Susann Holmquist

 Egentligen är det inte så lönt att göra släpspåret på land om man har betyg 0 i vattenmomentet och Matte tänkte först att vi skulle åka hem. Sedan slog Mattes snåltarm till. Hon menade att hon hade betalt för att delta, vi hade kört långt och då kunde vi lika gärna ta släpspåret som ren träning och få reda på vad domaren tyckte. Därmed hängde vi med till släpspårsstarten.

Jag tänkte att jag nog fick skärpa till mig så jag följde med ner till spårstarten, Dagen till ära, hade jag Grås röda jakthalsband. Släpspåret var Grås paradgren och han bar alltid det röda halsbandet. Matte satte det på mig och sade att hon hoppades på att det gav oss tur. Jag följde med Matte ner och hon visade mig var jag skulle börja leta. Plätt-lätt!!!

Jag satte av direkt, hittade fram till anden, plockade upp och drog tillbaka. Strax innan jag kom fram till Matte, tvärnitade jag. Vad sjutton gjorde domaren där ute i skogen? Skulle jag lämna anden till honom? Detta krävde att jag lade ner andskrället och funderade lite. Matte ropade att jag skulle ösa på och komma till henne, jag var lite förvirrad men jag plockade upp anden, letade upp henne och höll i anden tills dess att domaren sade att Matte fick ta den. Vet ni, jag tror aldrig att Matte har varit så glad! Vi fick en 9:a av domaren, han drog 1 poäng för min funderingspaus.

På vägen hem från provet, stannade vi och firade vår 9:a på KFC. Matte sade att den var värd att fira men hon sade också att det inte blir fler KFC-besök på ofullständiga eftersöksresultat i fortsättningen.

/den där Bozco

Playing around!

Apan fick en GoPro-kamera av Husseapan i julklapp. Som om hon inte var störig nog redan tidigare!!!

Idag tränade vi lite apportering nere på på "vår" fotbollsplan. Jag ber om ursäkt för den pinsamma musiken. Apan är liksom pinsamt efterbliven när det kommer till musik. Husseapan påstår att hennes musiksmak är under all kritik. Jag håller med honom. Det är så att man behöver skyddskåpor mellan varven!

Jag var som alltid grym på att hämta dummies. Apan var väldigt nöjd. Junioren överraskade Apan genom att avsluta passet med att göra två sittande avlämningar. Jag grälade på honom hela vägen hem. Man ska inte avslöja allt man kan, man ska hålla aporna på tårna! Håll till godo med lite apporteringsträning ur Juniorens perspektiv.

Med apporterande svansviftningar
Grå

Moving on up!

Idag kämpade Junioren och jag vidare med släpspåret. Denna gången kom jag ihåg att öppna hela verktygslådan och det gav resultat!

Började med lite uppvärmning ute på ett stubbfält. Dels fick den grå rallyråttan springa av sig och vi körde ett par hämtningar av en vanlig dummie. Blev lite  paus medan jag figgade till Husse och Stridsvargen.

Vi hittade en bra timmerväg mellan granarna. Husse tog en kaninskinnsklädd dummie och sprang in en bit på vägen och stod kvar, beredd att sno åt sig dummien om det var det sedvanliga tramset med gripandet. Jag släppte på Junioren och han drog efter Husse och dummien, snabbare än en avlöning. Förutom att han sladdade och gled i barren på marken, fick han snabbt tag i dummien och satte bra fart in. Viljan att springa in, resulterade i lite slarvigt grepp och enstaka tapp med omgrepp. Strunt samma när en aldrig skådad energi att springa in med dummien visade sig. Dock visade skicket och påföljande skick, en vilja att äga dummien om jag inte var på honom. Hur kul blir det att springa till en Apa som står och gormar? 

Paus och Husse tränade räddningssök med Stridsvargen.
Matte är i sedvanlig ordning figurant = försvunnen i skogen. Fördelen med att sitta i skogen, se ut som en jäkla urcellen Ellen och vänta på att bli hittad, är att man hinner rota i sin mentala verktygslåda! Det är även förbaskat roligt att se Stridis "in action" och veta att man bidrar till att han kan göra ett bra jobb på jobbet!

Ny timmerväg och denna gången stack Husse till skogs med en vanlig slät dummie som dumpades 20-30m in. Återigen drog Junioren som en avlöning och hämtade dummien och avvek 5m ifrån mig. För att citera Husse: "Där har du svart på vitt att han skiter i avlämningen!"

Nytt skick och denna gången blåste jag inkallningssignal och backade först in bakom några stora ormbunkar. När Junior kom emot mig, gick jag honom till mötes med handflatan öppen ut åt sidan. Junioren hann knappt bromsa i sin vilja att dunka dummien in i handen.

Ytterligare något skick och ett avslutande skick med en kaninskinnsdummie. Samtliga skick i full fart ut, snabbt gripande, när Junioren vände upp mot mig - inkallningssignal, full fart in, kort tillmötesgående och dummiesarna till handen!

