We had to say goodbye

PH Försvarsmaktens Epso
2009-06-13 - 2016-09-15 

Min idol finns inte mer. Till slut gav hans onda rygg upp och han tog sin favoritboll med sig och gick över regnbågsbron för att hänga tillsammans med Gammelgrå. 

Matte säger att där på andra sidan, sitter polishundarna och berättar krigshistorier och hon säger att i deras sällskap har Stridis inget att skämmas för. Hon säger att Stridis var en mycket duktig polishund som hittade många människor som var vilsna till både kropp och själ. Att han har spårat och gripit människor som gör andra människor ont. Matte säger att hon alltid kände sig trygg när Husse var på jobbet tillsammans med Stridis.

Jag vet bara att Stridis var min stora idol. Jag sprang honom i hasorna från dag ett och jag saknar den gamle grumpige gubben som kunde säga ifrån på skarpen om man retade honom för mycket. Nu är jag helt själv och det har tagit ett tag att vänja sig vid det.

Vila lugnt min grumpige vän, du är för alltid saknad..

/den där Bozco

Winners!

Det finns massor av utlottningar att delta i på Facebook. Apan är väldigt selektiv med vilka hon deltar i. Det ska vara för produkter hon tror på och företag som hon kan tänka sig att ställa sig bakom. Ett företag som hon följer på Facebook är Svenska Djurapoteket. Apan har köpt deras produkter tidigare och varit nöjd med dem bland annat deras blodpulver ochglucosamin. Alltså var det inte så svårt att delta i deras utlottning.

Vi hade turen att bli dragna i lotteriet! Apan fick välja en gratis årsförbrukning ur Svenska Djurapotekets produktsortiment. Idag var Apan på posten och hämtade vår vinst. En årsförbrukning av Athlet!

Vi fick hela åtta burkar!
Foto: Apan

Tanken var att vi skulle ta en fin bild till Svenska Djurapoteket och skicka som tack men jag hade inte så väldans lust att vara med för jag misstänkte att eftersom Apan hade valt Athlet så var tabletterna till Junioren och då kunde han ju sitta själv där på bilden. Apan förklarade att vi skulle dela på vinsten så då gick jag med på att vara med på bild.

Vi med vår fina vinst!
Foto: Apan

När bilder var tagna så fick vi vår första dos Athlet, innan Apan satte ut våra burkar bland de övriga fodergrejerna i grovköket. Blodpulvret har Apan gett som smakförstärkare till Junioren nu när han är en strulig tonåring och vägrade äta sitt tidigare foder. Nu har Apan hittat ett foder som har fungerat i hela tre säckar så nu är det mer tillskott för att hans muskler ska utvecklas fint. Energikakorna får Stridsvargen av när han är ute på långa sök efter försvunna människor, Junioren får för att "tjocka på sig" och så får både jag och Junioren när vi är med Apan på fältträning.

Burkarna uppe på hyllan tillsammans med andra produkter från Svenska Djurapoteket.

Vi tackar Svenska Djurapoteket för vår fina vinst!

Burkarna är av apporteringsbar storlek men innehållet var godare än burken.
Foto: Apan

Med tacksamma svansviftningar

Grå

A rockin' good way

Aporna tog träningsfreaksen med sig till skogen idag. Jag förstår inte poängen med att hänga i en mörk, blåsig och kall skog. Finns ju varm, gosig loppelåda och så är jag nöjd för jag lyckades plundra Juniorens matskål med maten som han inte ville äta upp. Apan var inte glad, hon är av grinig sort den där. Just nu är hon extra grinig.

I förrgår reste hon och Husseapan till Mordor, ja hon kallar staden för det ibland. De hade Junioren med sig och så höll jag och Stridsvargen ställningarna hemma. Apan körde Husseapans bil och de stod stilla för rött ljus. Då kommer det en annan apa i sin bil och bränner rakt in i Husseapans bil, bakifrån. Turligt nog hade Apan foten på bromsen och de for inte in i framförvarande bil. Turligt nog är Husseapans bil utrustad med dragkrok och den tog det värsta av smällen. Junioren låg tryggt i sin bur och är oskadd, Husseapan är oskadd.

