And then I’ll start again

Jag ville ju inte apportera den där nerkissade ankan sist jag gjorde eftersöksprov.
En knapp månad efter det så var det ett nytt eftersöksprov för en ny domare och det var liksom lite allra sista chansen om vi skulle nå vårt mål om att starta på fält i år.

Vi började med vattnet. Jag satt i skottet men precis när jag skulle kasta mig i vattnet så fick jag syn på något som stack upp ur vattnet vid strandkanten och bestämde mig för att checka av det lite snabbt. Fick avdrag för "försiktig igång". Simmade över till andra sidan såg anden men tänkte att med tanke på hur äcklig den var sist så tänkte jag inte ta den. Gick i vattnet och lyssnade på Mattes ilskna röst om "UT" när jag simmade tillbaka till den grunda mittfåran i ån. Jag stod där i vassen och funderade lite och tänkte att Matte nog förlät mig denna gången med. Jag såg att hennes händer uppgivet var på väg ut i inkallningssignal men sedan insåg jag att det var kört för jag såg hornen växa i mattes panna.

Istället fick jag handsignal och röstkommando för UT och det var så sabla argt och bestämt att jag simmade tillbaka. Bara för att retas så tog jag en omväg upp ur vattnet och sedan testade jag av hur väldigt gärna Matte ville ha den där anden. Matte i sin tur körde taktiken att så länge domaren inte sade till henne att vara tyst så tänkte hon tjata. Matte vann, hon vinner nästan alltid. Jag tog anden och simmade tillbaka, jag var rätt trött i det kalla strömma vattnet. Matte hörde det så hon beslöt att ta avdraget för hastig avlämning. Hon mötte mig och jag lämnade av anden. Domaren bad att få fundera en stund men gav mig till slut 6p på vattenmomentet.

När vi kom till skogen för att göra släpspåret, hade det börjat skymma och när det var min tur, var det nästan mörkt. Matte hade bett att jag skulle få en and i släpspåret även denna gången. Jag fick även denna gången Grås röda jakthalsband och en tillsägelse om att komma ihåg vem som burit det före mig. Jag följde med Matte ner till spårstarten och hon visade starten och släppte mig. Jag satte iväg ut i skogen och hittade min and. Snodde åt mig den fort som bara den och drog tillbaka och möttes av en märklig syn. Matte stod och gömde sig bakom domaren och vågade inte titta. Sedan ska det tilläggas att min matte har ett synfel som gör att hon ser dåligt i skymningsljus så hon såg inte att jag hade anden heller.

Det är tur att det finns domare som kan springa åt ett håll och skicka Matte åt ett annat. Jag gick ut och satte mig på skogsvägen och väntade på att Matte skulle ta anden. Domaren sade att det var utmärkt arbete och jag fick min första 10:a!!!! Jag fick bära anden hela vägen upp till bilen och aldrig har min matte varit stoltare! Vi hade godkänt resultat på Eftersöksprov och kunde nu anmäla till fältprov. Matte håller alltid sina löften så på vägen hem stannade vi på KFC och jag fick belöningskyckling!

/den där Bozco

I still mess up but I'll just start again

Igår var det eftersöksprov. Matte hade anmält oss och vi har tränat massor. Jag gjorde de där proven i unghundsklass men då var Matte alldeles för fokuserad på att jag skulle bli världens grymmaste apportör och plocka hem på priser på fältprov. Hon glömde att det skulle vara roligt och jag tyckte att det var jättetråkigt, att apportviltet av jätteäckligt och läskigt och till slut vägrade jag vara med. Grå tyckte att jag var en barnslig omogen tönt och tyckte att jag skulle växa i tassarna och skärpa till mig.

Matte insåg till slut situationen och så gjorde vi en lång time out, där vi inte tränade någon apportering alls om man bortser från den vi gör i lydnaden. Den apporten är i smaskigt trä så den har jag tyckt om hela tiden. Förra våren flummade vi med på en apporteringsträning och Matte konstaterade att även om jag tyckte det var kul att hämta dummies så var jag fortfarande inte redo.

För ett par veckor sedan kom jag fram till att man faktiskt kan bära de där kaninerna och Matte var superglad. Sedan åkte vi och tränade i hällregn och då var där en pytteliten halvdränkt kaninusling och den vägrade jag bara ta. Matte muttrade att det faktiskt händer att det regnar när man är ute på jakt och att man inte bara kan få torra fina kaniner hela tiden. Hon kan ha muttrat något om att jag är en bortskämd primadonna med divalater också. Hon muttrar en hel del och jag lyssnar inte alltid.  Vi har inlett förhandling om det där med blöta kaniner men i väntan på lösning får jag änder att hämta och de är ju liksom alltid blöta för de bor i vattnet. De blir inte heller sådär äckliga av att vara blöta som kaninerna blir.

Igår började vi med vattnet. Jag följde med Matte riktigt prydligt ner till domaren och domarsekreteraren. Vi fick anvisning och skulle gå ner till startplatsen, jag gillar inte främlingar så Matte lät mig nosa av i lugn och ro. Domaren blev lite otålig men Matte låtsades vara döv. Jag satte mig ner, Matte gav klartecken och så överraskade jag Matte med att sitta still i skottet. Jag simmade ut, stannade till i vegetationen mitt i ån. Matte ropade att jag skulle simma vidare, att anden inte låg där jag stod. Jag simmade över till andra sidan om hittade anden men hallå vad den luktade! Jag höll upp den för att visa Matte att jag hade hittat den och sedan lade jag den prydligt på kanten och simmade tillbaka till mitten, Matte kallade in mig, klappade om och sade att det gjorde inget. Hon sade: "Vi tar den nästa gång B."

Foto: Susann Holmquist

 Egentligen är det inte så lönt att göra släpspåret på land om man har betyg 0 i vattenmomentet och Matte tänkte först att vi skulle åka hem. Sedan slog Mattes snåltarm till. Hon menade att hon hade betalt för att delta, vi hade kört långt och då kunde vi lika gärna ta släpspåret som ren träning och få reda på vad domaren tyckte. Därmed hängde vi med till släpspårsstarten.

Jag tänkte att jag nog fick skärpa till mig så jag följde med ner till spårstarten, Dagen till ära, hade jag Grås röda jakthalsband. Släpspåret var Grås paradgren och han bar alltid det röda halsbandet. Matte satte det på mig och sade att hon hoppades på att det gav oss tur. Jag följde med Matte ner och hon visade mig var jag skulle börja leta. Plätt-lätt!!!

Jag satte av direkt, hittade fram till anden, plockade upp och drog tillbaka. Strax innan jag kom fram till Matte, tvärnitade jag. Vad sjutton gjorde domaren där ute i skogen? Skulle jag lämna anden till honom? Detta krävde att jag lade ner andskrället och funderade lite. Matte ropade att jag skulle ösa på och komma till henne, jag var lite förvirrad men jag plockade upp anden, letade upp henne och höll i anden tills dess att domaren sade att Matte fick ta den. Vet ni, jag tror aldrig att Matte har varit så glad! Vi fick en 9:a av domaren, han drog 1 poäng för min funderingspaus.

På vägen hem från provet, stannade vi och firade vår 9:a på KFC. Matte sade att den var värd att fira men hon sade också att det inte blir fler KFC-besök på ofullständiga eftersöksresultat i fortsättningen.

/den där Bozco

Loaded up and truckin'!

Apan har lärt sig något idag:

"Det spelar ingen roll hur stor din verktygslåda är, om du inte öppnar upp hela lådan utan nöjer dig med att fiska upp något ur det översta facket"

Låter det kryptiskt? Tillåt mig att förtydliga dagen.
Jag, Junioren och Apan stuvade åter in oss i weimobilen och styrde norrut. Vattenapportering stod på schemat och vi fick åter träffa Roger som vi träffade under gråbärens kennelläger.

