Gentlemen to the left because the ladies are always right

Idag har jag och Matte arbetat med vår högerhandling. Matte säger att vi måste får till den för till våren ska vi ut och segla, hela vägen upp till mästarklass och då måste man ha en grym högerhandling.

Vi har fortfarande lite experimentverkstad på högerhandlingen och provar oss fram men idag provade vi att lägga in lite mer rörelser utöver att gå rakt fram. Jag tycker att det är ursvårt och Matte säger att min position svajar värre än en urskog i storm. Ska hon säja, hon svajar rätt bra hon med och nu när vi har börjat filma vår träning så finns det filmbevis - så det så!

Matte säger att vi kommer få till det riktigt snyggt men att vi måste träna flitigt och sedan är det nog hög tid att söka lite hjälp från de som kan bättre än vi. Fram till nu så har Matte kört någon form av gerillaträning när det gäller rallyn. Om man bortser från träningsgruppen som vi hakade på i vintras för att kunna träna inomhus, har vi inte hängt med någon när det gäller rallyträningen. Grå sade alltid att det märktes och att det var som att släppa loss två lantisar i en balsal när vi gick in på banan. Han hade nog en poäng, vi är lite oslipade och kantiga och det syns på våra poäng. Det är ju ingen risk att vi hamnar ovanför 90-sträcket just nu...

Jag misstänker att Matte har en plan för hur det hela ska lösas. Hon har ganska ofta planer som hon inte delger mig. Det hade varit väldigt kul att nå mästarklass, jag hade haft en mycket stolt Matte med mig hem om vi gjorde det...

Over & out

/den där Bozco

Stay

Vi stannar kvar där vi är! Det är ett för stort och tidsödande projekt att flytta. Jag har helt enkelt för mycket att göra i verkliga livet för att hinna skapa stordåd på datorn.

2016 är här och vi blickar framåt!

Bozco och jag har haft ett djupt samtal om vad vi ska göra i år och det ser ut enligt följande:

Vi ska försöka diska av viltspårschampionatet. Jag vet, jag säger det varenda år och får aldrig tummen ur. Det är för att det är förbaskat ont om spårmarker där vi bor och det är förbaskat knöligt och omständligt att träna. Nu har jag dock bestämt att det får vara slut på ursäkterna och det ska göras!

Vi ska träna eftersöksgrenar och fält med målet att kunna starta på höstens prov.

Vi ska vara uppflyttade till avancerad klass i Rallylydnaden och vem vet, får vi rätt på högerhandlingen så kan vi kanske tom klättra upp till mästarklass.

Vi ska jobba vidare med tävlingslydnaden och när jag känner att mitt självförtroende och tillit är så stark som den behöver vara, kommer vi att tävla.

Så där har ni vårt 2016, vi kommer naturligtvis göra mycket mycket mer men det är sådant som vi bara gör och som hjälper till att nå de fyra stora målen.

2016 - nu kör vi!
2016 - du är vårt år!
2016 ska rocka!!!

/Matte

Stoppa pressarna!

Grabbarna grå har tävlat rallylydnad på hemmaplan, en dubbeltävling. I Apans drömscenario kom hon hem med två hundar med RldN-titlar. Det är tur att hon har oss som plockar ner henne på jorden...

I första klassen hade jag startnummer 5 och Apan kom och hämtade mig strax efter klassen hade börjat. Jag hann precis lyfta på ett bakben och stretcha lite och sedan var det vår tur. Jag och Apan tyckte att vi rockade banan, domaren höll inte med - 62 poäng. 8 poäng från godkänt resultat och jag behövde ju ett godkänt resultat till för att få min titel. Dock sätter den domaren stjärnor i kanten för särskilt väl genomförda moment och vi fick ju några med oss!

Junioren hade startnummer 27. Det föll ihop redan innan det hade startat. Apan sade att det var hennes fel alltihop. Hon är så van vid att Junioren låser sin fokus på andra hundar och att det tar tid att låsa upp honom. Hon tog därför ut honom ganska omgående efter min runda. 

Juniorens engagemang och fokus slocknade ganska lagom till att det var dags att gå in på banan och dessutom hittade han intressanta fläckar som inte funnits där tidigare. Inte blev det bättre av att Apan lyckades diska dem! Hon svängde höger som det stod på skylten, alldeles för långt ifrån den - KlantApan!

Paus och då kom domaren som hade dömt och sade till Apan att hon tyckte att allt såg så väldigt mycket bättre ut än tidigare tävling som hon hade dömt oss på och att dagens protokoll tyvärr inte beskrev det. Hon påtalade att det var så lite som allt hängde på nu och att det bara var att ladda om.

Ladda om gjorde vi! Apan körde samma strategi för min del. Jag hade nu startnummer 4 och fick nästan ingen tid alls på mig, dock körde vi fler moment utanför banan medan vi väntade. Jag tycker faktiskt att man inte borde få några poängavdrag alls, om man gör momenten perfekt på uppvärmningen!

Vi fick startsignal och jag hittade en intressant fläck vid startskylten och den följde jag hela vägen till skylt nr 9. Då insåg jag att det gick en apa och stampade irriterat intill mig. Insåg också att hon var nära att spränga hela säkringsboxen - ups! Jag riktade all fokus mot Apan och försökte göra så bra jag bara kunde på de kvarvarande momenten. Jag rockade järnet och lade till lite extra swag i stegen, flirtade med både Apan och domaren. Apan suckade när vi kom ut och frågade varför i hela friden jag inte hade gjort som jag gjorde på slutet, redan från början. Apans klubbkompisar hojtade att det hade sett grymt bra ut på slutet men Apan var ett neggo och sade att det inte räckte till godkänt nu heller.

Vi gick tillbaka till bilen och jag fick hoppa in i den sköna värmen. Apan stod därefter och inväntade rätt läge att ta ut Junioren som hade startnummer 21. Hon gick och hämtade 5 ekipage innan och sedan varvade de rastning med uppvärmning. Därefter var det dags att starta och Apan valde att köra banan i Heidi-style dvs inget fluffande, bara bestämt och tydligt med lågt mjukt beröm för att förhindra att Junioren glädjeexploderade. 

Vet ni, Junioren klistrade sig mot Apans ben och följde henne som om han satt fast i benet. Apan försökte få honom lite mer ifrån sig, när Junioren klänger på henne på det viset så slutar det i regel me att han blir överexalterad och biter i hennes tröj-/jackärm. Han bara knatade på och Apan var supernöjd när de var över banmarkeringarna och hon i sann Heidi-anda, kunde köra full fest.

