Smells like teen spirit

Då har det gått nästan en månad på det nya året. Det började bedrövligt för min del, jag verkligen avskyr de där fyrverkerierna som människor envisas med att skjuta upp. Matte säger att vi ska fly ut i skogen eller något nästa gång det är dags. Passar mig fin-fint!


Vi tränar på med rallylydnaden och ska snart debutera i avancerad klass. Matte säger att det blir ett äventyr för sig. Med de nya reglerna som började gälla i år så får vi inte göra så många missar som vi gjorde i fortsättningsklass för då lär vi aldrig nå mästarklass, enligt matte. Nåja, vi tar de två första tävlingarna som avstämning för hur långt vi har kommit.

Jag har börjat på en specialsökkurs tillsammans med matte. Det är jätteroligt! Jag letar efter eucalyptusdoft och är rätt bra på att hitta det. Nu säger matte att jag måste lära mig att frysa till när jag hittar doften. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det men jag antar att det klarnar så småningom. Här är en filmsnutt från första gången jag hittade eucalyptus, innan dess hade jag letat små fleecebitar.

Jag fick pausa en stund och så fick jag ytterligare två gömmor. Den första jag hittar är nerstoppad i en ljusstake som står på bordet. Ljusstaken syns inte i bild. Likaså ser man inte heller när konen blivit flyttad. Den hamnade utanför bilden.



Det är jätteroligt med specialsök, av allt jag gör tillsammans med matte så tycker jag bäst om när jag får lov att använda min nos! Just nu varvar vi specialsök med, rallylydnad och kickbikedrag. Rätt lagom, en sak i taget liksom.

/Den där Bozco

Gentlemen to the left because the ladies are always right

Idag har jag och Matte arbetat med vår högerhandling. Matte säger att vi måste får till den för till våren ska vi ut och segla, hela vägen upp till mästarklass och då måste man ha en grym högerhandling.

Vi har fortfarande lite experimentverkstad på högerhandlingen och provar oss fram men idag provade vi att lägga in lite mer rörelser utöver att gå rakt fram. Jag tycker att det är ursvårt och Matte säger att min position svajar värre än en urskog i storm. Ska hon säja, hon svajar rätt bra hon med och nu när vi har börjat filma vår träning så finns det filmbevis - så det så!

Matte säger att vi kommer få till det riktigt snyggt men att vi måste träna flitigt och sedan är det nog hög tid att söka lite hjälp från de som kan bättre än vi. Fram till nu så har Matte kört någon form av gerillaträning när det gäller rallyn. Om man bortser från träningsgruppen som vi hakade på i vintras för att kunna träna inomhus, har vi inte hängt med någon när det gäller rallyträningen. Grå sade alltid att det märktes och att det var som att släppa loss två lantisar i en balsal när vi gick in på banan. Han hade nog en poäng, vi är lite oslipade och kantiga och det syns på våra poäng. Det är ju ingen risk att vi hamnar ovanför 90-sträcket just nu...

Jag misstänker att Matte har en plan för hur det hela ska lösas. Hon har ganska ofta planer som hon inte delger mig. Det hade varit väldigt kul att nå mästarklass, jag hade haft en mycket stolt Matte med mig hem om vi gjorde det...

Over & out

/den där Bozco

Circustime!

Jag och Apan var på Sydskånska Kennelklubbens Internationella Utställning i Malmö helgen som gick. Junioren var inte anmäld för Apan tycker att det är onödigt att ställa honom eftersom han är så mager och inte har fått sin fulla muskelmassa än. Han fick vänta i bilen och Apan lovade honom lydnadsträning när vi var färdiga.

Jag vet inte varför det är så svårt att få parkeringen att fungera på detta evenemanget. Det fanns en som viftade lite halvhjärtat in på en parkeringsplats och sedan fick man själv leta sig ner. Ingen som vinkade och det sprang folk överallt och letade efter de som sålde parkeringsbiljetterna för evenemanget och eftersom de inte syntes till någonstans, fick Apan vackert betala i parkeringsautomaten och det blev avsevärt mycket dyrare.

Foto: Madeleine Laurila

När vi kom in i hallen, sade Apan att nu fick det vara nog med att betala för dåligt organiserade utställningar till SSKK. Det har aldrig varit så packat som det var i utställningshallen, mattorna var supersmala, varmt och klibbigt och det var många hundar av större modell som hamnade utanför de smala mattorna och halkade när vi sprang.