Junioren fick börja och jag satt med en tass över nosen och skämdes å hans vägnar. Hans tassmyror löpte fullständigt amok och Apan hade fullt sjå med att bara hålla i. Till slut fick Apan Junioren någorlunda uppställd och det kastades en dummie i vattnet och naturligtvis knallade Junioren och naturligtvis dumpade han dummien i vattenbrynet.

Apan fick strukturera upp Juniorens tassmyror och medan Junioren fick dem att sansa sig och lugnade ner sig så pratade Roger om olika sätt att anpassa träningen av sändande efter individ. Juniorens största problem är stadgan innan sändande. Hans besatthet av vatten, gör att han frikopplar hjärnan när han inser att han ska få bada. Nästa del är att det finns en lite tendenser till att vilja äga det man apporterar och att apporten gärna dumpas i vattenbrynet.

Foto: Katarina Persson, Kennel Greyberrys

När tassmyrorna var under kontroll, gjorde Apan och Junioren om övningen och denna gången gick det bättre med sändandet men avlämningen var fotrfarande come ci, come ca. Junioren fick efter det fokusera på att hålla sina tassmyror under kontroll medan andra hundar apporterade. En uppgift nog så svår men efter ett tag fick han rätt på det och kunde tom sitta i närheten av sin bror Lemmy. De där två har haft väldigt svårt för varandra sedan de rök ihop på en utställning.

Efter paus så körde Junioren och Apan en ny övning där dummien kastades ut på en ö. Lite för att testa viljan och förmågan. Juniorens första skick blev lite småhackigt men på nummer två, gick det superbra och då var dessutom Apan med och fick till en klockren stöttning i uppgången av vattnet och då kunde inte Junioren göra annat än att lämna av fint.

Foto: Katarina Persson, Kennel Greyberrys

Det blev lite paus och Apan passade på att diskutera släpspår och få input från Roger. Efter en stund så bara växte träningsidéerna i lavinfart och Apan insåg att hon hade minst femtioelva av dem men att hon av någon anledning, hade kört fast och istället för att lyfta blicken och öppna den mentala verktygslådan, hade hon bara fortsatt med första verktyget som hon hade fiskat upp.

Hon och Junioren gick vidare till en annan damm och körde lite apportering med trut och and. Truten är ett elände för vingarna är stora spretar åt alla håll och kanter. Änder är betydligt enklare. De ha mindre vingar och vett att dö med värdighet och därmed hålla ihop vingarna. Sista skicket fick Apan och Junioren till super. Junioren satt i kastet, anden kom upp på land om än inte hela vägen upp.

Foto: Apan

När Apan var klar med Junioren, gick hon och jag till en annan damm och körde. Vi började med lite vanliga raka kast.

Foto: Apan

Därefter gick vi över till att Apan kastade ut dummien till en ö. Man ska ha klart för sig att det är en stor bedrift av Apan för hon är verkligen urusel på att kasta med någorlunda precision. Jag simmade ut, klättrade upp på ön, fick loss dummien som satt fast i ett par grenar, gick ner i vattnet och simmade tillbaka och lämnade över dummien till Apan i utbyte mot kycklingsnacks!

Lite brantare uppgång och jag har korn på dummien som ligger bland grenarna och väntar!
Foto: Apan

Vi bytte igångsplats och jag fixade inhämtningen från samtliga! Kycklingsnacks varenda gång!

"Kolla Apan! Jag har den!"
Foto: Apan

Väl hemma igen blev det middag och medan jag och Junioren vilade på maten var Aporna ute och åkte rollerblades. Jag ville egentligen gå med för det där med rollerblades, har varit min och Apans grej sedan jag flyttade in! Hjälpte dock inte att protestera.

Vila på maten efter en dags träning, är något av det bästa som finns!
Foto: Husseapan

Valde att dra mig tillbaka för natten, tidigt. Fick oväntat sällskap i Loppelådan av Junioren, trots att Apan hade gått och lagt sig. Visade sig att Stridsvargen hade lagt sig på Juniorens plats och Junioren vågade inte be om att få tillbaka sin dyna. Stridis är ju grumpigare än grumpigast när han blir väckt.

Än får vi plats båda två i loppelådan!
Foto: Apan

Med vänliga vattenapporterande svansviftningar 

Grå

We're all in this together

Idag lastade jag, Junioren och Apan in oss i weimobilen och drog norrut. Det var dags för Juniorens första eftersöksprov. Lite av en chansning från Apans sida eftersom Junioren inte har , någon stadga i apporteringsarbetet med kaninen. Ibland har han burit in den hela vägen, ibland inte. Lite fuzzy logic på verksamheten helt enkelt.

Junioren och hans bror Alden var först ut i unghundsklass. För de som har noll koll badboll på eftersöksprov så består det av två grenar, släpspår med kanin och vattenapportering med trut. På släpspåret i unghundsklass, dras det ut ett spår på 100 m. Antingen jobbar hunden ut självständigt och hämtar in kaninen. Ett alternativ till att jobba ut självständigt i unghundsklass, är att man får bogsera ut sin apa i spårlinan, fram till kaninen och så fort hunden har hittat kaninen, måste apan släppa linan så att hunden självständigt jobbar tillbaka med kaninen i munnen till utgångsplatsen. Apan springer då tillbaka intill sin hund och tar emot kaninen på utgångsplatsen.  I vattenmomentet sätter man sig någon meter upp vid sjökanten, någon kastar en trut i vattnet och på förarens kommando ska man plumsa i vattnet och hämta in truten, släpa upp den på land och lämna av till apan.

Spåren i dagens unghundsklass, lades på kalhygge och Alden började. Apan erkänner att hon hade för bråttom med att ta ut Junioren i bilen och det blev en onödigt lång väntan på att Alden som för dagen var lite loj, skulle bli klar med sitt spår och få sitt utlåtande av domaren. Sedan blev det ytterligare lite väntan medan spårdragaren drog ut Juniorens spår. Junioren hann bli väldigt ofokuserad och splittrad. Apan surfade på skosulorna fram till domaren och provledaren när det väl var deras tur. Provledaren frågade om rasen var oförmögen att gå fot. Apan svarade att just oförmågan att föra sig med värdighet iförd koppel, var noggrant inskriven i rasstandarden.

Junioren tog upp spåret fint och Apan var säker på att det skulle gå hela vägen. Tyvärr stannade inte Juniorens spår uppe på kalhygget utan försvann in bland sly. Han spårade fint fram till kaninen och där tog det stopp. Junioren var supernyfiken på spårläggaren som stod dold i slyet en bit ifrån kaninen, nyfiken på domaren som stod och kikade ute på kalhygget. Kaninen ville han inte bära, den var ju blöt och låg där i den blöta vitmossan. Apan gjorde sitt bästa att heja på honom och uppmuntra honom till att ta kaninen men tji fick hon! Lite försiktigt flyttade Junioren på kaninen men beslöt sig sedan för att lägga in totalbroms. En stor plump i protokollet eller en rund ring, blev resultatet. Apan bara ryckte på axlarna och sade att hon hade chansat och tyvärr saknades turen idag.

När det var min tur i öppenklass så är spåret 200 m och alternativet att följa med ut, finns inte längre kvar. Först tänkte jag minsann visa de där småkrillen hur det skulle gå till med släpspår och satte fart. Det var tills jag insåg vad som fanns i närheten av spåret - grisar! Jag avskyr vildsvin! Jag har lärt mig den hårda vägen att de är argsinta, lynniga och förbaskat otrevliga på alla sätt och vis! Jag reste ragg och gick tillbaka till Apan som bara suckade och skakade på huvudet. Domaren frågade vad Apan trodde hade hänt. Apan sade att jag bara hade en hjärncell som jag nog hade lämnat kvar hemma... Hon är så elak den där!

Efter släpspåret kommer vattnet. Alden kom efter en del funderande ner i plurret och återigen konstaterade Apan att hon hade tagit ut Junioren för tidigt och att all väntan i närheten av vattnet, bara var negativt för Junioren som gick mer och mer upp i varv i frustration över att vilja komma i plurret och hämta fågeln. Resultatet blev att stadgan att sitta kvar och invänta apporterings kommando, gick fullständigt upp i rök! Junioren drog som en avlöning när han såg fågeln segla iväg ut över vattnet.

