And then I’ll start again

Jag ville ju inte apportera den där nerkissade ankan sist jag gjorde eftersöksprov.
En knapp månad efter det så var det ett nytt eftersöksprov för en ny domare och det var liksom lite allra sista chansen om vi skulle nå vårt mål om att starta på fält i år.

Vi började med vattnet. Jag satt i skottet men precis när jag skulle kasta mig i vattnet så fick jag syn på något som stack upp ur vattnet vid strandkanten och bestämde mig för att checka av det lite snabbt. Fick avdrag för "försiktig igång". Simmade över till andra sidan såg anden men tänkte att med tanke på hur äcklig den var sist så tänkte jag inte ta den. Gick i vattnet och lyssnade på Mattes ilskna röst om "UT" när jag simmade tillbaka till den grunda mittfåran i ån. Jag stod där i vassen och funderade lite och tänkte att Matte nog förlät mig denna gången med. Jag såg att hennes händer uppgivet var på väg ut i inkallningssignal men sedan insåg jag att det var kört för jag såg hornen växa i mattes panna.

Istället fick jag handsignal och röstkommando för UT och det var så sabla argt och bestämt att jag simmade tillbaka. Bara för att retas så tog jag en omväg upp ur vattnet och sedan testade jag av hur väldigt gärna Matte ville ha den där anden. Matte i sin tur körde taktiken att så länge domaren inte sade till henne att vara tyst så tänkte hon tjata. Matte vann, hon vinner nästan alltid. Jag tog anden och simmade tillbaka, jag var rätt trött i det kalla strömma vattnet. Matte hörde det så hon beslöt att ta avdraget för hastig avlämning. Hon mötte mig och jag lämnade av anden. Domaren bad att få fundera en stund men gav mig till slut 6p på vattenmomentet.

När vi kom till skogen för att göra släpspåret, hade det börjat skymma och när det var min tur, var det nästan mörkt. Matte hade bett att jag skulle få en and i släpspåret även denna gången. Jag fick även denna gången Grås röda jakthalsband och en tillsägelse om att komma ihåg vem som burit det före mig. Jag följde med Matte ner till spårstarten och hon visade starten och släppte mig. Jag satte iväg ut i skogen och hittade min and. Snodde åt mig den fort som bara den och drog tillbaka och möttes av en märklig syn. Matte stod och gömde sig bakom domaren och vågade inte titta. Sedan ska det tilläggas att min matte har ett synfel som gör att hon ser dåligt i skymningsljus så hon såg inte att jag hade anden heller.

Det är tur att det finns domare som kan springa åt ett håll och skicka Matte åt ett annat. Jag gick ut och satte mig på skogsvägen och väntade på att Matte skulle ta anden. Domaren sade att det var utmärkt arbete och jag fick min första 10:a!!!! Jag fick bära anden hela vägen upp till bilen och aldrig har min matte varit stoltare! Vi hade godkänt resultat på Eftersöksprov och kunde nu anmäla till fältprov. Matte håller alltid sina löften så på vägen hem stannade vi på KFC och jag fick belöningskyckling!

/den där Bozco

I still mess up but I'll just start again

Igår var det eftersöksprov. Matte hade anmält oss och vi har tränat massor. Jag gjorde de där proven i unghundsklass men då var Matte alldeles för fokuserad på att jag skulle bli världens grymmaste apportör och plocka hem på priser på fältprov. Hon glömde att det skulle vara roligt och jag tyckte att det var jättetråkigt, att apportviltet av jätteäckligt och läskigt och till slut vägrade jag vara med. Grå tyckte att jag var en barnslig omogen tönt och tyckte att jag skulle växa i tassarna och skärpa till mig.

Matte insåg till slut situationen och så gjorde vi en lång time out, där vi inte tränade någon apportering alls om man bortser från den vi gör i lydnaden. Den apporten är i smaskigt trä så den har jag tyckt om hela tiden. Förra våren flummade vi med på en apporteringsträning och Matte konstaterade att även om jag tyckte det var kul att hämta dummies så var jag fortfarande inte redo.

För ett par veckor sedan kom jag fram till att man faktiskt kan bära de där kaninerna och Matte var superglad. Sedan åkte vi och tränade i hällregn och då var där en pytteliten halvdränkt kaninusling och den vägrade jag bara ta. Matte muttrade att det faktiskt händer att det regnar när man är ute på jakt och att man inte bara kan få torra fina kaniner hela tiden. Hon kan ha muttrat något om att jag är en bortskämd primadonna med divalater också. Hon muttrar en hel del och jag lyssnar inte alltid.  Vi har inlett förhandling om det där med blöta kaniner men i väntan på lösning får jag änder att hämta och de är ju liksom alltid blöta för de bor i vattnet. De blir inte heller sådär äckliga av att vara blöta som kaninerna blir.

Igår började vi med vattnet. Jag följde med Matte riktigt prydligt ner till domaren och domarsekreteraren. Vi fick anvisning och skulle gå ner till startplatsen, jag gillar inte främlingar så Matte lät mig nosa av i lugn och ro. Domaren blev lite otålig men Matte låtsades vara döv. Jag satte mig ner, Matte gav klartecken och så överraskade jag Matte med att sitta still i skottet. Jag simmade ut, stannade till i vegetationen mitt i ån. Matte ropade att jag skulle simma vidare, att anden inte låg där jag stod. Jag simmade över till andra sidan om hittade anden men hallå vad den luktade! Jag höll upp den för att visa Matte att jag hade hittat den och sedan lade jag den prydligt på kanten och simmade tillbaka till mitten, Matte kallade in mig, klappade om och sade att det gjorde inget. Hon sade: "Vi tar den nästa gång B."

Foto: Susann Holmquist

 Egentligen är det inte så lönt att göra släpspåret på land om man har betyg 0 i vattenmomentet och Matte tänkte först att vi skulle åka hem. Sedan slog Mattes snåltarm till. Hon menade att hon hade betalt för att delta, vi hade kört långt och då kunde vi lika gärna ta släpspåret som ren träning och få reda på vad domaren tyckte. Därmed hängde vi med till släpspårsstarten.

Jag tänkte att jag nog fick skärpa till mig så jag följde med ner till spårstarten, Dagen till ära, hade jag Grås röda jakthalsband. Släpspåret var Grås paradgren och han bar alltid det röda halsbandet. Matte satte det på mig och sade att hon hoppades på att det gav oss tur. Jag följde med Matte ner och hon visade mig var jag skulle börja leta. Plätt-lätt!!!

Jag satte av direkt, hittade fram till anden, plockade upp och drog tillbaka. Strax innan jag kom fram till Matte, tvärnitade jag. Vad sjutton gjorde domaren där ute i skogen? Skulle jag lämna anden till honom? Detta krävde att jag lade ner andskrället och funderade lite. Matte ropade att jag skulle ösa på och komma till henne, jag var lite förvirrad men jag plockade upp anden, letade upp henne och höll i anden tills dess att domaren sade att Matte fick ta den. Vet ni, jag tror aldrig att Matte har varit så glad! Vi fick en 9:a av domaren, han drog 1 poäng för min funderingspaus.