Foto: Madeleine Laurila

Eftersom SSKK fortfarande praktiserar det otroligt gammeldags systemet med rastrutor så kan man inte försvinna ut ur kaoset. Rastrutan var liten och det flöt av urin precis överallt. Det fanns lite murgröneplantering som man kunde låta sin hund gå i men i övrigt inget. Apan sade att hon i fortsättningen struntar i att detta är den närmsta utställningen, nog är nog!

Vi hade en domare från ett av våra närmsta grannländer. Apan har kollat upp nu i efterhand och tydligen har rasklubben i domarens hemland, slutat använda sig av vederbörande, eftersom det tar en evig tid och bedömningarna ofta är helt uppåt väggarna.

Foto: Madeleine Laurila

Apan försöker tänka positivt om alla men när hon på tre olika språk, förklarat att jag är 7 år gammal och domaren envisades med att säga att jag var 2 år, började Apan inse att båten för att vi skulle ha en chans att slå vår yngre konkurrent i Öppen klass, nog hade seglat utan vår närvaro.

Apan fick rätt i sitt antagande. Vi fick ett slätt excellent och andraplacering utan CK i Öppen klass. När Apan hade hämtat ut kritiken, lackade hon ur. "2-årig bra maskulin hane, korrekt huvud, uttryck och bett. Passande lång hals. Ganska bra framparti. Bra överlinje, korrekt längd och djup på kroppen. Välvinklad bak, bra svans. Bra rörelser men är inte helt parallell i fronten. Kunde vara mer rund i sin bröstkorg och ha ett större förbröst."

Foto: Madeleine Laurila

HALLÅ!! Vill människan att jag ska se ut som Grodan Boll??? Apan packade ihop våra prylar, plockade upp mina rosetter på vägen ut och sedan kryssade vi mellan rännilarna av hundkiss bort till bilen och Junioren.

Foto: Apan

Apan höll löftet till Junioren. Vi satte kurs på SBK Malmö och Apan och Junioren tog planen i besittning, visade det sig att de var långt ifrån ensamma. Där var en brukslydnadsträning, några som tränade lydnad och en som tränade agility. Ganska mycket störning för en Junior.

Brukslydnadsträning i bakgrunden och fågel med korvknyckartalang i förgrunden.
Foto: Apan

De började med kontaktövning och till slut tog Junioren lite ansvar för sin träning, sökte kontakt och då kunde de gå över i ett fritt följ där de bitvis hade väldigt fin kontakt. Tyvärr stördes det av att en envis fågel bröt sig in i träningsväskan och snodde Juniorens korvpåse. Det var lite för bra störning även för en fågelhund.

Junioren med stalkerfågel som höll sig nära (och överlevde) i hopp om korvbitar.
Foto: Apan

Träning på ställande och läggande samt lite apportering fick bli en bra avslutning på träningen och efter det hade Apan en mycket nöjd Junior att lasta in i bilen.

Efter en lång dag, var det väldigt skönt att snurra ihop sig och sova.

Min loppelåda är under reparation - tack så mycket Junioren...
Foto: Apan

Med bra svansviftningar
Grå
¨

Winners!

Det finns massor av utlottningar att delta i på Facebook. Apan är väldigt selektiv med vilka hon deltar i. Det ska vara för produkter hon tror på och företag som hon kan tänka sig att ställa sig bakom. Ett företag som hon följer på Facebook är Svenska Djurapoteket. Apan har köpt deras produkter tidigare och varit nöjd med dem bland annat deras blodpulver ochglucosamin. Alltså var det inte så svårt att delta i deras utlottning.

Vi hade turen att bli dragna i lotteriet! Apan fick välja en gratis årsförbrukning ur Svenska Djurapotekets produktsortiment. Idag var Apan på posten och hämtade vår vinst. En årsförbrukning av Athlet!

Vi fick hela åtta burkar!
Foto: Apan

Tanken var att vi skulle ta en fin bild till Svenska Djurapoteket och skicka som tack men jag hade inte så väldans lust att vara med för jag misstänkte att eftersom Apan hade valt Athlet så var tabletterna till Junioren och då kunde han ju sitta själv där på bilden. Apan förklarade att vi skulle dela på vinsten så då gick jag med på att vara med på bild.

Vi med vår fina vinst!
Foto: Apan

När bilder var tagna så fick vi vår första dos Athlet, innan Apan satte ut våra burkar bland de övriga fodergrejerna i grovköket. Blodpulvret har Apan gett som smakförstärkare till Junioren nu när han är en strulig tonåring och vägrade äta sitt tidigare foder. Nu har Apan hittat ett foder som har fungerat i hela tre säckar så nu är det mer tillskott för att hans muskler ska utvecklas fint. Energikakorna får Stridsvargen av när han är ute på långa sök efter försvunna människor, Junioren får för att "tjocka på sig" och så får både jag och Junioren när vi är med Apan på fältträning.

