Unsung heroes

Apan och Junioren har varit en väldig massa på djursjukhuset de senaste veckorna. Inte för att Junioren har varit sjuk, utanför att Junioren är aktuell för deras blodgivningsprogram. Först fick de komma dit och bara lämna ett blodprov. Det skulle tas reda på om Junioren hade rätt blodgrupp och att han inte hade olämpliga bacilusker i sitt blod.

Junioren med sitt gula smiley-bandage efter första provtagningen.
Foto: Apan

Hans kullbror hade varit där tidigare och det hade visat sig att han tillhörde den negativa blodgruppen som är mycket eftertraktad. Tyvärr blev brorsan Zero diskvalificerad som blodgivare. Man upptäckte anaplasma i hans blod. Resultatet av att ha blivit biten av en fästing. Det går inte att rena blod från anaplasma. Zero kan leva hela livet med anaplasman i blodet utan att bli sjuk man vill ju inte donera det vidare till en annan hund.

Kan man bli annat än gläd av smileys?
Foto: Apan

Apan var toknervös från det att blodprovet var tagit tills dess att de ringde från Djursjukhuset och sade att Junioren tillhörde de hundarna som har negativ blodgrupp och att det inte fanns bacilusker i hans blod! Förra veckan var de på plats för att lämna blod för första gången. Det började jättebra! Junioren satt jättefint och lät tjejen som sköter blodbanken, ta ett blodprov i ena frambenet. Första provet är för att mäta blodvärdena, innan man börjar tappa på blod.

Med rött bandage i väntan på att få svar på blodvärdena.
Foto: Apan

Medan de väntade på svar från blodprovet, tränade Junioren att vara på bordet och kollade in all utrustning som finns i rummet.

Kollar in alla saker på bänken.
Foto:Apan

Blodvärdena var bra så det var dags att ge blod. När man är fyrbent blodgivare så ska man ligga på sidan på undersökningsbordet och så sätter de kanylen i halsen. Man rakar en liten fläck så det är rent där kanylen ska in. Här började Junioren tröttna och skulle inte samarbeta alls. Till slut fick Apan ner en mycket masklik Junior på bordet. Han kan nämligen åla sig ur de flesta grepp.

Efter att ha försökt både länge och väl, hämtades en djursjukvårdare in för att hjälpa till. Junioren hade vid detta laget, bestämt sig för att det var ett öde värre än döden att donera blod. Med tanke på Apans temperament, är jag imponerad över att hon kom där ifrån med samtliga säkringar intakta. Till slut kom de så långt att kanylen stacks in.

Efter det avbröt man försöket. Om än att sticket kan vara lite läskigt så ska man inte få men för livet, när man ställer upp och donerar blod. Det ska vara en mysig stund med massor av godis. Istället bokades det en ny tid till idag. Junioren och Apan var där i god tid och hann med att hälsa på Stridsvargens underbara rehabtränare.

Idag studsade Junioren in i rummet och rakt upp på bordet. Modet svek lite när brickan med nål och provtagningsrör sattes vid hans tassar. Lite godis och örongnugg från Apan, reparerade modet och ett nytt prov för kontroll av blodvärden, var lämnat.

Grönt bandage med blå fyrklöver!
Det gäller att variera sig :)
Foto: Apan

Junioren strosade runt och kollade av rummet medan de väntade på svar. Allt var bra och denna gången var den extra djursjukvårdaren med redan från början. Junioren testade hur bra hon höll i men fick erkänna att hon var grymt bra på att hålla i hans galna ben. Massor med örongnugg från Apan och så höll hon Juniorens öra så att han inte såg när nålen sattes i.

Allt som behövs när man i egenskap av hund, lämnar blod.
Foto: Apan

När nålen satt så slappnade Junioren av och låg lugnt. Apan var så stolt där hon stod och gnuggade Juniorens öron och gav honom små godisbitar. De hade fått besked på att det sälla blir en full påse, första gången man ger. Nu är ju Junioren lite av antingen eller så han fyllde påsen när han ändå låg där.