Apan har gamla skador i rygg och nacke från en tidigare olycka och hon känner av sin rygg. Utöver ryggen, har hon fortfarande ont i sina lungor och i morse (håll i er nu), vaknade hon med rinnande nos så hon är supercharmig de lux - NOT! Det är rätt skönt att hon ska tillbaka till jobbet imorgon så kan vi andra, återhämta oss efter att ha haft henne hemma i nästan två veckor.

Idag kom de iväg ovanligt sent till skogen. Apan lade spår till Stridsvargen och Husseapan till Junioren. Denna gången valde de lite öppnare skog som inte är lika tokkontaminerad av vildsvin, rådjur och harar, till Juniorens spår. Husseapan fick dessutom ta med sig femtioelva spårsnitslar och markera vinkeln och sedan åt vilket håll det gick.

Apan gick ut spår där hon brukar lägga ut spår. Med lite vett och vilja, kan man variera samma spår, väldigt mycket. Jag snokade i Apans Runkeeper och jag tror att det är fjärde gången som hon går samma sträcka i samma område men med helt nya variationer och klurigheter. Denna gången gick hon rakt i flera rådjurs och vildsvinsstråk och korsade vägen ett par gånger (vägpassager är svåra för oss hundar, vi drar gärna rakt över) och sedan var det något stort som passerade henne i 190 knyck när hon vandrade runt i granskogen som utgör det avslutande området. Apan säger att hon inte hann se exakt var det var men hon tror att det var ett rådjur.

Stridsvargen och Husseapan tog sitt spår först. Detta för att Juniorens skulle ligga till sig så länge som möjligt. Medan de var borta, fick Junioren rasta av sig och träna lite lydnad för att komma ur sitt "jag vill också spåra, varför får han spåra först, livet är orättvist"-läge. Efter lite lockande och pockande så fick de till riktigt fina, korta förflyttningar i fotposition. Inte illa, en speedad Junior är liksom över allt och ingenstans, samtidigt!

När Husseapan och Stridsvargen var tillbaka, hade det skymt så mycket att det var becksvart när Apan och Junioren klev upp till sin spårstart. Gissa var Apans piffiga förvandla-natten-till-dag-pannlampa var? Just det, hemma! Turligt nog hade Husseapan en ficklampa och kunde hjälpa i rätt riktning.

Med längre tid för spåret att ligga till sig, väl uppmärkt spår och hjälp av mörkret så fick Apan och Junioren ner tempot avsevärt och Apan fick chans att läsa av Juniorens beteende i vinklarna. Apan kunde hjälpa honom genom att lägga sig på broms så att han fick en chans att inse att spåret svängde och inte ständigt tappa det och sedan irra runt som en nattfjäril runt en glödlampa tills han hittar det igen. Av alla vinklar som Husseapan hade skapat fick de till några riktigt fina arbeten i ett par vinklar. Junioren sökte dessutom av bra längs en lång passage parallellt med en djup bäckfåra och säkerställde att Husseapan inte hade lurats på något vis.

Även Apan hade bättrat på sig. Betydligt bättre linhantering om än att Husseapan fortsätter att hålla upp rött kort för Juniorens Hurttasele. Han tycker att den rörlighet som finns i infästningen mellan lina och sele, är värdelös för en hund som ringar så mycket i spåret. Husseapan är av åsikten att den rörligheten gör att Junioren trasslar in sig lättare om inte Apan är supersnabb och parerar. Apan lär ju inte bli snabbare så det är nog enklare att byta sele. Junioren har sagt att han vill ha en Julius K9-sele för det har hans idol Stridsvargen.

Väl hemma verkade det som om träningsfreaksen hade fått sitt för dagen och vi kunde övergå till de viktiga sakerna här i livet, middag!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

The show must go on...