Burkarna uppe på hyllan tillsammans med andra produkter från Svenska Djurapoteket.

Vi tackar Svenska Djurapoteket för vår fina vinst!

Burkarna är av apporteringsbar storlek men innehållet var godare än burken.
Foto: Apan

Med tacksamma svansviftningar

Grå

It's a small world after all!

Jag följer precis som många andra, diverse FB-grupper. Ett par är grupper där man kan köpa och sälja begagnade hundsaker. Jag har genom åren samlat på mig både det ena och det andra och gick med intentionen att rensa på hyllorna i garaget. Precis som det sägs "The road to hell is paved with good intentions" så stannade det vid att jag gick med och sedan kom sjuttioelva saker emellan.

Härom dagen blippade det dock upp en förfrågan om någon hade en VGW-sele till salu i storlek L och tom i min förvirrade hjärna, lyckades plinga till att var det inte just en sådan jag härom månaden hade försökt trycka in en av de grå i och muttrat något ointelligent om att vad var det för omständlig hundras som prompt måste ha så djupa bröstkorgar, revben och växa så mycket....

Innan jag hann tänka färdigt, hade någon svarat att den var ägare till en stycken röd och kunde tänka sig sälja för 300:-. Gjorde en snabbgoogling och konstaterade att nya låg de runt 500:-. Kunde inte tänka mig att jag hade gett så mycket och började fundera men drog mig sedan till minnes att de nog egentligen hade kostat så mycket men att jag nog hade haft en rabattcheck när jag köpte dem. 300:- kändes dock mer än rimligt för något som bara låg ute i garaget och samlade damm till ingen nytta. Skrev att jag hade en blå och det visade sig vara föredragen färg av annonsören.

Härom veckan såg jag Djurräddarna på TV. Djurambulansens personal pratade jag ofta med i tidigare yrkesutförande och det är roligt att få ansikten på personer som man tidigare var du och tjena med men bara hade en röst att relatera till. Det blev extra intressant när de omhändertog en hund i hemstaden och man dessutom via sambon fick lite extra info om händelsen.

Idag visade det sig att hunden som skulle ha selen jag sålde, var den omhändertagna hunden från hemstaden som idag har nya ägare som månar om honom, tränar lugnt och långsamt och bara försöker ge hunden ett så bra liv som möjligt. Koppelpromenader var dock ett stort problem och de kände att de inte nådde fram.

Jag vet många som fördömer VGW-selarna men jag ser de som ett ypperligt träningsredskap, speciellt med stora och starka hundar. Man ska vara försiktig med att fördöma metoder och redskap. Det som fungerar för en, fungerar nödvändigtvis inte för en annan. Jag brukar tyst tänka för mig själv att de som skriker högst om att VGW-selar borde brännas, har inte träffat en weimaraner som har gett sig den på att den ska framåt och det är liksom deras normalstatus.

En hund som obesvärat drar rakt igenom ett tätbevuxet björnbärssnår/vresrosbuskage, bryr sig föga om ett snöre runt halsen eller en bekväm promenadsele, skvallerträning - you name it! Den kan mycket väl dra med sig koppelankaret rakt igenom samma snår (japp erfarenhet finns med nyanländ Gammelgrå). Hade VGW-selarna funnits när Gammelgrå anlände till oss, hade den varit inköpt inom 24h!

Det är betydligt angenämare och mer pedagogiskt att kunna arbeta i lugn och ro och få fram det man vill att hunden ska lära sig. Sedan är det som med alla "redskap", man ska successivt arbeta bort dem och naturligtvis är målsättningen att hunden går prydligt intill en i enkelt halsband och koppel. Lätt att säga, betydligt svårare att göra. Det vet alla som har kämpat med starka hundar.

Vi önskar den omhändertagna hunden och dess nya ägare, lycka till! Jag har redan fått ett meddelande över FB att den är provad på promenad och att det givit önskat resultat!

/Matte

Happy!

Igår kände jag mig som världens bästa hundägare! Jag vet att jag inte gjorde något som ingen annan aktiv hundsportare inte gör men "duktighetskänslan" var så härlig, jag var på så gott humör och jag fick så mycket energi, vilket jag inte på något sätt är bortskämd med efter höstens tragiska hälsotillstånd.

