Smells like teen spirit

Då har det gått nästan en månad på det nya året. Det började bedrövligt för min del, jag verkligen avskyr de där fyrverkerierna som människor envisas med att skjuta upp. Matte säger att vi ska fly ut i skogen eller något nästa gång det är dags. Passar mig fin-fint!


Vi tränar på med rallylydnaden och ska snart debutera i avancerad klass. Matte säger att det blir ett äventyr för sig. Med de nya reglerna som började gälla i år så får vi inte göra så många missar som vi gjorde i fortsättningsklass för då lär vi aldrig nå mästarklass, enligt matte. Nåja, vi tar de två första tävlingarna som avstämning för hur långt vi har kommit.

Jag har börjat på en specialsökkurs tillsammans med matte. Det är jätteroligt! Jag letar efter eucalyptusdoft och är rätt bra på att hitta det. Nu säger matte att jag måste lära mig att frysa till när jag hittar doften. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det men jag antar att det klarnar så småningom. Här är en filmsnutt från första gången jag hittade eucalyptus, innan dess hade jag letat små fleecebitar.

Jag fick pausa en stund och så fick jag ytterligare två gömmor. Den första jag hittar är nerstoppad i en ljusstake som står på bordet. Ljusstaken syns inte i bild. Likaså ser man inte heller när konen blivit flyttad. Den hamnade utanför bilden.



Det är jätteroligt med specialsök, av allt jag gör tillsammans med matte så tycker jag bäst om när jag får lov att använda min nos! Just nu varvar vi specialsök med, rallylydnad och kickbikedrag. Rätt lagom, en sak i taget liksom.

/Den där Bozco

And then I’ll start again

Jag ville ju inte apportera den där nerkissade ankan sist jag gjorde eftersöksprov.
En knapp månad efter det så var det ett nytt eftersöksprov för en ny domare och det var liksom lite allra sista chansen om vi skulle nå vårt mål om att starta på fält i år.

Vi började med vattnet. Jag satt i skottet men precis när jag skulle kasta mig i vattnet så fick jag syn på något som stack upp ur vattnet vid strandkanten och bestämde mig för att checka av det lite snabbt. Fick avdrag för "försiktig igång". Simmade över till andra sidan såg anden men tänkte att med tanke på hur äcklig den var sist så tänkte jag inte ta den. Gick i vattnet och lyssnade på Mattes ilskna röst om "UT" när jag simmade tillbaka till den grunda mittfåran i ån. Jag stod där i vassen och funderade lite och tänkte att Matte nog förlät mig denna gången med. Jag såg att hennes händer uppgivet var på väg ut i inkallningssignal men sedan insåg jag att det var kört för jag såg hornen växa i mattes panna.

Istället fick jag handsignal och röstkommando för UT och det var så sabla argt och bestämt att jag simmade tillbaka. Bara för att retas så tog jag en omväg upp ur vattnet och sedan testade jag av hur väldigt gärna Matte ville ha den där anden. Matte i sin tur körde taktiken att så länge domaren inte sade till henne att vara tyst så tänkte hon tjata. Matte vann, hon vinner nästan alltid. Jag tog anden och simmade tillbaka, jag var rätt trött i det kalla strömma vattnet. Matte hörde det så hon beslöt att ta avdraget för hastig avlämning. Hon mötte mig och jag lämnade av anden. Domaren bad att få fundera en stund men gav mig till slut 6p på vattenmomentet.

När vi kom till skogen för att göra släpspåret, hade det börjat skymma och när det var min tur, var det nästan mörkt. Matte hade bett att jag skulle få en and i släpspåret även denna gången. Jag fick även denna gången Grås röda jakthalsband och en tillsägelse om att komma ihåg vem som burit det före mig. Jag följde med Matte ner till spårstarten och hon visade starten och släppte mig. Jag satte iväg ut i skogen och hittade min and. Snodde åt mig den fort som bara den och drog tillbaka och möttes av en märklig syn. Matte stod och gömde sig bakom domaren och vågade inte titta. Sedan ska det tilläggas att min matte har ett synfel som gör att hon ser dåligt i skymningsljus så hon såg inte att jag hade anden heller.

Det är tur att det finns domare som kan springa åt ett håll och skicka Matte åt ett annat. Jag gick ut och satte mig på skogsvägen och väntade på att Matte skulle ta anden. Domaren sade att det var utmärkt arbete och jag fick min första 10:a!!!! Jag fick bära anden hela vägen upp till bilen och aldrig har min matte varit stoltare! Vi hade godkänt resultat på Eftersöksprov och kunde nu anmäla till fältprov. Matte håller alltid sina löften så på vägen hem stannade vi på KFC och jag fick belöningskyckling!

