Stoppa pressarna!

Grabbarna grå har tävlat rallylydnad på hemmaplan, en dubbeltävling. I Apans drömscenario kom hon hem med två hundar med RldN-titlar. Det är tur att hon har oss som plockar ner henne på jorden...

I första klassen hade jag startnummer 5 och Apan kom och hämtade mig strax efter klassen hade börjat. Jag hann precis lyfta på ett bakben och stretcha lite och sedan var det vår tur. Jag och Apan tyckte att vi rockade banan, domaren höll inte med - 62 poäng. 8 poäng från godkänt resultat och jag behövde ju ett godkänt resultat till för att få min titel. Dock sätter den domaren stjärnor i kanten för särskilt väl genomförda moment och vi fick ju några med oss!

Junioren hade startnummer 27. Det föll ihop redan innan det hade startat. Apan sade att det var hennes fel alltihop. Hon är så van vid att Junioren låser sin fokus på andra hundar och att det tar tid att låsa upp honom. Hon tog därför ut honom ganska omgående efter min runda. 

Juniorens engagemang och fokus slocknade ganska lagom till att det var dags att gå in på banan och dessutom hittade han intressanta fläckar som inte funnits där tidigare. Inte blev det bättre av att Apan lyckades diska dem! Hon svängde höger som det stod på skylten, alldeles för långt ifrån den - KlantApan!

Paus och då kom domaren som hade dömt och sade till Apan att hon tyckte att allt såg så väldigt mycket bättre ut än tidigare tävling som hon hade dömt oss på och att dagens protokoll tyvärr inte beskrev det. Hon påtalade att det var så lite som allt hängde på nu och att det bara var att ladda om.

Ladda om gjorde vi! Apan körde samma strategi för min del. Jag hade nu startnummer 4 och fick nästan ingen tid alls på mig, dock körde vi fler moment utanför banan medan vi väntade. Jag tycker faktiskt att man inte borde få några poängavdrag alls, om man gör momenten perfekt på uppvärmningen!

Vi fick startsignal och jag hittade en intressant fläck vid startskylten och den följde jag hela vägen till skylt nr 9. Då insåg jag att det gick en apa och stampade irriterat intill mig. Insåg också att hon var nära att spränga hela säkringsboxen - ups! Jag riktade all fokus mot Apan och försökte göra så bra jag bara kunde på de kvarvarande momenten. Jag rockade järnet och lade till lite extra swag i stegen, flirtade med både Apan och domaren. Apan suckade när vi kom ut och frågade varför i hela friden jag inte hade gjort som jag gjorde på slutet, redan från början. Apans klubbkompisar hojtade att det hade sett grymt bra ut på slutet men Apan var ett neggo och sade att det inte räckte till godkänt nu heller.

Vi gick tillbaka till bilen och jag fick hoppa in i den sköna värmen. Apan stod därefter och inväntade rätt läge att ta ut Junioren som hade startnummer 21. Hon gick och hämtade 5 ekipage innan och sedan varvade de rastning med uppvärmning. Därefter var det dags att starta och Apan valde att köra banan i Heidi-style dvs inget fluffande, bara bestämt och tydligt med lågt mjukt beröm för att förhindra att Junioren glädjeexploderade. 

Vet ni, Junioren klistrade sig mot Apans ben och följde henne som om han satt fast i benet. Apan försökte få honom lite mer ifrån sig, när Junioren klänger på henne på det viset så slutar det i regel me att han blir överexalterad och biter i hennes tröj-/jackärm. Han bara knatade på och Apan var supernöjd när de var över banmarkeringarna och hon i sann Heidi-anda, kunde köra full fest.

På väg upp till bilen, ropade klubbkompisar grattis till Apan och hon undrade till vad. Kompisarna hade varit inne och kollat resultat på SBK-tävling och hoppsan, jag hade minsann inte fått underkänt som en viss neggo-apa påstått! Jag hade hela 85 poäng och ett nytt personbästa! Apan var tvungen att kolla själv för hon trodde inte på vad hon hörde.

Jodå, 85 poäng! Det var mitt 3:e godkända resultat och därmed fick jag min titel, RldN och är uppflyttad! Apan har lovat att jag ska få slippa tävlingar på gröna mattan, bara jag tog min titel. Hon har sagt att hon håller vad hon har lovat. Sedan grät Apan massor av glädjetårar.

En stund senare, trillade Juniorens resultat in och då var det nog flera med mig som trodde att Apan skulle dåna - 92 poäng hade det lilla krillet med sig ut från banan!!! Mer glädjetårar från Apan och massor av pussar och klappar på oss! Det är för övrigt Juniorens andra godkända resultat. Ett till och han har sin titel. Känner jag Apan rätt finns det planer för fler rallytitlar för Juniorens del.

Prisutdelningen kom även den med överraskningar. Domaren tilldelade mig och Apan, "domarens pris". Hans motivering var: "föraren startade med en hund som var på en helt annan planet och var så fram till moment 9, då hände något märkligt, rent plötsligt fanns det en kontakt och momenten bara fungerade, helt fantastiskt."

Mina 85 poäng räckte till en 15:onde plats av 25 startande hundar. Jag fick rosett för godkänt resultat, uppflyttningsrosett, snask och från det digra prisbordet, valde Apan en bra ståltermos som vi kan ha med oss till skogen.

Juniorens 92 poäng, räckte till en 9:onde plats. Han fick rosett för godkänt resultat, snask och Apan valde ett orange halsband i reflex från norska Non-Stop och tänkte att Junioren kan ha det när han springer på fälten.