Får man lov att dansa riverdance av lycka när ens hund levererar? Det enda smolket, Matte hade bara tråkigt belöningsgodis. Balla bollen låg kvar i bilen, tur att Husse räddade oss! Brandslang att kampa i var väldigt uppskattat!

/ Matte, grymt nöjd med dagens träning!

We're all in this together

Idag lastade jag, Junioren och Apan in oss i weimobilen och drog norrut. Det var dags för Juniorens första eftersöksprov. Lite av en chansning från Apans sida eftersom Junioren inte har , någon stadga i apporteringsarbetet med kaninen. Ibland har han burit in den hela vägen, ibland inte. Lite fuzzy logic på verksamheten helt enkelt.

Junioren och hans bror Alden var först ut i unghundsklass. För de som har noll koll badboll på eftersöksprov så består det av två grenar, släpspår med kanin och vattenapportering med trut. På släpspåret i unghundsklass, dras det ut ett spår på 100 m. Antingen jobbar hunden ut självständigt och hämtar in kaninen. Ett alternativ till att jobba ut självständigt i unghundsklass, är att man får bogsera ut sin apa i spårlinan, fram till kaninen och så fort hunden har hittat kaninen, måste apan släppa linan så att hunden självständigt jobbar tillbaka med kaninen i munnen till utgångsplatsen. Apan springer då tillbaka intill sin hund och tar emot kaninen på utgångsplatsen.  I vattenmomentet sätter man sig någon meter upp vid sjökanten, någon kastar en trut i vattnet och på förarens kommando ska man plumsa i vattnet och hämta in truten, släpa upp den på land och lämna av till apan.

Spåren i dagens unghundsklass, lades på kalhygge och Alden började. Apan erkänner att hon hade för bråttom med att ta ut Junioren i bilen och det blev en onödigt lång väntan på att Alden som för dagen var lite loj, skulle bli klar med sitt spår och få sitt utlåtande av domaren. Sedan blev det ytterligare lite väntan medan spårdragaren drog ut Juniorens spår. Junioren hann bli väldigt ofokuserad och splittrad. Apan surfade på skosulorna fram till domaren och provledaren när det väl var deras tur. Provledaren frågade om rasen var oförmögen att gå fot. Apan svarade att just oförmågan att föra sig med värdighet iförd koppel, var noggrant inskriven i rasstandarden.

Junioren tog upp spåret fint och Apan var säker på att det skulle gå hela vägen. Tyvärr stannade inte Juniorens spår uppe på kalhygget utan försvann in bland sly. Han spårade fint fram till kaninen och där tog det stopp. Junioren var supernyfiken på spårläggaren som stod dold i slyet en bit ifrån kaninen, nyfiken på domaren som stod och kikade ute på kalhygget. Kaninen ville han inte bära, den var ju blöt och låg där i den blöta vitmossan. Apan gjorde sitt bästa att heja på honom och uppmuntra honom till att ta kaninen men tji fick hon! Lite försiktigt flyttade Junioren på kaninen men beslöt sig sedan för att lägga in totalbroms. En stor plump i protokollet eller en rund ring, blev resultatet. Apan bara ryckte på axlarna och sade att hon hade chansat och tyvärr saknades turen idag.

När det var min tur i öppenklass så är spåret 200 m och alternativet att följa med ut, finns inte längre kvar. Först tänkte jag minsann visa de där småkrillen hur det skulle gå till med släpspår och satte fart. Det var tills jag insåg vad som fanns i närheten av spåret - grisar! Jag avskyr vildsvin! Jag har lärt mig den hårda vägen att de är argsinta, lynniga och förbaskat otrevliga på alla sätt och vis! Jag reste ragg och gick tillbaka till Apan som bara suckade och skakade på huvudet. Domaren frågade vad Apan trodde hade hänt. Apan sade att jag bara hade en hjärncell som jag nog hade lämnat kvar hemma... Hon är så elak den där!

Efter släpspåret kommer vattnet. Alden kom efter en del funderande ner i plurret och återigen konstaterade Apan att hon hade tagit ut Junioren för tidigt och att all väntan i närheten av vattnet, bara var negativt för Junioren som gick mer och mer upp i varv i frustration över att vilja komma i plurret och hämta fågeln. Resultatet blev att stadgan att sitta kvar och invänta apporterings kommando, gick fullständigt upp i rök! Junioren drog som en avlöning när han såg fågeln segla iväg ut över vattnet.

Nu är det inget negativt i sig. Domaren sade att han tycker att det är väldigt positivt när hundar i unghundsklass, "knallar"/drar i kastet. Han sade att han önskade att det inte renderade i poängavdrag men att regler är regler och han var tvungen att dra en pinne för det. Ytterligare ett poängavdrag för att Junioren lade ner fågeln i strandkanten och inte lämnade av den till Apans hand, resulterade i en 8:a och Apan var mycket nöjd.