Apan är sjuk, igen!

Hon har ont i lungorna och kan knappt röra sig utan att flåsa. Hon åkte till sticksaporna och de sade att hon inte hade lunginflammation och inte behövde mediciner. De sade att hennes kropp behövde vila och sedan har hon fått en remiss till någon särskild apa som ska utreda hennes lungor.

Problemet med en sjuk apa är att det inte händer så mycket. För egen del gör det inte så mycket. Jag har inga problem att ligga under en varm filt eller pyssla om min tigger.

Junioren däremot, inte lika tillfreds. Det blir väldigt stökigt i lyan med en Junior som inte har fått jobba av sig alla tassmyror.

Husseapan bestämde sig för att ta tag i det hela så det blev lugnt igen. Apan fick trassla in sig i en massa kläder och så följde hon och Junioren med Husseapan och Stridsvargen till spårskogen. Under tiden höll jag ställningarna hemma, tog hand om disken och skötte om några av Apans krukväxter...

Apan fick börja lägga ut ett spår till Stridsvargen och så gick Husseapan ut ett spår till henne och Junioren. Apan berättade att trots att hon lade spåret i lätt terräng höll hon på att hosta och flåsa hela vägen.

När hon kom tillbaka så fick hon ta ut en heltaggad Junior ur bilen. Det fick det bli lite ordning och reda- träning fram till spårstarten. Det är liksom inget fel på Juniorens spårintresse. Apan var mycket nöjd att han satt fint medan hon delade på.

Därefter brakade de iväg. Apan hade ju i sitt sjukliga tillstånd tagit gympadojor, typ världens sämsta dojor att spåra i när man är i skogen! Utöver det, inga handskar! Hon hade lämnat sin nya fina lina hemma för att den ska kortas och hon ville inte smutsa ner den innan hon hade gjort det. Hon hade tagit min gamla reflexlina som bränns när hon inte har handskar - klantapa!

Går säkert bra att ha den linan när jag spårar, jag har inte så bråttom. Apan har nu tre brända punkter i sina tassar. Resultatet av att surfa på skosulorna  bakom Junioren...

Husseapan hade lagt ett 800m långt spår med många vinklar i ett område som är nerlusat med rådjur, vildsvin och harar. Mycket riktigt hade det också sprungit rådjur framför Husseapan när han lade ut spåret. Rådjur är Juniorens favorit att jaga efter så det får ju räknas som en svår störning.

Junioren får väl fortfarande räknas som orutinerad när det gäller spår och traskar lätt över vinklar, han upptäcker snabbt att han har gjort det och jobbar sig snabbt tillbaka till spåret. Han hade hög fart i början men när vinklarna började dyka upp, drog han ner på farten och blev mer noggrann. 

Junioren snurrade runt där rådjuren hade varit men valde Husseapans spår och knatade vidare. Husseapan hade lagt Juniorens belöningstärning i slutet av spåret men som vanligt hade alldeles  för roligt med spåret för att vila sluta. Apan försökte distrahera honom med din en pipleksak men inte ens det hjälpte. Apan lyfte honom ur spåret, selade av och kopplade upp honom.

Eftersom Apan behövde återhämta efter spåret, tog Husseapan Junioren tillbaka till bilen. Junioren spårade hela återgången/ Husseapans väg tillbaka till bilen i koppel och halsband medan Apan gick och drog benen efter sig bakom dem.

Väl tillbaka var det Stridsvargens tur. Han och Husseapan iväg i deras spår. Apan stannade vid bilen och nöjde sig med att ta tiden på hur länge de var borta 12,5 minuter.

Apan hade varit lite busig, hon hade lagt en gammal rabattkupong i spåret under en raksträcka i öppen terräng. Det är lätt att man som hund sätter upp farten när det går lätt och då missar utlagda föremål. Man får anstränga sig hårdare om man ska lura Stridsvargen! Han hade tvärnitat och lagt sig ner och markerat kupongen!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

Today is a good day!