Godkända resultat brukar resultera i cheeseburgare från restaurang Gyllende Måsen. Nu hade vi dessutom en titel att fira så Apan uppgraderade till min ultimata favorit - Sushi!!!

Efter sushin, blev det till att knapra på vinstben!

Vi tackar Trelleborgs Brukshundsklubb för en väl genomförd tävling, på en välskött anläggning med supertrevliga funktionärer och ett mycket generöst prisbord!

Med titelhållande svansviftningar 

Grå

Circustime!

Jag och Apan var på Sydskånska Kennelklubbens Internationella Utställning i Malmö helgen som gick. Junioren var inte anmäld för Apan tycker att det är onödigt att ställa honom eftersom han är så mager och inte har fått sin fulla muskelmassa än. Han fick vänta i bilen och Apan lovade honom lydnadsträning när vi var färdiga.

Jag vet inte varför det är så svårt att få parkeringen att fungera på detta evenemanget. Det fanns en som viftade lite halvhjärtat in på en parkeringsplats och sedan fick man själv leta sig ner. Ingen som vinkade och det sprang folk överallt och letade efter de som sålde parkeringsbiljetterna för evenemanget och eftersom de inte syntes till någonstans, fick Apan vackert betala i parkeringsautomaten och det blev avsevärt mycket dyrare.

Foto: Madeleine Laurila

När vi kom in i hallen, sade Apan att nu fick det vara nog med att betala för dåligt organiserade utställningar till SSKK. Det har aldrig varit så packat som det var i utställningshallen, mattorna var supersmala, varmt och klibbigt och det var många hundar av större modell som hamnade utanför de smala mattorna och halkade när vi sprang.

Foto: Madeleine Laurila

Eftersom SSKK fortfarande praktiserar det otroligt gammeldags systemet med rastrutor så kan man inte försvinna ut ur kaoset. Rastrutan var liten och det flöt av urin precis överallt. Det fanns lite murgröneplantering som man kunde låta sin hund gå i men i övrigt inget. Apan sade att hon i fortsättningen struntar i att detta är den närmsta utställningen, nog är nog!

Vi hade en domare från ett av våra närmsta grannländer. Apan har kollat upp nu i efterhand och tydligen har rasklubben i domarens hemland, slutat använda sig av vederbörande, eftersom det tar en evig tid och bedömningarna ofta är helt uppåt väggarna.

Foto: Madeleine Laurila

Apan försöker tänka positivt om alla men när hon på tre olika språk, förklarat att jag är 7 år gammal och domaren envisades med att säga att jag var 2 år, började Apan inse att båten för att vi skulle ha en chans att slå vår yngre konkurrent i Öppen klass, nog hade seglat utan vår närvaro.

Apan fick rätt i sitt antagande. Vi fick ett slätt excellent och andraplacering utan CK i Öppen klass. När Apan hade hämtat ut kritiken, lackade hon ur. "2-årig bra maskulin hane, korrekt huvud, uttryck och bett. Passande lång hals. Ganska bra framparti. Bra överlinje, korrekt längd och djup på kroppen. Välvinklad bak, bra svans. Bra rörelser men är inte helt parallell i fronten. Kunde vara mer rund i sin bröstkorg och ha ett större förbröst."

Foto: Madeleine Laurila

HALLÅ!! Vill människan att jag ska se ut som Grodan Boll??? Apan packade ihop våra prylar, plockade upp mina rosetter på vägen ut och sedan kryssade vi mellan rännilarna av hundkiss bort till bilen och Junioren.

Foto: Apan

Apan höll löftet till Junioren. Vi satte kurs på SBK Malmö och Apan och Junioren tog planen i besittning, visade det sig att de var långt ifrån ensamma. Där var en brukslydnadsträning, några som tränade lydnad och en som tränade agility. Ganska mycket störning för en Junior.

Brukslydnadsträning i bakgrunden och fågel med korvknyckartalang i förgrunden.
Foto: Apan

De började med kontaktövning och till slut tog Junioren lite ansvar för sin träning, sökte kontakt och då kunde de gå över i ett fritt följ där de bitvis hade väldigt fin kontakt. Tyvärr stördes det av att en envis fågel bröt sig in i träningsväskan och snodde Juniorens korvpåse. Det var lite för bra störning även för en fågelhund.

Junioren med stalkerfågel som höll sig nära (och överlevde) i hopp om korvbitar.
Foto: Apan

Träning på ställande och läggande samt lite apportering fick bli en bra avslutning på träningen och efter det hade Apan en mycket nöjd Junior att lasta in i bilen.

Efter en lång dag, var det väldigt skönt att snurra ihop sig och sova.

Min loppelåda är under reparation - tack så mycket Junioren...
Foto: Apan

Med bra svansviftningar
Grå
¨

Winners!

Det finns massor av utlottningar att delta i på Facebook. Apan är väldigt selektiv med vilka hon deltar i. Det ska vara för produkter hon tror på och företag som hon kan tänka sig att ställa sig bakom. Ett företag som hon följer på Facebook är Svenska Djurapoteket. Apan har köpt deras produkter tidigare och varit nöjd med dem bland annat deras blodpulver ochglucosamin. Alltså var det inte så svårt att delta i deras utlottning.

Vi hade turen att bli dragna i lotteriet! Apan fick välja en gratis årsförbrukning ur Svenska Djurapotekets produktsortiment. Idag var Apan på posten och hämtade vår vinst. En årsförbrukning av Athlet!