/den där Bozco

I still mess up but I'll just start again

Igår var det eftersöksprov. Matte hade anmält oss och vi har tränat massor. Jag gjorde de där proven i unghundsklass men då var Matte alldeles för fokuserad på att jag skulle bli världens grymmaste apportör och plocka hem på priser på fältprov. Hon glömde att det skulle vara roligt och jag tyckte att det var jättetråkigt, att apportviltet av jätteäckligt och läskigt och till slut vägrade jag vara med. Grå tyckte att jag var en barnslig omogen tönt och tyckte att jag skulle växa i tassarna och skärpa till mig.

Matte insåg till slut situationen och så gjorde vi en lång time out, där vi inte tränade någon apportering alls om man bortser från den vi gör i lydnaden. Den apporten är i smaskigt trä så den har jag tyckt om hela tiden. Förra våren flummade vi med på en apporteringsträning och Matte konstaterade att även om jag tyckte det var kul att hämta dummies så var jag fortfarande inte redo.

För ett par veckor sedan kom jag fram till att man faktiskt kan bära de där kaninerna och Matte var superglad. Sedan åkte vi och tränade i hällregn och då var där en pytteliten halvdränkt kaninusling och den vägrade jag bara ta. Matte muttrade att det faktiskt händer att det regnar när man är ute på jakt och att man inte bara kan få torra fina kaniner hela tiden. Hon kan ha muttrat något om att jag är en bortskämd primadonna med divalater också. Hon muttrar en hel del och jag lyssnar inte alltid.  Vi har inlett förhandling om det där med blöta kaniner men i väntan på lösning får jag änder att hämta och de är ju liksom alltid blöta för de bor i vattnet. De blir inte heller sådär äckliga av att vara blöta som kaninerna blir.

Igår började vi med vattnet. Jag följde med Matte riktigt prydligt ner till domaren och domarsekreteraren. Vi fick anvisning och skulle gå ner till startplatsen, jag gillar inte främlingar så Matte lät mig nosa av i lugn och ro. Domaren blev lite otålig men Matte låtsades vara döv. Jag satte mig ner, Matte gav klartecken och så överraskade jag Matte med att sitta still i skottet. Jag simmade ut, stannade till i vegetationen mitt i ån. Matte ropade att jag skulle simma vidare, att anden inte låg där jag stod. Jag simmade över till andra sidan om hittade anden men hallå vad den luktade! Jag höll upp den för att visa Matte att jag hade hittat den och sedan lade jag den prydligt på kanten och simmade tillbaka till mitten, Matte kallade in mig, klappade om och sade att det gjorde inget. Hon sade: "Vi tar den nästa gång B."

Foto: Susann Holmquist

 Egentligen är det inte så lönt att göra släpspåret på land om man har betyg 0 i vattenmomentet och Matte tänkte först att vi skulle åka hem. Sedan slog Mattes snåltarm till. Hon menade att hon hade betalt för att delta, vi hade kört långt och då kunde vi lika gärna ta släpspåret som ren träning och få reda på vad domaren tyckte. Därmed hängde vi med till släpspårsstarten.

Jag tänkte att jag nog fick skärpa till mig så jag följde med ner till spårstarten, Dagen till ära, hade jag Grås röda jakthalsband. Släpspåret var Grås paradgren och han bar alltid det röda halsbandet. Matte satte det på mig och sade att hon hoppades på att det gav oss tur. Jag följde med Matte ner och hon visade mig var jag skulle börja leta. Plätt-lätt!!!

Jag satte av direkt, hittade fram till anden, plockade upp och drog tillbaka. Strax innan jag kom fram till Matte, tvärnitade jag. Vad sjutton gjorde domaren där ute i skogen? Skulle jag lämna anden till honom? Detta krävde att jag lade ner andskrället och funderade lite. Matte ropade att jag skulle ösa på och komma till henne, jag var lite förvirrad men jag plockade upp anden, letade upp henne och höll i anden tills dess att domaren sade att Matte fick ta den. Vet ni, jag tror aldrig att Matte har varit så glad! Vi fick en 9:a av domaren, han drog 1 poäng för min funderingspaus.

På vägen hem från provet, stannade vi och firade vår 9:a på KFC. Matte sade att den var värd att fira men hon sade också att det inte blir fler KFC-besök på ofullständiga eftersöksresultat i fortsättningen.

/den där Bozco

Competition!