Apan fick sedan springa upp till bilen, torka Junioren och hämta mig medan en, i mitt tycke, ursnygg vorstehtjej, bröt vattnet för öppenklass. Apan hade frågat innan och när vi kom ner till vattnet, lät hon mig känna lite på vattnet innan vi gick upp till startplats. Rätt snällt! Jag är inte som Junioren, jag finner det ovärdigt att bara kasta mig i plurret hur som helst. I öppenklass skjuts ett skott och så kastas fågeln så att den landar cirka 45 m ut och den ska landa dolt i vass eller annan vegetation. I detta fallet fans det två små öar ute i sjön, den till höger från startplatsen, låg närmre land än den till vänster. Skytten befann sig på den vänstra ön.

Apan satte mig vid strandkanten och jag bestämde mig för att nu satan i gatan skulle jag visa småkrillen hur man gör saker! Eftersom det tydligen var positivt för unghundar att "knalla", tänkte jag att detsamma måste gälla i öppenklass! Precis när jag slängde mig i vattnet, kom jag på att den där vorstehbruden, hade lämnat en helmysig fläck en bit bort på stigen där vi gick ner. Kom på det när jag hade kommit ut en bit så att jag vände och simmade in till land och letade upp den mysiga fläcken. När jag hade luktat in mig på den så tänkte jag att jag skulle kolla in om det fanns fler mysiga fläckar. Då hade Apan fått nog och frågade om jag inte hade glömt något och om jag helt hade förlorat förståndet.

Gick med Apan till startplatsen och hon skickade i mig i vattnet med apporteringskommandot ringande i mina öron. När hon låter lite sådär giftigt i undertonen på sin glada röst, då är hon dödligt farlig. Då finns det liksom bara en ynka liten säkring kvar och den lever ett mycket riskabelt liv. Eftersom jag helt hade glömt vilken ö som fågeln landat på, simmade jag till den högra och började söka av den. När jag kom till ena kanten hörde jag ett bestämt "GRÅ!", jag tittade genom växtligheten och fick syn på Apan inne på stranden. Hon tecknade på den andra ön och ropade "UT!"

Det var inte världens enklaste igång där ute på den högra ön men jag lyckades ta mig i vattnet igen och simmade till den andra ön och jag hittade fågeln rätt snabbt i vassen. Problemet var att de där sabla vingarna var helt omedgörliga, jag försökte packa ihop dem och trodde jag hade fått till ett hyfsat grepp när jag tog mig ner i vattnet igen. Naturligtvis bråkade de där stora trutvingarna så jag gick upp på den första ön, packade om igen och sedan simmade jag in till Apan och lämnade av fågeln.

Domaren sade att han hade dragit en poäng för att jag drog i skottet. Det ville man minsann inte se från vuxna hundar, snacka om orättvisor här i världen! Han hade dragit ett poäng för att jag simmade och kollade in fläcken - Hallå den var viktig!!! Domaren avslog mina protester med att "Du är en jakthund, vi jagar nu - prioriteringar min gode Grå! Prioriteringar!" Hmpf! Jag är kränkt, jag kräver att få gråta ut i en kvällstidning! Sedan drog domaren ytterligare en poäng för omskicket, jag fick en sjua med kommentaren "När hunden väl utför arbetet gör han ett elitklassmässigt vattenarbete komplett med dirigeringar." OK, jag behöver inte gråta ut i kvällstidningen längre...

Jag var lite orolig för Apan. Nollor brukar resultera i tårar och besvikelse. Jag blev förvånad över att hon bara ryckte på axlarna och sade att hon var nöjd med våra vattenresultat. Däremot var hon benhård på vägen hem, inga cheeseburgare! Hon sade att det spelade ingen roll hur fin den skriftliga kritiken var i protokollen, vare sig jag eller Junioren är godkända för fält och då blir det inte heller några cheeseburgare under hemfärd. Nästa vecka ska Apan åka och hämta fler kaniner och sedan är det bara och träna vidare och stärka upp Juniorens apporteringsarbete, både till land och till sjöss. Jag får se om jag lägger min coach-mössa åt sidan och tar ett träningsspår eller två jag med.

Avslutningsvis vill jag och Junioren, gratulera Alden till godkänt resultat och klar för start på fält! Bra jobbat Alden med tillhörande husseapa!

Med glada apporterande svansviftningar

Grå

Happy - It might seem crazy what I'm about to say

Det har inte varit mycket till träning den senaste veckan. Med temperaturer på närmre 35 grader och vindstilla, har hundarna varit helt utslagna och legat som urvridna trasor både här och där. Det har handlat om att de ska klara värmen och det har resulterat i att vi har varit nere i havet otaliga gånger. Hur mycket det har hjälpt när vattentemperaturerna är upp mot 28 grader. Den lilla träning som vi har orkat genomföra i värmen, har varit fokus på att få Junioren att förstå att det är bärandet och kvarhållandet som kommandot apport betyder, inte jag dumpar skiten hos Apan så fort jag bara kan.

Junioren har snott träningsväskan och springer ärevarv.
Foto: Apan

Idag, när regn hade gjort världen till en uthärdligare plats, körde vi ett nytt pass. Junioren uppvisade en större vilja att hålla i dummien och inte dumpa den så fort han kom i närheten. Mycket klick och beröm och Junioren var glad och nöjd.