Vi fick hela åtta burkar!
Foto: Apan

Tanken var att vi skulle ta en fin bild till Svenska Djurapoteket och skicka som tack men jag hade inte så väldans lust att vara med för jag misstänkte att eftersom Apan hade valt Athlet så var tabletterna till Junioren och då kunde han ju sitta själv där på bilden. Apan förklarade att vi skulle dela på vinsten så då gick jag med på att vara med på bild.

Vi med vår fina vinst!
Foto: Apan

När bilder var tagna så fick vi vår första dos Athlet, innan Apan satte ut våra burkar bland de övriga fodergrejerna i grovköket. Blodpulvret har Apan gett som smakförstärkare till Junioren nu när han är en strulig tonåring och vägrade äta sitt tidigare foder. Nu har Apan hittat ett foder som har fungerat i hela tre säckar så nu är det mer tillskott för att hans muskler ska utvecklas fint. Energikakorna får Stridsvargen av när han är ute på långa sök efter försvunna människor, Junioren får för att "tjocka på sig" och så får både jag och Junioren när vi är med Apan på fältträning.

Burkarna uppe på hyllan tillsammans med andra produkter från Svenska Djurapoteket.

Vi tackar Svenska Djurapoteket för vår fina vinst!

Burkarna är av apporteringsbar storlek men innehållet var godare än burken.
Foto: Apan

Med tacksamma svansviftningar

Grå

Unsung heroes

Apan och Junioren har varit en väldig massa på djursjukhuset de senaste veckorna. Inte för att Junioren har varit sjuk, utanför att Junioren är aktuell för deras blodgivningsprogram. Först fick de komma dit och bara lämna ett blodprov. Det skulle tas reda på om Junioren hade rätt blodgrupp och att han inte hade olämpliga bacilusker i sitt blod.

Junioren med sitt gula smiley-bandage efter första provtagningen.
Foto: Apan

Hans kullbror hade varit där tidigare och det hade visat sig att han tillhörde den negativa blodgruppen som är mycket eftertraktad. Tyvärr blev brorsan Zero diskvalificerad som blodgivare. Man upptäckte anaplasma i hans blod. Resultatet av att ha blivit biten av en fästing. Det går inte att rena blod från anaplasma. Zero kan leva hela livet med anaplasman i blodet utan att bli sjuk man vill ju inte donera det vidare till en annan hund.

Kan man bli annat än gläd av smileys?
Foto: Apan

Apan var toknervös från det att blodprovet var tagit tills dess att de ringde från Djursjukhuset och sade att Junioren tillhörde de hundarna som har negativ blodgrupp och att det inte fanns bacilusker i hans blod! Förra veckan var de på plats för att lämna blod för första gången. Det började jättebra! Junioren satt jättefint och lät tjejen som sköter blodbanken, ta ett blodprov i ena frambenet. Första provet är för att mäta blodvärdena, innan man börjar tappa på blod.

Med rött bandage i väntan på att få svar på blodvärdena.
Foto: Apan

Medan de väntade på svar från blodprovet, tränade Junioren att vara på bordet och kollade in all utrustning som finns i rummet.

Kollar in alla saker på bänken.
Foto:Apan

Blodvärdena var bra så det var dags att ge blod. När man är fyrbent blodgivare så ska man ligga på sidan på undersökningsbordet och så sätter de kanylen i halsen. Man rakar en liten fläck så det är rent där kanylen ska in. Här började Junioren tröttna och skulle inte samarbeta alls. Till slut fick Apan ner en mycket masklik Junior på bordet. Han kan nämligen åla sig ur de flesta grepp.

Efter att ha försökt både länge och väl, hämtades en djursjukvårdare in för att hjälpa till. Junioren hade vid detta laget, bestämt sig för att det var ett öde värre än döden att donera blod. Med tanke på Apans temperament, är jag imponerad över att hon kom där ifrån med samtliga säkringar intakta. Till slut kom de så långt att kanylen stacks in.

Efter det avbröt man försöket. Om än att sticket kan vara lite läskigt så ska man inte få men för livet, när man ställer upp och donerar blod. Det ska vara en mysig stund med massor av godis. Istället bokades det en ny tid till idag. Junioren och Apan var där i god tid och hann med att hälsa på Stridsvargens underbara rehabtränare.

Idag studsade Junioren in i rummet och rakt upp på bordet. Modet svek lite när brickan med nål och provtagningsrör sattes vid hans tassar. Lite godis och örongnugg från Apan, reparerade modet och ett nytt prov för kontroll av blodvärden, var lämnat.

Grönt bandage med blå fyrklöver!
Det gäller att variera sig :)
Foto: Apan

Junioren strosade runt och kollade av rummet medan de väntade på svar. Allt var bra och denna gången var den extra djursjukvårdaren med redan från början. Junioren testade hur bra hon höll i men fick erkänna att hon var grymt bra på att hålla i hans galna ben. Massor med örongnugg från Apan och så höll hon Juniorens öra så att han inte såg när nålen sattes i.

Allt som behövs när man i egenskap av hund, lämnar blod.
Foto: Apan

När nålen satt så slappnade Junioren av och låg lugnt. Apan var så stolt där hon stod och gnuggade Juniorens öron och gav honom små godisbitar. De hade fått besked på att det sälla blir en full påse, första gången man ger. Nu är ju Junioren lite av antingen eller så han fyllde påsen när han ändå låg där.