Vi deltar i kennel BlåGuls hösttävling!

http://kennelblagul.blogspot.se/2014/10/oktobertavling-i-samarbete-med-halmstad.html

Apan håller tummarna för att vi ska vinna ett träningstillfälle för bästa Hanna! Jag har aldrig träffat henne men Grå säger att hon är en häftig apa som är väl värd att träffa. Antar att jag därmed håller tassarna!

Med tasshållande svansviftningar

Junioren

That little bit of hope

Då har jag varit med Matte, Husse och Stridsvargen på djursjukhuset och simmat. Den Grå skulle vakta huset sade han. Jag tror inte det var meningen att han skulle äta upp de folieinslagna chokladdekorationerna från julgranen som låg på bordet. Inte heller tror jag att smulandet av en våtservettsförpackning ingår i den arbetsuppgiften...

Grå vaktar huset vid brasan.
Foto: Matte

Stridsvargen började simningen och under tiden fick jag vänta i Mattes bil. Fick ha Grås BoT-täcke på mig. Roade mig med att studera alla djur och deras hussar och mattar som går in och ut.

Foto: Matte

Medan Stridsvargen satt på vibben tillsammans med sjukgymnasten och Husse, kom Matte ut och hämtade mig.

Foto: Matte

Vi gick in genom stora ingången och Matte sade att jag uppförde mig exemplariskt! Blev så himla mallig och höjde svansen lite och vem höll jag på att braka in i när jag struttade lite före, grumpiga Stridsvargen som var på väg ut tillsammans med Husse.

Fick duscha och ta på mig den där konstiga flytvästen. Matte säger att den hjälper mig och den är snyggt gul! Kände mig stolt så jag bara knatade rakt upp på rampen men när jag väl skulle sätta tassarna i vattnet. Dök det upp hur många människor som helst och bara stirrade på mig, blev helt blyg och osäker och vågade inte sätta ner framtassarna i vattnet.

Matte kastade ut mina dummiesar och några bollar i vattnet och Husse hejade på och sade att jag visst kunde. Då satsade jag allt vad jag kunde och kastade mig rakt ut i poolen så att det stänkte åt alla håll. Hoppas att lite träffade de där som stod och glodde och gjorde mig blyg.

Det är urkul att hoppa från rampen!
Foto: Matte

Fick simma, pausa, simma, pausa, simma, pausa och en sista runda innan det var dags att gå upp.

Foto: Matte

Kom på att även om Matte sänker rampen när jag ha gått i så kan man utöver vila på den, även ta sats från den under simträningen. Ett tips som jag fick av Stridsvargen, när han var på gott humör.

Pausar på rampen.
Foto: Matte

Fick sitta en stund på vibben efteråt. Den är så skön! Idag försökte jag sitta still nästan hela tiden. Har nämligen konstaterat att den där vibben, den skakar om ens tassmyror så att de blir alldeles slöa och det är så skönt!

Skönt att sitta på vibben!
Foto: Matte

Väl hemma gick jag och Grå på promenad med Matte. Nu är tanken att vi alla ska vila en stund. Jag tänker bädda ner mig hos Grå. Det är varmt och gott där.

Gött att ligga nära en varm kompis!
Foto: Matte

Med småblyga svansviftningar

Junioren

I'm moving on!

Jag och Matte cyklade till klubben för att träna ikväll. Vi trodde inte att där skulle vara någon med tanke på att vi inte kom iväg förrän vid 20-tiden och det är mitten på december. Där var inte bara en, utan två kurser igång. Fast vi hade lite tur, alla var på väg in för att ha sina teoridelar. Det betydde att vi hade hela planen på baksidan för oss själva. Kändes bra, Matte säger att jag har nog med att hålla reda på mig själv just nu. Hon påstår att jag är alldeles för lättdistraherad. Vet inte riktigt vad hon menar.

Vi började med att värma upp med vår stirra-på-matte-lek. Jag sitter framför henne och stirrar på henne, hon gör det där braiga klickljudet och jag får en godis. I vanliga fall kastar hon godiset så att jag kan hoppa efter det men det var så mörkt och lerigt att det inte gick så hon gömde godisarna i handen, öppnade den och så fick jag inte röra förrän hon sade att jag fick. Tyckte det blev en lite taskigare lek än den vi brukar göra.