På vägen hem från provet, stannade vi och firade vår 9:a på KFC. Matte sade att den var värd att fira men hon sade också att det inte blir fler KFC-besök på ofullständiga eftersöksresultat i fortsättningen.

/den där Bozco

Stay

Vi stannar kvar där vi är! Det är ett för stort och tidsödande projekt att flytta. Jag har helt enkelt för mycket att göra i verkliga livet för att hinna skapa stordåd på datorn.

2016 är här och vi blickar framåt!

Bozco och jag har haft ett djupt samtal om vad vi ska göra i år och det ser ut enligt följande:

Vi ska försöka diska av viltspårschampionatet. Jag vet, jag säger det varenda år och får aldrig tummen ur. Det är för att det är förbaskat ont om spårmarker där vi bor och det är förbaskat knöligt och omständligt att träna. Nu har jag dock bestämt att det får vara slut på ursäkterna och det ska göras!

Vi ska träna eftersöksgrenar och fält med målet att kunna starta på höstens prov.

Vi ska vara uppflyttade till avancerad klass i Rallylydnaden och vem vet, får vi rätt på högerhandlingen så kan vi kanske tom klättra upp till mästarklass.

Vi ska jobba vidare med tävlingslydnaden och när jag känner att mitt självförtroende och tillit är så stark som den behöver vara, kommer vi att tävla.

Så där har ni vårt 2016, vi kommer naturligtvis göra mycket mycket mer men det är sådant som vi bara gör och som hjälper till att nå de fyra stora målen.

2016 - nu kör vi!
2016 - du är vårt år!
2016 ska rocka!!!

/Matte

We're all in this together

Idag lastade jag, Junioren och Apan in oss i weimobilen och drog norrut. Det var dags för Juniorens första eftersöksprov. Lite av en chansning från Apans sida eftersom Junioren inte har , någon stadga i apporteringsarbetet med kaninen. Ibland har han burit in den hela vägen, ibland inte. Lite fuzzy logic på verksamheten helt enkelt.

Junioren och hans bror Alden var först ut i unghundsklass. För de som har noll koll badboll på eftersöksprov så består det av två grenar, släpspår med kanin och vattenapportering med trut. På släpspåret i unghundsklass, dras det ut ett spår på 100 m. Antingen jobbar hunden ut självständigt och hämtar in kaninen. Ett alternativ till att jobba ut självständigt i unghundsklass, är att man får bogsera ut sin apa i spårlinan, fram till kaninen och så fort hunden har hittat kaninen, måste apan släppa linan så att hunden självständigt jobbar tillbaka med kaninen i munnen till utgångsplatsen. Apan springer då tillbaka intill sin hund och tar emot kaninen på utgångsplatsen.  I vattenmomentet sätter man sig någon meter upp vid sjökanten, någon kastar en trut i vattnet och på förarens kommando ska man plumsa i vattnet och hämta in truten, släpa upp den på land och lämna av till apan.

Spåren i dagens unghundsklass, lades på kalhygge och Alden började. Apan erkänner att hon hade för bråttom med att ta ut Junioren i bilen och det blev en onödigt lång väntan på att Alden som för dagen var lite loj, skulle bli klar med sitt spår och få sitt utlåtande av domaren. Sedan blev det ytterligare lite väntan medan spårdragaren drog ut Juniorens spår. Junioren hann bli väldigt ofokuserad och splittrad. Apan surfade på skosulorna fram till domaren och provledaren när det väl var deras tur. Provledaren frågade om rasen var oförmögen att gå fot. Apan svarade att just oförmågan att föra sig med värdighet iförd koppel, var noggrant inskriven i rasstandarden.

Junioren tog upp spåret fint och Apan var säker på att det skulle gå hela vägen. Tyvärr stannade inte Juniorens spår uppe på kalhygget utan försvann in bland sly. Han spårade fint fram till kaninen och där tog det stopp. Junioren var supernyfiken på spårläggaren som stod dold i slyet en bit ifrån kaninen, nyfiken på domaren som stod och kikade ute på kalhygget. Kaninen ville han inte bära, den var ju blöt och låg där i den blöta vitmossan. Apan gjorde sitt bästa att heja på honom och uppmuntra honom till att ta kaninen men tji fick hon! Lite försiktigt flyttade Junioren på kaninen men beslöt sig sedan för att lägga in totalbroms. En stor plump i protokollet eller en rund ring, blev resultatet. Apan bara ryckte på axlarna och sade att hon hade chansat och tyvärr saknades turen idag.

När det var min tur i öppenklass så är spåret 200 m och alternativet att följa med ut, finns inte längre kvar. Först tänkte jag minsann visa de där småkrillen hur det skulle gå till med släpspår och satte fart. Det var tills jag insåg vad som fanns i närheten av spåret - grisar! Jag avskyr vildsvin! Jag har lärt mig den hårda vägen att de är argsinta, lynniga och förbaskat otrevliga på alla sätt och vis! Jag reste ragg och gick tillbaka till Apan som bara suckade och skakade på huvudet. Domaren frågade vad Apan trodde hade hänt. Apan sade att jag bara hade en hjärncell som jag nog hade lämnat kvar hemma... Hon är så elak den där!

Efter släpspåret kommer vattnet. Alden kom efter en del funderande ner i plurret och återigen konstaterade Apan att hon hade tagit ut Junioren för tidigt och att all väntan i närheten av vattnet, bara var negativt för Junioren som gick mer och mer upp i varv i frustration över att vilja komma i plurret och hämta fågeln. Resultatet blev att stadgan att sitta kvar och invänta apporterings kommando, gick fullständigt upp i rök! Junioren drog som en avlöning när han såg fågeln segla iväg ut över vattnet.

Nu är det inget negativt i sig. Domaren sade att han tycker att det är väldigt positivt när hundar i unghundsklass, "knallar"/drar i kastet. Han sade att han önskade att det inte renderade i poängavdrag men att regler är regler och han var tvungen att dra en pinne för det. Ytterligare ett poängavdrag för att Junioren lade ner fågeln i strandkanten och inte lämnade av den till Apans hand, resulterade i en 8:a och Apan var mycket nöjd.

Apan fick sedan springa upp till bilen, torka Junioren och hämta mig medan en, i mitt tycke, ursnygg vorstehtjej, bröt vattnet för öppenklass. Apan hade frågat innan och när vi kom ner till vattnet, lät hon mig känna lite på vattnet innan vi gick upp till startplats. Rätt snällt! Jag är inte som Junioren, jag finner det ovärdigt att bara kasta mig i plurret hur som helst. I öppenklass skjuts ett skott och så kastas fågeln så att den landar cirka 45 m ut och den ska landa dolt i vass eller annan vegetation. I detta fallet fans det två små öar ute i sjön, den till höger från startplatsen, låg närmre land än den till vänster. Skytten befann sig på den vänstra ön.