På väg upp till bilen, ropade klubbkompisar grattis till Apan och hon undrade till vad. Kompisarna hade varit inne och kollat resultat på SBK-tävling och hoppsan, jag hade minsann inte fått underkänt som en viss neggo-apa påstått! Jag hade hela 85 poäng och ett nytt personbästa! Apan var tvungen att kolla själv för hon trodde inte på vad hon hörde.

Jodå, 85 poäng! Det var mitt 3:e godkända resultat och därmed fick jag min titel, RldN och är uppflyttad! Apan har lovat att jag ska få slippa tävlingar på gröna mattan, bara jag tog min titel. Hon har sagt att hon håller vad hon har lovat. Sedan grät Apan massor av glädjetårar.

En stund senare, trillade Juniorens resultat in och då var det nog flera med mig som trodde att Apan skulle dåna - 92 poäng hade det lilla krillet med sig ut från banan!!! Mer glädjetårar från Apan och massor av pussar och klappar på oss! Det är för övrigt Juniorens andra godkända resultat. Ett till och han har sin titel. Känner jag Apan rätt finns det planer för fler rallytitlar för Juniorens del.

Prisutdelningen kom även den med överraskningar. Domaren tilldelade mig och Apan, "domarens pris". Hans motivering var: "föraren startade med en hund som var på en helt annan planet och var så fram till moment 9, då hände något märkligt, rent plötsligt fanns det en kontakt och momenten bara fungerade, helt fantastiskt."

Mina 85 poäng räckte till en 15:onde plats av 25 startande hundar. Jag fick rosett för godkänt resultat, uppflyttningsrosett, snask och från det digra prisbordet, valde Apan en bra ståltermos som vi kan ha med oss till skogen.

Juniorens 92 poäng, räckte till en 9:onde plats. Han fick rosett för godkänt resultat, snask och Apan valde ett orange halsband i reflex från norska Non-Stop och tänkte att Junioren kan ha det när han springer på fälten.

Godkända resultat brukar resultera i cheeseburgare från restaurang Gyllende Måsen. Nu hade vi dessutom en titel att fira så Apan uppgraderade till min ultimata favorit - Sushi!!!

Efter sushin, blev det till att knapra på vinstben!

Vi tackar Trelleborgs Brukshundsklubb för en väl genomförd tävling, på en välskött anläggning med supertrevliga funktionärer och ett mycket generöst prisbord!

Med titelhållande svansviftningar 

Grå

Circustime!

Jag och Apan var på Sydskånska Kennelklubbens Internationella Utställning i Malmö helgen som gick. Junioren var inte anmäld för Apan tycker att det är onödigt att ställa honom eftersom han är så mager och inte har fått sin fulla muskelmassa än. Han fick vänta i bilen och Apan lovade honom lydnadsträning när vi var färdiga.

Jag vet inte varför det är så svårt att få parkeringen att fungera på detta evenemanget. Det fanns en som viftade lite halvhjärtat in på en parkeringsplats och sedan fick man själv leta sig ner. Ingen som vinkade och det sprang folk överallt och letade efter de som sålde parkeringsbiljetterna för evenemanget och eftersom de inte syntes till någonstans, fick Apan vackert betala i parkeringsautomaten och det blev avsevärt mycket dyrare.

Foto: Madeleine Laurila

När vi kom in i hallen, sade Apan att nu fick det vara nog med att betala för dåligt organiserade utställningar till SSKK. Det har aldrig varit så packat som det var i utställningshallen, mattorna var supersmala, varmt och klibbigt och det var många hundar av större modell som hamnade utanför de smala mattorna och halkade när vi sprang.

Foto: Madeleine Laurila

Eftersom SSKK fortfarande praktiserar det otroligt gammeldags systemet med rastrutor så kan man inte försvinna ut ur kaoset. Rastrutan var liten och det flöt av urin precis överallt. Det fanns lite murgröneplantering som man kunde låta sin hund gå i men i övrigt inget. Apan sade att hon i fortsättningen struntar i att detta är den närmsta utställningen, nog är nog!

Vi hade en domare från ett av våra närmsta grannländer. Apan har kollat upp nu i efterhand och tydligen har rasklubben i domarens hemland, slutat använda sig av vederbörande, eftersom det tar en evig tid och bedömningarna ofta är helt uppåt väggarna.

Foto: Madeleine Laurila

Apan försöker tänka positivt om alla men när hon på tre olika språk, förklarat att jag är 7 år gammal och domaren envisades med att säga att jag var 2 år, började Apan inse att båten för att vi skulle ha en chans att slå vår yngre konkurrent i Öppen klass, nog hade seglat utan vår närvaro.

Apan fick rätt i sitt antagande. Vi fick ett slätt excellent och andraplacering utan CK i Öppen klass. När Apan hade hämtat ut kritiken, lackade hon ur. "2-årig bra maskulin hane, korrekt huvud, uttryck och bett. Passande lång hals. Ganska bra framparti. Bra överlinje, korrekt längd och djup på kroppen. Välvinklad bak, bra svans. Bra rörelser men är inte helt parallell i fronten. Kunde vara mer rund i sin bröstkorg och ha ett större förbröst."

Foto: Madeleine Laurila

HALLÅ!! Vill människan att jag ska se ut som Grodan Boll??? Apan packade ihop våra prylar, plockade upp mina rosetter på vägen ut och sedan kryssade vi mellan rännilarna av hundkiss bort till bilen och Junioren.

Foto: Apan

Apan höll löftet till Junioren. Vi satte kurs på SBK Malmö och Apan och Junioren tog planen i besittning, visade det sig att de var långt ifrån ensamma. Där var en brukslydnadsträning, några som tränade lydnad och en som tränade agility. Ganska mycket störning för en Junior.

Brukslydnadsträning i bakgrunden och fågel med korvknyckartalang i förgrunden.
Foto: Apan

De började med kontaktövning och till slut tog Junioren lite ansvar för sin träning, sökte kontakt och då kunde de gå över i ett fritt följ där de bitvis hade väldigt fin kontakt. Tyvärr stördes det av att en envis fågel bröt sig in i träningsväskan och snodde Juniorens korvpåse. Det var lite för bra störning även för en fågelhund.