Apan hjälpte Husseapan och Stridis att träna transporter idag också. Blev riktigt bra!

När de var klara, drog jag, Junioren och Apan norrut till Juniorens kennelföräldrar för lite fältträning i det fina vädret. Junioren fick första släppet tillsammans med Puma. De där två formel 1-galningarna är en bra matchning.

Junioren verkar ha fattat grejen med fält och när hans kennelpappa hade styrt upp Apan så började det hända saker ute på fältet. Junioren började jobba självständigt istället för att följa Puma. Han börjad genomföra slag med bra vidd och fart. Apan var supernöjd. Hon var tom så nöjd att hon förlät Junioren för två drag i en purfärsk rådjurslöpa.

Efter deras släpp, var det min tur att gå släpp med fina fina Doris aka Juniorens mamma. Jag inledde med att få fart på två feta fasantuppar. Efter det var jag så nöjd med mig själv att jag sprang i stora slag med bra tempo. Jag älskar att driva med Apan! Jag fick massor av frolicar av henne när släppet var över.

När vi var klara var det Sixtens tur att lära sin dotter Irma hur saker och ting ska gå till. Apan referera till Sixten, Irma och Junioren som Kioskmongo-trojkan. De är så lika varandra i sätter, lika knasiga men samtidigt oförargligt lyckliga i sin egen galenskap. Juniorens kennelpappa var inte helt nöjd men inte missnöjd heller.

Efter en fika och omlokalisering från betfält till stubbåker, fick Puma och Junioren ett sista släpp och Apan var helnöjd med Juniorens revieringsarbete. Hon fick lite goda råd från Juniorens kennelpappa och det verkar som om pusselbitarna har fallit på plats i hennes hjärna. 

Fältet låg i närheten av ett järnvägsspår så set blev några ofrivilliga pauser när man hörde varningssignalerna för att bommarna fälldes vid järnvägskorsningen.

Apan var mycket nöjd med att Junioren kom fint på inkallning, stod lugnt och fint när tågen passerade och sedan återupptog arbetet utan problem. Det var en mycket trött Junior som nådde slutet av fältet.

Efter det började det mörkna och vi reste söderut igen. Junioren knoppade in vid Apans ena fot.

Efter mycket knölande fattade Aporna att min bädd inte var fluffad. Till slut fattade Apan och jag kunde krypa ner i min loppelåda.

Med vänliga fältjagande svansviftningar 

Grå

Everyday...

Varje morgon nu på semestern, har jag klivit upp, släppt ut hundarna en snabb vända och sedan gett dem frukost. Sedan har hela gänget krupit ner igen.

Efterhand som semestern har fortskridit, har löftet om höst, börjat smyga sig in. Det finns ett sting av den där kalla klara luften som infinner sig på klara soliga höstmornar. Det är rejält blött i gräset på mornarna nu. Sommarens lätta dagg på väg att ersättas med höstens tunga.

Jag ser varje morgon hur hundarna tar in förändringen. Visst det är den sedvanliga brådskan att komma ut, lyfta på benet och komma in till väntande frukostskål. Där är också något annat.

Gammelgrå är alltid först tillbaka in. Han har scannat av tomten på fasaner och kaniner och förgrymmats av de två andras oförmåga att smyga ut i trädgården. Han sträcker försiktigt upp en tass i taget och beger sig med hög förväntan på maten, in i grovköket.

Nummer två att komma tillbaka, är Stridsvargen. Det tar lite tid för honom, första prioritet är inte att lyfta benet. Det viktigaste av allt, är att hitta den gröna bollen och dra minst ett varv i trädgårdenmed den i munnen. Alla måste ju se bollen och veta att den är hans. Sedan måste man hitta en lämplig buske och när det väl är gjort, ondgöra sig högt över tasstorkning. Muttrandes över oförrätten beger han sig in i grovköket.