Apan satte mig vid strandkanten och jag bestämde mig för att nu satan i gatan skulle jag visa småkrillen hur man gör saker! Eftersom det tydligen var positivt för unghundar att "knalla", tänkte jag att detsamma måste gälla i öppenklass! Precis när jag slängde mig i vattnet, kom jag på att den där vorstehbruden, hade lämnat en helmysig fläck en bit bort på stigen där vi gick ner. Kom på det när jag hade kommit ut en bit så att jag vände och simmade in till land och letade upp den mysiga fläcken. När jag hade luktat in mig på den så tänkte jag att jag skulle kolla in om det fanns fler mysiga fläckar. Då hade Apan fått nog och frågade om jag inte hade glömt något och om jag helt hade förlorat förståndet.

Gick med Apan till startplatsen och hon skickade i mig i vattnet med apporteringskommandot ringande i mina öron. När hon låter lite sådär giftigt i undertonen på sin glada röst, då är hon dödligt farlig. Då finns det liksom bara en ynka liten säkring kvar och den lever ett mycket riskabelt liv. Eftersom jag helt hade glömt vilken ö som fågeln landat på, simmade jag till den högra och började söka av den. När jag kom till ena kanten hörde jag ett bestämt "GRÅ!", jag tittade genom växtligheten och fick syn på Apan inne på stranden. Hon tecknade på den andra ön och ropade "UT!"

Det var inte världens enklaste igång där ute på den högra ön men jag lyckades ta mig i vattnet igen och simmade till den andra ön och jag hittade fågeln rätt snabbt i vassen. Problemet var att de där sabla vingarna var helt omedgörliga, jag försökte packa ihop dem och trodde jag hade fått till ett hyfsat grepp när jag tog mig ner i vattnet igen. Naturligtvis bråkade de där stora trutvingarna så jag gick upp på den första ön, packade om igen och sedan simmade jag in till Apan och lämnade av fågeln.

Domaren sade att han hade dragit en poäng för att jag drog i skottet. Det ville man minsann inte se från vuxna hundar, snacka om orättvisor här i världen! Han hade dragit ett poäng för att jag simmade och kollade in fläcken - Hallå den var viktig!!! Domaren avslog mina protester med att "Du är en jakthund, vi jagar nu - prioriteringar min gode Grå! Prioriteringar!" Hmpf! Jag är kränkt, jag kräver att få gråta ut i en kvällstidning! Sedan drog domaren ytterligare en poäng för omskicket, jag fick en sjua med kommentaren "När hunden väl utför arbetet gör han ett elitklassmässigt vattenarbete komplett med dirigeringar." OK, jag behöver inte gråta ut i kvällstidningen längre...

Jag var lite orolig för Apan. Nollor brukar resultera i tårar och besvikelse. Jag blev förvånad över att hon bara ryckte på axlarna och sade att hon var nöjd med våra vattenresultat. Däremot var hon benhård på vägen hem, inga cheeseburgare! Hon sade att det spelade ingen roll hur fin den skriftliga kritiken var i protokollen, vare sig jag eller Junioren är godkända för fält och då blir det inte heller några cheeseburgare under hemfärd. Nästa vecka ska Apan åka och hämta fler kaniner och sedan är det bara och träna vidare och stärka upp Juniorens apporteringsarbete, både till land och till sjöss. Jag får se om jag lägger min coach-mössa åt sidan och tar ett träningsspår eller två jag med.

Avslutningsvis vill jag och Junioren, gratulera Alden till godkänt resultat och klar för start på fält! Bra jobbat Alden med tillhörande husseapa!

Med glada apporterande svansviftningar

Grå

Come together, right now!

Efter en deprimerande eftersöksträning där vi gick tillbaka till ruta -10 i släpspåret och inget fungerade med kaninuslingen, gav jag Junioren ett par dagar ledigt. Jag försökte ta med mig det positiva med att han hade uppvisat fin stadga på vattnet och att han tom hade lämnat av truten mot min hand och inte bara nöjt sig med att slänga den i sanden på marken.

Jag bestämde mig för att inte träna eftersöksgrenarna förrän jag hade min sambo med mig. Vi är varandras bollplank i hundträningen och vi hjälps åt att bryta ner moment och utnyttjar varandras väldigt olika perspektiv på hundträning, för att lösa problem som uppstått. Min sambo har dessutom en väldigt bra känsla och blick för när det är lämpligt att belägga hunden med krav och när det är läge att ignorera felbeteenden.

Idag började vi med att åka ut till en gräsplan med halvhögt gräs. Jag börjar få ont om kaniner i frysboxen så idag fick en dummie med kaninskinn, vara substitut medan vi gemensamt klurade på varför pusselbitarna inte föll på plats för Junioren.

Vi började med att dra ut ett kort spår och jag släppte på Junioren vid upptaget och han drog rakt ut till dummien och sedan blev det i sedvanlig ordning pannkaka efter det.

Vi backade bandet till noll och genomförde en vanlig apportering med kanindummien och studerade hur de oönskade beteendena med att kasta omkring dummien, springa åt alla håll utom åt mitt med den för att sedan dumpa den och göra något annat.

Ett snabbt rådslag och vi körde enkel apportering med bara kaninskinnet. Första försöket och samma trams, jag lackade och röt till och vips så var där ett kaninskinn inapporterat. Sambon tyckte att jag gott kunde lägga in ett högre kravbild och även visa tydligt att jag var missnöjd, hela vägen fram till nästa försök.

Genast fungerade apporteringen bättre och efter att ha varierat avstånden och pausat, jobbade vi vidare efter att ha monterat tillbaka kaninskinnet på dummien. Varierande avstånd och paus.

Efter pausen, varierande avstånd i högt gräs där Junioren fick leta och där sambon agerade spårläggare ute vid dummien för att se om det var en störning som kunde resultera i problem. Fina apporteringar och jag började  få hopp om att det faktiskt var lönt att tina upp en av de sista kaninerna.

Ny paus och sedan började sambon dra släpspår med dummien. Lite tramsande igen, en skarp tillsägelse och därefter flöt det på så långt att vi drog den på fullängd och den faktiskt kom in. Det blev till att hålla för dagen och åka hem och utvärdera. Vissa av beteendena som Junior uppvisar, är vi inte säkra på var de är. Vi har bestämt att köra en träning till och denna gången med kanin och sedan utvärdera även den, innan vi drar upp en träningsplan. På det stora hela var träningen positiv och vi hade en väldigt snabb utvecklingskurva framåt men det känns ändå som om det saknas en pusselbit eller två. Något, jag inte kan sätta fingret på.

Matte som fortfarande klurar på vad som maler runt innanför pannbenet på Junioren.

Walk the extra mile outside the damn box!

Hur tränar man vattenarbete med en hund som har en sådan helt otrolig vattenpassion att den bara vill kasta sig ut i vattnet så fort kopplet är av? Den frågan har jag ställt mig mer än en gång de senaste veckorna. Jag trodde i mitt stilla sinne att vattenmomentet i årets eftersöksprov, var hemma som i en liten ask för Junioren.