Junioren med stalkerfågel som höll sig nära (och överlevde) i hopp om korvbitar.
Foto: Apan

Träning på ställande och läggande samt lite apportering fick bli en bra avslutning på träningen och efter det hade Apan en mycket nöjd Junior att lasta in i bilen.

Efter en lång dag, var det väldigt skönt att snurra ihop sig och sova.

Min loppelåda är under reparation - tack så mycket Junioren...
Foto: Apan

Med bra svansviftningar
Grå
¨

Winners!

Det finns massor av utlottningar att delta i på Facebook. Apan är väldigt selektiv med vilka hon deltar i. Det ska vara för produkter hon tror på och företag som hon kan tänka sig att ställa sig bakom. Ett företag som hon följer på Facebook är Svenska Djurapoteket. Apan har köpt deras produkter tidigare och varit nöjd med dem bland annat deras blodpulver ochglucosamin. Alltså var det inte så svårt att delta i deras utlottning.

Vi hade turen att bli dragna i lotteriet! Apan fick välja en gratis årsförbrukning ur Svenska Djurapotekets produktsortiment. Idag var Apan på posten och hämtade vår vinst. En årsförbrukning av Athlet!

Vi fick hela åtta burkar!
Foto: Apan

Tanken var att vi skulle ta en fin bild till Svenska Djurapoteket och skicka som tack men jag hade inte så väldans lust att vara med för jag misstänkte att eftersom Apan hade valt Athlet så var tabletterna till Junioren och då kunde han ju sitta själv där på bilden. Apan förklarade att vi skulle dela på vinsten så då gick jag med på att vara med på bild.

Vi med vår fina vinst!
Foto: Apan

När bilder var tagna så fick vi vår första dos Athlet, innan Apan satte ut våra burkar bland de övriga fodergrejerna i grovköket. Blodpulvret har Apan gett som smakförstärkare till Junioren nu när han är en strulig tonåring och vägrade äta sitt tidigare foder. Nu har Apan hittat ett foder som har fungerat i hela tre säckar så nu är det mer tillskott för att hans muskler ska utvecklas fint. Energikakorna får Stridsvargen av när han är ute på långa sök efter försvunna människor, Junioren får för att "tjocka på sig" och så får både jag och Junioren när vi är med Apan på fältträning.

Burkarna uppe på hyllan tillsammans med andra produkter från Svenska Djurapoteket.

Vi tackar Svenska Djurapoteket för vår fina vinst!

Burkarna är av apporteringsbar storlek men innehållet var godare än burken.
Foto: Apan

Med tacksamma svansviftningar

Grå

It's a small world after all!

Jag följer precis som många andra, diverse FB-grupper. Ett par är grupper där man kan köpa och sälja begagnade hundsaker. Jag har genom åren samlat på mig både det ena och det andra och gick med intentionen att rensa på hyllorna i garaget. Precis som det sägs "The road to hell is paved with good intentions" så stannade det vid att jag gick med och sedan kom sjuttioelva saker emellan.

Härom dagen blippade det dock upp en förfrågan om någon hade en VGW-sele till salu i storlek L och tom i min förvirrade hjärna, lyckades plinga till att var det inte just en sådan jag härom månaden hade försökt trycka in en av de grå i och muttrat något ointelligent om att vad var det för omständlig hundras som prompt måste ha så djupa bröstkorgar, revben och växa så mycket....

Innan jag hann tänka färdigt, hade någon svarat att den var ägare till en stycken röd och kunde tänka sig sälja för 300:-. Gjorde en snabbgoogling och konstaterade att nya låg de runt 500:-. Kunde inte tänka mig att jag hade gett så mycket och började fundera men drog mig sedan till minnes att de nog egentligen hade kostat så mycket men att jag nog hade haft en rabattcheck när jag köpte dem. 300:- kändes dock mer än rimligt för något som bara låg ute i garaget och samlade damm till ingen nytta. Skrev att jag hade en blå och det visade sig vara föredragen färg av annonsören.

Härom veckan såg jag Djurräddarna på TV. Djurambulansens personal pratade jag ofta med i tidigare yrkesutförande och det är roligt att få ansikten på personer som man tidigare var du och tjena med men bara hade en röst att relatera till. Det blev extra intressant när de omhändertog en hund i hemstaden och man dessutom via sambon fick lite extra info om händelsen.

Idag visade det sig att hunden som skulle ha selen jag sålde, var den omhändertagna hunden från hemstaden som idag har nya ägare som månar om honom, tränar lugnt och långsamt och bara försöker ge hunden ett så bra liv som möjligt. Koppelpromenader var dock ett stort problem och de kände att de inte nådde fram.

Jag vet många som fördömer VGW-selarna men jag ser de som ett ypperligt träningsredskap, speciellt med stora och starka hundar. Man ska vara försiktig med att fördöma metoder och redskap. Det som fungerar för en, fungerar nödvändigtvis inte för en annan. Jag brukar tyst tänka för mig själv att de som skriker högst om att VGW-selar borde brännas, har inte träffat en weimaraner som har gett sig den på att den ska framåt och det är liksom deras normalstatus.

En hund som obesvärat drar rakt igenom ett tätbevuxet björnbärssnår/vresrosbuskage, bryr sig föga om ett snöre runt halsen eller en bekväm promenadsele, skvallerträning - you name it! Den kan mycket väl dra med sig koppelankaret rakt igenom samma snår (japp erfarenhet finns med nyanländ Gammelgrå). Hade VGW-selarna funnits när Gammelgrå anlände till oss, hade den varit inköpt inom 24h!

Det är betydligt angenämare och mer pedagogiskt att kunna arbeta i lugn och ro och få fram det man vill att hunden ska lära sig. Sedan är det som med alla "redskap", man ska successivt arbeta bort dem och naturligtvis är målsättningen att hunden går prydligt intill en i enkelt halsband och koppel. Lätt att säga, betydligt svårare att göra. Det vet alla som har kämpat med starka hundar.

Vi önskar den omhändertagna hunden och dess nya ägare, lycka till! Jag har redan fått ett meddelande över FB att den är provad på promenad och att det givit önskat resultat!

/Matte

Happy!

Igår kände jag mig som världens bästa hundägare! Jag vet att jag inte gjorde något som ingen annan aktiv hundsportare inte gör men "duktighetskänslan" var så härlig, jag var på så gott humör och jag fick så mycket energi, vilket jag inte på något sätt är bortskämd med efter höstens tragiska hälsotillstånd.