Junioren rotar igenom träningspåsen och Grå ifrågasätter om det verkligen få gå till så.
Foto: Apan

Även om bärandet inte är hundra där så började jag med hjälp av belöningsgodis klicka att Junioren gjorde en ansats till att sätta sig och förhoppningsvis då, inte släppa dummien. Vet ni rent plötsligt, bara han satte sig och höll dummien så fint tills jag tog den. Jag är extra nöjd med att jag lyckades klicka exakt rätt och sedan blev jag bara så jublande glad när det fungerade! Problemet med jublande Apa är att Junioren går upp i atomer av lycka och fokusen är som borttappad. Lyckligtvis hade jag precis tänkt sluta och övergå till lite avslutande bollbus.

Mallig Junior, ylar med dummien i munnen.
Foto: Apan

Junioren blev så glad att han ryckte åt sig träningspåsen som innehöll ett antal 500g dummies, belöningsgodis och div bollar och pipleksaker. Sedan drog han ärevarv i hela trädgården med påsen i munnen. Plötsligt tvärnitade han, körde ner huvudet i påsen och rotade runt och tog en av sina favoritdummies och ylade stolt med dummien i munnen. Tokiga lilla hund!

Grå & Junioren softar i vardagsrummet efter träningspasset.
Foto: Apan

Efter avslutande bollbus, var det dags att bege sig in och det var nöjda hundar som pausade på golvet i vardagsrummet.

/Matte som är överlycklig över ett enda sättande med apport

Come together, right now!

Efter en deprimerande eftersöksträning där vi gick tillbaka till ruta -10 i släpspåret och inget fungerade med kaninuslingen, gav jag Junioren ett par dagar ledigt. Jag försökte ta med mig det positiva med att han hade uppvisat fin stadga på vattnet och att han tom hade lämnat av truten mot min hand och inte bara nöjt sig med att slänga den i sanden på marken.

Jag bestämde mig för att inte träna eftersöksgrenarna förrän jag hade min sambo med mig. Vi är varandras bollplank i hundträningen och vi hjälps åt att bryta ner moment och utnyttjar varandras väldigt olika perspektiv på hundträning, för att lösa problem som uppstått. Min sambo har dessutom en väldigt bra känsla och blick för när det är lämpligt att belägga hunden med krav och när det är läge att ignorera felbeteenden.

Idag började vi med att åka ut till en gräsplan med halvhögt gräs. Jag börjar få ont om kaniner i frysboxen så idag fick en dummie med kaninskinn, vara substitut medan vi gemensamt klurade på varför pusselbitarna inte föll på plats för Junioren.

Vi började med att dra ut ett kort spår och jag släppte på Junioren vid upptaget och han drog rakt ut till dummien och sedan blev det i sedvanlig ordning pannkaka efter det.

Vi backade bandet till noll och genomförde en vanlig apportering med kanindummien och studerade hur de oönskade beteendena med att kasta omkring dummien, springa åt alla håll utom åt mitt med den för att sedan dumpa den och göra något annat.

Ett snabbt rådslag och vi körde enkel apportering med bara kaninskinnet. Första försöket och samma trams, jag lackade och röt till och vips så var där ett kaninskinn inapporterat. Sambon tyckte att jag gott kunde lägga in ett högre kravbild och även visa tydligt att jag var missnöjd, hela vägen fram till nästa försök.

Genast fungerade apporteringen bättre och efter att ha varierat avstånden och pausat, jobbade vi vidare efter att ha monterat tillbaka kaninskinnet på dummien. Varierande avstånd och paus.

Efter pausen, varierande avstånd i högt gräs där Junioren fick leta och där sambon agerade spårläggare ute vid dummien för att se om det var en störning som kunde resultera i problem. Fina apporteringar och jag började  få hopp om att det faktiskt var lönt att tina upp en av de sista kaninerna.

Ny paus och sedan började sambon dra släpspår med dummien. Lite tramsande igen, en skarp tillsägelse och därefter flöt det på så långt att vi drog den på fullängd och den faktiskt kom in. Det blev till att hålla för dagen och åka hem och utvärdera. Vissa av beteendena som Junior uppvisar, är vi inte säkra på var de är. Vi har bestämt att köra en träning till och denna gången med kanin och sedan utvärdera även den, innan vi drar upp en träningsplan. På det stora hela var träningen positiv och vi hade en väldigt snabb utvecklingskurva framåt men det känns ändå som om det saknas en pusselbit eller två. Något, jag inte kan sätta fingret på.

Matte som fortfarande klurar på vad som maler runt innanför pannbenet på Junioren.

Walk the extra mile outside the damn box!

Hur tränar man vattenarbete med en hund som har en sådan helt otrolig vattenpassion att den bara vill kasta sig ut i vattnet så fort kopplet är av? Den frågan har jag ställt mig mer än en gång de senaste veckorna. Jag trodde i mitt stilla sinne att vattenmomentet i årets eftersöksprov, var hemma som i en liten ask för Junioren.

