Stay

Vi stannar kvar där vi är! Det är ett för stort och tidsödande projekt att flytta. Jag har helt enkelt för mycket att göra i verkliga livet för att hinna skapa stordåd på datorn.

2016 är här och vi blickar framåt!

Bozco och jag har haft ett djupt samtal om vad vi ska göra i år och det ser ut enligt följande:

Vi ska försöka diska av viltspårschampionatet. Jag vet, jag säger det varenda år och får aldrig tummen ur. Det är för att det är förbaskat ont om spårmarker där vi bor och det är förbaskat knöligt och omständligt att träna. Nu har jag dock bestämt att det får vara slut på ursäkterna och det ska göras!

Vi ska träna eftersöksgrenar och fält med målet att kunna starta på höstens prov.

Vi ska vara uppflyttade till avancerad klass i Rallylydnaden och vem vet, får vi rätt på högerhandlingen så kan vi kanske tom klättra upp till mästarklass.

Vi ska jobba vidare med tävlingslydnaden och när jag känner att mitt självförtroende och tillit är så stark som den behöver vara, kommer vi att tävla.

Så där har ni vårt 2016, vi kommer naturligtvis göra mycket mycket mer men det är sådant som vi bara gör och som hjälper till att nå de fyra stora målen.

2016 - nu kör vi!
2016 - du är vårt år!
2016 ska rocka!!!

/Matte

Circustime!

Jag och Apan var på Sydskånska Kennelklubbens Internationella Utställning i Malmö helgen som gick. Junioren var inte anmäld för Apan tycker att det är onödigt att ställa honom eftersom han är så mager och inte har fått sin fulla muskelmassa än. Han fick vänta i bilen och Apan lovade honom lydnadsträning när vi var färdiga.

Jag vet inte varför det är så svårt att få parkeringen att fungera på detta evenemanget. Det fanns en som viftade lite halvhjärtat in på en parkeringsplats och sedan fick man själv leta sig ner. Ingen som vinkade och det sprang folk överallt och letade efter de som sålde parkeringsbiljetterna för evenemanget och eftersom de inte syntes till någonstans, fick Apan vackert betala i parkeringsautomaten och det blev avsevärt mycket dyrare.

Foto: Madeleine Laurila

När vi kom in i hallen, sade Apan att nu fick det vara nog med att betala för dåligt organiserade utställningar till SSKK. Det har aldrig varit så packat som det var i utställningshallen, mattorna var supersmala, varmt och klibbigt och det var många hundar av större modell som hamnade utanför de smala mattorna och halkade när vi sprang.

Foto: Madeleine Laurila

Eftersom SSKK fortfarande praktiserar det otroligt gammeldags systemet med rastrutor så kan man inte försvinna ut ur kaoset. Rastrutan var liten och det flöt av urin precis överallt. Det fanns lite murgröneplantering som man kunde låta sin hund gå i men i övrigt inget. Apan sade att hon i fortsättningen struntar i att detta är den närmsta utställningen, nog är nog!

Vi hade en domare från ett av våra närmsta grannländer. Apan har kollat upp nu i efterhand och tydligen har rasklubben i domarens hemland, slutat använda sig av vederbörande, eftersom det tar en evig tid och bedömningarna ofta är helt uppåt väggarna.

Foto: Madeleine Laurila

Apan försöker tänka positivt om alla men när hon på tre olika språk, förklarat att jag är 7 år gammal och domaren envisades med att säga att jag var 2 år, började Apan inse att båten för att vi skulle ha en chans att slå vår yngre konkurrent i Öppen klass, nog hade seglat utan vår närvaro.

Apan fick rätt i sitt antagande. Vi fick ett slätt excellent och andraplacering utan CK i Öppen klass. När Apan hade hämtat ut kritiken, lackade hon ur. "2-årig bra maskulin hane, korrekt huvud, uttryck och bett. Passande lång hals. Ganska bra framparti. Bra överlinje, korrekt längd och djup på kroppen. Välvinklad bak, bra svans. Bra rörelser men är inte helt parallell i fronten. Kunde vara mer rund i sin bröstkorg och ha ett större förbröst."