Juniorens fyllda påse. Vi önskar mottagaren snabb bättring och hoppas
att lite av Juniorens speed och glädje, smittar ;)
Foto: Apan

När nålen var bortplockad, kärlet hade slutit sig och Junioren hade kommit ner på golvet, fick han massor av torkad nötlever! Jag är lite avis på det faktiskt!

Som hund och blodgivare på Djursjukhuset, får man sina årliga vaccinationer, årlig hälsoundersökning och en fodersäck, varje gång man har lämnat blod. Utöver det ska man få ett reflextäcke som det står blodgivare på. Tyvärr var reflextäckena slut men nya var beställda så Junioren får vänta på sitt.

Vi tackar Evidensias foderleverantörer som donerar fodersäckar till blodgivningsprogrammet!
Foto: Apan

Junioren fick nöja sig med vaccinering, fodersäck och massor av godis idag.

Dagens vaccinering införd. Ordning och reda!
Foto: Apan

Med rapporterande svansviftningar
Grå

Proud Moma!

Apan och Junioren tränade vittringsträning för andra gången i Juniorens liv igår. Apan har byggt en liten film om hur det gick till. Det är tur att det är jag som är coach och har sett till att Junioren har greppat konceptet übersnabbt!

Jag och Apan tränade Rallylydnad i hallen. Hon har bestämt att vi ska göra ett nytt försök på ett sista godkänt resultat i Nybörjarklass. Hon tycker det är dumt att ge upp nu när jag är så nära en titel. Jag vet inte jag det men jag får väl traska med och se om jag känner för att anstränga mig den dagen det är dags att försöka.

Junioren fick utöver vittringsträningen, träna fotposition och korta förflyttningar samt läggande under gång. Vi har inte mycket plats i hallen men det var oavsett vilket, så mycket bättre än att vara ute i kaoset som sur-Egon ställer till med.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Doctor came for leg...

Vid frukosten hade jag en ynklig Junior som satt bakom min rygg med öronen någonstans under tassarna och ifrågasatte varför inte han fick någon frukost. Jag å andra sidan, njöt av att inmundiga hans del av frukostfärskfodret.

Junioren fick istället åka med Apan till sticksaporna i Tygelsjö och fick prata med Sticksapan för dagen som heter Mette. Apan har nämligen känt en knöl i halsen på Junioren. Hon trodde till en börja att det var hans tonsiller som strulade eftersom han gick runt och harklade sig. Sedan hittade hon knölen och trodde att tonsillerna hade orsakat en spottkörtelinflammation och både tonsilit och sådana inflammationer kan ofta läka ut på egen hand. Tyvärr har knölen inte gett med sig och de senaste två veckorna har Junioren dessutom klökts upp vatten strax efter det att han har druckit så Apan bokade tid.

Junioren väntar i väntrummet.
Foto: Apan

Först klämde och kände Mette och Junioren tyckte att hon var snäll och gav henne pussar. Mette bekräftade att det var Juniorens spottkörtel som Apan hade känt men hon sade att den andra var lika stor, fast den var inte lika lätt att känna. Mette tyckte även att tonsillerna var helt ok när hon tittade ner i gapet. Hon var därför mer orolig över att harklingarna och klökningarna berodde på en förslappningar i svalget eller en onormalt stor matstrupe, eller att muskulaturen i matstrupen inte fungerade som den skulle. Hennes rekommendation blev därför att söva Junioren och kontrollera med kamera hur det stod till.

Apan tyckte att det var lika bra att kolla upp allt så hon godkände rekommendationen. Hon fick gå ut och rasta Junioren medan de tog in andra hundar som skulle opereras och naturligtvis muckade Junioren med en schäfer i väntrummet. Väl tillbaka inne så kom en jätteduktig veterinärassistent som sköter om bla narkos. Hon satte en kanyl i Juniorens framben och sedan fick Apan leda in honom i förrummet till operationsavdelningen och lämna över honom till assistenterna.

Efter ett tag kom de ut från den avdelningen och rullade in Junioren i röntgenrummet. Apan verkligen avskyr att se hundar sövda. Hon säger att hon fixar blod, brutna ben, kräk men inte att se oss när vi är så stilla. Veterinären kom och sade att hon hade tittat i halsen men hon ville att Apan godkände att de tog en röntgenbild så att de kunde se halsens struktur. Apan hade inga invändningar och tyckte att var Junioren däckad av narkos så var det bara att köra all in.

Junioren på väg ut från röntgen. Suddigt men Apan smygfotograferade.
Foto: Apan

Apan satte sig att vänta och hörde att det blev småstökigt inne på operationsavdelningen. Hon tänkte inte så mycket på det. Det gick en liten stund och sedan kom de och frågade om Apan kunde följa med. Junioren hade vaknat och i narkosförvirringen fått panik. Det är inget ovanligt alls och de hade försökt med att ge honom något som skulle dämpa det hela men han svarade inte på det. Istället kämpade han för att komma upp på tassarna och bort från allt. Apan han bara in genom dörren till det lilla undersökningsrummet så flög han emot henne och försökte ta sig förbi och ut genom dörren. När han kände Apans doft, försökte han sina 35 kg till trots, krypa upp i hennes famn.