Juniorens fyllda påse. Vi önskar mottagaren snabb bättring och hoppas
att lite av Juniorens speed och glädje, smittar ;)
Foto: Apan

När nålen var bortplockad, kärlet hade slutit sig och Junioren hade kommit ner på golvet, fick han massor av torkad nötlever! Jag är lite avis på det faktiskt!

Som hund och blodgivare på Djursjukhuset, får man sina årliga vaccinationer, årlig hälsoundersökning och en fodersäck, varje gång man har lämnat blod. Utöver det ska man få ett reflextäcke som det står blodgivare på. Tyvärr var reflextäckena slut men nya var beställda så Junioren får vänta på sitt.

Vi tackar Evidensias foderleverantörer som donerar fodersäckar till blodgivningsprogrammet!
Foto: Apan

Junioren fick nöja sig med vaccinering, fodersäck och massor av godis idag.

Dagens vaccinering införd. Ordning och reda!
Foto: Apan

Med rapporterande svansviftningar
Grå

Doctor came for leg...

Vid frukosten hade jag en ynklig Junior som satt bakom min rygg med öronen någonstans under tassarna och ifrågasatte varför inte han fick någon frukost. Jag å andra sidan, njöt av att inmundiga hans del av frukostfärskfodret.

Junioren fick istället åka med Apan till sticksaporna i Tygelsjö och fick prata med Sticksapan för dagen som heter Mette. Apan har nämligen känt en knöl i halsen på Junioren. Hon trodde till en börja att det var hans tonsiller som strulade eftersom han gick runt och harklade sig. Sedan hittade hon knölen och trodde att tonsillerna hade orsakat en spottkörtelinflammation och både tonsilit och sådana inflammationer kan ofta läka ut på egen hand. Tyvärr har knölen inte gett med sig och de senaste två veckorna har Junioren dessutom klökts upp vatten strax efter det att han har druckit så Apan bokade tid.

Junioren väntar i väntrummet.
Foto: Apan

Först klämde och kände Mette och Junioren tyckte att hon var snäll och gav henne pussar. Mette bekräftade att det var Juniorens spottkörtel som Apan hade känt men hon sade att den andra var lika stor, fast den var inte lika lätt att känna. Mette tyckte även att tonsillerna var helt ok när hon tittade ner i gapet. Hon var därför mer orolig över att harklingarna och klökningarna berodde på en förslappningar i svalget eller en onormalt stor matstrupe, eller att muskulaturen i matstrupen inte fungerade som den skulle. Hennes rekommendation blev därför att söva Junioren och kontrollera med kamera hur det stod till.

Apan tyckte att det var lika bra att kolla upp allt så hon godkände rekommendationen. Hon fick gå ut och rasta Junioren medan de tog in andra hundar som skulle opereras och naturligtvis muckade Junioren med en schäfer i väntrummet. Väl tillbaka inne så kom en jätteduktig veterinärassistent som sköter om bla narkos. Hon satte en kanyl i Juniorens framben och sedan fick Apan leda in honom i förrummet till operationsavdelningen och lämna över honom till assistenterna.

Efter ett tag kom de ut från den avdelningen och rullade in Junioren i röntgenrummet. Apan verkligen avskyr att se hundar sövda. Hon säger att hon fixar blod, brutna ben, kräk men inte att se oss när vi är så stilla. Veterinären kom och sade att hon hade tittat i halsen men hon ville att Apan godkände att de tog en röntgenbild så att de kunde se halsens struktur. Apan hade inga invändningar och tyckte att var Junioren däckad av narkos så var det bara att köra all in.