Uppvärmda och klara, gick vi över till att träna det som Matte kallar för fritt följ. Det är så svårt! Jag tittar på Matte när hon säger fot och så går vi iväg. Jag vill titta på vart vi ska gå men Matte säger att jag ska titta på henne. Det är ursvårt att gå och titta på Matte och hålla sig perfekt vid hennes sida, utan att snava på mina egna tassar eller Mattes fötter. När man väl lyckas så läger Matte in svängar och då blir det ju helsvårt! Matte sade att jag var duktig och att jag jobbade på bra. Jag fick inte bara godis, hon plockade fram en grymt bra boll! Den var alldeles fluffig och luktade precis som kaninen jag brukar jaga i trädgården.

När jag började tröttna på att hålla reda på mina tassar, tog Matte fram en konstig pryl ur vår träningsväska. Hon sade att det var en träapport och att man skulle bära den i munnen. Jag blev väldigt konfunderad, bara bära den. När Matte höll fram den så nosade jag skeptiskt på den. Matte bara skrattade och sade att Grå hade gjort likadant när han skulle lära sig att hämta den och att apporteringsmomentet i lydnadsklass 1 inte verkade tilltala weimaraners.

Matte sade att hon visste en genväg och att vi skulle träna apporteringen från appellklass/lydnadsklass II istället. Jag var fortfarande skeptisk men satte mig intill Matte. Hon kastade iväg apporten men höll två varnande fingrar i min nacke. Inte sticka iväg med andra ord. När den hade landat en bit bort i gräset, sade hon "varsågod" och jag sprang bort till den och lyfte upp den. När jag gjorde det kom mitt magiska klick, övergav genast apporten och hämtade godis hos Matte. Hon gav mig godiset och sade att nästa gång skulle jag ta med mig apporten till henne.

Vi kastade iväg apporten flera gånger och den var jätterolig att hämta. Jag var så jättestolt, över att jag så snabbt hade klurat ut vad Matte ville, att jag tog några ärevarv med apporten i munnen. Matte bara skrattade åt mig och sade att det var dags för mig att pausa min hjärna innan den snurrade iväg med mig.

Efter att ha pausat på pausfilten en lång stund, tränade vi mer av det fria följet. Jag kämpade på men tröttnade, stack bort till vår träningsväska och rotade fram den där träapporten. Jag norpade åt mig den och sprang så många varv jag kunde och så fort jag bara kunde med den i munnen. Jag förstår inte varför var den Gamle säger att vår Matte är humorbefriad, hon skrattade massor.

Vi avslutade träningen med inkallningar och ingångsträning. Matte är lite kinkig. Jag får inte hoppa på henne och så måste jag sitta när hon lämnar mig och lägger jag mig ner så kommer hon tillbaka och sätter mig upp igen. Otroligt mycket att hålla reda på. Det var otroligt skönt att få rensa huvudet och rasta tassarna med att jaga bollar som avslutning. När vi var nöjda, cyklade Matte hem och jag joggade som alltid, bredvid cykeln.

Med träningsglada yl
Junioren

You can call me Manboy!

Jag har fått låna datorn av den gamla tråkiga stofilen. Tyckte att det var orättvist att han fick skriva om vad jag hade gjort tillsammans med min Matte när han inte ens varit där!

Matte promenerade med bara mig i söndags morse. Vi gick ner till fotbollsplanen och hade en bollkastare med oss. Jag älskar min Matte men hon är rysligt dålig på att kasta bollar. Hon är i total avsaknad av bollsinne. Kastar hon bollar så far de åt alla håll och kanter. Med bollkastaren, går saker och ting lite bättre. För det mesta flyger bollarna i rätt riktning och ganska långt. Hon kastade bollarna och jag hämtade - jättelänge! Till slut satte jag mig och tog en paus då frågade Matte mig om jag hade släppt kontakten med min inre känguru och vi kunde åka. Kände mig lite påhoppad, här är man glad och studsig på en enda liten utställning och så får man höra det i evigheter.

Foto: Matte

Jag och Matte åkte iväg, i vanliga fall brukar vi åka långt men idag åkte vi bara till den stora grannstaden. Jag har ju nästan alltid den gamle med mig men i söndags var jag helt själv tillsammans med Matte, riktigt mysigt. När den gamle är med får han och jag alltid vänta i bilen medan Matte tar in våra saker. Eftersom jag var själv, tog Matte sakerna och jag fick gå med direkt. Lyckades gå riktigt fint intill Matte och kärran med min bur.

Vi gick upp till ett stort hus och där var massor av valpar och deras hussar och mattar. Matte sade att vi var på väg in på en hundutställning som var bara för valpar. Den gamle hade inte ens fått följa med in om han hade följt med idag. Inne i det stora huset, fanns det massor av utställningsringar. Jag och Matte, lyckades ta oss fram till vår ring. Ni människor är ruskigt bra på att stå i vägen för varandra!