Nu är det inget negativt i sig. Domaren sade att han tycker att det är väldigt positivt när hundar i unghundsklass, "knallar"/drar i kastet. Han sade att han önskade att det inte renderade i poängavdrag men att regler är regler och han var tvungen att dra en pinne för det. Ytterligare ett poängavdrag för att Junioren lade ner fågeln i strandkanten och inte lämnade av den till Apans hand, resulterade i en 8:a och Apan var mycket nöjd.

Apan fick sedan springa upp till bilen, torka Junioren och hämta mig medan en, i mitt tycke, ursnygg vorstehtjej, bröt vattnet för öppenklass. Apan hade frågat innan och när vi kom ner till vattnet, lät hon mig känna lite på vattnet innan vi gick upp till startplats. Rätt snällt! Jag är inte som Junioren, jag finner det ovärdigt att bara kasta mig i plurret hur som helst. I öppenklass skjuts ett skott och så kastas fågeln så att den landar cirka 45 m ut och den ska landa dolt i vass eller annan vegetation. I detta fallet fans det två små öar ute i sjön, den till höger från startplatsen, låg närmre land än den till vänster. Skytten befann sig på den vänstra ön.

Apan satte mig vid strandkanten och jag bestämde mig för att nu satan i gatan skulle jag visa småkrillen hur man gör saker! Eftersom det tydligen var positivt för unghundar att "knalla", tänkte jag att detsamma måste gälla i öppenklass! Precis när jag slängde mig i vattnet, kom jag på att den där vorstehbruden, hade lämnat en helmysig fläck en bit bort på stigen där vi gick ner. Kom på det när jag hade kommit ut en bit så att jag vände och simmade in till land och letade upp den mysiga fläcken. När jag hade luktat in mig på den så tänkte jag att jag skulle kolla in om det fanns fler mysiga fläckar. Då hade Apan fått nog och frågade om jag inte hade glömt något och om jag helt hade förlorat förståndet.

Gick med Apan till startplatsen och hon skickade i mig i vattnet med apporteringskommandot ringande i mina öron. När hon låter lite sådär giftigt i undertonen på sin glada röst, då är hon dödligt farlig. Då finns det liksom bara en ynka liten säkring kvar och den lever ett mycket riskabelt liv. Eftersom jag helt hade glömt vilken ö som fågeln landat på, simmade jag till den högra och började söka av den. När jag kom till ena kanten hörde jag ett bestämt "GRÅ!", jag tittade genom växtligheten och fick syn på Apan inne på stranden. Hon tecknade på den andra ön och ropade "UT!"

Det var inte världens enklaste igång där ute på den högra ön men jag lyckades ta mig i vattnet igen och simmade till den andra ön och jag hittade fågeln rätt snabbt i vassen. Problemet var att de där sabla vingarna var helt omedgörliga, jag försökte packa ihop dem och trodde jag hade fått till ett hyfsat grepp när jag tog mig ner i vattnet igen. Naturligtvis bråkade de där stora trutvingarna så jag gick upp på den första ön, packade om igen och sedan simmade jag in till Apan och lämnade av fågeln.

Domaren sade att han hade dragit en poäng för att jag drog i skottet. Det ville man minsann inte se från vuxna hundar, snacka om orättvisor här i världen! Han hade dragit ett poäng för att jag simmade och kollade in fläcken - Hallå den var viktig!!! Domaren avslog mina protester med att "Du är en jakthund, vi jagar nu - prioriteringar min gode Grå! Prioriteringar!" Hmpf! Jag är kränkt, jag kräver att få gråta ut i en kvällstidning! Sedan drog domaren ytterligare en poäng för omskicket, jag fick en sjua med kommentaren "När hunden väl utför arbetet gör han ett elitklassmässigt vattenarbete komplett med dirigeringar." OK, jag behöver inte gråta ut i kvällstidningen längre...

Jag var lite orolig för Apan. Nollor brukar resultera i tårar och besvikelse. Jag blev förvånad över att hon bara ryckte på axlarna och sade att hon var nöjd med våra vattenresultat. Däremot var hon benhård på vägen hem, inga cheeseburgare! Hon sade att det spelade ingen roll hur fin den skriftliga kritiken var i protokollen, vare sig jag eller Junioren är godkända för fält och då blir det inte heller några cheeseburgare under hemfärd. Nästa vecka ska Apan åka och hämta fler kaniner och sedan är det bara och träna vidare och stärka upp Juniorens apporteringsarbete, både till land och till sjöss. Jag får se om jag lägger min coach-mössa åt sidan och tar ett träningsspår eller två jag med.

Avslutningsvis vill jag och Junioren, gratulera Alden till godkänt resultat och klar för start på fält! Bra jobbat Alden med tillhörande husseapa!

Med glada apporterande svansviftningar

Grå

Walk the extra mile outside the damn box!

Hur tränar man vattenarbete med en hund som har en sådan helt otrolig vattenpassion att den bara vill kasta sig ut i vattnet så fort kopplet är av? Den frågan har jag ställt mig mer än en gång de senaste veckorna. Jag trodde i mitt stilla sinne att vattenmomentet i årets eftersöksprov, var hemma som i en liten ask för Junioren.

Junioren & jag, tränar eftersök.
Foto: Katarina Persson

En variabel som jag glömde lägga in i ekvationen var att stadgan i min unghund är obefintlig när det finns vatten i närheten. Hela hans kropp vibrerar av lycka över att få kasta sig i plurret. Lyssna på matte när man kan bada är så fett no go att det inte ryms på världskartan. Hur många gånger genom åren har jag inte hört uttrycket: "Det är ett angenämare problem att behöva bromsa en hund som vill mycket än att gasa på en som inget vill." Den som myntade det måtte aldrig någonsin haft en hund med mycket motor och arbetsvilja. Angenämt, my ass!

Junioren simmar lyckligt mot dummien!
Foto: Matte

Lösningen som den ser ut just nu, är stadgträning, stadgeträning, stadgeträning och åter stadgeträning. Just nu står jag själv och vevar med ömsom dummies, ömsom fågel och får vackert vada ut i vattnet på egen hand och hämta in kastat föremål medan jag försöker håller koll på den lille huliganen som sitter uppe på landbacken och magiskt bara leviterar ut och rent plötsligt sitter som ett litet ljus ute i vattnet, rent plötsligt, bara sådär med en blick som säger: "Du kan inte banna mig, jag klådde dig på juridisk teknikalitet! Du sade åt mig att sitta och jag sitter!"

Junioren, har magiskt hamnat i vattnet.
Foto: Matte

Nästa problem som jag inte hade räknat med, är att Junioren inte riktigt har gjort en väsentlig koppling i släpspåret. Han kommer ut till kaninen utan problem sedan anser han att den är hittad och galopperar glatt in igen, utan kanin - donner vetter! Hade det varit att han tyckte att kaninen var äcklig, hade jag förstått men han apporterar glatt kaniner som jag kastar ut. Han kastar runt med dem och tycker att de är lattjolajbans men in till matte kommer det inte en pälstuss.

Ja han bär en kanin, men den är inte på väg till mig...
Foto: Katarina Persson

Just nu jobbar jag med korta arbetspass, klickern, drar kort spår och det är glass, ballonger och en förbaskad jubelfest varje gång kaninen kommer en bit på vägen åt mitt håll. Måtte det fungera för jag står helt perplex inför situationen. Jag har vridit och vänt på problemet och ser ingen annan lösning. Jag hoppas att kopplingen kommer snart för det är inte lång tid kvar innan det är dags för Eftersöksprov och jag skulle vilja ha med mig bra poäng så att om vi får chans på bra fågelsituation på fältet, så har vi chans på pris.

Junioren på fältet.
Foto: Katarina Persson

Bara att jobba på!

Matte som klurar på vad som pågår inne i Juniorens huvud

Kennelläger!