Junioren på väg ut från röntgen. Suddigt men Apan smygfotograferade.
Foto: Apan

Apan satte sig att vänta och hörde att det blev småstökigt inne på operationsavdelningen. Hon tänkte inte så mycket på det. Det gick en liten stund och sedan kom de och frågade om Apan kunde följa med. Junioren hade vaknat och i narkosförvirringen fått panik. Det är inget ovanligt alls och de hade försökt med att ge honom något som skulle dämpa det hela men han svarade inte på det. Istället kämpade han för att komma upp på tassarna och bort från allt. Apan han bara in genom dörren till det lilla undersökningsrummet så flög han emot henne och försökte ta sig förbi och ut genom dörren. När han kände Apans doft, försökte han sina 35 kg till trots, krypa upp i hennes famn.

Drogad och förvirrad Junior som blivit befriad från munkorgen.
Foto: Apan

Apan satte sig ner med honom i knät och efter en stund kunde hon ta av honom munkorgen. Ett litet tips är faktiskt att träna hemma på att vi ska bära munkorg, det kan nämligen vara lite läskigt de första gångerna och så mycket bättre att ha gjort de tillfällena i hemmets lugna ro och med godisbelöning. Veterinärerna har blivit allt noggrannare med munkorgsanvändning och de använder i regel mjuka tygkorgar. Den snällaste hund som aldrig ens skulle visa tänderna kan snetända i samband med uppvaknande och hugga vilt omkring sig. Det är så våra djupaste instinkter fungerar när vi är förvirrade, rädda och inte förstår vad som händer. Junioren har fått öva med både tygkorg och stålkorg hemma. Apan sade att det kändes skönt att veta att mitt i kaoset så var det inte munkorgen som var ett problem.

Junioren lugnade ner sig, Apan satte sig till rätta med honom i knät. Personalen lämnade dörren till operationsavdelningen på glänt så att hon kunde ropa om det var något och sedan var det bara att vänta på att han skulle kvickna till. Mette kom in och berättade att hon hade hittat en liten lokal inflammation bakom mjukgomen som kunde bero på att något hade suttit där och irriterat men att där inte fanns något nu. Hon hade hittat en likadan inflammation på det lilla locket som hindrar mat från att gå ner i luftstrupen. Båda hade hon tagit prover på som de skulle undersöka i mikroskop och det togs blodprov som skulle analyseras och de svaren får Apan senare.

Junioren vilar under filtar och plädar. Han var noga med att Apan skulle hålla i en av framtassarna medan han sov.
Foto: Apan

Junioren sov lugnt vaknade till och pussade Apan, somnade om, vaknade till och städade sitt ben som kanylen hade suttit i, somnade om, vaknade och insåg att narkosen hade fått honom att släppa innehållet i analsäckarna. Apan sade att det utbröt den galnaste frenesi där Junioren, trots att han inte hade balans på tassarna, försökte städa sig och när han väl lyckades, lyckligt erbjöd Apan pussar. Apan ville inte ha några pussar, hon är så känslig...

Tryggt vilandes i Apans knä.
Foto: Apan

Efter att Junioren hade blivit stabilare, Sveland hade reglerat räkningen och Apan smärtsamt stönande dragit sitt betalkort i maskinen, åkte de hem. Det blev en lugn dag i Lyan. Junioren får inte göra något ansträngande idag eftersom han har varit under narkos, Stridsvargen har träningsdag på jobbet imorgon och jag gjorde mig osynlig så att Apan inte fick någon konstig idé om att hon och jag ska ut och springa.

Med rapporterande svansviftningar
Grå

Sending out an S.O.S

Aporna ha ebola! Jag tror det i vart fall. De febrar och är igentjockade i sina halsar och det är rysligt synd om dem. Jag och Junioren försökte pyssla om Apan så gott det bara gick. Jag lade mitt huvud på hennes mage och Junioren försökte med massor av pussar på Apans feberröda kinder och sedan sade han att man skulle värma där det gör ont så han lade sitt huvud över Apans hals. Som om hon inte hade svårt nog att andas innan dess. Apan tackade för insatsen men sade att hon hellre mådde uschligt i ensamhet så vi intog bädden nedanför hennes sänghalva.