Sedan återstår Junioren. Jag kan inte låta bli att skaka på huvudet och le på samma gång. Han har så bråttom ut att han missar svängen och måste springa under utemöblerna, varje gång! Han springer med Stridsvargen i hans galna bollrace och sedan är jag i regel av med honom en stund. När jag torkat de andra två, brukar jag försöka lokalisera honom.

I regel dyker han magiskt upp i närheten av äppelträdet. Han står i sin sedvanliga udda hästpose med bakbenen långt bakom sig, magen sänkt mot marken och kissar. Klar, sätter han högsta fart mot dörren.

Det är nu jag aldrig upphör att förvånas över hans energi, livsglädje och förmåga att komma in skitig! Gammelgrå har på sin höjd smuts på undersidan av tassarna. Stridsvargens pälsiga tassar är alltid blöta och han kan ha lite dagg/regndroppar på ryggen från att ha sökt sig in under en buske men Junioren...

Hela hunden är genomblöt från topp till tå. Sand och jord har han från tassarna upp till öronen. Han har vinbärsfläckar på benen och hans andedräkt luktar av äpplen som han har hunnit tugga i sig och han är så lycklig när han ivrigt slänger upp tass efter tass för mig att torka.

Varje morgon suckar jag. Varje morgon ler jag. Varje morgon förundras jag över våra hundars olika personligheter. Varje morgon blir jag varm inombords av att se Juniorens lycka. Varje morgon tittar jag på Junioren och tänker jag på en av mina favoritbarnböcker om den stökiga afghanhunden Trasselsudd (What-A-Mess). Varje morgon somnar jag om med tanken "det blir nog en bra hund av den också så småningom".

Matte

Moving on up!

Idag kämpade Junioren och jag vidare med släpspåret. Denna gången kom jag ihåg att öppna hela verktygslådan och det gav resultat!

Började med lite uppvärmning ute på ett stubbfält. Dels fick den grå rallyråttan springa av sig och vi körde ett par hämtningar av en vanlig dummie. Blev lite  paus medan jag figgade till Husse och Stridsvargen.

Vi hittade en bra timmerväg mellan granarna. Husse tog en kaninskinnsklädd dummie och sprang in en bit på vägen och stod kvar, beredd att sno åt sig dummien om det var det sedvanliga tramset med gripandet. Jag släppte på Junioren och han drog efter Husse och dummien, snabbare än en avlöning. Förutom att han sladdade och gled i barren på marken, fick han snabbt tag i dummien och satte bra fart in. Viljan att springa in, resulterade i lite slarvigt grepp och enstaka tapp med omgrepp. Strunt samma när en aldrig skådad energi att springa in med dummien visade sig. Dock visade skicket och påföljande skick, en vilja att äga dummien om jag inte var på honom. Hur kul blir det att springa till en Apa som står och gormar? 

Paus och Husse tränade räddningssök med Stridsvargen.
Matte är i sedvanlig ordning figurant = försvunnen i skogen. Fördelen med att sitta i skogen, se ut som en jäkla urcellen Ellen och vänta på att bli hittad, är att man hinner rota i sin mentala verktygslåda! Det är även förbaskat roligt att se Stridis "in action" och veta att man bidrar till att han kan göra ett bra jobb på jobbet!

Ny timmerväg och denna gången stack Husse till skogs med en vanlig slät dummie som dumpades 20-30m in. Återigen drog Junioren som en avlöning och hämtade dummien och avvek 5m ifrån mig. För att citera Husse: "Där har du svart på vitt att han skiter i avlämningen!"

Nytt skick och denna gången blåste jag inkallningssignal och backade först in bakom några stora ormbunkar. När Junior kom emot mig, gick jag honom till mötes med handflatan öppen ut åt sidan. Junioren hann knappt bromsa i sin vilja att dunka dummien in i handen.

Ytterligare något skick och ett avslutande skick med en kaninskinnsdummie. Samtliga skick i full fart ut, snabbt gripande, när Junioren vände upp mot mig - inkallningssignal, full fart in, kort tillmötesgående och dummiesarna till handen!