Tidig fredagmorgon släpade Apan mig och Junioren ur sängen i ottan och lastade oss i bilen för kennel Greyberry's kennelläger i den vackra naturen runt godset Trolle-Ljungby.

Åka på kennelläger när man kan ha sovmorgon? Är du inte klok?!
Foto: Apan

Apan hade bokat övernattning för själv i godsets fina jaktstuga och det var nog ett av de mest luxiösa boenden som Apan någonsin haft när vi har varit iväg! Det är nog första gången hon har kunnat duscha varmt utan att parera andras duschande och sovit i en aldrig så skön säng.

Apans lyxrum i jaktstugan.
Foto: Apan

Hundar var inte tillåtna i stugan, otroligt orättvist men det fanns både hundstall och Husseapan hade lånat ut sin Volvo och med mellanväggen bortplockad så var det god komfort där med.

Jag har hela bagageutrymmet för mig själv. Junioren fick campera i hundstallet med sin kullbror Troll
Foto: Apan

Fredagen började med släpspåret som är en av de två eftersöksgrenarna som man kvalar in till fältprovet i, Ute i en solig och varm skog, hade vi genomgång och sedan var det bara att ge sig på det. Apan hade egentligen bestämt sig föra att inte hålla på att klabba med sele och spårlina. Det är bara tillåtet i unghundsklass och det är en enda säsong av ens hela liv. Hon hade tänkt träna in det som det görs i öppen klass. Dock gjorde hon och Junioren ett försök med sele och lina eftersom det var första gången med kanin.

Apan & Junioren gör sig redo för släpsår.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan fick snabbt besked på att hennes plan hade varit rätt. Junioren var otroligt störd av linan och selen. Apan märkte också att han inte gjorde kopplingen mellan att spåra upp kaninen och att den skulle apporteras in. Här fick hon bollplanka med Husseapan senare på kvällen och de konstaterade att de ska gå tillbaka till metoden som de använde när de lärde in släpspåret med mig. Kaninen kom till slut ut och Apan var nöjd med att Junioren bar den i ett fint grepp. Junioren hade innan dess, bara, utöver kaninskinnsdummien, haft bekantskap med en kanin som varit halvtinad. Apan vill inte att vi får helt upptinat vilt vid första bekantskapen. Hon påstår att vi får en alldeles för bra belöning om vi blir exalterade och tuggar lite för hårt.

Junioren bär ut kaninen med ett bra grepp.
Foto: Katarina Person, kennel Greyberry's

Även jag fick komma ut och göra ett släpspår och aporna lade ett helt provmässigt spår och trots att jag inte har utfört ett släpspår på två år, visade jag var skåpet skulle stå. Jag gjorde ett fantastiskt bra upptag, försvann ut i terrängen och återvände till stigen med kaninen i ett fint grepp och avlämningen var mycket bra. Apans enda lilla pet var att hon hade velat att jag satte mig prydligare och rakare vid hennes sida innan jag lämnade av men vi är ju inte på appellplanen och man får inte avdrag för sneda sättande ute i skogen.

Grå med kaninen i fint grepp.
Foto: Apan

Efter en gemensam lunch i en skogsglänta, begav vi oss vidare för att titta på vattenmomentet i eftersöksprovet. Detta är momentet där Apan för Juniorens del är orolig för stadgan inför årets provsäsong. Junioren är vatten och apporteringsidiot, två så kraftiga passioner mot apans sitt kvar... You do the math!
Junioren sket högaktningsfullt att han satt på en lerig åstrand, han struntade i att vattnet var kallt och strömt, han bara kastade sig i.

Junioren med sin trut.
Foto: Apan

Beviset för hur passionerad han är i vattnet, kom väl till hands. Flera av Juniorens syskon var lite smått tveksamma till vattenströmmarna och när dummien flöt iväg, blev det apans och Juniorens uppgift, att stå en bit nedströms och Junioren gav sig gång på gång, lyckligt ut i vattnet och hämtade upp dummies som flöt iväg.

Tveksam syster till Junioren, trots att både husseapan och kennelpappan lockar på henne.
Foto: Apan

Apan och Junioren har inte hunnit köra med trut i vattnet. Apan tror inte djursjukhuset skulle uppskatta om hon släpade med sig en död trut och hivade den i deras fina rehabpool och det har inte varit temperatur i havet så att hon har velat blanda in fåglar. När en kullsyster i sin vägran att släppa strandkanten, lät en trut glida iväg i strömmarna, skickade Apan ut Junioren. Han simmade glatt ut, konstaterade förvånat att det var ju en knasig dummie som aporna hade kastat i. Därefter tog han den i vingen, simmade in med den och sprang glatt iväg med den. Apan var så jäkla stolt!

Junioren på väg in med sin första trut.
Foto:Apan

Kvar att jobba på har de stadgan i ivägsändandet och avlämningen. I övrigt har Apan strukit vattenmomentet från sin to do-lista.

Junioren tar truten och går.
Foto: Apan

Jag fick komma ut och göra vattenmomentet. Jag har krav på att få  doppa mig lite försiktigt innan det är aktuellt att hämta fåglar. Inga undantag från den regeln. Väl blöt, gjorde jag en fin apportering och jag förvånade Apan genom över att lämna av fågeln i hennes hand. I vanliga fall brukar jag trycka till hårt om fågelns bröstkorg och sedan dumpa den i vattenbrynet. Jag kände för att överraska Apan lite.

Grå med sin trut.
Foto: Apan

Dag två var det träning hela dagen för Roger Åberg. Apan har velat träna för honom ett bra tag. Han kommer ursprungligen från bruksvärlden och har väldigt trevliga idéer om belöning och inlärning, vilket annars är ovanligt i jaktvärlden där stenåldersmetoder har en sanslös förmåga att överleva i bästa välmåga.

Genomgång hos Roger Åberg.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Det blev fokus på grunder i passivitet, stadga, belöning, koppelträning och apportering. Junioren imponerade på Apan igen.

Glad Junior. Jag undrar vad han och Apan diskuterar.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apan och Junioren leker mycket i sin träning och den delen lämnade öppning för lite experimenterande från Apans sida och hon kunde testa några idéer som hon haft runt belöning. Några skrinlagda och några fick godkänt.

Magkli är alltid välkommet!
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Koppelträning blev en utmaning. Apan lägger ärligt talat väldigt lite tid på koppelträning. Hon har väl resonerat som så att vi gör så mycket annat att hon kan stå ut med att vi drar lite. Efter lite träning och tips, fick aporna byta ut kopplen mot ett papperssnöre. Rosetter på snöret när övningen var slut, gav minuspoäng. Apan var mycket stolt över att hennes och Junioren snöre var helt när övningen var slut.

Stolt Apa, kramar Junioren.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Apporteringen var avslutande och Apan var mycket nöjd när Junioren visade upp alla småsaker som hon vill rätta till i apporteringen. Apan fick massor av goda råd och tog med sig massor av tips hem!

Junioren apporterar dummie.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Sista dagen började vi med att köra släpspår igen. Apan och Junioren hade ungefär samma situation som första dagen och de valde att bryta. De tog kaninen och gick en bit bort och apan kastade ut den i rejäl djup grönska för att stärka apporteringsdelen och fick bekräftelse på att det fungerar utmärkt.

Junioren tramsar med kaninen.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

När de var klara, fick jag komma ut och återigen visa hur man gör ett bra släpspår. Jag passade även på att visa ett sådant där litet pyre till gråbär vad man ska göra när man hittar en kanin.

Jag visar ett gråbärsyngel vad man gör med en kanin.
Foto: Apan (den där som utgör skuggan)

Lägret avslutades med lekar där min, Apans och Juniorens insats bestod av nollade resultat. Jag förstår inte varför vi är med på sådant. Apan är ingen lekande apa. Jag och Junioren förstår aldrig tävlingslekar för vi tränar aldrig på det viset. Nåja vi fick bollkastare och bollar i jumbopris. Efter gemensam fika och genomgång, styrde vi bilen hemåt till Husseapan och Stridsvargen.