Drogad och förvirrad Junior som blivit befriad från munkorgen.
Foto: Apan

Apan satte sig ner med honom i knät och efter en stund kunde hon ta av honom munkorgen. Ett litet tips är faktiskt att träna hemma på att vi ska bära munkorg, det kan nämligen vara lite läskigt de första gångerna och så mycket bättre att ha gjort de tillfällena i hemmets lugna ro och med godisbelöning. Veterinärerna har blivit allt noggrannare med munkorgsanvändning och de använder i regel mjuka tygkorgar. Den snällaste hund som aldrig ens skulle visa tänderna kan snetända i samband med uppvaknande och hugga vilt omkring sig. Det är så våra djupaste instinkter fungerar när vi är förvirrade, rädda och inte förstår vad som händer. Junioren har fått öva med både tygkorg och stålkorg hemma. Apan sade att det kändes skönt att veta att mitt i kaoset så var det inte munkorgen som var ett problem.

Junioren lugnade ner sig, Apan satte sig till rätta med honom i knät. Personalen lämnade dörren till operationsavdelningen på glänt så att hon kunde ropa om det var något och sedan var det bara att vänta på att han skulle kvickna till. Mette kom in och berättade att hon hade hittat en liten lokal inflammation bakom mjukgomen som kunde bero på att något hade suttit där och irriterat men att där inte fanns något nu. Hon hade hittat en likadan inflammation på det lilla locket som hindrar mat från att gå ner i luftstrupen. Båda hade hon tagit prover på som de skulle undersöka i mikroskop och det togs blodprov som skulle analyseras och de svaren får Apan senare.

Junioren vilar under filtar och plädar. Han var noga med att Apan skulle hålla i en av framtassarna medan han sov.
Foto: Apan

Junioren sov lugnt vaknade till och pussade Apan, somnade om, vaknade till och städade sitt ben som kanylen hade suttit i, somnade om, vaknade och insåg att narkosen hade fått honom att släppa innehållet i analsäckarna. Apan sade att det utbröt den galnaste frenesi där Junioren, trots att han inte hade balans på tassarna, försökte städa sig och när han väl lyckades, lyckligt erbjöd Apan pussar. Apan ville inte ha några pussar, hon är så känslig...

Tryggt vilandes i Apans knä.
Foto: Apan

Efter att Junioren hade blivit stabilare, Sveland hade reglerat räkningen och Apan smärtsamt stönande dragit sitt betalkort i maskinen, åkte de hem. Det blev en lugn dag i Lyan. Junioren får inte göra något ansträngande idag eftersom han har varit under narkos, Stridsvargen har träningsdag på jobbet imorgon och jag gjorde mig osynlig så att Apan inte fick någon konstig idé om att hon och jag ska ut och springa.

Med rapporterande svansviftningar
Grå

Playing around!

Apan fick en GoPro-kamera av Husseapan i julklapp. Som om hon inte var störig nog redan tidigare!!!

Idag tränade vi lite apportering nere på på "vår" fotbollsplan. Jag ber om ursäkt för den pinsamma musiken. Apan är liksom pinsamt efterbliven när det kommer till musik. Husseapan påstår att hennes musiksmak är under all kritik. Jag håller med honom. Det är så att man behöver skyddskåpor mellan varven!

Jag var som alltid grym på att hämta dummies. Apan var väldigt nöjd. Junioren överraskade Apan genom att avsluta passet med att göra två sittande avlämningar. Jag grälade på honom hela vägen hem. Man ska inte avslöja allt man kan, man ska hålla aporna på tårna! Håll till godo med lite apporteringsträning ur Juniorens perspektiv.

Med apporterande svansviftningar
Grå

2015 är här!

Nytt år och därmed kommer apornas årliga intention att vara snygga på stranden och intentionerna för oss deras bästa vänner. Turligt nog för oss hundar, brukar de där töntiga strandintentionerna sakta försvinna efterhand som aporna sitter där med sina kalendrar och planerar träningar, tävlingar och prov för oss hundar. I vart fall påstår de att de får väldigt lite tid över för verksamheten på gymmet och löpspåret.

Just såhär i inledningen på året brukar det mesta gå ner lite på sparlåga i hundvärlden. Det är väl därför aporna har tid att hänga över sina kalendrar, SBK-tävling och jag vet inte allt. Men eftersom vi inte tränar för fullt har vi tid att göra lite administrativt kontrollarbete.

Apan jobbar som bekant på myndighet och kommer ofta i kontakt med de register där vi hundar ska/bör finnas med. Apan berättar att registren i teorin är väldigt bra men att de i praktiken, på sina håll dras med stora brister.

Här kommer en liten uppmaning att sprida mellan er!
Kontrollera att det är korrekta uppgifter på din hund i jordbruksverkets register!
Det är plättlätt, du kan logga in med ditt bank-ID.
Kontrollera att det är korrekta uppgifter på din hund i SKKs register, om den är inregistrerad där.

De här registren är inte på något sätt länkade till folkbokföringsregistret och är lyckligt ovetande om flyttar och telefonnummerbyten. Det är din skyldighet som hundägare att se till att allt stämmer.
Det är i de registren som myndighetspersonal och andra apor som hanterar försvunna och upphittade djur tittar. Det vore väl olämpligt att om din bästa vän, kom bort och ingen fick tag i dig för att uppgifterna inte stämde.

Man kan tycka att det är ju "bara att söka" när myndighetspersonal hittar en hund men det är inte fullt så lätt. Icke-registrerade ägarbyten, adressändringar, avsaknad av telefonnummer mm försvårar och fördröjer mycket ofta denna processen. Man ska dessutom ha insikten att upphittade djur har väldigt låg prioritet inom myndigheterna.