Foto: Madeleine Laurila

HALLÅ!! Vill människan att jag ska se ut som Grodan Boll??? Apan packade ihop våra prylar, plockade upp mina rosetter på vägen ut och sedan kryssade vi mellan rännilarna av hundkiss bort till bilen och Junioren.

Foto: Apan

Apan höll löftet till Junioren. Vi satte kurs på SBK Malmö och Apan och Junioren tog planen i besittning, visade det sig att de var långt ifrån ensamma. Där var en brukslydnadsträning, några som tränade lydnad och en som tränade agility. Ganska mycket störning för en Junior.

Brukslydnadsträning i bakgrunden och fågel med korvknyckartalang i förgrunden.
Foto: Apan

De började med kontaktövning och till slut tog Junioren lite ansvar för sin träning, sökte kontakt och då kunde de gå över i ett fritt följ där de bitvis hade väldigt fin kontakt. Tyvärr stördes det av att en envis fågel bröt sig in i träningsväskan och snodde Juniorens korvpåse. Det var lite för bra störning även för en fågelhund.

Junioren med stalkerfågel som höll sig nära (och överlevde) i hopp om korvbitar.
Foto: Apan

Träning på ställande och läggande samt lite apportering fick bli en bra avslutning på träningen och efter det hade Apan en mycket nöjd Junior att lasta in i bilen.

Efter en lång dag, var det väldigt skönt att snurra ihop sig och sova.

Min loppelåda är under reparation - tack så mycket Junioren...
Foto: Apan

Med bra svansviftningar
Grå
¨

Proud Moma!

Apan och Junioren tränade vittringsträning för andra gången i Juniorens liv igår. Apan har byggt en liten film om hur det gick till. Det är tur att det är jag som är coach och har sett till att Junioren har greppat konceptet übersnabbt!

Jag och Apan tränade Rallylydnad i hallen. Hon har bestämt att vi ska göra ett nytt försök på ett sista godkänt resultat i Nybörjarklass. Hon tycker det är dumt att ge upp nu när jag är så nära en titel. Jag vet inte jag det men jag får väl traska med och se om jag känner för att anstränga mig den dagen det är dags att försöka.

Junioren fick utöver vittringsträningen, träna fotposition och korta förflyttningar samt läggande under gång. Vi har inte mycket plats i hallen men det var oavsett vilket, så mycket bättre än att vara ute i kaoset som sur-Egon ställer till med.

Med vänliga svansviftningar
Grå

There are some days dark and bitter....

Vet inte var jag ska börja. Ikväll är jag ånyo depp! Massor av tankar som cirklar runt i huvudet efter att ha varit funktionär på hemmaklubbens tävling..

Börja i kronologisk ordning, brukar vara en bra idé. Det har varit mycket träning i hallen den sista tiden. Jag är ständigt trött och därmed är motivationen borta. Junioren behöver dock aktiveras så när jag väl gör något så fokuserar vi på detaljer och filar på dem. Jag är förvånad över att vi inte har nött hål på hallmattan vid detta laget men men.

Junioren tränar platsligging i hallen.

I torsdags var jag ute på hemmaklubben och lämnade inlånat material till tävlingen. Jag hade Junioren med mig och vi gick ut och körde ett pass på planen. Det passet stämplade in som ett av årets bästa träningspass. Jättefin fokus, kontakt i fria följet, raka fina sättande, direkt när jag stannade. Superfina hopp med så snygga IPO-ingångar att en schäfer med tillhörande koppelhållare, hade varit gröna av avund. Läggande under gång med fokus, exakthet och stadga. Inkallningar, återigen med stadga, snygga IPO-ingångar om än att det nu började märkas lite trötthet och tendens till sneda sättanden.

Junioren kopplar grepp om mitt ben så att jag inte kan lämna hallen.
Jag har precis informerat honom om att vi har tränat färdigt...