Junioren & jag, tränar eftersök.
Foto: Katarina Persson

En variabel som jag glömde lägga in i ekvationen var att stadgan i min unghund är obefintlig när det finns vatten i närheten. Hela hans kropp vibrerar av lycka över att få kasta sig i plurret. Lyssna på matte när man kan bada är så fett no go att det inte ryms på världskartan. Hur många gånger genom åren har jag inte hört uttrycket: "Det är ett angenämare problem att behöva bromsa en hund som vill mycket än att gasa på en som inget vill." Den som myntade det måtte aldrig någonsin haft en hund med mycket motor och arbetsvilja. Angenämt, my ass!

Junioren simmar lyckligt mot dummien!
Foto: Matte

Lösningen som den ser ut just nu, är stadgträning, stadgeträning, stadgeträning och åter stadgeträning. Just nu står jag själv och vevar med ömsom dummies, ömsom fågel och får vackert vada ut i vattnet på egen hand och hämta in kastat föremål medan jag försöker håller koll på den lille huliganen som sitter uppe på landbacken och magiskt bara leviterar ut och rent plötsligt sitter som ett litet ljus ute i vattnet, rent plötsligt, bara sådär med en blick som säger: "Du kan inte banna mig, jag klådde dig på juridisk teknikalitet! Du sade åt mig att sitta och jag sitter!"

Junioren, har magiskt hamnat i vattnet.
Foto: Matte

Nästa problem som jag inte hade räknat med, är att Junioren inte riktigt har gjort en väsentlig koppling i släpspåret. Han kommer ut till kaninen utan problem sedan anser han att den är hittad och galopperar glatt in igen, utan kanin - donner vetter! Hade det varit att han tyckte att kaninen var äcklig, hade jag förstått men han apporterar glatt kaniner som jag kastar ut. Han kastar runt med dem och tycker att de är lattjolajbans men in till matte kommer det inte en pälstuss.

Ja han bär en kanin, men den är inte på väg till mig...
Foto: Katarina Persson

Just nu jobbar jag med korta arbetspass, klickern, drar kort spår och det är glass, ballonger och en förbaskad jubelfest varje gång kaninen kommer en bit på vägen åt mitt håll. Måtte det fungera för jag står helt perplex inför situationen. Jag har vridit och vänt på problemet och ser ingen annan lösning. Jag hoppas att kopplingen kommer snart för det är inte lång tid kvar innan det är dags för Eftersöksprov och jag skulle vilja ha med mig bra poäng så att om vi får chans på bra fågelsituation på fältet, så har vi chans på pris.

Junioren på fältet.
Foto: Katarina Persson

Bara att jobba på!

Matte som klurar på vad som pågår inne i Juniorens huvud

Kennelläger!

Tidig fredagmorgon släpade Apan mig och Junioren ur sängen i ottan och lastade oss i bilen för kennel Greyberry's kennelläger i den vackra naturen runt godset Trolle-Ljungby.

Åka på kennelläger när man kan ha sovmorgon? Är du inte klok?!
Foto: Apan

Apan hade bokat övernattning för själv i godsets fina jaktstuga och det var nog ett av de mest luxiösa boenden som Apan någonsin haft när vi har varit iväg! Det är nog första gången hon har kunnat duscha varmt utan att parera andras duschande och sovit i en aldrig så skön säng.

Apans lyxrum i jaktstugan.
Foto: Apan

Hundar var inte tillåtna i stugan, otroligt orättvist men det fanns både hundstall och Husseapan hade lånat ut sin Volvo och med mellanväggen bortplockad så var det god komfort där med.

Jag har hela bagageutrymmet för mig själv. Junioren fick campera i hundstallet med sin kullbror Troll
Foto: Apan

Fredagen började med släpspåret som är en av de två eftersöksgrenarna som man kvalar in till fältprovet i, Ute i en solig och varm skog, hade vi genomgång och sedan var det bara att ge sig på det. Apan hade egentligen bestämt sig föra att inte hålla på att klabba med sele och spårlina. Det är bara tillåtet i unghundsklass och det är en enda säsong av ens hela liv. Hon hade tänkt träna in det som det görs i öppen klass. Dock gjorde hon och Junioren ett försök med sele och lina eftersom det var första gången med kanin.

Apan & Junioren gör sig redo för släpsår.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan fick snabbt besked på att hennes plan hade varit rätt. Junioren var otroligt störd av linan och selen. Apan märkte också att han inte gjorde kopplingen mellan att spåra upp kaninen och att den skulle apporteras in. Här fick hon bollplanka med Husseapan senare på kvällen och de konstaterade att de ska gå tillbaka till metoden som de använde när de lärde in släpspåret med mig. Kaninen kom till slut ut och Apan var nöjd med att Junioren bar den i ett fint grepp. Junioren hade innan dess, bara, utöver kaninskinnsdummien, haft bekantskap med en kanin som varit halvtinad. Apan vill inte att vi får helt upptinat vilt vid första bekantskapen. Hon påstår att vi får en alldeles för bra belöning om vi blir exalterade och tuggar lite för hårt.

Junioren bär ut kaninen med ett bra grepp.
Foto: Katarina Person, kennel Greyberry's

Även jag fick komma ut och göra ett släpspår och aporna lade ett helt provmässigt spår och trots att jag inte har utfört ett släpspår på två år, visade jag var skåpet skulle stå. Jag gjorde ett fantastiskt bra upptag, försvann ut i terrängen och återvände till stigen med kaninen i ett fint grepp och avlämningen var mycket bra. Apans enda lilla pet var att hon hade velat att jag satte mig prydligare och rakare vid hennes sida innan jag lämnade av men vi är ju inte på appellplanen och man får inte avdrag för sneda sättande ute i skogen.

Grå med kaninen i fint grepp.
Foto: Apan

Efter en gemensam lunch i en skogsglänta, begav vi oss vidare för att titta på vattenmomentet i eftersöksprovet. Detta är momentet där Apan för Juniorens del är orolig för stadgan inför årets provsäsong. Junioren är vatten och apporteringsidiot, två så kraftiga passioner mot apans sitt kvar... You do the math!
Junioren sket högaktningsfullt att han satt på en lerig åstrand, han struntade i att vattnet var kallt och strömt, han bara kastade sig i.

Junioren med sin trut.
Foto: Apan

Beviset för hur passionerad han är i vattnet, kom väl till hands. Flera av Juniorens syskon var lite smått tveksamma till vattenströmmarna och när dummien flöt iväg, blev det apans och Juniorens uppgift, att stå en bit nedströms och Junioren gav sig gång på gång, lyckligt ut i vattnet och hämtade upp dummies som flöt iväg.