Rasrena hundar har en fördel, de kommer från en kennel och om inget annat står till buds så kan man kontakta uppfödaren. Det är dock inte heller så himla lätt. Långt ifrån alla uppfödare har kontakt med sina valpköpare under hela hundens livstid. Det är inget ovanligt att man förlorar kontakten. Det finns dessutom en väldig massa människor som är väldigt duktiga på att inte hålla sams. Inte heller ovanligt mellan uppfödare och valpköpare och då kan uppfödaren ha ännu mindre information att ge. Sedan har kennlar en tendens att upphöra, namnet tas över av någon annan mm mm

Blandrashundar säljs för det mesta chippade men det spelar liksom ingen roll om inte chippet är inregistrerat någonstans. Det hjälper inte att din goa familjemedlem är chippad om inte dina ägare/kontaktuppgifter är korrekta i jordbruksverkets register.

Så snälla! Det är inte ens 10 minuter av din tid att kolla att allt stämmer!

Med administrativa svansviftningar
Grå

A rockin' good way

Aporna tog träningsfreaksen med sig till skogen idag. Jag förstår inte poängen med att hänga i en mörk, blåsig och kall skog. Finns ju varm, gosig loppelåda och så är jag nöjd för jag lyckades plundra Juniorens matskål med maten som han inte ville äta upp. Apan var inte glad, hon är av grinig sort den där. Just nu är hon extra grinig.

I förrgår reste hon och Husseapan till Mordor, ja hon kallar staden för det ibland. De hade Junioren med sig och så höll jag och Stridsvargen ställningarna hemma. Apan körde Husseapans bil och de stod stilla för rött ljus. Då kommer det en annan apa i sin bil och bränner rakt in i Husseapans bil, bakifrån. Turligt nog hade Apan foten på bromsen och de for inte in i framförvarande bil. Turligt nog är Husseapans bil utrustad med dragkrok och den tog det värsta av smällen. Junioren låg tryggt i sin bur och är oskadd, Husseapan är oskadd.

Apan har gamla skador i rygg och nacke från en tidigare olycka och hon känner av sin rygg. Utöver ryggen, har hon fortfarande ont i sina lungor och i morse (håll i er nu), vaknade hon med rinnande nos så hon är supercharmig de lux - NOT! Det är rätt skönt att hon ska tillbaka till jobbet imorgon så kan vi andra, återhämta oss efter att ha haft henne hemma i nästan två veckor.

Idag kom de iväg ovanligt sent till skogen. Apan lade spår till Stridsvargen och Husseapan till Junioren. Denna gången valde de lite öppnare skog som inte är lika tokkontaminerad av vildsvin, rådjur och harar, till Juniorens spår. Husseapan fick dessutom ta med sig femtioelva spårsnitslar och markera vinkeln och sedan åt vilket håll det gick.

Apan gick ut spår där hon brukar lägga ut spår. Med lite vett och vilja, kan man variera samma spår, väldigt mycket. Jag snokade i Apans Runkeeper och jag tror att det är fjärde gången som hon går samma sträcka i samma område men med helt nya variationer och klurigheter. Denna gången gick hon rakt i flera rådjurs och vildsvinsstråk och korsade vägen ett par gånger (vägpassager är svåra för oss hundar, vi drar gärna rakt över) och sedan var det något stort som passerade henne i 190 knyck när hon vandrade runt i granskogen som utgör det avslutande området. Apan säger att hon inte hann se exakt var det var men hon tror att det var ett rådjur.

Stridsvargen och Husseapan tog sitt spår först. Detta för att Juniorens skulle ligga till sig så länge som möjligt. Medan de var borta, fick Junioren rasta av sig och träna lite lydnad för att komma ur sitt "jag vill också spåra, varför får han spåra först, livet är orättvist"-läge. Efter lite lockande och pockande så fick de till riktigt fina, korta förflyttningar i fotposition. Inte illa, en speedad Junior är liksom över allt och ingenstans, samtidigt!

När Husseapan och Stridsvargen var tillbaka, hade det skymt så mycket att det var becksvart när Apan och Junioren klev upp till sin spårstart. Gissa var Apans piffiga förvandla-natten-till-dag-pannlampa var? Just det, hemma! Turligt nog hade Husseapan en ficklampa och kunde hjälpa i rätt riktning.

Med längre tid för spåret att ligga till sig, väl uppmärkt spår och hjälp av mörkret så fick Apan och Junioren ner tempot avsevärt och Apan fick chans att läsa av Juniorens beteende i vinklarna. Apan kunde hjälpa honom genom att lägga sig på broms så att han fick en chans att inse att spåret svängde och inte ständigt tappa det och sedan irra runt som en nattfjäril runt en glödlampa tills han hittar det igen. Av alla vinklar som Husseapan hade skapat fick de till några riktigt fina arbeten i ett par vinklar. Junioren sökte dessutom av bra längs en lång passage parallellt med en djup bäckfåra och säkerställde att Husseapan inte hade lurats på något vis.

Även Apan hade bättrat på sig. Betydligt bättre linhantering om än att Husseapan fortsätter att hålla upp rött kort för Juniorens Hurttasele. Han tycker att den rörlighet som finns i infästningen mellan lina och sele, är värdelös för en hund som ringar så mycket i spåret. Husseapan är av åsikten att den rörligheten gör att Junioren trasslar in sig lättare om inte Apan är supersnabb och parerar. Apan lär ju inte bli snabbare så det är nog enklare att byta sele. Junioren har sagt att han vill ha en Julius K9-sele för det har hans idol Stridsvargen.