Hemkommen efter jobb och med middagen intagen så sträckte jag ut mig på sängen ett par minuter. Jag var frusen, trött (eget fel men jag var bara tvungen att se Seattle Seahawks historiska vändning och därmed Super Bowl-finalister) och hade en fruktansvärd huvudvärk. Först tänkte jag vila bort huvudvärken, planen övergick till att stanna i sängen resten av kvällen med en bra bok.

Plötsligt uppenbarade sig lite energi och vilja, trots huvudvärken och jag lastade båda de grå och drog iväg till brukshundsklubben. Jag som generellt undviker att dra igång träning utan en ordentlig planering stod nu på en becksvart appellplan med noll tanke. Det blev rallylydnad och jag var inne och hämtade ut skyltar och en banskiss.

Bygga banor, oavsett lydnad, rallylydnad eller agility, har aldrig varit min starka sida. kanske det där med att jag har svårt att läsa kartor och översätta dem till verkligheten som spelar in. Efter lite klurande fick jag till en rallybana som kanske inte såg ut helt som den skulle men som gick att använda. Jag säger som killen på byggvarubutiken: "Det behöver inte vara en altartavla, det behöver bara se ut som en!"

Gammelgrå fick bli först ut. Han var så övertaggad och fokuserad att när vi körde hans fokusövning som uppvärmning så fastnade mina lätt frusna fingrar mellan hans tänder, satan i gatan vad ont det gör! Han övertaggningen resulterade också i att Gammelgrås position intill min sida var obefintlig så efter tredje skylten, var det bara att vandra tillbaka till startskylten och börja om. Länge sedan vi körde hela banor men varv två så började bitarna falla på plats och Grå var sådär grym som han kan vara när han verkligen vill och aldrig någonsin vill visa i tävlingssammanhang.

Juniorens tur. Jag såg rallybanan som en chans att testa hans uthållighet och fokus på att göra saker, inte när vi var i optimalt läge utan när vi blev "kommenderade" av skyltarna. Det jag inte hade tänkt på, när jag skiftade plats på hundarna vid uppbindningsstolpen, var att Junioren skulle vara i fullkontakt med sin inre känguru. Fullkontakt är för övrigt inte en tillräcklig beskrivning, fullständigt överslag! Han hoppade, studsade och for runt i alla möjliga och omöjliga riktningar och när han är så uppskruvad, slår käftarna och han vill gärna ha något att hugga tag i. I hans värld är apans arm en perfekt sak, apan håller inte med. Juniorens galenskap, eldades på av en avundsjuk Gammelgrå som tyckte att livet var orättvist och lät meddela det - högt! Ibland räcker det inte att räkna till 10...

När Gammelgrå tystnat, Junioren sansat sig och jag hade andats ut, körde vi banan och Junioren kämpade på. Jag tränar inte rallymomenten i vanliga fall med honom och det är kul att se hur mycket han har snappat upp genom att stå och titta när jag tränar med Grå och hur mycket man har användning av andra tävlingsgrenars moment och kommandon. Det gick väl inte felfritt men helt klart över förväntan. Roterade hundarna ett par gånger och sedan fick de springa lösa över appellplanen medan jag samlade in och torkade av skyltar och koner.

Note to self! Ta av täckena nästa gång! Nordligaste delen av vår stora plan är något vattensjuk efter hösten/vinterns eviga regnande. Gammelgrå brukar anse att de är under hans värdighet att ge sig ut i blötan. Junioren har inga hämningar när det gäller sådant och nog sjutton fick han med sig Gammelgrån i jakten på några änder som ansåg att de tillfälliga sjöarna var ett bra ställe att bo vid.

Glada, avsprungna och leriga hundar lastades in och brukshundsklubben återgick till sin mörka vintervila medan jag körde hem och med nyvunnen energi körde ett städvarv innan jag tog kvällsfika och sedan kröp ner med den där boken.

/Matte

Proud Moma!

Apan och Junioren tränade vittringsträning för andra gången i Juniorens liv igår. Apan har byggt en liten film om hur det gick till. Det är tur att det är jag som är coach och har sett till att Junioren har greppat konceptet übersnabbt!

Jag och Apan tränade Rallylydnad i hallen. Hon har bestämt att vi ska göra ett nytt försök på ett sista godkänt resultat i Nybörjarklass. Hon tycker det är dumt att ge upp nu när jag är så nära en titel. Jag vet inte jag det men jag får väl traska med och se om jag känner för att anstränga mig den dagen det är dags att försöka.