Hemkommen efter jobb och med middagen intagen så sträckte jag ut mig på sängen ett par minuter. Jag var frusen, trött (eget fel men jag var bara tvungen att se Seattle Seahawks historiska vändning och därmed Super Bowl-finalister) och hade en fruktansvärd huvudvärk. Först tänkte jag vila bort huvudvärken, planen övergick till att stanna i sängen resten av kvällen med en bra bok.

Plötsligt uppenbarade sig lite energi och vilja, trots huvudvärken och jag lastade båda de grå och drog iväg till brukshundsklubben. Jag som generellt undviker att dra igång träning utan en ordentlig planering stod nu på en becksvart appellplan med noll tanke. Det blev rallylydnad och jag var inne och hämtade ut skyltar och en banskiss.

Bygga banor, oavsett lydnad, rallylydnad eller agility, har aldrig varit min starka sida. kanske det där med att jag har svårt att läsa kartor och översätta dem till verkligheten som spelar in. Efter lite klurande fick jag till en rallybana som kanske inte såg ut helt som den skulle men som gick att använda. Jag säger som killen på byggvarubutiken: "Det behöver inte vara en altartavla, det behöver bara se ut som en!"

Gammelgrå fick bli först ut. Han var så övertaggad och fokuserad att när vi körde hans fokusövning som uppvärmning så fastnade mina lätt frusna fingrar mellan hans tänder, satan i gatan vad ont det gör! Han övertaggningen resulterade också i att Gammelgrås position intill min sida var obefintlig så efter tredje skylten, var det bara att vandra tillbaka till startskylten och börja om. Länge sedan vi körde hela banor men varv två så började bitarna falla på plats och Grå var sådär grym som han kan vara när han verkligen vill och aldrig någonsin vill visa i tävlingssammanhang.

Juniorens tur. Jag såg rallybanan som en chans att testa hans uthållighet och fokus på att göra saker, inte när vi var i optimalt läge utan när vi blev "kommenderade" av skyltarna. Det jag inte hade tänkt på, när jag skiftade plats på hundarna vid uppbindningsstolpen, var att Junioren skulle vara i fullkontakt med sin inre känguru. Fullkontakt är för övrigt inte en tillräcklig beskrivning, fullständigt överslag! Han hoppade, studsade och for runt i alla möjliga och omöjliga riktningar och när han är så uppskruvad, slår käftarna och han vill gärna ha något att hugga tag i. I hans värld är apans arm en perfekt sak, apan håller inte med. Juniorens galenskap, eldades på av en avundsjuk Gammelgrå som tyckte att livet var orättvist och lät meddela det - högt! Ibland räcker det inte att räkna till 10...

När Gammelgrå tystnat, Junioren sansat sig och jag hade andats ut, körde vi banan och Junioren kämpade på. Jag tränar inte rallymomenten i vanliga fall med honom och det är kul att se hur mycket han har snappat upp genom att stå och titta när jag tränar med Grå och hur mycket man har användning av andra tävlingsgrenars moment och kommandon. Det gick väl inte felfritt men helt klart över förväntan. Roterade hundarna ett par gånger och sedan fick de springa lösa över appellplanen medan jag samlade in och torkade av skyltar och koner.

Note to self! Ta av täckena nästa gång! Nordligaste delen av vår stora plan är något vattensjuk efter hösten/vinterns eviga regnande. Gammelgrå brukar anse att de är under hans värdighet att ge sig ut i blötan. Junioren har inga hämningar när det gäller sådant och nog sjutton fick han med sig Gammelgrån i jakten på några änder som ansåg att de tillfälliga sjöarna var ett bra ställe att bo vid.

Glada, avsprungna och leriga hundar lastades in och brukshundsklubben återgick till sin mörka vintervila medan jag körde hem och med nyvunnen energi körde ett städvarv innan jag tog kvällsfika och sedan kröp ner med den där boken.

/Matte

Doctor came for leg...

Vid frukosten hade jag en ynklig Junior som satt bakom min rygg med öronen någonstans under tassarna och ifrågasatte varför inte han fick någon frukost. Jag å andra sidan, njöt av att inmundiga hans del av frukostfärskfodret.

Junioren fick istället åka med Apan till sticksaporna i Tygelsjö och fick prata med Sticksapan för dagen som heter Mette. Apan har nämligen känt en knöl i halsen på Junioren. Hon trodde till en börja att det var hans tonsiller som strulade eftersom han gick runt och harklade sig. Sedan hittade hon knölen och trodde att tonsillerna hade orsakat en spottkörtelinflammation och både tonsilit och sådana inflammationer kan ofta läka ut på egen hand. Tyvärr har knölen inte gett med sig och de senaste två veckorna har Junioren dessutom klökts upp vatten strax efter det att han har druckit så Apan bokade tid.

Junioren väntar i väntrummet.
Foto: Apan

Först klämde och kände Mette och Junioren tyckte att hon var snäll och gav henne pussar. Mette bekräftade att det var Juniorens spottkörtel som Apan hade känt men hon sade att den andra var lika stor, fast den var inte lika lätt att känna. Mette tyckte även att tonsillerna var helt ok när hon tittade ner i gapet. Hon var därför mer orolig över att harklingarna och klökningarna berodde på en förslappningar i svalget eller en onormalt stor matstrupe, eller att muskulaturen i matstrupen inte fungerade som den skulle. Hennes rekommendation blev därför att söva Junioren och kontrollera med kamera hur det stod till.

Apan tyckte att det var lika bra att kolla upp allt så hon godkände rekommendationen. Hon fick gå ut och rasta Junioren medan de tog in andra hundar som skulle opereras och naturligtvis muckade Junioren med en schäfer i väntrummet. Väl tillbaka inne så kom en jätteduktig veterinärassistent som sköter om bla narkos. Hon satte en kanyl i Juniorens framben och sedan fick Apan leda in honom i förrummet till operationsavdelningen och lämna över honom till assistenterna.

Efter ett tag kom de ut från den avdelningen och rullade in Junioren i röntgenrummet. Apan verkligen avskyr att se hundar sövda. Hon säger att hon fixar blod, brutna ben, kräk men inte att se oss när vi är så stilla. Veterinären kom och sade att hon hade tittat i halsen men hon ville att Apan godkände att de tog en röntgenbild så att de kunde se halsens struktur. Apan hade inga invändningar och tyckte att var Junioren däckad av narkos så var det bara att köra all in.