Tveksam syster till Junioren, trots att både husseapan och kennelpappan lockar på henne.
Foto: Apan

Apan och Junioren har inte hunnit köra med trut i vattnet. Apan tror inte djursjukhuset skulle uppskatta om hon släpade med sig en död trut och hivade den i deras fina rehabpool och det har inte varit temperatur i havet så att hon har velat blanda in fåglar. När en kullsyster i sin vägran att släppa strandkanten, lät en trut glida iväg i strömmarna, skickade Apan ut Junioren. Han simmade glatt ut, konstaterade förvånat att det var ju en knasig dummie som aporna hade kastat i. Därefter tog han den i vingen, simmade in med den och sprang glatt iväg med den. Apan var så jäkla stolt!

Junioren på väg in med sin första trut.
Foto:Apan

Kvar att jobba på har de stadgan i ivägsändandet och avlämningen. I övrigt har Apan strukit vattenmomentet från sin to do-lista.

Junioren tar truten och går.
Foto: Apan

Jag fick komma ut och göra vattenmomentet. Jag har krav på att få  doppa mig lite försiktigt innan det är aktuellt att hämta fåglar. Inga undantag från den regeln. Väl blöt, gjorde jag en fin apportering och jag förvånade Apan genom över att lämna av fågeln i hennes hand. I vanliga fall brukar jag trycka till hårt om fågelns bröstkorg och sedan dumpa den i vattenbrynet. Jag kände för att överraska Apan lite.

Grå med sin trut.
Foto: Apan

Dag två var det träning hela dagen för Roger Åberg. Apan har velat träna för honom ett bra tag. Han kommer ursprungligen från bruksvärlden och har väldigt trevliga idéer om belöning och inlärning, vilket annars är ovanligt i jaktvärlden där stenåldersmetoder har en sanslös förmåga att överleva i bästa välmåga.

Genomgång hos Roger Åberg.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Det blev fokus på grunder i passivitet, stadga, belöning, koppelträning och apportering. Junioren imponerade på Apan igen.

Glad Junior. Jag undrar vad han och Apan diskuterar.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan och Junioren leker mycket i sin träning och den delen lämnade öppning för lite experimenterande från Apans sida och hon kunde testa några idéer som hon haft runt belöning. Några skrinlagda och några fick godkänt.

Magkli är alltid välkommet!
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Koppelträning blev en utmaning. Apan lägger ärligt talat väldigt lite tid på koppelträning. Hon har väl resonerat som så att vi gör så mycket annat att hon kan stå ut med att vi drar lite. Efter lite träning och tips, fick aporna byta ut kopplen mot ett papperssnöre. Rosetter på snöret när övningen var slut, gav minuspoäng. Apan var mycket stolt över att hennes och Junioren snöre var helt när övningen var slut.

Stolt Apa, kramar Junioren.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apporteringen var avslutande och Apan var mycket nöjd när Junioren visade upp alla småsaker som hon vill rätta till i apporteringen. Apan fick massor av goda råd och tog med sig massor av tips hem!

Junioren apporterar dummie.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Sista dagen började vi med att köra släpspår igen. Apan och Junioren hade ungefär samma situation som första dagen och de valde att bryta. De tog kaninen och gick en bit bort och apan kastade ut den i rejäl djup grönska för att stärka apporteringsdelen och fick bekräftelse på att det fungerar utmärkt.

Junioren tramsar med kaninen.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

När de var klara, fick jag komma ut och återigen visa hur man gör ett bra släpspår. Jag passade även på att visa ett sådant där litet pyre till gråbär vad man ska göra när man hittar en kanin.

Jag visar ett gråbärsyngel vad man gör med en kanin.
Foto: Apan (den där som utgör skuggan)

Lägret avslutades med lekar där min, Apans och Juniorens insats bestod av nollade resultat. Jag förstår inte varför vi är med på sådant. Apan är ingen lekande apa. Jag och Junioren förstår aldrig tävlingslekar för vi tränar aldrig på det viset. Nåja vi fick bollkastare och bollar i jumbopris. Efter gemensam fika och genomgång, styrde vi bilen hemåt till Husseapan och Stridsvargen.

Gruppbild på deltagare på lägrets deltagare.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Jag och Junioren valde att lägga oss och softa och på avstånd titta på när Apan packade ur bilen, packade in alla prylar och började köra tvätt. Ett behagfullt sätt att avsluta helgen på.

Foto: Apan

Med glada lägersvansviftningar
Grå

Moviestars & rallylydnad

Måste outa Stridis!
(Apan säger att jag är på väg att bli en skvallertacka)

Räddningssök med anskällning på föremål.

Stridis har gjort debut i filmens värld och blivit moviestar! Snacka om att svansen har åkt upp ett par hack och att han struttar fram numera. Nåja, vi får se hur mycket där är kvar i slutproduktionen så får vi väl se om det blir en Oscar eller vad det nu heter. Stridis spelade polishund och Husseapan tillhörande koppelankare.

Räddningssök med anskällning på föremål - stadgeträning

Jag och Apan ville följa med och vara groupies men fick stanna hemma så vi åkte och gjorde årets absolut sista eftersöksprov. Orsaken till detta omprov var att någon arkivapa hade supit bort provansökan till provet där vi fick megafina poäng och provet därför inte godkändes av bestämmaraporna. Lätt för dem att bestämma att saker inte räknas och vi måste göra om när de inte behöver bada.

Tränar kvarstannande vid skott. 

Att gå i vattnet var inte kul alls! Iskallt! Det var så jag funderade på att backa upp men så hörde jag Apan bakom mig som manade på och sade att jag fixade det! Hämtade dum-truten och hämnades lite på på den för vattenkylan men bara liiiite, fast tillräckligt för att domaren skulle se och dra en poäng. Så en poäng iväck i igången och en poäng väck på dum-truten och därmed drog vi in en 8a.

Avlämning av apport

Kaninen var inga problem alls! Bar den så fint så fint så, krökte inte ett morrhår på den! 10 poäng och därmed hade vi gjort samma resultat som på förra provet och var nöjda. Det var skönt att gosa in sig i BackOnTrack-täcket efter att ha blivit frottéad av Apan.

Jag och Apan har börjat på Rallylydnad, av vissa kallat för töntlydnad - tsss!
Vi har skitkul! Det är som en agilitybana fast hindren består av lydnadsaktiga moment och till skillnad från den dumma tävlingslydnaden så får aporna både prata med en och visa medelst tassarna vad det är de vill att man ska göra - ÄNTLIGEN GÖR VI NÅGOT BEGRIPLIGT!

Grå övervakar K9-enhetens träning.

Vi har varit på två träningar och den första var Apan pinsamt förvirrad och stod och glodde på varenda hinderskylt som om de vore hieroglyfer som skulle tydas. Jag försökte hjälpa henne men turligt nog kom där en duktig apa och hjälpte oss med banan. Jag satte Apan i skolbänken med uppgift att lära sig skyltarna och hon hade faktiskt tagit uppgiften på allvar och dessutom kollat upp skyltarna i alla klasser. Det är lätt i början men blir snabbt svårt.