Väl hemma verkade det som om träningsfreaksen hade fått sitt för dagen och vi kunde övergå till de viktiga sakerna här i livet, middag!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

The winner takes it all!

Igår åkte vi till Newfoundlandklubbens inofficiella utställning. Apan hade hittat att de hade något som hette parklass. Hon hade fått för sig att vi skulle prova det - OMD säger jag bara! Springa runt ihop med Junioren i en ring med andra hundar. Nog för att hon har varit hemma och sjuk men den där lungsjukan hon har lidit av, måste ha angripit hennes hjärna!

Vi var där i god tid och Apan hade missat en sak, de individuella bedömningarna. Inte nog med det. Normalt går jag i Öppenklass och Junioren i unghundsklass. Här fanns det de tre valpklasserna, öppenklass och veteranklass, märker ni vad som saknas... Apan gick och frågade ringsekreteraren vad hon skulle göra. Ringsekreteraren pratade med en annan apa och skickade över Apan till henne. Visade sig att vår räddande ängel, ägde fantastiska Maskens pappa och är lite av ett utställningsproffs! Apan bestämde att jag skulle få springa med proffset och så tog hon Junioren själv.

Efter ungefär trettioelva evigheter väntan senare, var det vår tur i ringen. Apan först med Junioren, jag med min proffshandler efter. Junioren har ju tyckt att det här med utställning är pest och pina och sedan den där dumapan till domare i Växjö förra året, har det varit fullständig strejk. Vet ni, han uppförde sig som om han aldrig hade gjort annat. Sprang superfint, stod jättefint och lät domaren röra honom över hela kroppen utan att förvandlas till en skruvmakaron, tandvisning som om det gjorde han hur många som helst, varje dag. Apan strålade av lycka när han dessutom gav domaren pussar.

Juniorens kritik löd:

"20 månader hane, vackert huvud; korrekt bett; fina ögon; utfyllt nosparti; fina fötter; tillbakalagd skuldra;bra rygglängd; bra djup på bröstkorgen som behöver breddas; rör sig trevligt" Av någon anledning missade ringsekreteraren att dokumentera det men han fick också "bra bakställ". Domaren tyckte att Junioren hade superfin tillgänglighet och var jättetrevlig. Domaren tilldelade Junioren HP och då strålade Apan.

Junioren med sin HP-rosett.
Foto: Apans mobil

Sedan var det min tur och min kritik löd:

"6-årig hane; maskulint huvud; korrekt ögonfärg och bett; välkroppad; passande stomme; bra bröstkorg; välvinklat bakställ; fin helhet; väl presenterad" Även jag fick HP.

Sedan gällde det ju BIRet och jag tänkte att jag är ju äldre och har en proffshandler så saken är biff! Det bara måste vara mitt! Domaren höll inte med så vi fick springa parallellt mot varandra. Efter en del funderande sade hon till slut att det var svårt att argumentera mot en vuxen hunds massa men att det var bara på yttersta morrhåret att jag fick BIRet. Hon sade att jag skulle se upp för Junioren kunde mycket väl klå mig om bara ett litet tag. Ha! Nu är det så att ge det ett år till, efter det cruisar jag i veteranklass, Junioren går förhoppningsvis i jaktklass och aldrig kommer vi mötas!

Efter ny evighetsväntan, var det parklass. Jag gick ytterst eftersom Junioren är högre än vad jag är i manken. Det var rätt kul att springa tillsammans med Junioren och Apan. Tyvärr var det noll uppstyrning på klassen. Stora hundar mitt bland små och de få gånger vi kunde visa rörelse, stod den som dömde och glodde på de andra hundarna. Vi blev bortgallrade redan i första gallringen och det tyckte vi sög för vi uppförde oss superprydligt!

Efter parklassen var det vagnsklass! Vi har aldrig sett en sådan så vi tittade med stora ögon. Jag tycker att Junioren och Apan kan ställa upp i den nästa år. Fatta så hysteriskt underhållande det måste vara att se Junioren skena runt i ringen med en vagn och Apan hängandes i kopplet! Alla som tycker detta är en strålande idé, upp med en tass!

De två ekipagen i vagnsklass. Newfoundlanden vann!
Foto: Apans mobil

Under tiden hade de även dragit vilka nummer på programmet/p-biljetten som tydligen ingick i ett lotteri. Apan gick och kollade och hennes nummer fanns med. Hon fick själv välja på prisbordet och valde en flaska glögg som någon TV-apa har skapat och som alla apor nu ohar och ahar om. Apan tänkte att det var ju ett bra att få testa den, utan att behöva gå till affären och köpa den.

Apans vinst!
Foto: Apans mobil

Efter BIS-finaler för de tre olika valpklasserna, veteranklass, syskonklass, var det äntligen dags för gruppfinalerna. Vi var två hundar i grupp 7. Jag och en spinonetik som var jämngammal med Junioren. Efter lite springande där jag och Apan var supertaggade, stod vi som BIG-1 och jag fick en Royal Canin-stol i pris (det gör det totala antalet RC-stolar ute i garaget till 5)

Lite väntande till och slutligen BIS-final. Jag och Apan var skittaggade! När de ropade att finalisterna skulle komma in så gav vi varandra high five och sedan sprang vi för allt vi hade. Apan hade lagt min kedja upp under örat och jag fick precis rätt stöd för att få upp huvudet och trycka fram förbröstet samtidigt som jag fick till en grym trav där jag kunde ta ut steget maximalt. 