Junioren på väg ut från röntgen. Suddigt men Apan smygfotograferade.
Foto: Apan

Apan satte sig att vänta och hörde att det blev småstökigt inne på operationsavdelningen. Hon tänkte inte så mycket på det. Det gick en liten stund och sedan kom de och frågade om Apan kunde följa med. Junioren hade vaknat och i narkosförvirringen fått panik. Det är inget ovanligt alls och de hade försökt med att ge honom något som skulle dämpa det hela men han svarade inte på det. Istället kämpade han för att komma upp på tassarna och bort från allt. Apan han bara in genom dörren till det lilla undersökningsrummet så flög han emot henne och försökte ta sig förbi och ut genom dörren. När han kände Apans doft, försökte han sina 35 kg till trots, krypa upp i hennes famn.

Drogad och förvirrad Junior som blivit befriad från munkorgen.
Foto: Apan

Apan satte sig ner med honom i knät och efter en stund kunde hon ta av honom munkorgen. Ett litet tips är faktiskt att träna hemma på att vi ska bära munkorg, det kan nämligen vara lite läskigt de första gångerna och så mycket bättre att ha gjort de tillfällena i hemmets lugna ro och med godisbelöning. Veterinärerna har blivit allt noggrannare med munkorgsanvändning och de använder i regel mjuka tygkorgar. Den snällaste hund som aldrig ens skulle visa tänderna kan snetända i samband med uppvaknande och hugga vilt omkring sig. Det är så våra djupaste instinkter fungerar när vi är förvirrade, rädda och inte förstår vad som händer. Junioren har fått öva med både tygkorg och stålkorg hemma. Apan sade att det kändes skönt att veta att mitt i kaoset så var det inte munkorgen som var ett problem.

Junioren lugnade ner sig, Apan satte sig till rätta med honom i knät. Personalen lämnade dörren till operationsavdelningen på glänt så att hon kunde ropa om det var något och sedan var det bara att vänta på att han skulle kvickna till. Mette kom in och berättade att hon hade hittat en liten lokal inflammation bakom mjukgomen som kunde bero på att något hade suttit där och irriterat men att där inte fanns något nu. Hon hade hittat en likadan inflammation på det lilla locket som hindrar mat från att gå ner i luftstrupen. Båda hade hon tagit prover på som de skulle undersöka i mikroskop och det togs blodprov som skulle analyseras och de svaren får Apan senare.

Junioren vilar under filtar och plädar. Han var noga med att Apan skulle hålla i en av framtassarna medan han sov.
Foto: Apan

Junioren sov lugnt vaknade till och pussade Apan, somnade om, vaknade till och städade sitt ben som kanylen hade suttit i, somnade om, vaknade och insåg att narkosen hade fått honom att släppa innehållet i analsäckarna. Apan sade att det utbröt den galnaste frenesi där Junioren, trots att han inte hade balans på tassarna, försökte städa sig och när han väl lyckades, lyckligt erbjöd Apan pussar. Apan ville inte ha några pussar, hon är så känslig...

Tryggt vilandes i Apans knä.
Foto: Apan

Efter att Junioren hade blivit stabilare, Sveland hade reglerat räkningen och Apan smärtsamt stönande dragit sitt betalkort i maskinen, åkte de hem. Det blev en lugn dag i Lyan. Junioren får inte göra något ansträngande idag eftersom han har varit under narkos, Stridsvargen har träningsdag på jobbet imorgon och jag gjorde mig osynlig så att Apan inte fick någon konstig idé om att hon och jag ska ut och springa.

Med rapporterande svansviftningar
Grå

There are some days dark and bitter....

Vet inte var jag ska börja. Ikväll är jag ånyo depp! Massor av tankar som cirklar runt i huvudet efter att ha varit funktionär på hemmaklubbens tävling..

Börja i kronologisk ordning, brukar vara en bra idé. Det har varit mycket träning i hallen den sista tiden. Jag är ständigt trött och därmed är motivationen borta. Junioren behöver dock aktiveras så när jag väl gör något så fokuserar vi på detaljer och filar på dem. Jag är förvånad över att vi inte har nött hål på hallmattan vid detta laget men men.

Junioren tränar platsligging i hallen.

I torsdags var jag ute på hemmaklubben och lämnade inlånat material till tävlingen. Jag hade Junioren med mig och vi gick ut och körde ett pass på planen. Det passet stämplade in som ett av årets bästa träningspass. Jättefin fokus, kontakt i fria följet, raka fina sättande, direkt när jag stannade. Superfina hopp med så snygga IPO-ingångar att en schäfer med tillhörande koppelhållare, hade varit gröna av avund. Läggande under gång med fokus, exakthet och stadga. Inkallningar, återigen med stadga, snygga IPO-ingångar om än att det nu började märkas lite trötthet och tendens till sneda sättanden.

Junioren kopplar grepp om mitt ben så att jag inte kan lämna hallen.
Jag har precis informerat honom om att vi har tränat färdigt...

I lördags var det förberedelse av planen inför dagens tävlingar: När vi var klara tog jag ut Junioren och med torsdagens positiva känsla i min trötta kropp, tänkte jag att detta skulle bli ett bra träningspass. Det fick vi inte! Nu ska man till Juniorens försvar, säga att jag hade åkt ifrån alla belöningsleksaker hemma och lånade en boll. Vi ska också konstatera att vi fick mer störningsträning än vi bett om eller önskade. Jag tar med mig att han trots tokigheterna, stannade vid min sida och mellan varven, faktiskt försökte. Efter ett tag insåg jag att det var mer avdressyr än något annat så jag lastade och styrde hemåt.

Dagens tävling och jag assisterade TL i Elit-klassen. Det blev även att jag assisterade TL i klass 3. För att citera domaren "slutar folk träna sina hundar eller har de bara gett upp denna tiden på säsongen?" Jag kan bara hålla med. Några solstrålar var där som äntrade tävlingsplanerna men de var lätträknade. Att se "Hur svårt kan det va?"- Hanna in action är alltid roligt. För även om det inte går som det var tänkt så är hon från läktarplats lugn, löser situationerna som uppstår och har världens gladaste och arbetsvilligaste hundar.

Bästa Hanna i fria följet.