Gruppbild på deltagare på lägrets deltagare.
Foto: Katarina Persson, kennel Greyberry's

Jag och Junioren valde att lägga oss och softa och på avstånd titta på när Apan packade ur bilen, packade in alla prylar och började köra tvätt. Ett behagfullt sätt att avsluta helgen på.

Foto: Apan

Med glada lägersvansviftningar
Grå

Our house...

Aporna tar snart något intergalaktiskt pris i tråkighet. De bara bygger och bygger på det där dumma staketet. 50m långt och stänger ute fasanerna effektivare än kinesiska muren stängde ute hunnerna. Kolla vem som satt och glodde på Apan idag när hon monterade de sista stolparna! Min eviga nemesis - gammelfasanen!

Apan fick överge arbetet och åka och hjälpa Claras husseapa. Han är krasslig och övervakas av sticksapor. Han behövde hjälp att få kontakt med omvärlden och Apan hjälpte till att greja så han fick en internetuppkoppling.

Apan tog Junioren med sig till klubben för ordning & reda-träning, juniorstyle. Han hade skött sig bra bland alla hundar. 

Han hade även varit duktig inne i klubbstugan enligt Apan men nu när jag snokade igenom hennes mobil så undrar jag hur det kan stämma. Bildbevisen är motstridiga...

Sådär ska man väl inte klänga runt heller?

Medan Apan och Junioren var på Klubben så var Husseapan och Stridis i skogen. Två spår, det ena på 1000m och det andra på 700m, hade de klarat av. Lite anskällning på föremål, hade de också tränat. 

Stridis rapporterade att det var superkul att äntligen få arbeta. Han har haft ofrivillig vila sedan han röjde med Junioren och valde att ta en hård sammanstötning med en otrevlig blomkruka istället för att göra pannkaka av Junioren. Resulterade i ett blödande jack i ett bakben och hälta...

När Apan kom hem, drog hon och jag ner till havet och körde vattenapporteringsträning. Bästa av allt var att jag fick köra ifrån bryggan! Det blir riktigt långa apporteringar då och jag är grym på att springa ner och upp för den branta badtrappan i metall!

Med badglada svansviftningar 

Grå

Splashing around

Idag har det varit varmt och vi har mest drällt i trädgården. När Apan kom hem från jobbet, gick hela flocken ner till stranden. Vår födelsedagspresent till Stridsvargen har fått högsta betyg - en gul badfrisbee från samma tillverkare som har tillverkat den gröna bollen så vi hoppas på samma hållbarhetsfaktor.

Junioren badade men fick snabbt vurm för den uppspolade tången på stranden och då hade han minsann inte tid att bada mer. Apan bar ut honom i vattnet och sedan fick han simma in och belöna sig med lite tång och så gjorde de om det ett antal gånger. Han har riktigt fin simteknik den lilla tandlösa pirayan.

Alla utom Junioren är glada för den där begynnande tandlösheten. Han har tappat fyra pirayatänder vilket är fyra gaddar mindre som gör ont när han sätter tänderna i en. Han har just nu vissa svårigheter med bokstaven s om man säger så...

Hemma blev det vila i ett par timmar och sedan var det träningsdags. Junioren hade kontaktövningar av olika slag inklusive nostarget och belöningsväxling. Dessutom körde de ett nytt race med pausfilten mellan övningarna och det verkar faktiskt som om det kan fungera på sikt. Han gick självmant till den med sin belöningsleksak när han blev trött. Tasstarget och glo på Apan, satte han riktigt fint idag. kan bero på att belöningen är hans fina pipboll.

För egen del lekte jag och Apan med ett säta, jobbade med mitt ut-kommando och fria följet. Gick väl sådär idag. Även om Apan hade förberett bra så kände jag mig slö efter en dag i solen och med bad. Vi fick väl till det lite halvhyfsat men långt ifrån sådär bra som vi kan.

Imorgon är en ny dag. Jag misstänker att det blir en cykelrunda för min del framåt kvällen. Jag skäms lite för att säga det men jag börjar få ett mindre klädsamt midjemått och så kan man inte ha det!

Med vänliga svansviftningar
Grå

I think she got it!

Poletten har äntligen trillat ner på Apan och hon har greppat konceptet förberedelse. Lite imponerad av att hon skrev en träningsplan för Junioren innan jobbet och en till mig under dagen. Innan hon drog igång förberedde hon belöningssnacks, fixade med min nya snygga ruta och innan jag och Junioren fick komma ut i trädgården, hade hon varit ute och förberett allt.

I min planering stod rutan med fokus på placering i mitten, fritt följ, dirigerad apportering, inkallning med läggande och sedan körde vi vår första RL-honnör och en spiral i både höger och vänstervarv. Det var lite blandat resultat idag. Vi var inte helt i fas med varandra hela vägen.

Honnören blev grymt bra och likaså spiralen och rutan. Den dirigerade apporteringen och inkallning med ställande, vet jag inte riktigt varför vi inte fick ihop det. Turligt nog avslutade vi med ett kanoners fritt följ samt lite bolljakt som vi har som tradition att avsluta träningen med.

På Juniorens träningsplanering stod kontaktövning, nos-&tasstarget och pausfilt. Han var grymt duktig på att greppa pausfilten, trots att han inte vet vad ordet ligg betyder. Låg jättefint. Tasstargeten har leksaksbelöning och den börjar klarna i den lilla virrhjärnan, likaså att dutta Apans hand med nosen.

När vi hade tränat klart tog Apan med oss ner till stranden. Hon kastade i min fina flytfyr så att jag fick simma ut och hämta den. Junioren hade sele och en spårlina kopplad och varje gång jag sprang i efter flytfyren, sprang Junioren i bakom mig. Han vågade inte börja simma men nära nog. Eftersom han var så duktig, släppte jag fyren i vattenbrynet så han fick lite belöning samt nöjet att bära upp fyren på land igen.

Med vattenbusiga svansviftningar
Grå

I'm on fire!

Eller ja, jag borde vara det men istället ligger jag i Apans bil och vaktar. Fast hon kunde glömma att hon fick ta med sig datorn in för något ska jag ha att sysselsätta mig med medan jag väntar på henne. Fast jag kan ju ta det från början.

Jag och Apan drog iväg idag. Apan påstod åter att vi skulle träna eftersöksgrenar. Jag var beredd att satsa min svans på att hon inte var helt ärlig när hon sade att det gällde träning och mycket riktigt det var ett prov. Det var min homegirl Selma som jag gått på fält med, en riktigt söt grå tjej som jag aldrig träffat tidigare och så Fifi. Fifi är inte grå, hon är häftigt brunfläckig, fransk, himla cool och vi har gått på fält tillsammans.

Idag började det med vatten och domarapan var redo med block och penna när Apan ställde upp oss. Skottet gick och jag var liksom bara sådär magiskt innan Apan hann säga apport. Jag har ingen aning om hur det kom sig att mina framtassar var i vattnet innan dum-måsen hade landat. Apan påstod att hon mest ville dunka huvudet i ett träd när jag taktiskt kryssade mig fram i vattnet till fågeln. Hon påstår att man bara ska simma rakt ut till fågeln och det är rent nonsens! Man ska simma taktiskt och kryssa sig fram så att man undviker alla sjömonster! Det vet alla utom Apan, hon är så obildad.

När jag taktiskt kryssat mig fram till den där dum-måsen, jag menar det måste vara en korkad mås som blir skjuten hur många gånger som helst och ständigt trillar ner i vattnet, tog jag den. Eller ja, tog och tog, jag bollade runt den lite och sedan kom jag på att det var ganska så kul så jag fortsatte bolla med den medan jag simmade tillbaka. Lite bannor kom från domarapan för hon tyckte att avlämningen var lite på gränsen till snabb. Dessutom kontrollerade hon dum-måsen noga, alla apor är så misstänksamma när jag har hämtat fåglar och jag begriper verkligen inte varför.