Junioren & jag, tränar eftersök.
Foto: Katarina Persson

En variabel som jag glömde lägga in i ekvationen var att stadgan i min unghund är obefintlig när det finns vatten i närheten. Hela hans kropp vibrerar av lycka över att få kasta sig i plurret. Lyssna på matte när man kan bada är så fett no go att det inte ryms på världskartan. Hur många gånger genom åren har jag inte hört uttrycket: "Det är ett angenämare problem att behöva bromsa en hund som vill mycket än att gasa på en som inget vill." Den som myntade det måtte aldrig någonsin haft en hund med mycket motor och arbetsvilja. Angenämt, my ass!

Junioren simmar lyckligt mot dummien!
Foto: Matte

Lösningen som den ser ut just nu, är stadgträning, stadgeträning, stadgeträning och åter stadgeträning. Just nu står jag själv och vevar med ömsom dummies, ömsom fågel och får vackert vada ut i vattnet på egen hand och hämta in kastat föremål medan jag försöker håller koll på den lille huliganen som sitter uppe på landbacken och magiskt bara leviterar ut och rent plötsligt sitter som ett litet ljus ute i vattnet, rent plötsligt, bara sådär med en blick som säger: "Du kan inte banna mig, jag klådde dig på juridisk teknikalitet! Du sade åt mig att sitta och jag sitter!"

Junioren, har magiskt hamnat i vattnet.
Foto: Matte

Nästa problem som jag inte hade räknat med, är att Junioren inte riktigt har gjort en väsentlig koppling i släpspåret. Han kommer ut till kaninen utan problem sedan anser han att den är hittad och galopperar glatt in igen, utan kanin - donner vetter! Hade det varit att han tyckte att kaninen var äcklig, hade jag förstått men han apporterar glatt kaniner som jag kastar ut. Han kastar runt med dem och tycker att de är lattjolajbans men in till matte kommer det inte en pälstuss.

Ja han bär en kanin, men den är inte på väg till mig...
Foto: Katarina Persson

Just nu jobbar jag med korta arbetspass, klickern, drar kort spår och det är glass, ballonger och en förbaskad jubelfest varje gång kaninen kommer en bit på vägen åt mitt håll. Måtte det fungera för jag står helt perplex inför situationen. Jag har vridit och vänt på problemet och ser ingen annan lösning. Jag hoppas att kopplingen kommer snart för det är inte lång tid kvar innan det är dags för Eftersöksprov och jag skulle vilja ha med mig bra poäng så att om vi får chans på bra fågelsituation på fältet, så har vi chans på pris.

Junioren på fältet.
Foto: Katarina Persson

Bara att jobba på!

Matte som klurar på vad som pågår inne i Juniorens huvud

Best day

Medan Apan och Junioren väntade på att weimobilen skulle få nya bakdojor, passade de på att följa ett av Tants många goda råd - förbered dig på allt! Därför ägde dagens träning rum på Vianors körplan!

Störningar fanns det gott om. Utöver alla ljud inifrån verkstaden, var det en stor gräsklippare som susade runt på andra sidan gatan.

Personal som var ute och lastade om i bilar och flyttade på bilar...

Hade någon sagt till Apan att hon skulle stå med en löskopplad Junior på Vianors körplan och träna lydnad och apportering, för ett år sedan, hade hon bara skrattat åt den apan.

Apan och Junioren jobbade vidare med stadgan i apporteringen. Avlämningarna mot handen går fint nu men det verkar stört omöjligt för Juniorens hjärna att greppa att man faktiskt kan sätta sig med apporten i munnen, innan man lämnar ifrån sig apporten. Ibland tror jag han är lite trög *vift*

Utöver stadgeträning, blev det passivitetsträning på pausfilten.

När det inte pausades så jobbade de fokuserat med både linförighet och fritt följ. Junioren har börjat få upp blicken mot Apan i korta etapper och börjar få kläm på att man ska sätta sig när Apan stannar. Han fick till några fina, raka sättanden och med tanke på den ovana miljön, var Apan mycket nöjd. Utöver den träningen blev det lite träning på ställandet. Apan har börjat pilla lite med det och Junioren ställer upp sig snabbt nuska han bara fatta att han ska göra det i rörelse medan Apan går vidare. Junioren var ganska stolt över sin insats.

Lagom till Apan och Junioren var klara med sin träning, rullades weimobilen ut med nya bakdojor. Nu hoppas vi bara att Aporna på bilbesiktningen tycker att den ska få rulla ett år till.

Med dojfria sommartassar och vänliga svansviftningar

Grå

Kennelläger!

Tidig fredagmorgon släpade Apan mig och Junioren ur sängen i ottan och lastade oss i bilen för kennel Greyberry's kennelläger i den vackra naturen runt godset Trolle-Ljungby.

Åka på kennelläger när man kan ha sovmorgon? Är du inte klok?!
Foto: Apan

Apan hade bokat övernattning för själv i godsets fina jaktstuga och det var nog ett av de mest luxiösa boenden som Apan någonsin haft när vi har varit iväg! Det är nog första gången hon har kunnat duscha varmt utan att parera andras duschande och sovit i en aldrig så skön säng.