Jag var sjukt imponerad av Hannas sätt att bromsa upp Bacardi när hon var på väg mot fel apport i den dirigerade apporteringen. Att lugnt och bestämt dunka in dubbelkommandon och få hunden att med glädje och energi genomföra och slutföra. Det är faktiskt, i mina ögon, mer lärorikt att se hur duktiga hundförare löser problemen när det inte går som det ska. Hur det ska se ut, finns det tusentals exempel på. Vad man gör när det går på den berömda bakdelen, är det betydligt färre exempel på för oftast saknas det och finns det, så håller folk det för sig själva. Jag var oförskämd nog att lyssna med när Hanna analyserade programmet med Andrea, väldigt intressant eftersom Hanna är så ärlig med vad hon gör för fel och hur det påverkar hunden.

Det är väldigt lärorikt att vara funktionär ute på banan på tävling för eftersom man har uppgifter, följer man ekipagen betydligt noggrannare än om man bara är åskådare. Jag brukar åka hem fylld av inspiration och träningsmotivation efter sådana uppdrag, idag åkte jag hem, helt deprimerad. Dels fick jag så otroligt mycket frågor om min hälsa och även om det är värmande att folk bryr sig. För varje gång jag svarade så påmindes jag om allt jag inte har lyckats uppnå detta året. Hemmatävlingar är liksom de roligaste! Man är på sin vanliga plan, omgärdad av människor som man träffar ofta och det är liksom bättre och tryggare på  alla sätt och vis. Vi skulle ju ha varit med! Inte ha hunden liggande i bilen och funktionära - blä!

Blä-humör

Ytterligare ett skäl till att jag kände mig låg var att det var superrörigt i klass 1. Klassen vi ska debutera i. Folk stod i hög, stökigt inför platsliggningen som var delad och när jag tittade på ekipagen så tänkte jag bara OMG! En människa var superotrevlig för att vederbörande skulle minsann tävla och jag störde genom att lasta ut min hund ur bilen. Seriöst! Klarar din hund inte av, på väntplats, att en annan hund lastas ur en bil, har du inte på en tävlingsplats att göra! I klass 3 hade vi en hund från en klass-1s platsliggning mitt i metallapporteringen. Den föraren styrde upp verksamheten och vann klassen för dagen utan gnäll! Det var en störning värd att gnälla på om något!

Klass 2 såg jag inte mycket av så där uttalar jag mig inte. Klass 3 höll jag ärligt talat på att få spel på. Hur i hela Hades kan man åka och tävla utan att ha läst på regelverket??? Det är vare sig charmigt eller lustigt när någon bara hasplar ur sig "jag måste fråga för det är första gången och jag har inte kollat upp det" SERIÖST!?!?! Jag, TL, domare och sekreterare står och fryser häcken av oss på en iskall appellplan för att du ska kunna tävla och du kan inte ge oss respekten och tacken för vår insats genom att läsa på innan du anmäler?

Där fanns några fler skräckexempel och ibland undrar man vem man har retat galla på i ett tidigare liv för att ens karmakontot ska vara så jäkla snebalanserat. Jag sliter med mina hundar och kommer inte till start hur jag än gör, sedan har man folk som stompar omkring i klass 3 och har så jäkla skev hundhantering att man dånar. Men de är i klass tre och tävlar, visst det är inte vackert, det är tvärt om gräsligt, men lik förbaskat, de är i klass tre och tävlar...

Först tänkte jag "Fuck it!" jag gör som alla andra, jag anmäler och chansar, det verkar ju vara devisen efter vad jag såg idag. Sedan sansade jag mig och insåg att jag har hellre en ostartad hund än att jag startar en hund som uppvisar så många brister som många ekipage gjorde idag. Jag har redan chansat, det gjorde jag med Grå, jag tänker inte göra om de misstagen med Junioren. Med tanke på vad jag har sett i klass 1 på de tävlingar jag har hjälpt till med, vill jag inte göra fler tävlingar än jag absolut måste. Dvs om jag någonsin får tillbaka min ork och motivation....

Omotiverad och samtidigt uttråkade, det är vi det!

/Matte som är helt deppig efter en dag i kyla och blåst.

A rockin' good way

Aporna tog träningsfreaksen med sig till skogen idag. Jag förstår inte poängen med att hänga i en mörk, blåsig och kall skog. Finns ju varm, gosig loppelåda och så är jag nöjd för jag lyckades plundra Juniorens matskål med maten som han inte ville äta upp. Apan var inte glad, hon är av grinig sort den där. Just nu är hon extra grinig.

I förrgår reste hon och Husseapan till Mordor, ja hon kallar staden för det ibland. De hade Junioren med sig och så höll jag och Stridsvargen ställningarna hemma. Apan körde Husseapans bil och de stod stilla för rött ljus. Då kommer det en annan apa i sin bil och bränner rakt in i Husseapans bil, bakifrån. Turligt nog hade Apan foten på bromsen och de for inte in i framförvarande bil. Turligt nog är Husseapans bil utrustad med dragkrok och den tog det värsta av smällen. Junioren låg tryggt i sin bur och är oskadd, Husseapan är oskadd.

Apan har gamla skador i rygg och nacke från en tidigare olycka och hon känner av sin rygg. Utöver ryggen, har hon fortfarande ont i sina lungor och i morse (håll i er nu), vaknade hon med rinnande nos så hon är supercharmig de lux - NOT! Det är rätt skönt att hon ska tillbaka till jobbet imorgon så kan vi andra, återhämta oss efter att ha haft henne hemma i nästan två veckor.

Idag kom de iväg ovanligt sent till skogen. Apan lade spår till Stridsvargen och Husseapan till Junioren. Denna gången valde de lite öppnare skog som inte är lika tokkontaminerad av vildsvin, rådjur och harar, till Juniorens spår. Husseapan fick dessutom ta med sig femtioelva spårsnitslar och markera vinkeln och sedan åt vilket håll det gick.

Apan gick ut spår där hon brukar lägga ut spår. Med lite vett och vilja, kan man variera samma spår, väldigt mycket. Jag snokade i Apans Runkeeper och jag tror att det är fjärde gången som hon går samma sträcka i samma område men med helt nya variationer och klurigheter. Denna gången gick hon rakt i flera rådjurs och vildsvinsstråk och korsade vägen ett par gånger (vägpassager är svåra för oss hundar, vi drar gärna rakt över) och sedan var det något stort som passerade henne i 190 knyck när hon vandrade runt i granskogen som utgör det avslutande området. Apan säger att hon inte hann se exakt var det var men hon tror att det var ett rådjur.