Avdrag för att jag hade gått i skottet och bollat med måsen. Fast det till trots så fick vi en 8a!!! Vi har aldrig fått så bra betyg på vattnet någonsin tidigare! Förra året fick vi en femma och förra veckan fick vi en 6a och nu en 8a!!! Apan gav mig massor av frolics och sedan började hon smida planer, för hur vi till nästa år, ska få 10p. Har jag sagt att min apa är en fruktansvärd perfektionist?!?

Efter vattnet fick jag pausa i Weimobilen medan Apan drog spår till Selma och Fifi. Jag hann bli trött och sov jättegott när Apan kom och ryckte upp bagageluckan och vi sprang ner till startplatsen för släpspåret. Det blev helt kaosigt, jag var nyvaken, spårlinan trasslade i släppet och Apan fick be mig komma tillbaka och när hon väl släppte på mig så var jag förvirrad för jag hade mitt spår men samtidigt hade jag ett annat spår intill och där luktade det av Apan. Jag sökte av och sökte av men inte sjutton hittade jag Snuffeman. Dock kom aporna fram till att det blev tekniskt fel. Spåret låg för nära det spår som Apan hade dragit till Fifi och doften från det spåret, drog in i mitt spår och allt blev bara kaos.

 Apan hade nästan maxpuls för det drog ut på tiden och hon skulle jobba. Domarapan och spårläggarapan letade upp en ny plats och sedan fick jag åter komma upp till uppsparket och denna gången fungerade allt som det skulle. Apan släppte på mig, linan löpte som den skulle och jag hade ett klockrent spår om än genom väldigt högt gräs. Jag susade igenom det, hittade Snuffeman, greppade honom och drog tillbaka i full fart. Apan ropade stilig-stilig och var snabbt framme och tog Snuffeman som jag gladeligen lämnade av i hennes händer för jag var lite anfådd. Bakom oss hörde vi domarapan ropa att så skulle det se ut! 10 poäng skrev hon i protokollet!!!

Sedan fick vi rusa. Apan hade mig och spårlinan i ena handen och Snuffeman i andra och så sprang vi i full fart till Weimobilen. Väl lastade fick Weimobilen fälla ut sina vingar och så flög vi till Apans jobb. Hon var inte borta jättelänge och jag trodde att vi skulle åka hem när hon kom tillbaka. Hon sade att det inte var möjligt men att jag skulle få belöning för min braiga insats! Vi åkte till affären och Apan kom ut med goda ostekta burgare till mig och lite frukt och dricka till sig. Tillbaka på jobbet så satt Apan på kanten till Weimobilen och jag satt nedanför och åt mina burgare. Nu väntar jag på att hon ska bli klar för nu vill jag hem till min bean-bag och gosa ner mig i filten och njuta av mitt braiga resultat.

Med stolta svansviftningar
Grå

Good vibrations!

Vi har haft ett visst sammanbrott i träningen. Vi har joggat lite och kört lite halvhjärtade lydnadspass i trädgården men i övrig har det mest varit "bryt ihop och kom inte igen" istället för "bryt ihop och kom igen". Därför blev jag så förvånad i onsdags när Apan kom hem och annonserade för flocken att K9-enheten fick klara sig själv ett par timmar för vi skulle åka och träna Eftersöksgrenarna med Camilla. Vafalls?!?

Jag är lite skakis med att träffa Camilla. Hon är domarapa och väldigt bestämd. Apan kan jag linda runt mina tassar på en sekund men den där domarapan, lindar man ingenstans! Ibland försöker jag fjäska för henne men för det mesta låtsas jag att jag inte ser henne, går och sniffar på saker och låtsas att jag inte syns. Apan säger att det inte är någon idé för domarapor ser allt!

När vi kom fram gick Apan fram och pratade med de andra aporna och jag lyssnade och hörde ord som att det bara var jag och Apan kvar på provet och att vi fick välja vad vi ville göra först. Vänta nu!!! Prov? Bara jag kvar? VAR VI SENA TILL ETT PROV?!?!?! Man får inte vara sen till jaktprov, big no no!!! och vaddå prov, vi skulle ju träna!!!

Apan sade att vi inte var det minsta sena och satte på mig mitt röda jaktspårhalsband, tog spårlinan i handen och sedan fick jag komma ut. Aporna och jag promenerade ut till en skog och jag fick vänta en bit bort men jag hade allt vittring på vad de hade med sig - en kanin!!! Jag försökte på alla sätt komma loss för att springa och ta den och protesterade högljut mot att Apan inte släppte mig. Så fick vi komma upp till starten och domarapan drog förutsättningarna och Apan drog spårlinan genom öglan på mitt halsband och tog upp mig till starten och släppte på.

Jag och Apan är överens om att hon ska följa mig och stadga med linan så långt hon får gå med och efter det är det min show och mitt ansvar. Jag har haft så tråkigt så länge att så fort jag fick släppkommandot så drog jag snabbare än Apans avlöning på hennes bankkonto. Jag följde spåret i högsta fart och hittade kaninuslingen! Lite skumt var det för det stod en apa en bit ifrån kaninen och glodde. Undrade vad hon ville med min kanin så jag gav henne en blick och sedan tog jag kaninen innan hon hann ta den och drog tillbaka i högsta fart till Apan.

Apan avskyr väntan från det att hon släpper mig på spåret tills jag kommer tillbaka. Hon säger att det är de värsta minuterna på hela provet. Jag skrämde henne dessutom. När hon ser mig komma och är nöjd med farten och att jag har kaninen så brukar hon ropa "Stilig-stilig" då vet jag att jag gör bra. Denne gången fick jag bara "Stilig-..." och sedan blev det knäpptyst och jag kände doften av Apans panik. Kaninen jag kom med saknade nämligen sitt huvud men det saknades redan när jag hittade den i skogen men det tänkte inte jag tala om för henne när hon hade lurats och sagt träning när det var prov! 

Apan i sin sedvanliga misstro, trodde att jag hade bitit av det och därmed nollat provet. Jag satte mig framför henne och hon var lite brysk när hon lade handen över nosen och kommenderade loss. Domarapan lugnade snabbt Apan och berättade att det inte var jag som hade bitit av huvudet på kaninen. Behöver jag ens säga att jag fick massor av beröm av Apan för mitt braiga spår! Ännu mer fick jag när domarapan gav oss betyg 10. Vår första 10a!!!

Nu blev jag lite nervös inför vattnet för jag trodde att Apan skulle förlora förståndet över den där 10an och bara bli sådär glad att hon inte fungerar. På något sätt så efter att ha pausat och druckit lite vatten vid bilen så var Apan fokuserad inför vattnet. Hon viskade att nu fick jag allt leverera och inte drulla till det så att vi förlorade en massa poäng. Vi ställde oss vi startplatsen, Apan kopplade loss, tog ett motvilligt steg tillbaka och sedan var ansvaret åter mitt.

Skottet gick och jag vet ju hur kul saker kommer farande när det smäller så jag var på väg att kasta mig i vattnet. Då kom jag ihåg, någonstans, långt bak i huvudet att Apan har tjatat och tjatat att man ska sitta still och ser vad det som kommer flygande, landar. Jag stannade upp och hann ungefärligt se var en dum-mås landade i vassen innan jag kastade mig i. Fick simma runt en massa näckrosor och sedan kom jag lite ur kurs. Turligt nog vet jag vad höger och vänster betyder och rent plötsligt hörde jag Apans röst från stranden, hon ropade höger två gånger. Domarapan hade påmint henne att hon har rätt att stötta mig men hon hade inte velat säga för tidigt, hon trodde jag skulle vända i så fall. Jag lade om kursen och det var ganska grunt där dum-måsen låg. Jag säkerställde grundligt att fjäderfäet var död innan jag tog den och simmade tillbaka. Glömde bort de äckliga näckrosorna och var tvungen att bogsera dum-måsen rakt igenom och det var tungt.