Apans lyxrum i jaktstugan.
Foto: Apan

Hundar var inte tillåtna i stugan, otroligt orättvist men det fanns både hundstall och Husseapan hade lånat ut sin Volvo och med mellanväggen bortplockad så var det god komfort där med.

Jag har hela bagageutrymmet för mig själv. Junioren fick campera i hundstallet med sin kullbror Troll
Foto: Apan

Fredagen började med släpspåret som är en av de två eftersöksgrenarna som man kvalar in till fältprovet i, Ute i en solig och varm skog, hade vi genomgång och sedan var det bara att ge sig på det. Apan hade egentligen bestämt sig föra att inte hålla på att klabba med sele och spårlina. Det är bara tillåtet i unghundsklass och det är en enda säsong av ens hela liv. Hon hade tänkt träna in det som det görs i öppen klass. Dock gjorde hon och Junioren ett försök med sele och lina eftersom det var första gången med kanin.

Apan & Junioren gör sig redo för släpsår.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan fick snabbt besked på att hennes plan hade varit rätt. Junioren var otroligt störd av linan och selen. Apan märkte också att han inte gjorde kopplingen mellan att spåra upp kaninen och att den skulle apporteras in. Här fick hon bollplanka med Husseapan senare på kvällen och de konstaterade att de ska gå tillbaka till metoden som de använde när de lärde in släpspåret med mig. Kaninen kom till slut ut och Apan var nöjd med att Junioren bar den i ett fint grepp. Junioren hade innan dess, bara, utöver kaninskinnsdummien, haft bekantskap med en kanin som varit halvtinad. Apan vill inte att vi får helt upptinat vilt vid första bekantskapen. Hon påstår att vi får en alldeles för bra belöning om vi blir exalterade och tuggar lite för hårt.

Junioren bär ut kaninen med ett bra grepp.
Foto: Katarina Person, kennel Greyberry's

Även jag fick komma ut och göra ett släpspår och aporna lade ett helt provmässigt spår och trots att jag inte har utfört ett släpspår på två år, visade jag var skåpet skulle stå. Jag gjorde ett fantastiskt bra upptag, försvann ut i terrängen och återvände till stigen med kaninen i ett fint grepp och avlämningen var mycket bra. Apans enda lilla pet var att hon hade velat att jag satte mig prydligare och rakare vid hennes sida innan jag lämnade av men vi är ju inte på appellplanen och man får inte avdrag för sneda sättande ute i skogen.

Grå med kaninen i fint grepp.
Foto: Apan

Efter en gemensam lunch i en skogsglänta, begav vi oss vidare för att titta på vattenmomentet i eftersöksprovet. Detta är momentet där Apan för Juniorens del är orolig för stadgan inför årets provsäsong. Junioren är vatten och apporteringsidiot, två så kraftiga passioner mot apans sitt kvar... You do the math!
Junioren sket högaktningsfullt att han satt på en lerig åstrand, han struntade i att vattnet var kallt och strömt, han bara kastade sig i.

Junioren med sin trut.
Foto: Apan

Beviset för hur passionerad han är i vattnet, kom väl till hands. Flera av Juniorens syskon var lite smått tveksamma till vattenströmmarna och när dummien flöt iväg, blev det apans och Juniorens uppgift, att stå en bit nedströms och Junioren gav sig gång på gång, lyckligt ut i vattnet och hämtade upp dummies som flöt iväg.

Tveksam syster till Junioren, trots att både husseapan och kennelpappan lockar på henne.
Foto: Apan

Apan och Junioren har inte hunnit köra med trut i vattnet. Apan tror inte djursjukhuset skulle uppskatta om hon släpade med sig en död trut och hivade den i deras fina rehabpool och det har inte varit temperatur i havet så att hon har velat blanda in fåglar. När en kullsyster i sin vägran att släppa strandkanten, lät en trut glida iväg i strömmarna, skickade Apan ut Junioren. Han simmade glatt ut, konstaterade förvånat att det var ju en knasig dummie som aporna hade kastat i. Därefter tog han den i vingen, simmade in med den och sprang glatt iväg med den. Apan var så jäkla stolt!

Junioren på väg in med sin första trut.
Foto:Apan

Kvar att jobba på har de stadgan i ivägsändandet och avlämningen. I övrigt har Apan strukit vattenmomentet från sin to do-lista.

Junioren tar truten och går.
Foto: Apan

Jag fick komma ut och göra vattenmomentet. Jag har krav på att få  doppa mig lite försiktigt innan det är aktuellt att hämta fåglar. Inga undantag från den regeln. Väl blöt, gjorde jag en fin apportering och jag förvånade Apan genom över att lämna av fågeln i hennes hand. I vanliga fall brukar jag trycka till hårt om fågelns bröstkorg och sedan dumpa den i vattenbrynet. Jag kände för att överraska Apan lite.

Grå med sin trut.
Foto: Apan

Dag två var det träning hela dagen för Roger Åberg. Apan har velat träna för honom ett bra tag. Han kommer ursprungligen från bruksvärlden och har väldigt trevliga idéer om belöning och inlärning, vilket annars är ovanligt i jaktvärlden där stenåldersmetoder har en sanslös förmåga att överleva i bästa välmåga.