Stridsvargen och Husseapan tog sitt spår först. Detta för att Juniorens skulle ligga till sig så länge som möjligt. Medan de var borta, fick Junioren rasta av sig och träna lite lydnad för att komma ur sitt "jag vill också spåra, varför får han spåra först, livet är orättvist"-läge. Efter lite lockande och pockande så fick de till riktigt fina, korta förflyttningar i fotposition. Inte illa, en speedad Junior är liksom över allt och ingenstans, samtidigt!

När Husseapan och Stridsvargen var tillbaka, hade det skymt så mycket att det var becksvart när Apan och Junioren klev upp till sin spårstart. Gissa var Apans piffiga förvandla-natten-till-dag-pannlampa var? Just det, hemma! Turligt nog hade Husseapan en ficklampa och kunde hjälpa i rätt riktning.

Med längre tid för spåret att ligga till sig, väl uppmärkt spår och hjälp av mörkret så fick Apan och Junioren ner tempot avsevärt och Apan fick chans att läsa av Juniorens beteende i vinklarna. Apan kunde hjälpa honom genom att lägga sig på broms så att han fick en chans att inse att spåret svängde och inte ständigt tappa det och sedan irra runt som en nattfjäril runt en glödlampa tills han hittar det igen. Av alla vinklar som Husseapan hade skapat fick de till några riktigt fina arbeten i ett par vinklar. Junioren sökte dessutom av bra längs en lång passage parallellt med en djup bäckfåra och säkerställde att Husseapan inte hade lurats på något vis.

Även Apan hade bättrat på sig. Betydligt bättre linhantering om än att Husseapan fortsätter att hålla upp rött kort för Juniorens Hurttasele. Han tycker att den rörlighet som finns i infästningen mellan lina och sele, är värdelös för en hund som ringar så mycket i spåret. Husseapan är av åsikten att den rörligheten gör att Junioren trasslar in sig lättare om inte Apan är supersnabb och parerar. Apan lär ju inte bli snabbare så det är nog enklare att byta sele. Junioren har sagt att han vill ha en Julius K9-sele för det har hans idol Stridsvargen.

Väl hemma verkade det som om träningsfreaksen hade fått sitt för dagen och vi kunde övergå till de viktiga sakerna här i livet, middag!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

The winner takes it all!

Igår åkte vi till Newfoundlandklubbens inofficiella utställning. Apan hade hittat att de hade något som hette parklass. Hon hade fått för sig att vi skulle prova det - OMD säger jag bara! Springa runt ihop med Junioren i en ring med andra hundar. Nog för att hon har varit hemma och sjuk men den där lungsjukan hon har lidit av, måste ha angripit hennes hjärna!

Vi var där i god tid och Apan hade missat en sak, de individuella bedömningarna. Inte nog med det. Normalt går jag i Öppenklass och Junioren i unghundsklass. Här fanns det de tre valpklasserna, öppenklass och veteranklass, märker ni vad som saknas... Apan gick och frågade ringsekreteraren vad hon skulle göra. Ringsekreteraren pratade med en annan apa och skickade över Apan till henne. Visade sig att vår räddande ängel, ägde fantastiska Maskens pappa och är lite av ett utställningsproffs! Apan bestämde att jag skulle få springa med proffset och så tog hon Junioren själv.

Efter ungefär trettioelva evigheter väntan senare, var det vår tur i ringen. Apan först med Junioren, jag med min proffshandler efter. Junioren har ju tyckt att det här med utställning är pest och pina och sedan den där dumapan till domare i Växjö förra året, har det varit fullständig strejk. Vet ni, han uppförde sig som om han aldrig hade gjort annat. Sprang superfint, stod jättefint och lät domaren röra honom över hela kroppen utan att förvandlas till en skruvmakaron, tandvisning som om det gjorde han hur många som helst, varje dag. Apan strålade av lycka när han dessutom gav domaren pussar.

Juniorens kritik löd:

"20 månader hane, vackert huvud; korrekt bett; fina ögon; utfyllt nosparti; fina fötter; tillbakalagd skuldra;bra rygglängd; bra djup på bröstkorgen som behöver breddas; rör sig trevligt" Av någon anledning missade ringsekreteraren att dokumentera det men han fick också "bra bakställ". Domaren tyckte att Junioren hade superfin tillgänglighet och var jättetrevlig. Domaren tilldelade Junioren HP och då strålade Apan.

Junioren med sin HP-rosett.
Foto: Apans mobil

Sedan var det min tur och min kritik löd:

"6-årig hane; maskulint huvud; korrekt ögonfärg och bett; välkroppad; passande stomme; bra bröstkorg; välvinklat bakställ; fin helhet; väl presenterad" Även jag fick HP.

Sedan gällde det ju BIRet och jag tänkte att jag är ju äldre och har en proffshandler så saken är biff! Det bara måste vara mitt! Domaren höll inte med så vi fick springa parallellt mot varandra. Efter en del funderande sade hon till slut att det var svårt att argumentera mot en vuxen hunds massa men att det var bara på yttersta morrhåret att jag fick BIRet. Hon sade att jag skulle se upp för Junioren kunde mycket väl klå mig om bara ett litet tag. Ha! Nu är det så att ge det ett år till, efter det cruisar jag i veteranklass, Junioren går förhoppningsvis i jaktklass och aldrig kommer vi mötas!

Efter ny evighetsväntan, var det parklass. Jag gick ytterst eftersom Junioren är högre än vad jag är i manken. Det var rätt kul att springa tillsammans med Junioren och Apan. Tyvärr var det noll uppstyrning på klassen. Stora hundar mitt bland små och de få gånger vi kunde visa rörelse, stod den som dömde och glodde på de andra hundarna. Vi blev bortgallrade redan i första gallringen och det tyckte vi sög för vi uppförde oss superprydligt!

Efter parklassen var det vagnsklass! Vi har aldrig sett en sådan så vi tittade med stora ögon. Jag tycker att Junioren och Apan kan ställa upp i den nästa år. Fatta så hysteriskt underhållande det måste vara att se Junioren skena runt i ringen med en vagn och Apan hängandes i kopplet! Alla som tycker detta är en strålande idé, upp med en tass!

De två ekipagen i vagnsklass. Newfoundlanden vann!
Foto: Apans mobil

Under tiden hade de även dragit vilka nummer på programmet/p-biljetten som tydligen ingick i ett lotteri. Apan gick och kollade och hennes nummer fanns med. Hon fick själv välja på prisbordet och valde en flaska glögg som någon TV-apa har skapat och som alla apor nu ohar och ahar om. Apan tänkte att det var ju ett bra att få testa den, utan att behöva gå till affären och köpa den.