Från träningstillfälle. Foto: Katarina Persson Kennel Greyberry's

Vid stranden var Apan rädd att jag skulle släppa den i vattenbrynet så hon sade "Stilig-stilig" och bad mig komma upp med den till henne. Jag satte mig framför henne och hon tog dum-måsen och jag fick massor av beröm. Däremot insåg jag att domarapan inte var helt glad på mig, för hon började bläddra i papper och kontrollerade måsen. Tydligen får man inte säkerställa att dum-måsar är döda innan man simmar in med dem, i alla fall inte på mitt sätt. Den var inte krossad eller så  men där var ett litet hål i den - ups! *skämsöron*

6 poäng fick vi till slut. Domarapan sade att jag var duktig och att det inte var jättefarligt att jag inte hade väntat på kommando i starten men att hon inte tyckte om att jag hade säkehetsdödat dum-måsen. Hon sade att jag inte gjort det hade vi fått 8-9p för så bra var mitt vatten trots att jag halvdrog i starten.

Vi fick dum-måsar med oss hem för att träna och är trots allt väldigt nöjda för vår fina 10a och att vi är godkända på Eftersöksprovet för i år och därmed har vi uppnått ett av årets mål. Vi kan starta på fältprov! Inte så illa med tanke på Apans vimsighet och att hon faktiskt aldrig någonsin hade tänkt göra sådana här saker.

Med 10-stolta svansviftningar

Grå

Jump!

Idag drällde jag och Apan iväg till klubben. Ovanligt nog gick vi mest och drällde och gjorde mest ingenting till en början. Det visade sig att vi väntade på Milla-mask och hennes matteapa för nu skulle Apan drillas!

Apan har ju försökt på egen hand att lära sig Jakoosvängar. Precis som alltid när Apan ger sig på berg istället för småsten så har det ju gått sådär. Det har inte fungerat alls! Apan har snurrat ett antal varv runt sig själv, jag har inte fattat vart jag ska ta vägen och allt har blivit pannkaka.

Nu är det ju himla turligt att vi har Milla-mask och Fifflin (matteapa) i bekantskapen. Dels för att Fifflin och masken är himla duktiga på att förklara, dels för att de har väldigt mycket tålamod och slutligen är det så att Fifflin har förmågan att få Apan att sluta tjattra och lyssna. Hon har nämligen alltid konstruktiv kritik och braiga träningstips.

Utöver att träna Jakoosvängar så levererade Fifflin några sanningar om våra presterade lopp uppe på Göinge-Broby BK. Nu ska vi allt få fart på Apan och jag fick minsann också hemläxa. Backa tillbaka på slalomet och jobba en pinne i taget. Vi ska hälsa på längre fram och eventuellt prova med bågar på pinnarna. Fifflin lät även meddela att det där med att starta ihop med mig, det fungerar inte så värst bra i längden så masssssor av startträning!

Slutligen fick Apan en verbal spark i häcken om att hon var stationär och agerade alldeles för sent i många lägen så nu ska vi sätta lite fart på henne. Jag har alltid tyckt att hon är alldeles för sniglig och det är ju skönt att andra apor håller med och gasar på henne lite.

Det var varmt att träna idag och så var jag lite trött. Apan, husseapan, Stridstysken och jag, var nere och simmade i havet igår - 2 gånger!! Andra gången var jag egentligen inte intresserad av att hämta några dummies men Apan hade en överraskning i väskan. Söta Clara har shoppat till mig och henne. Jättefina fyrtorn som flyter!!! Den var jätterolig att hämta och eftersom den hade en tyngd i ena änden så kunde Apan kasta ut den jättelångt.

Jag var så exalterad över mitt fina fyrtorn, att jag råkade sätta tandmärken i det när jag hämtade det. Jag skämdes lite över det men Apan sade att det gjorde inget. Hon var mest glad att jag för en gångs skull, tyckte om en leksak. Jag har legat på minus i Apans ögon vad det gäller leksaker i ett par dagar.

I tisdags var vi nämligen hos stickstanterna och jag fick vaccinationspåfyllning mot kennelhosta och annat äckel. När jag är där, måste jag bara plocka något från deras skojsiga hylla i väntrummet. I vanliga fall har jag plockat godisar av olika slag men nu har de satt upp godiset så högt att man inte når det. Alltså norpade jag en liten leksak, en pipleksak som Apan påstår är en tigergris - fråga mig inte Apan är Apan!

I vart fall blev hon tvungen att köpa den eftersom jag hade tuggat lite på den och sedan bar jag den hela vägen till weimobilen, lade den i min bur och sedan var den inte rolig längre. Apan har gett mig onda ögat för det. Hon provade om jag tyckte den var lite rolig idag på agilityträningen men inte sjutton kan jag leka med en töntig pipande tigergris när jag ska imponera på Milla! Jag misstänker att tigergrisen kommer hamna i den där lådan med alla leksaker som Apan har försökt få mig att leka med. Den samlingen är ständigt växande och jag undrar om Apan någonsin kommer ge upp hoppet...

Med vänliga svandviftningar

Grå

Wind of change

Ha! Claras husseapa har alltid låttitlar som rubrik på deras blogg så jag var tvungen att testa!

Jag och Apan har ju haft oändliga diskussioner om vattenapporteringen. Hon har argumenterat att jag måste och jag har argumenterat att vattnet är kallt och att det inte känns bra när jag simmar. Vi har varit allt från riktiga ovänner som har morrat på varandra till att Apan har varit med i vattnet och gjort sitt bästa att få mig att känna trygghet när jag inte längre bottnar.

Vi har haft alla möjliga saker till hjälp, flytväst, olika flytleksaker, måsar, dummies, fågelvingar, Apan har haft mig i spårlina och simmat intill mig men ingenting har fungerat och allt har bara varit tråkigt, tjafsigt och jobbigt. Hur kul är det att göra något som ingen tycker är roligt.

Den germanska urraggsockan är ju badtokig och jag har tittat lite på honom när han har simmat omkring där ute i vattnet. Han är ju en töntig schäfer och det har stört mig att han kan något som inte jag kan. De sista gångerna vi har varit nere med dummien så har jag verkligen ansträngt mig, även om det har känts lite läskigt. Apan har sett att jag har försökt och hon har gett mig massor av köttbullar och sagt att jag är duktig som kämpar.

När vi var nere idag så kändes det jättebra att sätta av efter dummien direkt. Apan såg att jag var taggad och kastade ut den jättelångt. Jag blev lite tveksam, var tvungen att tugga på en tångruska och fundera på om idag var dagen. Jag förvånade Apan genom att inte ens gå tillbaka in till stranden utan simmade bara ut och hämtade min fina orange flytdummie.

Andra gången jag simmade ut så insåg jag att det där med att simma, inte var så svårt. Det är bara att ligga plant i vattnet och paddla som en anka under ytan!! Busenkelt! Jag fick upp jättebra fart, hämtade min dummie och var tvungen att simma en extra liten båge innan jag simmade in med den till Apan. När jag kom upp på stranden stod Apan och lipade och jag fick massor av köttbullar.

Min Apa är en lipsill av sällan skådat slag. Hon lipar när hon är glad, ledsen, arg, trött, rörd. Kort och gott - lipsill. Hon sade att jag såg så stolt ut när jag simmade med dummien och insåg att det inte var läskigt. Jag blir inte klok på apor, de är helknas!

Men det är inte det enda som har hänt idag. Apan tog äntligen mod till sig och anmälde oss till agilitytävling! Hon har inte vågat innan men nu sade hon att idag var dagen för att sparka rädslor i rumpan och gå/simma framåt. Bra dag idag och den hade varit perfekt om Apan inte hade behövt åka till sitt jobb. Sedan finns det en hemlis på förändringstemat men Apan har hotat med livstids indragning av oxöron och kötbullar, samt att hon tänker gaffatejpa ihop min skvallriga nos om jag säger något. Alltså får vi återkomma på den punkten.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Härlig lördag!

Apan jobbade under natten så jag var hemma själv med Stridstysken och Husseapan, päste mest i soffan men hur kul är det att göra det själv? Husseapan satt med sin dator och försökte spela något konstigt spel. Stridstysken har ju noll krav på komfort så han tycker att det är toppen att ligga på golvet intill Husseapans fötter - tsss! Bäddade ner mig i min bean-bag ute i köket och inväntade Apans hemkost.