I lördags var det förberedelse av planen inför dagens tävlingar: När vi var klara tog jag ut Junioren och med torsdagens positiva känsla i min trötta kropp, tänkte jag att detta skulle bli ett bra träningspass. Det fick vi inte! Nu ska man till Juniorens försvar, säga att jag hade åkt ifrån alla belöningsleksaker hemma och lånade en boll. Vi ska också konstatera att vi fick mer störningsträning än vi bett om eller önskade. Jag tar med mig att han trots tokigheterna, stannade vid min sida och mellan varven, faktiskt försökte. Efter ett tag insåg jag att det var mer avdressyr än något annat så jag lastade och styrde hemåt.

Dagens tävling och jag assisterade TL i Elit-klassen. Det blev även att jag assisterade TL i klass 3. För att citera domaren "slutar folk träna sina hundar eller har de bara gett upp denna tiden på säsongen?" Jag kan bara hålla med. Några solstrålar var där som äntrade tävlingsplanerna men de var lätträknade. Att se "Hur svårt kan det va?"- Hanna in action är alltid roligt. För även om det inte går som det var tänkt så är hon från läktarplats lugn, löser situationerna som uppstår och har världens gladaste och arbetsvilligaste hundar.

Bästa Hanna i fria följet.

Jag var sjukt imponerad av Hannas sätt att bromsa upp Bacardi när hon var på väg mot fel apport i den dirigerade apporteringen. Att lugnt och bestämt dunka in dubbelkommandon och få hunden att med glädje och energi genomföra och slutföra. Det är faktiskt, i mina ögon, mer lärorikt att se hur duktiga hundförare löser problemen när det inte går som det ska. Hur det ska se ut, finns det tusentals exempel på. Vad man gör när det går på den berömda bakdelen, är det betydligt färre exempel på för oftast saknas det och finns det, så håller folk det för sig själva. Jag var oförskämd nog att lyssna med när Hanna analyserade programmet med Andrea, väldigt intressant eftersom Hanna är så ärlig med vad hon gör för fel och hur det påverkar hunden.

Det är väldigt lärorikt att vara funktionär ute på banan på tävling för eftersom man har uppgifter, följer man ekipagen betydligt noggrannare än om man bara är åskådare. Jag brukar åka hem fylld av inspiration och träningsmotivation efter sådana uppdrag, idag åkte jag hem, helt deprimerad. Dels fick jag så otroligt mycket frågor om min hälsa och även om det är värmande att folk bryr sig. För varje gång jag svarade så påmindes jag om allt jag inte har lyckats uppnå detta året. Hemmatävlingar är liksom de roligaste! Man är på sin vanliga plan, omgärdad av människor som man träffar ofta och det är liksom bättre och tryggare på  alla sätt och vis. Vi skulle ju ha varit med! Inte ha hunden liggande i bilen och funktionära - blä!

Blä-humör

Ytterligare ett skäl till att jag kände mig låg var att det var superrörigt i klass 1. Klassen vi ska debutera i. Folk stod i hög, stökigt inför platsliggningen som var delad och när jag tittade på ekipagen så tänkte jag bara OMG! En människa var superotrevlig för att vederbörande skulle minsann tävla och jag störde genom att lasta ut min hund ur bilen. Seriöst! Klarar din hund inte av, på väntplats, att en annan hund lastas ur en bil, har du inte på en tävlingsplats att göra! I klass 3 hade vi en hund från en klass-1s platsliggning mitt i metallapporteringen. Den föraren styrde upp verksamheten och vann klassen för dagen utan gnäll! Det var en störning värd att gnälla på om något!

Klass 2 såg jag inte mycket av så där uttalar jag mig inte. Klass 3 höll jag ärligt talat på att få spel på. Hur i hela Hades kan man åka och tävla utan att ha läst på regelverket??? Det är vare sig charmigt eller lustigt när någon bara hasplar ur sig "jag måste fråga för det är första gången och jag har inte kollat upp det" SERIÖST!?!?! Jag, TL, domare och sekreterare står och fryser häcken av oss på en iskall appellplan för att du ska kunna tävla och du kan inte ge oss respekten och tacken för vår insats genom att läsa på innan du anmäler?