Får man lov att dansa riverdance av lycka när ens hund levererar? Det enda smolket, Matte hade bara tråkigt belöningsgodis. Balla bollen låg kvar i bilen, tur att Husse räddade oss! Brandslang att kampa i var väldigt uppskattat!

/ Matte, grymt nöjd med dagens träning!

Sending out an S.O.S

Aporna ha ebola! Jag tror det i vart fall. De febrar och är igentjockade i sina halsar och det är rysligt synd om dem. Jag och Junioren försökte pyssla om Apan så gott det bara gick. Jag lade mitt huvud på hennes mage och Junioren försökte med massor av pussar på Apans feberröda kinder och sedan sade han att man skulle värma där det gör ont så han lade sitt huvud över Apans hals. Som om hon inte hade svårt nog att andas innan dess. Apan tackade för insatsen men sade att hon hellre mådde uschligt i ensamhet så vi intog bädden nedanför hennes sänghalva.

Som om det inte var nog med elände så tog en sjuk Husseapa , ner Stridsvargen till stranden för att han skulle få bränna av sig den värsta överskottsenergin. När de kom tillbaka hem och Stridsvargen skulle torkas, upptäckte Husseapan något varit kletigt på Stridis. Det såg ut som en av hans främre bröstvårtor var helt söndertrasad och snett ovanför var det hårt och konstigt.

Nu bör man veta att Stridsvargen har förkärlek för att kasta sig och glida som en säl, efter sin boll. Aporna som är väl medvetna om det, misstänkte att han hade fått ett sticksår från något eller att det tom fanns en bit av en pinne eller dylikt kvar där under huden. Det blev djursjukhuset akut.

Apan säger att hon avskyr djursjukhuset så sent på kvällen. Hon säger att det bara är olycka och misär. Hon hade rätt även denna gången. De hade inte varit där många minuter innan där kom ett par ut som var jätteledsna och strax efter de hade gått gick en veterinärassistent förbi i korridoren med ett litet livlöst knytte och det var ju inte svårt att förstå att de hade fått säga ett sista farväl till en älskad familjemedlem.

Stridis fick komma in i ett undersökningsrum och Stickstanten upplyste om att de hade en hund med magomvridning på väg in och det fanns en risk att hon fick lämna rummet och ta hand om den, utan att vara klar med Stridis. Hon petade, klämde och kände. Stridis är lite av en primadonna, det är ett jäkla oväsen till en början men sedan tillåter han allt så även denna gången. Stickstanten sade med ett leende, att det var ett jäkla oväsen med schäfrar i allmänhet och polisschäfrar i synnerhet.

Stickstanten trodde inte att där fanns en pinne eller att det var ett sticksår. Hon trodde att det var en kraftigt inflammerad bröstvårta, med tillhörande inflammerad bröstkörtel. Hon sade att det kanske även kunde vara en juvertumör. Tydligen kan även hanhundar får det om än att det inte är jättevanligt. Stridis är satt på en veckas Rimadyl i hopp om att eventuell inflammation packar sin kappsäck och drar. Är det fortfarande kvar, får Stridis och Husseapan dra upp till polisen egna Stickstant och se vad hon kan komma fram till. Apan tvättar dagligen såret och Stridis har fått en statlig pyjamas (en av Husseapans jobbtröjor) för att han inte ska komma åt och slicka eller krafsa medan det läker.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Jubilee

Igår hade vi ett tre-års jubileum!

Igår var det exakt tre år sedan jag och Aporna, åkte till polisens träningsgård i Revinge och hämtade en mager, tovig och illaluktande Stridstysk!

Aporna konstaterade att trots Stridis något antisociala läggning så har Husseapan haft tur och Stridis, ännu mer tur.

Det är få koppelankare förunnat att få en första hund som håller hela vägen. Det är många hundar som slås ut redan under grundutbildningen i Karlsborg. De pallar helt enkelt inte trycket, eller så upptäcker man svagheter. 