Som om det inte var nog med elände så tog en sjuk Husseapa , ner Stridsvargen till stranden för att han skulle få bränna av sig den värsta överskottsenergin. När de kom tillbaka hem och Stridsvargen skulle torkas, upptäckte Husseapan något varit kletigt på Stridis. Det såg ut som en av hans främre bröstvårtor var helt söndertrasad och snett ovanför var det hårt och konstigt.

Nu bör man veta att Stridsvargen har förkärlek för att kasta sig och glida som en säl, efter sin boll. Aporna som är väl medvetna om det, misstänkte att han hade fått ett sticksår från något eller att det tom fanns en bit av en pinne eller dylikt kvar där under huden. Det blev djursjukhuset akut.

Apan säger att hon avskyr djursjukhuset så sent på kvällen. Hon säger att det bara är olycka och misär. Hon hade rätt även denna gången. De hade inte varit där många minuter innan där kom ett par ut som var jätteledsna och strax efter de hade gått gick en veterinärassistent förbi i korridoren med ett litet livlöst knytte och det var ju inte svårt att förstå att de hade fått säga ett sista farväl till en älskad familjemedlem.

Stridis fick komma in i ett undersökningsrum och Stickstanten upplyste om att de hade en hund med magomvridning på väg in och det fanns en risk att hon fick lämna rummet och ta hand om den, utan att vara klar med Stridis. Hon petade, klämde och kände. Stridis är lite av en primadonna, det är ett jäkla oväsen till en början men sedan tillåter han allt så även denna gången. Stickstanten sade med ett leende, att det var ett jäkla oväsen med schäfrar i allmänhet och polisschäfrar i synnerhet.

Stickstanten trodde inte att där fanns en pinne eller att det var ett sticksår. Hon trodde att det var en kraftigt inflammerad bröstvårta, med tillhörande inflammerad bröstkörtel. Hon sade att det kanske även kunde vara en juvertumör. Tydligen kan även hanhundar får det om än att det inte är jättevanligt. Stridis är satt på en veckas Rimadyl i hopp om att eventuell inflammation packar sin kappsäck och drar. Är det fortfarande kvar, får Stridis och Husseapan dra upp till polisen egna Stickstant och se vad hon kan komma fram till. Apan tvättar dagligen såret och Stridis har fått en statlig pyjamas (en av Husseapans jobbtröjor) för att han inte ska komma åt och slicka eller krafsa medan det läker.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Sickness

Ett par dagar efter kennellägret, blev Junioren en hängig trasa som inte ville äta, hade feber och mest låg och sov. När det på helgen, började rossla i luftvägar, blev Apan orolig och hon tillhör de där som inte kastar sig på telefonen till djursjukhuset i första taget. När rosslingarna ökade, ringde Apan stickstanterna på Djursjukhuset som rekommenderade Bisolvon för miniapor. Apan åkte till apoteket och till hennes och Junioren stora lycka, fanns det med jordgubbssmak...

Tyvärr hjälpte bara Bisolvonet för miniapor så långt. Junioren fick högre feber och nu var Apan inte lika obekymrad längre. Hon ringde djursjukhuset och fick rådet att lasta och köra in omgående. Eftersom man inte visste vad det var för fel på Junioren, blev de hänvisade till infektionsavdelningens väntrum på baksidan. Ett väldigt tråkigt litet rum. 

Väl i väntrummet, inleddes en evighetslång väntan, om ni frågar Juinoren. Till slut fick de träffa en stickstant som klämde och kände på Junioren och inte kunde bestämma sig för något. Apan och Junioren skickades hem med order om stillhet, vila, recept på klet mot usliga noskvalster, specialmat och direktiv att genast återvända om feber och rosslingar blev värre.