Där fanns några fler skräckexempel och ibland undrar man vem man har retat galla på i ett tidigare liv för att ens karmakontot ska vara så jäkla snebalanserat. Jag sliter med mina hundar och kommer inte till start hur jag än gör, sedan har man folk som stompar omkring i klass 3 och har så jäkla skev hundhantering att man dånar. Men de är i klass tre och tävlar, visst det är inte vackert, det är tvärt om gräsligt, men lik förbaskat, de är i klass tre och tävlar...

Först tänkte jag "Fuck it!" jag gör som alla andra, jag anmäler och chansar, det verkar ju vara devisen efter vad jag såg idag. Sedan sansade jag mig och insåg att jag har hellre en ostartad hund än att jag startar en hund som uppvisar så många brister som många ekipage gjorde idag. Jag har redan chansat, det gjorde jag med Grå, jag tänker inte göra om de misstagen med Junioren. Med tanke på vad jag har sett i klass 1 på de tävlingar jag har hjälpt till med, vill jag inte göra fler tävlingar än jag absolut måste. Dvs om jag någonsin får tillbaka min ork och motivation....

Omotiverad och samtidigt uttråkade, det är vi det!

/Matte som är helt deppig efter en dag i kyla och blåst.

Today is a good day!

Apan hjälpte Husseapan och Stridis att träna transporter idag också. Blev riktigt bra!

När de var klara, drog jag, Junioren och Apan norrut till Juniorens kennelföräldrar för lite fältträning i det fina vädret. Junioren fick första släppet tillsammans med Puma. De där två formel 1-galningarna är en bra matchning.

Junioren verkar ha fattat grejen med fält och när hans kennelpappa hade styrt upp Apan så började det hända saker ute på fältet. Junioren började jobba självständigt istället för att följa Puma. Han börjad genomföra slag med bra vidd och fart. Apan var supernöjd. Hon var tom så nöjd att hon förlät Junioren för två drag i en purfärsk rådjurslöpa.

Efter deras släpp, var det min tur att gå släpp med fina fina Doris aka Juniorens mamma. Jag inledde med att få fart på två feta fasantuppar. Efter det var jag så nöjd med mig själv att jag sprang i stora slag med bra tempo. Jag älskar att driva med Apan! Jag fick massor av frolicar av henne när släppet var över.

När vi var klara var det Sixtens tur att lära sin dotter Irma hur saker och ting ska gå till. Apan referera till Sixten, Irma och Junioren som Kioskmongo-trojkan. De är så lika varandra i sätter, lika knasiga men samtidigt oförargligt lyckliga i sin egen galenskap. Juniorens kennelpappa var inte helt nöjd men inte missnöjd heller.

Efter en fika och omlokalisering från betfält till stubbåker, fick Puma och Junioren ett sista släpp och Apan var helnöjd med Juniorens revieringsarbete. Hon fick lite goda råd från Juniorens kennelpappa och det verkar som om pusselbitarna har fallit på plats i hennes hjärna. 

Fältet låg i närheten av ett järnvägsspår så set blev några ofrivilliga pauser när man hörde varningssignalerna för att bommarna fälldes vid järnvägskorsningen.

Apan var mycket nöjd med att Junioren kom fint på inkallning, stod lugnt och fint när tågen passerade och sedan återupptog arbetet utan problem. Det var en mycket trött Junior som nådde slutet av fältet.

Efter det började det mörkna och vi reste söderut igen. Junioren knoppade in vid Apans ena fot.

Efter mycket knölande fattade Aporna att min bädd inte var fluffad. Till slut fattade Apan och jag kunde krypa ner i min loppelåda.

Med vänliga fältjagande svansviftningar 

Grå

Went the distance, now I'm back on my feet

Idag bloggar jag från den bästa platsen som finns! Jag ligger i Apans knä och hon sitter framför brasan som Husseapan har tänt i öppna spisen

Det är välförtjänt vila framför brasan. Jag och Apan har varit ute och promenixat 5km i högt tempo. Vi promenixade i 49 minuter.