Apan har dock inte gett upp på Lydnads-lydnaden och viltspåret kommer jag inte undan förrän jag har tagit mitt championat så nu får vi nog ta tag i det sistnämnda och kämpa vidare med det förstnämnda. Fast lydnaden är så mycket roligare numera när jag har en glad matte och vi jobbar utan ångest. Nu är det bara mina tassmyror och de är banne mig inte lätta att bli av med. Jag har försökt skaka ut dem men det går bara inte. Kan man ge tassmyror valium?

Springer av sig tassmyror efter vattenapporteringen.

Med vänliga svansviftningar
Grå

I'm on fire!

Eller ja, jag borde vara det men istället ligger jag i Apans bil och vaktar. Fast hon kunde glömma att hon fick ta med sig datorn in för något ska jag ha att sysselsätta mig med medan jag väntar på henne. Fast jag kan ju ta det från början.

Jag och Apan drog iväg idag. Apan påstod åter att vi skulle träna eftersöksgrenar. Jag var beredd att satsa min svans på att hon inte var helt ärlig när hon sade att det gällde träning och mycket riktigt det var ett prov. Det var min homegirl Selma som jag gått på fält med, en riktigt söt grå tjej som jag aldrig träffat tidigare och så Fifi. Fifi är inte grå, hon är häftigt brunfläckig, fransk, himla cool och vi har gått på fält tillsammans.

Idag började det med vatten och domarapan var redo med block och penna när Apan ställde upp oss. Skottet gick och jag var liksom bara sådär magiskt innan Apan hann säga apport. Jag har ingen aning om hur det kom sig att mina framtassar var i vattnet innan dum-måsen hade landat. Apan påstod att hon mest ville dunka huvudet i ett träd när jag taktiskt kryssade mig fram i vattnet till fågeln. Hon påstår att man bara ska simma rakt ut till fågeln och det är rent nonsens! Man ska simma taktiskt och kryssa sig fram så att man undviker alla sjömonster! Det vet alla utom Apan, hon är så obildad.

När jag taktiskt kryssat mig fram till den där dum-måsen, jag menar det måste vara en korkad mås som blir skjuten hur många gånger som helst och ständigt trillar ner i vattnet, tog jag den. Eller ja, tog och tog, jag bollade runt den lite och sedan kom jag på att det var ganska så kul så jag fortsatte bolla med den medan jag simmade tillbaka. Lite bannor kom från domarapan för hon tyckte att avlämningen var lite på gränsen till snabb. Dessutom kontrollerade hon dum-måsen noga, alla apor är så misstänksamma när jag har hämtat fåglar och jag begriper verkligen inte varför.

Avdrag för att jag hade gått i skottet och bollat med måsen. Fast det till trots så fick vi en 8a!!! Vi har aldrig fått så bra betyg på vattnet någonsin tidigare! Förra året fick vi en femma och förra veckan fick vi en 6a och nu en 8a!!! Apan gav mig massor av frolics och sedan började hon smida planer, för hur vi till nästa år, ska få 10p. Har jag sagt att min apa är en fruktansvärd perfektionist?!?

Efter vattnet fick jag pausa i Weimobilen medan Apan drog spår till Selma och Fifi. Jag hann bli trött och sov jättegott när Apan kom och ryckte upp bagageluckan och vi sprang ner till startplatsen för släpspåret. Det blev helt kaosigt, jag var nyvaken, spårlinan trasslade i släppet och Apan fick be mig komma tillbaka och när hon väl släppte på mig så var jag förvirrad för jag hade mitt spår men samtidigt hade jag ett annat spår intill och där luktade det av Apan. Jag sökte av och sökte av men inte sjutton hittade jag Snuffeman. Dock kom aporna fram till att det blev tekniskt fel. Spåret låg för nära det spår som Apan hade dragit till Fifi och doften från det spåret, drog in i mitt spår och allt blev bara kaos.

 Apan hade nästan maxpuls för det drog ut på tiden och hon skulle jobba. Domarapan och spårläggarapan letade upp en ny plats och sedan fick jag åter komma upp till uppsparket och denna gången fungerade allt som det skulle. Apan släppte på mig, linan löpte som den skulle och jag hade ett klockrent spår om än genom väldigt högt gräs. Jag susade igenom det, hittade Snuffeman, greppade honom och drog tillbaka i full fart. Apan ropade stilig-stilig och var snabbt framme och tog Snuffeman som jag gladeligen lämnade av i hennes händer för jag var lite anfådd. Bakom oss hörde vi domarapan ropa att så skulle det se ut! 10 poäng skrev hon i protokollet!!!

Sedan fick vi rusa. Apan hade mig och spårlinan i ena handen och Snuffeman i andra och så sprang vi i full fart till Weimobilen. Väl lastade fick Weimobilen fälla ut sina vingar och så flög vi till Apans jobb. Hon var inte borta jättelänge och jag trodde att vi skulle åka hem när hon kom tillbaka. Hon sade att det inte var möjligt men att jag skulle få belöning för min braiga insats! Vi åkte till affären och Apan kom ut med goda ostekta burgare till mig och lite frukt och dricka till sig. Tillbaka på jobbet så satt Apan på kanten till Weimobilen och jag satt nedanför och åt mina burgare. Nu väntar jag på att hon ska bli klar för nu vill jag hem till min bean-bag och gosa ner mig i filten och njuta av mitt braiga resultat.

Med stolta svansviftningar
Grå

Good vibrations!

Vi har haft ett visst sammanbrott i träningen. Vi har joggat lite och kört lite halvhjärtade lydnadspass i trädgården men i övrig har det mest varit "bryt ihop och kom inte igen" istället för "bryt ihop och kom igen". Därför blev jag så förvånad i onsdags när Apan kom hem och annonserade för flocken att K9-enheten fick klara sig själv ett par timmar för vi skulle åka och träna Eftersöksgrenarna med Camilla. Vafalls?!?

Jag är lite skakis med att träffa Camilla. Hon är domarapa och väldigt bestämd. Apan kan jag linda runt mina tassar på en sekund men den där domarapan, lindar man ingenstans! Ibland försöker jag fjäska för henne men för det mesta låtsas jag att jag inte ser henne, går och sniffar på saker och låtsas att jag inte syns. Apan säger att det inte är någon idé för domarapor ser allt!

När vi kom fram gick Apan fram och pratade med de andra aporna och jag lyssnade och hörde ord som att det bara var jag och Apan kvar på provet och att vi fick välja vad vi ville göra först. Vänta nu!!! Prov? Bara jag kvar? VAR VI SENA TILL ETT PROV?!?!?! Man får inte vara sen till jaktprov, big no no!!! och vaddå prov, vi skulle ju träna!!!

Apan sade att vi inte var det minsta sena och satte på mig mitt röda jaktspårhalsband, tog spårlinan i handen och sedan fick jag komma ut. Aporna och jag promenerade ut till en skog och jag fick vänta en bit bort men jag hade allt vittring på vad de hade med sig - en kanin!!! Jag försökte på alla sätt komma loss för att springa och ta den och protesterade högljut mot att Apan inte släppte mig. Så fick vi komma upp till starten och domarapan drog förutsättningarna och Apan drog spårlinan genom öglan på mitt halsband och tog upp mig till starten och släppte på.