Den första jag träffade var min Kennelpappa, han är så bäst! Fjäskade en kort stund tills jag fick syn på min Kennelmamma, smet bort till henne i kaoset av människor som hälsade och monterade burar. Min Kennelpappa är bara bäst! Han fixar alltid min bur och ser till att jag får lugn och ro medan Matte surrar runt och fixar.

Tog inte lång stund förrän jag fick komma ut igen. Matte marscherade med bestämda steg mot träningsringarna, längst ner i lokalen. Fanns duktiga människor från SydSkånska KennelKlubben där som man kunde få hjälp av. Jag och Matte sprang lite, fick goda råd, sprang igen och så ställde vi upp lite och en människa som jag aldrig hade träffat tidigare, låtsades vara domare och klämde och kände med så mjuka gosiga händer att jag var tvungen att pussa på henne. Passade även på att busa lite med mina kullbröder.

Efter lång väntan i buren, rastade jag och sedan värmde vi upp lite nere i övningsringen innan det var dags att bli inkallad i ringen. I söndags var det jag och två av mina bröder, Lemmy & Alden som skulle göra upp. De är mycket större och grövre än vad jag är. Matte sade att det var bara att spänna morrhåren, skjuta ut bröstet och sträcka på svansen. Hon sade att så länge jag bara gjorde mitt bästa så var hon mer än nöjd.

Min bror Alden springer sitt varv under den individuella bedömningen.
Foto: Jonas Hansson - Kennel Greyberrys

Jag försökte verkligen så gott jag kunde. Jag stod alldeles stilla när domaren var framme och klämde och kände på mig. Jag var så glad att jag klarade det, att jag inte kunde låta bli att göra två små känguruskutt. Matte sade ett bestämt nej och det var liksom inte utrymme för fler känguruskutt i det nejet. Gjorde mitt absolut bästa resten av min tid i ringen.

Litet känguruskutt blev det allt.
Foto: Jonas Hansson - Kennel Greyberrys

Domaren var verkligen petig med skillnaden att hon motiverade väldigt tydligt vad hon tyckte om, respektive inte tyckte om. Fick följande kritik: "Trevlig helhet. Hanhundshuvud under utveckling, välansatta öron, elegant hals. Mycket bra rygglinje, bröstkorgen skulle framhävts bättre. Öppna vinklar, korrekta tassar. Rör sig ostabilt fram. Rör sig väl från sidan. Ger ett något luftigt helhetsintryck.

Gjorde mitt allra bästa för att springa fint.
Foto: Jonas Hansson - Kennel Greyberrys

När det var färdigt blev resultatet att Alden fick 1:a-placeringen, Lemmy fick 2:a-placeringen och jag blev återigen sist, ingen av oss fick hederspris. Mina morrhår började darra lite, jag förlorar ju alltid mot mina bröder. Domaren hade dessutom en väldig massa att säga som jag inte tyckte lät så snällt.

Uppställd med min gula rosett för 3:e-placeringen.
Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Matte svarade dock domaren att hon inte hade några som helst tvivel på att jag skulle utvecklas till en väldigt snygg och stilig hane. Sedan klappade hon om mig och sade att jag hade varit jätteduktig i ringen och oavsett vad domaren sade så var jag finast av alla. Jag blev så glad att jag gav Matte massor av pussar.

Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Medan mina kullsystrar var inne i ringen och gjorde upp med en polsk import, vilade jag i buren. Min syster Asta blev 1:a-placerad med HP och Ziva blev 3:e-placerad. I bästa tik, hamnade Asta på en 3:e-placering. Innan jag visste ordet av, var det dags för syskongrupp, det var Lemmy, Alden och Asta som representerade Greyberrys. Domaren tyckte att de var lite för olika men mest på petiga småsaker. De blev 3:e-placerade i syskongruppen.

Mina bröder Lemmy & Alden och min syster Asta i syskongruppen.
Foto: Jonas Hansson - Kennel Greyberrys

Lite fotografering och bus med brollorna och Asta. Efter det gick jag och Matte och hälsade på en dam som Matte säger är världens bästa terriertant. Hon har dessutom den gamles flickvän, Ebba, boendes hos sig. Matte säger att vi ska åka dit en dag och hälsa på. Jag vet inte, den där Ebba, verkar rysligt bestämd av sig. Den gamle blir lyrisk när han pratar om henne.

Vi körde hem och det var väldigt skönt att komma hem till ett tyst hus och krypa ner i loppelådan i köket, tillsammans med den gamle.

Foto: Matte

Med glada svansviftningar
Junioren