Jag skäms att erkänna det men jag har lagt på mig lite och det är inte det minsta klädsamt. Apan har ju också lagt på sig men hon har lyckats gå ner 2,5kg. Apan säger att om jag avslöjar hur mycket hon har kvar att gå ner, får jag spendera kvällen i grovköket! Jag håller mig till att avslöja att hon flåsade massor och var väldigt svettig när vi kom tillbaka!

Alla har fått träna idag! Stridsvargen fick träna sina transporter i skyddsarbetet. Det är lite häftigt! Trots Stridis problem med ischias och spondylos och långa sjukskrivning under hösten, har han seglat igenom uppkörningarna med bara ett ynkligt litet omprov. 

Precis som förra året, är det transporterna som avslutar skyddsprovet. Precis som förra året fick de omdömet "du gör en jättefin transport, din hund gör en jättebra transport, tyvärr gör ni inte den tillsammans..."

Jahapp bara att mängdträna och nöta! Apan fick agera figurant! Hon använde mobilen som en backspegel så att hon kunde se vad de där två sysslade med bakom hennes rygg. Däremot blev det överkurs att fotografera också...

Junioren fick träna inkallningar och Apan fick insikt i att om man slarvar med kommandona så får det konsekvenser. Hon har använt "stanna" i avsikt med stanna kvar där jag lämnar dig i positionen jag lämnat dig. Nu har Apan mest använt det i samband med platsliggning. Det har fått konsekvensen att Junioren nu lägger sig ner när Apan säger "stanna" och utgår.

Hoppsan men de fick till fina sättande rakt framför Apan i slutet av inkallningen.

Apan övergick till att träna fritt följ och linförighet.

Ganska ofokuserat men till slut fick de till det och Apan funderar på om hon inte skulle skaffa en sådan där magnet och boll som hon kan ha på västen.

Eftersom Stridsvargen var väl uppvärmd, fick han som avslutande övning ett par skick i skyddsärmen. 

Efter en gemensam platsliggning blev det gemensamt röj.

Sedan ska alltid vissa pusha det liiiite längre än man behöver. Någon kände att han skulle kolla in bäcken och fick åka genomblöt hem... 

Med vänliga svansviftningar 

Grå

Best day

Medan Apan och Junioren väntade på att weimobilen skulle få nya bakdojor, passade de på att följa ett av Tants många goda råd - förbered dig på allt! Därför ägde dagens träning rum på Vianors körplan!

Störningar fanns det gott om. Utöver alla ljud inifrån verkstaden, var det en stor gräsklippare som susade runt på andra sidan gatan.

Personal som var ute och lastade om i bilar och flyttade på bilar...

Hade någon sagt till Apan att hon skulle stå med en löskopplad Junior på Vianors körplan och träna lydnad och apportering, för ett år sedan, hade hon bara skrattat åt den apan.

Apan och Junioren jobbade vidare med stadgan i apporteringen. Avlämningarna mot handen går fint nu men det verkar stört omöjligt för Juniorens hjärna att greppa att man faktiskt kan sätta sig med apporten i munnen, innan man lämnar ifrån sig apporten. Ibland tror jag han är lite trög *vift*

Utöver stadgeträning, blev det passivitetsträning på pausfilten.

När det inte pausades så jobbade de fokuserat med både linförighet och fritt följ. Junioren har börjat få upp blicken mot Apan i korta etapper och börjar få kläm på att man ska sätta sig när Apan stannar. Han fick till några fina, raka sättanden och med tanke på den ovana miljön, var Apan mycket nöjd. Utöver den träningen blev det lite träning på ställandet. Apan har börjat pilla lite med det och Junioren ställer upp sig snabbt nuska han bara fatta att han ska göra det i rörelse medan Apan går vidare. Junioren var ganska stolt över sin insats.

Lagom till Apan och Junioren var klara med sin träning, rullades weimobilen ut med nya bakdojor. Nu hoppas vi bara att Aporna på bilbesiktningen tycker att den ska få rulla ett år till.

Med dojfria sommartassar och vänliga svansviftningar

Grå

Hipp hipp hurra!