Aporna stod mest och kliade sig i huvudet om huruvida de skulle kunna hålla Junioren i stillhet. Medicin mot noskvalster fick vi hela gänget. Lite specialmat fick Apan i Junioren också och det var Aporna mest glada för. Junioren är ju en gänglig tonåring och där är inte mycket att ta av i vanliga fall och att han knappt ätit på en vecka, var aporna mest oroliga för.

Någon dag senare var Junioren sig själv igen. Han sov väldigt mycket i närheten av mig eller Stridis men i övrigt var han pigg och glad igen. Apan funderade och funderade och kom sedan fram till vad som hade utlöst det hela. 

På kennellägret, under vattenträningen, var Junioren i gång på gång i det kalla vattnet och hämtade apporter. Han stod och frös medan han väntade och när det var dags att bege sig vidare, hann Apan inte torka honom så noga som hon brukar. Vi tog visserligen en långpromenad när vi kom tillbaka till jaktstugan och sprang oss varma men efter det var Junioren i det svala hundstallet och han har i sitt nuvarande spinkiga kropp så mycket att ta av. Han fick helt enkelt en megaförkylning och Apan säger att det var den dyraste förkylningen hon någonsin varit med om, efter att ha betalt räkningen på djursjukhuset.

Med vänliga svansviftningar

Grå

That little bit of hope

Då har jag varit med Matte, Husse och Stridsvargen på djursjukhuset och simmat. Den Grå skulle vakta huset sade han. Jag tror inte det var meningen att han skulle äta upp de folieinslagna chokladdekorationerna från julgranen som låg på bordet. Inte heller tror jag att smulandet av en våtservettsförpackning ingår i den arbetsuppgiften...

Grå vaktar huset vid brasan.
Foto: Matte

Stridsvargen började simningen och under tiden fick jag vänta i Mattes bil. Fick ha Grås BoT-täcke på mig. Roade mig med att studera alla djur och deras hussar och mattar som går in och ut.

Foto: Matte

Medan Stridsvargen satt på vibben tillsammans med sjukgymnasten och Husse, kom Matte ut och hämtade mig.

Foto: Matte

Vi gick in genom stora ingången och Matte sade att jag uppförde mig exemplariskt! Blev så himla mallig och höjde svansen lite och vem höll jag på att braka in i när jag struttade lite före, grumpiga Stridsvargen som var på väg ut tillsammans med Husse.

Fick duscha och ta på mig den där konstiga flytvästen. Matte säger att den hjälper mig och den är snyggt gul! Kände mig stolt så jag bara knatade rakt upp på rampen men när jag väl skulle sätta tassarna i vattnet. Dök det upp hur många människor som helst och bara stirrade på mig, blev helt blyg och osäker och vågade inte sätta ner framtassarna i vattnet.

Matte kastade ut mina dummiesar och några bollar i vattnet och Husse hejade på och sade att jag visst kunde. Då satsade jag allt vad jag kunde och kastade mig rakt ut i poolen så att det stänkte åt alla håll. Hoppas att lite träffade de där som stod och glodde och gjorde mig blyg.

Det är urkul att hoppa från rampen!
Foto: Matte

Fick simma, pausa, simma, pausa, simma, pausa och en sista runda innan det var dags att gå upp.

Foto: Matte

Kom på att även om Matte sänker rampen när jag ha gått i så kan man utöver vila på den, även ta sats från den under simträningen. Ett tips som jag fick av Stridsvargen, när han var på gott humör.

Pausar på rampen.
Foto: Matte

Fick sitta en stund på vibben efteråt. Den är så skön! Idag försökte jag sitta still nästan hela tiden. Har nämligen konstaterat att den där vibben, den skakar om ens tassmyror så att de blir alldeles slöa och det är så skönt!

Skönt att sitta på vibben!
Foto: Matte

Väl hemma gick jag och Grå på promenad med Matte. Nu är tanken att vi alla ska vila en stund. Jag tänker bädda ner mig hos Grå. Det är varmt och gott där.

Gött att ligga nära en varm kompis!
Foto: Matte

Med småblyga svansviftningar

Junioren