Jag och Apan var så fokuserade på att springa snyggt och stå snyggt så det tog ett tag innan vi noterade att det bara var vi och tre andra ekipage kvar i ringen. Vi blev jätteglada när vi insåg att vi hade blivit placerade. Sedan fokuserade vi på att stå snyggt igen och nästa gång vi tittade upp var fjärde och tredjepris utdelade och vi blev ombedda att springa och sprang gjorde vi, för allt vad vi hade! Jag var lite orolig för Apans lungor men tänkte att det fanns gott om apor runt oss ifall hon svimmade. Vi fick till det sådär bra igen och Apan jublade och kramade om domaren när hon räckte över den röda rosetten till oss! Fatta vad coolt - jag blev Best In Show!!!

Mina priser & rosetter.
Foto: Apans mobil

Vi fick ställa upp oss tillsammans med domarna och det togs bilder. Vi hoppas att vi får tag i någon av bilderna för det hade varit kul att ha. Apan tog bild på mig och alla mina priser när vi kom hem.

Naturligtvis blev det cheeseburgare till alla! Egentligen borde man ha fått något lyxigare men det är inte så mycket öppet där vi bor en söndagkväll och Apan som hade känt sig kry på morgonen, slokade allt snabbare. Hon hann in genom ytterdörren, sedan var huvudvärken och febern tillbaka och vi bäddade ner henne på soffan och höll henne sällskap.

Hon sade att det var en av de häftigaste känslorna som hon någonsin varit med om. Hon sade att hon struntade i att det var en inofficiell utställning. Vi var Best In Show!

Med BIS-svansviftningar!

Grå

The show must go on...

Apan är sjuk, igen!

Hon har ont i lungorna och kan knappt röra sig utan att flåsa. Hon åkte till sticksaporna och de sade att hon inte hade lunginflammation och inte behövde mediciner. De sade att hennes kropp behövde vila och sedan har hon fått en remiss till någon särskild apa som ska utreda hennes lungor.

Problemet med en sjuk apa är att det inte händer så mycket. För egen del gör det inte så mycket. Jag har inga problem att ligga under en varm filt eller pyssla om min tigger.

Junioren däremot, inte lika tillfreds. Det blir väldigt stökigt i lyan med en Junior som inte har fått jobba av sig alla tassmyror.

Husseapan bestämde sig för att ta tag i det hela så det blev lugnt igen. Apan fick trassla in sig i en massa kläder och så följde hon och Junioren med Husseapan och Stridsvargen till spårskogen. Under tiden höll jag ställningarna hemma, tog hand om disken och skötte om några av Apans krukväxter...

Apan fick börja lägga ut ett spår till Stridsvargen och så gick Husseapan ut ett spår till henne och Junioren. Apan berättade att trots att hon lade spåret i lätt terräng höll hon på att hosta och flåsa hela vägen.

När hon kom tillbaka så fick hon ta ut en heltaggad Junior ur bilen. Det fick det bli lite ordning och reda- träning fram till spårstarten. Det är liksom inget fel på Juniorens spårintresse. Apan var mycket nöjd att han satt fint medan hon delade på.

Därefter brakade de iväg. Apan hade ju i sitt sjukliga tillstånd tagit gympadojor, typ världens sämsta dojor att spåra i när man är i skogen! Utöver det, inga handskar! Hon hade lämnat sin nya fina lina hemma för att den ska kortas och hon ville inte smutsa ner den innan hon hade gjort det. Hon hade tagit min gamla reflexlina som bränns när hon inte har handskar - klantapa!

Går säkert bra att ha den linan när jag spårar, jag har inte så bråttom. Apan har nu tre brända punkter i sina tassar. Resultatet av att surfa på skosulorna  bakom Junioren...

Husseapan hade lagt ett 800m långt spår med många vinklar i ett område som är nerlusat med rådjur, vildsvin och harar. Mycket riktigt hade det också sprungit rådjur framför Husseapan när han lade ut spåret. Rådjur är Juniorens favorit att jaga efter så det får ju räknas som en svår störning.

Junioren får väl fortfarande räknas som orutinerad när det gäller spår och traskar lätt över vinklar, han upptäcker snabbt att han har gjort det och jobbar sig snabbt tillbaka till spåret. Han hade hög fart i början men när vinklarna började dyka upp, drog han ner på farten och blev mer noggrann. 

Junioren snurrade runt där rådjuren hade varit men valde Husseapans spår och knatade vidare. Husseapan hade lagt Juniorens belöningstärning i slutet av spåret men som vanligt hade alldeles  för roligt med spåret för att vila sluta. Apan försökte distrahera honom med din en pipleksak men inte ens det hjälpte. Apan lyfte honom ur spåret, selade av och kopplade upp honom.

Eftersom Apan behövde återhämta efter spåret, tog Husseapan Junioren tillbaka till bilen. Junioren spårade hela återgången/ Husseapans väg tillbaka till bilen i koppel och halsband medan Apan gick och drog benen efter sig bakom dem.

Väl tillbaka var det Stridsvargens tur. Han och Husseapan iväg i deras spår. Apan stannade vid bilen och nöjde sig med att ta tiden på hur länge de var borta 12,5 minuter.

Apan hade varit lite busig, hon hade lagt en gammal rabattkupong i spåret under en raksträcka i öppen terräng. Det är lätt att man som hund sätter upp farten när det går lätt och då missar utlagda föremål. Man får anstränga sig hårdare om man ska lura Stridsvargen! Han hade tvärnitat och lagt sig ner och markerat kupongen!

Med rapporterande svansviftningar

Grå