I vissa fall går svagheterna att stärka med arbete och i andra fall inte. Ytterligare hundar gallras bort på vägen mot sin första uppkörning och ibland gallras godkända hundar bort för att de orkar till den lägre tjänstenivån men inte den högre. 

Hundar som drabbas av stress och allehanda sjukdomar och skador, försvinner ur den högre tjänstbarhetsnivån.

Stridstysken har stått pall hela vägen. Rehabträning har stärkt honom så mycket att han kan arbeta vidare, spondylos till trots.

Det visar på vilken kämpe Stridis är och vilket team, han och Husseapan är som jobbar så hårt tillsammans för att det ska bli bra!

"Don efter person" var det en polischef som sade efter att ha frågat Husseapan om hans nyanlända hund för tre år sedan och fått svaret "Mager, ovårdad och grumpig". Numera är det välmusklad, välvårdad och lite mindre men fortfarande, grumpig!

Nu kör vi ett år till min grumpiga vän. Flocken i The Seaside Shack, är inte komplett om du inte är här. 

Med firande svansviftningar 

Grå

The heat is on!

Yep, äntligen försvinner den päckliga snön, den är iofs ett trevligt födointag men på det stora hela är det bättre med sol och värme, det är så gött att ligga och sova på rygg i solen.

Han försöker och försöker men varför ska Junioren prompt ge sig på berg när det finns småsten?!
Foto: Apan

Apan och Junioren har börjat i en träningsgrupp för tävlingslydnad. Det är ett gäng glada apor (nå nästan alla är glada) som ligger i samma tävlingsklass allihop och de ska träffas en dag i veckan och upplägget ser bra ut vad Junioren har berättat. Apan ser fram emot mycket störningsträning så att hon och Junioren är väl förberedda när de kommer ut på tävlingsbanorna.

Junioren
Foto: Apan

Stridsvargen har varit på återbesök hos polisens egen sticksapa och hon var lyrisk över hans framsteg. En liten släpning på vänster baktass men mycket stabilare i hela kroppen och mycket bättre rörelseschema så han ska fortsätta simma, stretcha och jobba på pilatesbollen. Apan har gjort en jätteröjning i lyans gästrum så nu kan vi träna där istället för i hallen.

Glad Stridsvarg med ovanligt ren trädgårdsboll
Foto:Apan

Själv har jag och Apan jobbat på med vår rallylydnad och vi ska försöka knipa det där sista godkända resultatet i nybörjarklass så att jag får min titel. När det är gjort hoppas vi att det är så varmt och torrt ute att vi kan köra igång med viltspårsträningen igen. Jag tror jag drar med mig Junioren, spår som spår, han kan lika bra dra det plåstret och ha det avklarat om Apan nu tillåter. Junioren har ett rätt späckat program som det är.

Gillar mitt snygg-täcke!
Foto: Apan

Med töande svansviftningar
Grå

Smooth ride

Idag är vi på kollo hos världens bästa tvåbenings-farmor. Hos farmor kan man springa i hennes gigantiska trädgård, komma undan med att tigga till sig snacks. Det räcker dessutom med att titta på ytterdörren så släpper hon ut en. Man blir bortskämd när hos farmor!

Stridis och Junioren passade på att träna. De är inte kloka! Åka och träna när man är hos farmor!?! De åkte bort till en gammal nerlagd skjutbana.

Junioren fick börja. Han och Apan ställde sig på en av distansvallarna och Husseapan ställde sig en bit bort och avfyrade skott med apportkastaren. På de första två skotten, reste sig Junioren från sittande till stående men förblev i övrigt stilla. Apan belönade med kamp i fleecerep och Junioren tyckte att det var en bra lek.

Junioren fick sätta sig ner intill Apan igen och så fick Husseapan klartecken och sköt två skott till. Denna gången satt Junioren helt still och fick mer bus med fleecerepet som belöning. Nytt klartecken och två nya skott. Denna gången satt Junioren helt still och inget koppel hade han heller.