Jag och Apan är överens om att hon ska följa mig och stadga med linan så långt hon får gå med och efter det är det min show och mitt ansvar. Jag har haft så tråkigt så länge att så fort jag fick släppkommandot så drog jag snabbare än Apans avlöning på hennes bankkonto. Jag följde spåret i högsta fart och hittade kaninuslingen! Lite skumt var det för det stod en apa en bit ifrån kaninen och glodde. Undrade vad hon ville med min kanin så jag gav henne en blick och sedan tog jag kaninen innan hon hann ta den och drog tillbaka i högsta fart till Apan.

Apan avskyr väntan från det att hon släpper mig på spåret tills jag kommer tillbaka. Hon säger att det är de värsta minuterna på hela provet. Jag skrämde henne dessutom. När hon ser mig komma och är nöjd med farten och att jag har kaninen så brukar hon ropa "Stilig-stilig" då vet jag att jag gör bra. Denne gången fick jag bara "Stilig-..." och sedan blev det knäpptyst och jag kände doften av Apans panik. Kaninen jag kom med saknade nämligen sitt huvud men det saknades redan när jag hittade den i skogen men det tänkte inte jag tala om för henne när hon hade lurats och sagt träning när det var prov! 

Apan i sin sedvanliga misstro, trodde att jag hade bitit av det och därmed nollat provet. Jag satte mig framför henne och hon var lite brysk när hon lade handen över nosen och kommenderade loss. Domarapan lugnade snabbt Apan och berättade att det inte var jag som hade bitit av huvudet på kaninen. Behöver jag ens säga att jag fick massor av beröm av Apan för mitt braiga spår! Ännu mer fick jag när domarapan gav oss betyg 10. Vår första 10a!!!

Nu blev jag lite nervös inför vattnet för jag trodde att Apan skulle förlora förståndet över den där 10an och bara bli sådär glad att hon inte fungerar. På något sätt så efter att ha pausat och druckit lite vatten vid bilen så var Apan fokuserad inför vattnet. Hon viskade att nu fick jag allt leverera och inte drulla till det så att vi förlorade en massa poäng. Vi ställde oss vi startplatsen, Apan kopplade loss, tog ett motvilligt steg tillbaka och sedan var ansvaret åter mitt.

Skottet gick och jag vet ju hur kul saker kommer farande när det smäller så jag var på väg att kasta mig i vattnet. Då kom jag ihåg, någonstans, långt bak i huvudet att Apan har tjatat och tjatat att man ska sitta still och ser vad det som kommer flygande, landar. Jag stannade upp och hann ungefärligt se var en dum-mås landade i vassen innan jag kastade mig i. Fick simma runt en massa näckrosor och sedan kom jag lite ur kurs. Turligt nog vet jag vad höger och vänster betyder och rent plötsligt hörde jag Apans röst från stranden, hon ropade höger två gånger. Domarapan hade påmint henne att hon har rätt att stötta mig men hon hade inte velat säga för tidigt, hon trodde jag skulle vända i så fall. Jag lade om kursen och det var ganska grunt där dum-måsen låg. Jag säkerställde grundligt att fjäderfäet var död innan jag tog den och simmade tillbaka. Glömde bort de äckliga näckrosorna och var tvungen att bogsera dum-måsen rakt igenom och det var tungt.

Från träningstillfälle. Foto: Katarina Persson Kennel Greyberry's

Vid stranden var Apan rädd att jag skulle släppa den i vattenbrynet så hon sade "Stilig-stilig" och bad mig komma upp med den till henne. Jag satte mig framför henne och hon tog dum-måsen och jag fick massor av beröm. Däremot insåg jag att domarapan inte var helt glad på mig, för hon började bläddra i papper och kontrollerade måsen. Tydligen får man inte säkerställa att dum-måsar är döda innan man simmar in med dem, i alla fall inte på mitt sätt. Den var inte krossad eller så  men där var ett litet hål i den - ups! *skämsöron*

6 poäng fick vi till slut. Domarapan sade att jag var duktig och att det inte var jättefarligt att jag inte hade väntat på kommando i starten men att hon inte tyckte om att jag hade säkehetsdödat dum-måsen. Hon sade att jag inte gjort det hade vi fått 8-9p för så bra var mitt vatten trots att jag halvdrog i starten.

Vi fick dum-måsar med oss hem för att träna och är trots allt väldigt nöjda för vår fina 10a och att vi är godkända på Eftersöksprovet för i år och därmed har vi uppnått ett av årets mål. Vi kan starta på fältprov! Inte så illa med tanke på Apans vimsighet och att hon faktiskt aldrig någonsin hade tänkt göra sådana här saker.

Med 10-stolta svansviftningar

Grå

Morgontidiga måsar

Apan studsade upp i ottan nu igen, hennes sabla larm förde oväsen när jag snoozade som bäst på min gröna matta. Tyckte att hon minsann kunde gå upp själv så kunde jag ligga kvar och tryna men inte då. Husse däremot, han fick ligga kvar - orättvist!

Det blev lite snabba puckar och sedan satt vi i weimobilen och susade norrut. Apan som vanligt, gäspandes och förvirrad. Nästan framme, förstod jag vart vi var på väg. Det är lite blandade känslor med att träna vattenapportering. Det är roligt för att jag får träffa min Tjej och busa med henne. Mindre roligt för att jag måste simma. Jag gillar att plaska och springa i vatten men det stannar där. Dessutom är det orättvist för varför måste jag upp i ottan, plaska ut i vattnet och hämta måsen när alla andra står kvar på stranden?!?

När man väl har doppat sig ett par gånger, brukar det gå lite bättre och följer Apan med ut i vattnet vid den första simturen så kan jag faktiskt simma en bit och hämta måsen. Det får faktiskt vara lite rättvisa i eländet. Ska jag blöta ner mig så får Apan minsann också offra sig!

Fick tag i den rackarns måsen och simmade in med den. Apan undrade varför jag gör det så svårt för mig själv genom att hugga tag i stjärtfjädrarna på fågeleländet - jag meddelade henne kort och gott att har hon åsikter om min greppteknik så kan hon hämta måsarna på egen hand!Det är lite släpande för att få upp dem på land men Apan säger att jag jobbar på bra och lär jag mig bara att ta ett bra grepp om fågeln så kommer det inte bli så tungt. Lätt för henne och säga, det är inte hon som ska ha tag i en flytande mås och samtidigt undvika att drunkna!Det värsta av allt är att när man väl har baxat upp eländet på land, då kommer aporna på att den ska ut i vattnet igen och när den har legat där en stund så skickar de ut en att hämta in den på nytt. De hade gärna fått bestämma sig för hur de egentligen ska ha det! Antingen är fågeln ute i vattnet eller så är den på land, inget velande för det blir jag som måste hämta eländet...När man måste simma långt ut för att hämta, är det lite läskigt men man är rätt stolt när man får tag i måsen och det måste man visa med snygga "gladöron". Apan påstår att jag ser livrädd ut, men att hon har noll koll på läget är ju ingen nyhet! Jag ser störthäftig ut!Sedan ska den bara upp den sista biten!Apan säger att jag har för dålig simteknik och vilja för att få göra eftersöksprov denna hösten. Hon säger att vi satsar på viltspåret och jag ska få gå i riktig simskola och träna ordentligt under vintern och våren och så får vi se nästa år istället. Jag tycker att jag kan riktigt bra men Apan säger att hon inte får gå ner i vattnet på ett prov och att jag måste simma självständigt en mycket lång sträcka och då är det bättre att vi vet att jag kan och vill och inte chansar. Hon har nog rätt i att vi måste träna mer men jag vette sjutton om jag någonsin kommer tycka det är roligt att simma.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Studiebesök & träning