Genomgång hos Roger Åberg.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Det blev fokus på grunder i passivitet, stadga, belöning, koppelträning och apportering. Junioren imponerade på Apan igen.

Glad Junior. Jag undrar vad han och Apan diskuterar.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan och Junioren leker mycket i sin träning och den delen lämnade öppning för lite experimenterande från Apans sida och hon kunde testa några idéer som hon haft runt belöning. Några skrinlagda och några fick godkänt.

Magkli är alltid välkommet!
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Koppelträning blev en utmaning. Apan lägger ärligt talat väldigt lite tid på koppelträning. Hon har väl resonerat som så att vi gör så mycket annat att hon kan stå ut med att vi drar lite. Efter lite träning och tips, fick aporna byta ut kopplen mot ett papperssnöre. Rosetter på snöret när övningen var slut, gav minuspoäng. Apan var mycket stolt över att hennes och Junioren snöre var helt när övningen var slut.

Stolt Apa, kramar Junioren.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apporteringen var avslutande och Apan var mycket nöjd när Junioren visade upp alla småsaker som hon vill rätta till i apporteringen. Apan fick massor av goda råd och tog med sig massor av tips hem!

Junioren apporterar dummie.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Sista dagen började vi med att köra släpspår igen. Apan och Junioren hade ungefär samma situation som första dagen och de valde att bryta. De tog kaninen och gick en bit bort och apan kastade ut den i rejäl djup grönska för att stärka apporteringsdelen och fick bekräftelse på att det fungerar utmärkt.

Junioren tramsar med kaninen.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

När de var klara, fick jag komma ut och återigen visa hur man gör ett bra släpspår. Jag passade även på att visa ett sådant där litet pyre till gråbär vad man ska göra när man hittar en kanin.

Jag visar ett gråbärsyngel vad man gör med en kanin.
Foto: Apan (den där som utgör skuggan)

Lägret avslutades med lekar där min, Apans och Juniorens insats bestod av nollade resultat. Jag förstår inte varför vi är med på sådant. Apan är ingen lekande apa. Jag och Junioren förstår aldrig tävlingslekar för vi tränar aldrig på det viset. Nåja vi fick bollkastare och bollar i jumbopris. Efter gemensam fika och genomgång, styrde vi bilen hemåt till Husseapan och Stridsvargen.

Gruppbild på deltagare på lägrets deltagare.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Jag och Junioren valde att lägga oss och softa och på avstånd titta på när Apan packade ur bilen, packade in alla prylar och började köra tvätt. Ett behagfullt sätt att avsluta helgen på.

Foto: Apan

Med glada lägersvansviftningar
Grå

Hipp hipp hurra!

Idag är det ett år sedan det såg ut såhär i valplådan på kennel Greyberry's! Jag är osäker på vilken av zebraråttorna som är Junioren men en stark misstänkt kandidat är mini-råttan som ligger högst upp i högen och närmst fina Doris framben. Han var med andra ord odräglig redan som nyfödd. Ha minsann hört från hans syskon om hur han terroriserade dem i valplådan och alltid skulle ligga överst i valphögen. Ränderna må gå ur oss grå och efterhand blir vi enhetligt grå. Beteende verkar dock växa in i vissa istället för bort tillsammans med ränderna...

Foto: Katarina Persson

Den lille terroristen växte på sig och förblev upptågsmakare och kullens minsting. En av hans kullsystrar var hans ständiga allierade och vad jag har förstått på apornas skvallrande så är de två, fortfarande upptågsmakare och ständigt redo för nya tag.

Foto: Katarina Persson

På något sätt sprang den lille huliganen rakt in i Apans hjärta. Hon som bara skulle titta! Det är nog som min goa Clarabellas husse brukar säga: "Det finns två saker man aldrig ska åka och titta på om man inte ska köpa - bilar & hundvalpar!"

Foto: Katarina Persson

Nu ett år senare är den lille huliganen högre än mig om än att han fortfarande är gänglig, kan gömma sig bakom ett spaghettistrå och har ett rörelseschema som bara en seriefigur kan bli imponerad av. Idag är det Juniorens födelsedag och han har blivit bortskämd!

Det började med att Apan släpade in en stor bädd. Nu är den inte enbart till Junioren. Alla vi fyrbenta gillar att sova på Apans sida av sängen och vi turas om. Jag sover där när jag vill ha lugn och ro. Junioren sover där i början av natten innan han gör mig sällskap i loppelådan. Då tar Stridis över platsen och sedan byter han och Junioren frampå morgonkvisten. Det är en memoryfoambädd så den är lite hårdare och formar sig efter ens kropp och ger stöd på ställen för att man ska kunna ligga utsträckt och optimalt.

Nya bädden!
Foto: Apan

Nästa present är årets födelsedagspresent så nu vet både jag och Stridis en av våra presenter. Vi brukar få något som är likadant! I år är det ett snyggt träning/tävlingshalsband och jag får ge Apan lite cred. Junioren ser ju nästan vuxen ut i det halsbandet!