Idag är det ett år sedan det såg ut såhär i valplådan på kennel Greyberry's! Jag är osäker på vilken av zebraråttorna som är Junioren men en stark misstänkt kandidat är mini-råttan som ligger högst upp i högen och närmst fina Doris framben. Han var med andra ord odräglig redan som nyfödd. Ha minsann hört från hans syskon om hur han terroriserade dem i valplådan och alltid skulle ligga överst i valphögen. Ränderna må gå ur oss grå och efterhand blir vi enhetligt grå. Beteende verkar dock växa in i vissa istället för bort tillsammans med ränderna...

Foto: Katarina Persson

Den lille terroristen växte på sig och förblev upptågsmakare och kullens minsting. En av hans kullsystrar var hans ständiga allierade och vad jag har förstått på apornas skvallrande så är de två, fortfarande upptågsmakare och ständigt redo för nya tag.

Foto: Katarina Persson

På något sätt sprang den lille huliganen rakt in i Apans hjärta. Hon som bara skulle titta! Det är nog som min goa Clarabellas husse brukar säga: "Det finns två saker man aldrig ska åka och titta på om man inte ska köpa - bilar & hundvalpar!"

Foto: Katarina Persson

Nu ett år senare är den lille huliganen högre än mig om än att han fortfarande är gänglig, kan gömma sig bakom ett spaghettistrå och har ett rörelseschema som bara en seriefigur kan bli imponerad av. Idag är det Juniorens födelsedag och han har blivit bortskämd!

Det började med att Apan släpade in en stor bädd. Nu är den inte enbart till Junioren. Alla vi fyrbenta gillar att sova på Apans sida av sängen och vi turas om. Jag sover där när jag vill ha lugn och ro. Junioren sover där i början av natten innan han gör mig sällskap i loppelådan. Då tar Stridis över platsen och sedan byter han och Junioren frampå morgonkvisten. Det är en memoryfoambädd så den är lite hårdare och formar sig efter ens kropp och ger stöd på ställen för att man ska kunna ligga utsträckt och optimalt.

Nya bädden!
Foto: Apan

Nästa present är årets födelsedagspresent så nu vet både jag och Stridis en av våra presenter. Vi brukar få något som är likadant! I år är det ett snyggt träning/tävlingshalsband och jag får ge Apan lite cred. Junioren ser ju nästan vuxen ut i det halsbandet!

Fina halsbandet!
Foto: Apan

Slutliga presenten hade Junioren faktiskt valt själv. Han försökte norpa den när han och Apan var på Vellingeblomman. Den gången fick han inte den men idag fick han och han var helt hysteriskt glad över sin gris! Apan gav till slut upp med att rätta till mattorna i lyan, Junioren skickade dem åt alla håll och kanter när han lyckligt rusade runt med grisen. Den grymtar och Junioren tycker att den är den bästa leksaken i världen!

Junioren med sin gris
Foto: Apan

Efter födelsedagsmiddag där vi fick smarrig kycklinglever i våra skålar, drog Junioren och Apan iväg till sin träningsgrupp och det verkar som om alla presenter fick Junioren att jobba på lite extra. Idag satte han och Apan 40 steg med en helomvändning, en höger och en vänstersväng, i korrekt position med kontakt och störningar runt omkring! Nytt rekord!!!

Junioren släppte grisen i exakt 10 sekunder så att Apan hann ta en bild.
Foto: Apan

Utöver fria följet, gjorde Junioren en mycket fin apportering från lk1. Det dristade Apan till att prova apporteringen i lk2. Då började det flyga apportbockar åt alla möjliga håll och kanter och inte en enda hamnade i Apans utsträckta hand. Blir att till att träna mer på kvarhållande och avlämningar! Junioren avslutade träningspasset med att genomföra sin första platsliggning med fler än en hund och en hel del störningar. Apan var meganöjd och det är en trött Junior som har rullat ihop sig och somnat i loppelådan.
Sov gott Junioren och hoppas att du har haft en grymt bra födelsedag!