Apans vinst!
Foto: Apans mobil

Efter BIS-finaler för de tre olika valpklasserna, veteranklass, syskonklass, var det äntligen dags för gruppfinalerna. Vi var två hundar i grupp 7. Jag och en spinonetik som var jämngammal med Junioren. Efter lite springande där jag och Apan var supertaggade, stod vi som BIG-1 och jag fick en Royal Canin-stol i pris (det gör det totala antalet RC-stolar ute i garaget till 5)

Lite väntande till och slutligen BIS-final. Jag och Apan var skittaggade! När de ropade att finalisterna skulle komma in så gav vi varandra high five och sedan sprang vi för allt vi hade. Apan hade lagt min kedja upp under örat och jag fick precis rätt stöd för att få upp huvudet och trycka fram förbröstet samtidigt som jag fick till en grym trav där jag kunde ta ut steget maximalt. 

Jag och Apan var så fokuserade på att springa snyggt och stå snyggt så det tog ett tag innan vi noterade att det bara var vi och tre andra ekipage kvar i ringen. Vi blev jätteglada när vi insåg att vi hade blivit placerade. Sedan fokuserade vi på att stå snyggt igen och nästa gång vi tittade upp var fjärde och tredjepris utdelade och vi blev ombedda att springa och sprang gjorde vi, för allt vad vi hade! Jag var lite orolig för Apans lungor men tänkte att det fanns gott om apor runt oss ifall hon svimmade. Vi fick till det sådär bra igen och Apan jublade och kramade om domaren när hon räckte över den röda rosetten till oss! Fatta vad coolt - jag blev Best In Show!!!

Mina priser & rosetter.
Foto: Apans mobil

Vi fick ställa upp oss tillsammans med domarna och det togs bilder. Vi hoppas att vi får tag i någon av bilderna för det hade varit kul att ha. Apan tog bild på mig och alla mina priser när vi kom hem.

Naturligtvis blev det cheeseburgare till alla! Egentligen borde man ha fått något lyxigare men det är inte så mycket öppet där vi bor en söndagkväll och Apan som hade känt sig kry på morgonen, slokade allt snabbare. Hon hann in genom ytterdörren, sedan var huvudvärken och febern tillbaka och vi bäddade ner henne på soffan och höll henne sällskap.

Hon sade att det var en av de häftigaste känslorna som hon någonsin varit med om. Hon sade att hon struntade i att det var en inofficiell utställning. Vi var Best In Show!

Med BIS-svansviftningar!

Grå

The show must go on...

Apan är sjuk, igen!

Hon har ont i lungorna och kan knappt röra sig utan att flåsa. Hon åkte till sticksaporna och de sade att hon inte hade lunginflammation och inte behövde mediciner. De sade att hennes kropp behövde vila och sedan har hon fått en remiss till någon särskild apa som ska utreda hennes lungor.

Problemet med en sjuk apa är att det inte händer så mycket. För egen del gör det inte så mycket. Jag har inga problem att ligga under en varm filt eller pyssla om min tigger.

Junioren däremot, inte lika tillfreds. Det blir väldigt stökigt i lyan med en Junior som inte har fått jobba av sig alla tassmyror.

Husseapan bestämde sig för att ta tag i det hela så det blev lugnt igen. Apan fick trassla in sig i en massa kläder och så följde hon och Junioren med Husseapan och Stridsvargen till spårskogen. Under tiden höll jag ställningarna hemma, tog hand om disken och skötte om några av Apans krukväxter...

Apan fick börja lägga ut ett spår till Stridsvargen och så gick Husseapan ut ett spår till henne och Junioren. Apan berättade att trots att hon lade spåret i lätt terräng höll hon på att hosta och flåsa hela vägen.

När hon kom tillbaka så fick hon ta ut en heltaggad Junior ur bilen. Det fick det bli lite ordning och reda- träning fram till spårstarten. Det är liksom inget fel på Juniorens spårintresse. Apan var mycket nöjd att han satt fint medan hon delade på.

Därefter brakade de iväg. Apan hade ju i sitt sjukliga tillstånd tagit gympadojor, typ världens sämsta dojor att spåra i när man är i skogen! Utöver det, inga handskar! Hon hade lämnat sin nya fina lina hemma för att den ska kortas och hon ville inte smutsa ner den innan hon hade gjort det. Hon hade tagit min gamla reflexlina som bränns när hon inte har handskar - klantapa!

Går säkert bra att ha den linan när jag spårar, jag har inte så bråttom. Apan har nu tre brända punkter i sina tassar. Resultatet av att surfa på skosulorna  bakom Junioren...

Husseapan hade lagt ett 800m långt spår med många vinklar i ett område som är nerlusat med rådjur, vildsvin och harar. Mycket riktigt hade det också sprungit rådjur framför Husseapan när han lade ut spåret. Rådjur är Juniorens favorit att jaga efter så det får ju räknas som en svår störning.

Junioren får väl fortfarande räknas som orutinerad när det gäller spår och traskar lätt över vinklar, han upptäcker snabbt att han har gjort det och jobbar sig snabbt tillbaka till spåret. Han hade hög fart i början men när vinklarna började dyka upp, drog han ner på farten och blev mer noggrann. 

Junioren snurrade runt där rådjuren hade varit men valde Husseapans spår och knatade vidare. Husseapan hade lagt Juniorens belöningstärning i slutet av spåret men som vanligt hade alldeles  för roligt med spåret för att vila sluta. Apan försökte distrahera honom med din en pipleksak men inte ens det hjälpte. Apan lyfte honom ur spåret, selade av och kopplade upp honom.

Eftersom Apan behövde återhämta efter spåret, tog Husseapan Junioren tillbaka till bilen. Junioren spårade hela återgången/ Husseapans väg tillbaka till bilen i koppel och halsband medan Apan gick och drog benen efter sig bakom dem.

Väl tillbaka var det Stridsvargens tur. Han och Husseapan iväg i deras spår. Apan stannade vid bilen och nöjde sig med att ta tiden på hur länge de var borta 12,5 minuter.

Apan hade varit lite busig, hon hade lagt en gammal rabattkupong i spåret under en raksträcka i öppen terräng. Det är lätt att man som hund sätter upp farten när det går lätt och då missar utlagda föremål. Man får anstränga sig hårdare om man ska lura Stridsvargen! Han hade tvärnitat och lagt sig ner och markerat kupongen!

Med rapporterande svansviftningar

Grå