Mattes chef ringde mitt i natten. Det var kris och panik för blixten hade slagit ner och de behövde få in extra apor. Matte lider av att inte kunna säga nej utan legitim orsak så hon ställde upp. Var ju bara ett litet problem, vi skulle träffa min Tjej för att träna vattenapportering på morgonen...

Chefen sade att jag fick följa med, bara matte slängde på sig jobbkläderna. Jag har haft hur kul som helst. Fick pröva mattes hjälm när vi lämnade in hennes stövlar i morse och jag har sniffat och spårat massor av spännande saker när matte har haft lite paus och rastat mig.

Jag var ganska trött frampå morgonkvisten och då åkte vi vidare till den lilla sjön där vi tränat vattenapportering. Matte hade glömt både min dummie och min fina mås hemma i brådskan och förvirringen på natten. Tur för oss är det mer ordning och reda på min Tjejs husse och matte. De hade både mås och dummies med sig. Fast jag vägrar hämta plast-dummies när jag vet att det finns en mås med i bilden. Ska det vara så ska det vara ordentligt!

De första gångerna jag var ute så tog jag bara måsen lite fint i vingen och fick greppa om den när jag kom till land. Efter det fick jag till 2 apporteringar som apan var nöjd med. Fick ett bra grepp om måsen ute i vattnet, simmade in med den och bar upp den utan att byta grepp. Det är attans nedrigt att man inte får behålla den där måsen. Jag hade gärna snacksat på den...

Efteråt försökte aporna övertala mig att hämta plastdummies, de var attans så fula, de använde min Tjej som draghjälp och trodde på fullt allvar att om hon fick simma ihop med mig så skulle jag vilja ta plastdummien. Hmpf! Jag är faktiskt en gentleman! Klart jag simmar med min Tjej ut för att hålla henne sällskap men eftersom hon vill ha dummien så låter jag henne få den. Man har väl lite hyfs och ton!

Väl hemma spenderade jag dagen på rygg vid min fläkt. Det var hysteriskt varmt och jag är glad att vi tränade på morgonen så kunde jag hålla mig till korta promenader resten av dagen!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Träffat min Tjej!

Det gjorde jag i helgen. Jag blev så glad att jag drog omkull min apa som satt ner och höll mig *ser inte det minsta ångerfull ut*

Jag och apan skulle få hjälp med släpspår av Tjejens snälla Husse och Matte. Apan är ju fullständigt inkompetent så man får ju skaffa hjälp utifrån för att det ska bli ordning och reda. Till att börja med var apan i sedvanlig ordning sen - hon är nog kroniker, jag stod vi dörren och var redo i en halvtimme medan hon såsade runt. Hur svårt ska det vara att komma i apkläderna, ta mitt koppel och komma ut genom dörren?

Sedan fick man skämmas öronen av sig för apan har minsann inte tvättat weimobilen på evigheter! Dessutom fyller hon reservutrymmet i min bur med allehanda skräp, för att inte tala om att mitt fina transportmedel den senaste tiden har låtit sjuk - apan får inte godkänt!

Slutligen är apan återigen trasig! Hur min ena apa kan gå så mycket trasigt begriper jag inte, hon är som ett fågelägg, tål ingenting utan att det uppstår sprickor eller går trasigt. Nu är apan trasig i ryggen. Våra promenader går i slow-motion och gammelapan som har en Jack Russel fastknuten i sin rullator, varvar oss med lätthet - pinsamt! Det är heltråkigt med en trasig apa för då blir det väldigt lite gjort.

Men åter till min träning och dejt!

Vi åkte långt ut i skogen, enligt apan men hon är ju så förvirrad, tre buskar i en samling och hon verkar tro att vi har lämnat asfalten mil bakom oss. Hon påstår att hon har varit milikrigare, man kan ju undra hur hon klarade sig ute i skogen...

Nåja, snälla Farbror A lade ett spår till mig med en smaskig kanin *vift*

Eftersom föraren ska stå kvar och invänta att jag kommer tillbaka med kaninen så fick min apa vackert vänta och tanken var att jag skulle spåra och Tjejens Matte skulle se till att jag inte kom vilse genom att hålla i min spårlina. Nu var vi där igen med den dumma linan... Jag sabbade deras planer genom att sätta högsta hastighet så det var till att släpa på linan för inte en chans att jag lät tvåbeningarna hålla jämna steg *vift*
Sedan fick min apa stå där i skogen och känna sig övergiven medan jag letade upp kaninen i slutet av spåret. Eftersom Husse hade jobbat hela natten, hade vi inte hans fina kamera att tillgå och apan är ju kass och sedan blir väl resultatet där efter eftersom hon faktiskt gör det hon ska, fokuserar på vad jag har för mig...
Men hon behövde inte känna sig övergiven alltför länge för så fort jag hade hittat kaninen så började apan kalla in och det är ju klart att kaninen ska tillbaka till henne. Så jag skyndade på så gott det nu gick med kaninen i munnen och spårlina på släp. Matte ropade och lät så glad så jag antog att det var viktigt att man skyndar sig.
Det blev lite struligt på slutet för jag tyckte att har jag hämtat kaninen så får jag äta upp den! Det gick inte tvåbeningarna med på, jag ska tydligen sätta mig intill Matte och på hennes kommando lämna ifrån mig den - kass avslutning tycker jag! Vi ska träna avlämning med kanin säger apan. Jag fick försöka ett par gånger till och tyckte det var helroligt, sånär på att ge bort kaninen.

När jag var klar, tog de ut min fina tjej och så visade hon hur det ska gå till. Matte är av åsikten att om jag skulle föra mig med ens hälften av Tjejens värdighet och lugn så skulle hon var överlycklig - jag fattar inte vad hon svamlar om. När Tjejen var klar kom hon bort och hälsade och då blev jag så glad att jag drog omkull min apa. Hon var trasig i ryggen innan och det blev ju inte precis bättre av att jag var sprallig och exalterad över allt skojigt som vi var med om...

Apan läker säkert, det brukar hon göra. det bästa är att vi ska träffa dem igen och träna mer. Tills dess misstänker jag att det blir en del apporteringsträning för min del *vift*

Med vänliga svansviftningar

Grå