Med glada grattissvansviftningar
Grå

It's time to que the music

Det lackar mot jul och jag är bizzy! Bäst att hålla utkik efter den feta apan i röda kläder! Han är sneaky och jag måste erkänna att jag ser det som ett misslyckande att jag inte har lyckats fånga honom. Som bäst en luva och vad ska jag med den till?! Förra årets jakt misslyckades kapitalt!

Pointar på fasan i väntan på att hitta en Tomteusling att pointa på.
Foto: Apan

 Stridsvargen som var satt att vakta vid granen, måste ha tittat för djupt i apornas flaska med julmust. Hur kan man annars förklara att en statlig stridshund, ligger utslagen och snarkar så att han dreglar när en rödklädd fetto-apa drar förbi och dumpar leksaker och godis i ens julstrumpa?! Själv bevakade jag kylskåpet och kan med stolthet meddela att inte en endaste liten prinskorv försvann under mitt pass!

Jag har lagt upp en ny taktik för i år. Jag ämnar lägga den lilla pestråttan på fårskinnet vid öppna spisen och vara lockbete, någon nytta ska jag väl ha av honom. Stridsvargen ska vakta hallen och själv tänker jag lägga mig i bakhåll under matbordet. I år ska jag bara fånga honom!

Jag & Junioren i hårdträning inför årets tomtejakt.
Foto: Apan

Jag var tvungen att avbryta mina jaktplaner och följa med Apan och Junioren till världens bästa Tant och hon är inte så lite bäst. Våran fantastiska tränarapa, ska döma på Lydnads-SM 2014. Sade till Junioren att nu fick han banne mig skärpa sig när det kom till träningen. Går inte gå där och lalla när man har en så celeber domare!

Jag och Apan tränade på att värma upp och hitta fokus och så lade vi lite krut och energi på att träna på backningar och sitta framför. Visserligen rallylydnad men det skiljer inte sporterna så mycket åt och varför inte passa på när man har en duktig instruktör att få hjälp av. Jag och Apan var grymma och vi fick till ett grymt fritt följ!

Kanske hörsammade den lille fjanten min uppmaning. Han och Apan lade i alla fall större delen av tiden till att fokusera på fritt följ som de är i uppstarten av. Dagens stora överraskning var att Apan fick lägga in helomvändningar och vinklar och de fixade det. I lugnt och fint tempo med omvänt lockande på vänster hand så gled de iväg, höll kontakt, svängde, återfick balans och gled vidare. Ni får tro vad ni vill. Jag tror att när Tant säger att de är redo, då går de där två ut och rockar på appellplanen och så kan alla som säger att det inte går att träna lydnad med weimaraners, gå och dra något gammalt över sig. Med Juniorens höga arbetsmoral, vilja att göra rätt och Apans petighet så kan det bara sluta där. Jag var riktigt stolt över de där två.

När de kände att det var läge att sluta träna fritt följ, hade de ett par minuter kvar. Dessa användes till att introducera budföringen i appellklass. Första försöket någonsin och lillskiten fattade galoppen direkt. Sedan var där en viss trötthetsseghet i hans lilla hjärna som kortslöt honom vid ett par av repetitionerna men på det stora hela så behöver momentet bara nötas och framför allt, nötas med störningar sedan kan det kryssas av listan!

Stridsvargen rehabar vidare. Kan säga, för att uttrycka det milt, att han har blivit rätt besatt. Han tar Husseapan på släp över parkeringen, bort till sidoingången på rehabavdelningen. När Apan han anmält dem i receptionen, kommer hon och öppnar.

Stridsvargen väntar på att Apan ska öppna dörren.
Foto: Husseapan

När rehabapan kommer och hämtar dem i väntrummet, hälsar han inte ens, han tar Husseapan på släp in i poolrummet, står hjälpligt still i duschrummet och sedan har han så bråttom ner i poolen att alla tre aporna måste koordinera och vara blixtsnabba med att få ner rampen i poolen, hålla i och samtidigt hålla sig undan för att inte bli dränkta av hans plaskande.

Stridsvargen pausar i rehabpoolen. Den enda gången Apan hinner fotografera.
Foto: Apan

Med tomtejagande svansviftningar
Grå