Fina halsbandet!
Foto: Apan

Slutliga presenten hade Junioren faktiskt valt själv. Han försökte norpa den när han och Apan var på Vellingeblomman. Den gången fick han inte den men idag fick han och han var helt hysteriskt glad över sin gris! Apan gav till slut upp med att rätta till mattorna i lyan, Junioren skickade dem åt alla håll och kanter när han lyckligt rusade runt med grisen. Den grymtar och Junioren tycker att den är den bästa leksaken i världen!

Junioren med sin gris
Foto: Apan

Efter födelsedagsmiddag där vi fick smarrig kycklinglever i våra skålar, drog Junioren och Apan iväg till sin träningsgrupp och det verkar som om alla presenter fick Junioren att jobba på lite extra. Idag satte han och Apan 40 steg med en helomvändning, en höger och en vänstersväng, i korrekt position med kontakt och störningar runt omkring! Nytt rekord!!!

Junioren släppte grisen i exakt 10 sekunder så att Apan hann ta en bild.
Foto: Apan

Utöver fria följet, gjorde Junioren en mycket fin apportering från lk1. Det dristade Apan till att prova apporteringen i lk2. Då började det flyga apportbockar åt alla möjliga håll och kanter och inte en enda hamnade i Apans utsträckta hand. Blir att till att träna mer på kvarhållande och avlämningar! Junioren avslutade träningspasset med att genomföra sin första platsliggning med fler än en hund och en hel del störningar. Apan var meganöjd och det är en trött Junior som har rullat ihop sig och somnat i loppelådan.
Sov gott Junioren och hoppas att du har haft en grymt bra födelsedag!

Med glada grattissvansviftningar
Grå

Warm & toasty

Jag, Junioren och Apan inledde dagen med en väldigt blåsig promenad längs med havet.

Dagens hav
Foto: Apan

Efter promenaden, började regnmolnen dra in och jag gjorde det enda sunda när sådant väder råder. Jag satte mig vid brasan och värmde tassarna. 

Jag värmer mig vid öppna spisen.
Foto: Apan

Apan & Junioren drog till skogs. Apan lade ut ett spår och medan det låg till sig, passade de på att träna lydnad. De blev dock avbrutna av en apa som var ute och flanerade i skogen och som ville tjattra lite med Apan. Turligt nog hade hon startat timern för att ha koll på tiden på spåret. När den ringde, tackade Apan för sig.

Blött i spårskogen
Foto: Apan

Apan anvisade spårstart och Junioren satte fart. Apan fick pinna på bra för att inte bli avhängd och det är ju en sabla tur att hon har spårlinan att klamra sig fast vid som en annan snuttefilt.

Precis som alltid, straffar det sig att vara snabb, Junioren drog över den första vinkeln men insåg snabbt sitt misstag och ringade in fortsättningen. Efter det spårade han otroligt noggrant trots att Apan hade gått i snår och grenhögar.

Juniorens första spår.
Foto: Apan

Apan konstaterade att Junioren inte brydde sig om att det låg en leksak i spårslutet utan glatt spårade återgången tillbaka till bilen. Efter att ha rastat så lade Apan ut ett nytt spår och denna gången lade hon in fler störningar. En bäck med brant upp och nedgång. 

Brant nerför & brant uppför. Skulle Junioren reda ut störningen av att korsa en bäck?
Foto: Apan

Spåret parallellt med ett rådjursspår och konstiga svampar.

Bra störning för den viltintresserade hunden.
Foto: Apan

Korsa en väg, över en bäck igen och över mossor med harsyra.

Hör inte till vanligheterna att hitta späd harsyra i början på januari.
Foto: Apan

Återigen 20 minuter och under tiden de väntade, tränade de apportering med dummies. Junioren har fått smak för flygande dummies. Misstänker att Apan kommer lägga fokus på lydnaden i apporteringen nu. Det där tråkiga att man måste sitta och vänta på att hon säger att man får springa och hämta. En sådan där tråkig Apregel helt enkelt.

Nya dummies som inhandlats till fördelaktigt jubileumspris.
Foto: Apan

Timern sade att det var dags att gå och Apan påvisade spårstarten och sedan bar det av. Även denna gången var det tapp men först vid den tredje vinkeln när de var tillbaka inne i granskogen. Apan stod still och lät Junioren lösa problemet själv. När han kom fram till bäcken sökte han över kanten till vänster och sedan till höger, funderade en stund och hoppade sedan över bäcken och fortsatte spåra spåret.

"Kan hon ha fortsatt på andra sidan?"
Foto: Apan

Korsa vägen var inga problem och inte heller att ta sig tillbaka över bäcken igen. Denna gången hade Apan lagt godis i spårslutet så denna gången blev det i vart fall en halvhalt.

Juniorens andra spår på kartan.
Foto: Apan

Det var en väldigt smutsig Junior och Apa som återvände hem

Don efter person, skitig apa, skitig hund men väldigt nöjda med träningen.
Foto: Apan

Med vänliga brasvarma svansviftningar 

Grå