Efter det blev det paus för Junioren och Apan fick gömma sig i skogen och det blev Stridis uppgift att hitta henne. I tre korta slag fick han träna räddningssök för första gången sedan sin uppkörning. Han hittade Apan varje gång!

Paus för Stridsvargen och Junioren fick återigen sätta sig uppe på vallen. Denna gången sköt Husseapan iväg två dummies. Junioren satt still, trots att han ville iväg och undersöka vad det var som hade flugit. Apan tog av honom kopplet och skickade iväg honom. Junioren rusade ut och tog en dummie men glömde bort vad man skulle göra sedan. Resultatet - en väldigt smutsig dummie!

Dummie efter att ha släpats genom lera av lycklig Junior
Foto: Apan

Tillbaka på vallen skickade Husseapan iväg kaninskinnsdummyn. Junioren satt, Apan kopplade loss och skickade. Junioren som tidigare har spottat ut dummiesar med päls på, apporterade in den som om han aldrig gjort något annat.

Apportkastardummie, klädd i kaninskinn
Foto: Apan

En sista vända upp på vallen och denna gången hade apan kopplat loss men höll ett lätt finger på kedjan. Iväg flög apporten och på Apans kommando, drog Junioren iväg och hämtade in apporten med bra hastighet! Massor av beröm och kampbus i tygräven!

Räddningssök för Stridis. På andra skicket gick det upp en hare rakt framför nosen på Stridis. Efter några tusendelars funderande, valde Stridis att återvända till Husseapan och be om ett nytt skick. Efter avslutande skick, gav sig träningsnarkomanerna och kom hem till farmor för ompyssling. Apan hade nöjet att materielvårda.

Rengjord apportkastare. Alla som har gjort värnplikten förstår vad Apan menar med 1 linnelapp endast.
Foto: Apan 

Jag som hade varit hemma hos farmor hela tiden, ansåg att jag hade vinstlotten! Man får så mycket snask av farmor.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Under the water.

Rehabträning för Stridis idag. Han fick jobba ordentligt i poolen.

Foto: Apan

Ett rejält uppvärmningspass i lugnt tempo. Därefter startade aporna jetströmmen och då fick vargen börja ta i.

Stridsvargen arbetar mot vattenströmmen
Foto: Apan

Slutligen fick han köra ett sista pass utan flytväst.

Stridsvargen utan flytväst
Foto: Apan

Det var en trött Stridis som pausade på rampen.

Paus på rampen.
Foto: Apan

Efter simningen så är det som alltid obligatorisk tid på vibrationsplattan.

Glad Stridsvarg trycker ner rumpan med bestämdhet på vibbplattan.
Foto:Apan
 

Idag var det dessutom premiär för Junioren. Han hade lite svårt för att komma i poolen och tyckte att gå balansgång på poolkanten var en bättre idé. Lagom till att han hade blötlagt hon fröken ooändligt tålamod och superpedagogen, kan det ha hänt att Junioren råkade få en knuff och drattade i poolen. 

Junioren i typisk unghundsstil. Hög front och väldigt mycket plaskande på ytan med framtassarna.
Foto: Apan

Det kan också hända att Junioren valde att ge igen rätt omgående - Ha!

Junioren använder kanten för att stänka ner Apan.
Foto: Husseapan

Korta pass och täta pauser på igångsrampen fick det bli såhär första gången i poolen.

Paus på rampen.
Foto: Husseapan

Han var duktig och simmade på riktigt fint den lilla räkan.

Efter en stund infann sig en lugnare simteknik
Foto: Husseapan

Även Junioren fick sitta på vibben. Eller sitta och sitta, det tog på den lilla tångräkan att simma, en stund låg han nästan och sov.

Vilar på vibben.
Foto: Apan

Med torra svansviftningar från åskådarplats

Grå