Hon morgonrastar och ger frukost när hon kommer hem. Hon brukar vara ganska trött och virrig när hon kommer hem efter ett nattpass så man får se upp lite. Imorse var vare sig jag eller Stridis så intresserade av att rasta. Vi ville mest ut i trädgården och kolla av läget. Jag ville tugga på mitt märgben som jag fick igår och Stridis ville som vanligt att Apan skulle kasta Flötet.

Flötet är en stor orange plastgrunka som jag hittade ute på det frusna havet i vintras. Stridis lade rabarber på den ganska omgående när han flyttade in. Han tycker om att jaga den och springa runt med den i munnen. Han är på det stora hela, besatt av att jaga efter allehanda ting som kastas åt honom - germanska urfåne!

Apan var inte ett dugg imponerade av våra sysselsättningsidéer i arla morgonstund, hon jagade in oss och gav frukost och sedan kröp hon ner i apbädden. Eftersom hon låg där snarkandes och försvarslös, tog jag chansen att lägga mig på min nya favoritplats - i hoprullad invid Apans knäveck. Husseapan tycker att jag är förskräcklig för jag snor hans del av täcket när jag lägger mig där - kinkigt!

Husseapan och Stidis spenderade hela förmiddagen ute på gräset men hur kul är det? Jag låg inne hos Apan och höll henne sällskap. Tyckte att jag behövde tidsfördriv så jag gick och hämtade min snutte-Tigger. Förstod inte alls varför Apan vaknade och muttrade något om kadaverdoft när jag placerade sängens näst viktigaste invånare på hennes kudde - oförskämt att säga så om Tigger! Det blir värre, hon har hotat med att stoppa Tigger i tvättmaskinen igen. När jag äntligen har fått honom att smaka rätt, hon är elak den där...

När Apan väl masat sig upp, tränade hon och Husseapan Stridis ute i trädgården. Jag övervakade och när Stridis inte kampade om slangen som han skulle så tvekade jag inte för en sekund att mana på honom genom att dra honom i den där fånigt plymiga svansen och nypa honom lite lätt i öronen. Apan gav mig kötbullsbitar för min tränarinsats.
Klenaporna orkade inte så mycket så efter att jag och Apan hade tränat lite så var de tvugna att ha glasspaus. Apan delade med sig lite av sin glass och den var smaskig. Jag ville ha pinnen och tugga itu den. Apan frågade vad jag trodde att det kostade att åka till Stickstanterna på den stora kliniken på en lördag. Jag har ingen aning men hon påstår att det skulle sätta stopp för alla oxöron under ett par år. Utan oxöron vill man inte vara så snålapan fick behålla sin glasspinne.

När Aporna hade pustat färdigt, gick vi ner till stranden. Den germanska badankan av raggsocksmodell, kastade sig ut i havet som om det skulle försvinna den närmsta kvarten. Själv var jag mer intresserad av all den smaskiga tången som vågorna kastade upp. Det var massor av vind och vågor idag. Apan hade min nya flyt-dummie med sig och eftersom hon också gjorde klart att det fanns köttbullar att inkassera, nedlät jag mig till att vada ut en bit och hämta den när hon kastade ut den i vattnet.

Den germanska raggsockan saknar all uppförande-etikett när det kommer till strandlekar. Han bara dundrar förbi och stänker ner en och knas är han. Husseapan kastade ut hans flyt-KONG i vattnet och tokstollen springer och letar efter den uppe på strandängarna. Eftersom han inte såg var den hade landat så fick aporna lura honom genom att kasta ut stenar som lamnade ungefär där den låg och guppade på vågorna och först då fattade han.
Själv kände jag att eftersom jag redan såg ut som en halvdränkt katt pga den germanska urklanten så kunde jag passa på att göra Apan glad och förpassa alla köttbullarna från hennes ficka till min mage. Jag simmade ut långt i havet och hämtade min dummie flera gånger. Det var uppskattat av Apan och belöningen var riklig på köttbullsfronten.

Väl hemma så är det ju det där med att man ska torka. Stridis är ju som en svamp. Han bär hem halva havet i den där raggsockepälsen. Dessutom beter han sig som att det är ett öde värre än döden att bli torkad med ett badlakan. En annan är ju specialanpassad för blöta förhållanden så man torkar på ingen tid. Dock kräver jag att Apan kommer med mitt fina gula frottébadlakan så jag kan gno nosen och öronen ordentligt. Helst ska Apan gnugga ordentligt med den runt hela huvudet och gärna i öronen.
Väl torr ville Apan vila lite för hon skulle till sitt jobb inatt igen. Hon kröp ner i sängen och eftersom Husseapan slöade i soffan så tog jag upp så mycket plats jag bara kunde intill Apan. Hon säger att jag är bedrövlig när jag gör sådana saker. Fast samtidigt pussar hon mig på nosen så det är nog inte så farligt att vara bedrövlig.

Med vänliga nybadade svansviftningar

Grå

Morgontidiga måsar

Apan studsade upp i ottan nu igen, hennes sabla larm förde oväsen när jag snoozade som bäst på min gröna matta. Tyckte att hon minsann kunde gå upp själv så kunde jag ligga kvar och tryna men inte då. Husse däremot, han fick ligga kvar - orättvist!

Det blev lite snabba puckar och sedan satt vi i weimobilen och susade norrut. Apan som vanligt, gäspandes och förvirrad. Nästan framme, förstod jag vart vi var på väg. Det är lite blandade känslor med att träna vattenapportering. Det är roligt för att jag får träffa min Tjej och busa med henne. Mindre roligt för att jag måste simma. Jag gillar att plaska och springa i vatten men det stannar där. Dessutom är det orättvist för varför måste jag upp i ottan, plaska ut i vattnet och hämta måsen när alla andra står kvar på stranden?!?

När man väl har doppat sig ett par gånger, brukar det gå lite bättre och följer Apan med ut i vattnet vid den första simturen så kan jag faktiskt simma en bit och hämta måsen. Det får faktiskt vara lite rättvisa i eländet. Ska jag blöta ner mig så får Apan minsann också offra sig!

Fick tag i den rackarns måsen och simmade in med den. Apan undrade varför jag gör det så svårt för mig själv genom att hugga tag i stjärtfjädrarna på fågeleländet - jag meddelade henne kort och gott att har hon åsikter om min greppteknik så kan hon hämta måsarna på egen hand!Det är lite släpande för att få upp dem på land men Apan säger att jag jobbar på bra och lär jag mig bara att ta ett bra grepp om fågeln så kommer det inte bli så tungt. Lätt för henne och säga, det är inte hon som ska ha tag i en flytande mås och samtidigt undvika att drunkna!Det värsta av allt är att när man väl har baxat upp eländet på land, då kommer aporna på att den ska ut i vattnet igen och när den har legat där en stund så skickar de ut en att hämta in den på nytt. De hade gärna fått bestämma sig för hur de egentligen ska ha det! Antingen är fågeln ute i vattnet eller så är den på land, inget velande för det blir jag som måste hämta eländet...När man måste simma långt ut för att hämta, är det lite läskigt men man är rätt stolt när man får tag i måsen och det måste man visa med snygga "gladöron". Apan påstår att jag ser livrädd ut, men att hon har noll koll på läget är ju ingen nyhet! Jag ser störthäftig ut!Sedan ska den bara upp den sista biten!Apan säger att jag har för dålig simteknik och vilja för att få göra eftersöksprov denna hösten. Hon säger att vi satsar på viltspåret och jag ska få gå i riktig simskola och träna ordentligt under vintern och våren och så får vi se nästa år istället. Jag tycker att jag kan riktigt bra men Apan säger att hon inte får gå ner i vattnet på ett prov och att jag måste simma självständigt en mycket lång sträcka och då är det bättre att vi vet att jag kan och vill och inte chansar. Hon har nog rätt i att vi måste träna mer men jag vette sjutton om jag någonsin kommer tycka det är roligt att simma.

Med vänliga svansviftningar

Grå