Junioren fick utöver vittringsträningen, träna fotposition och korta förflyttningar samt läggande under gång. Vi har inte mycket plats i hallen men det var oavsett vilket, så mycket bättre än att vara ute i kaoset som sur-Egon ställer till med.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Playing around!

Apan fick en GoPro-kamera av Husseapan i julklapp. Som om hon inte var störig nog redan tidigare!!!

Idag tränade vi lite apportering nere på på "vår" fotbollsplan. Jag ber om ursäkt för den pinsamma musiken. Apan är liksom pinsamt efterbliven när det kommer till musik. Husseapan påstår att hennes musiksmak är under all kritik. Jag håller med honom. Det är så att man behöver skyddskåpor mellan varven!

Jag var som alltid grym på att hämta dummies. Apan var väldigt nöjd. Junioren överraskade Apan genom att avsluta passet med att göra två sittande avlämningar. Jag grälade på honom hela vägen hem. Man ska inte avslöja allt man kan, man ska hålla aporna på tårna! Håll till godo med lite apporteringsträning ur Juniorens perspektiv.

Med apporterande svansviftningar
Grå

There are some days dark and bitter....

Vet inte var jag ska börja. Ikväll är jag ånyo depp! Massor av tankar som cirklar runt i huvudet efter att ha varit funktionär på hemmaklubbens tävling..

Börja i kronologisk ordning, brukar vara en bra idé. Det har varit mycket träning i hallen den sista tiden. Jag är ständigt trött och därmed är motivationen borta. Junioren behöver dock aktiveras så när jag väl gör något så fokuserar vi på detaljer och filar på dem. Jag är förvånad över att vi inte har nött hål på hallmattan vid detta laget men men.

Junioren tränar platsligging i hallen.

I torsdags var jag ute på hemmaklubben och lämnade inlånat material till tävlingen. Jag hade Junioren med mig och vi gick ut och körde ett pass på planen. Det passet stämplade in som ett av årets bästa träningspass. Jättefin fokus, kontakt i fria följet, raka fina sättande, direkt när jag stannade. Superfina hopp med så snygga IPO-ingångar att en schäfer med tillhörande koppelhållare, hade varit gröna av avund. Läggande under gång med fokus, exakthet och stadga. Inkallningar, återigen med stadga, snygga IPO-ingångar om än att det nu började märkas lite trötthet och tendens till sneda sättanden.

Junioren kopplar grepp om mitt ben så att jag inte kan lämna hallen.
Jag har precis informerat honom om att vi har tränat färdigt...

I lördags var det förberedelse av planen inför dagens tävlingar: När vi var klara tog jag ut Junioren och med torsdagens positiva känsla i min trötta kropp, tänkte jag att detta skulle bli ett bra träningspass. Det fick vi inte! Nu ska man till Juniorens försvar, säga att jag hade åkt ifrån alla belöningsleksaker hemma och lånade en boll. Vi ska också konstatera att vi fick mer störningsträning än vi bett om eller önskade. Jag tar med mig att han trots tokigheterna, stannade vid min sida och mellan varven, faktiskt försökte. Efter ett tag insåg jag att det var mer avdressyr än något annat så jag lastade och styrde hemåt.

Dagens tävling och jag assisterade TL i Elit-klassen. Det blev även att jag assisterade TL i klass 3. För att citera domaren "slutar folk träna sina hundar eller har de bara gett upp denna tiden på säsongen?" Jag kan bara hålla med. Några solstrålar var där som äntrade tävlingsplanerna men de var lätträknade. Att se "Hur svårt kan det va?"- Hanna in action är alltid roligt. För även om det inte går som det var tänkt så är hon från läktarplats lugn, löser situationerna som uppstår och har världens gladaste och arbetsvilligaste hundar.

Bästa Hanna i fria följet.

Jag var sjukt imponerad av Hannas sätt att bromsa upp Bacardi när hon var på väg mot fel apport i den dirigerade apporteringen. Att lugnt och bestämt dunka in dubbelkommandon och få hunden att med glädje och energi genomföra och slutföra. Det är faktiskt, i mina ögon, mer lärorikt att se hur duktiga hundförare löser problemen när det inte går som det ska. Hur det ska se ut, finns det tusentals exempel på. Vad man gör när det går på den berömda bakdelen, är det betydligt färre exempel på för oftast saknas det och finns det, så håller folk det för sig själva. Jag var oförskämd nog att lyssna med när Hanna analyserade programmet med Andrea, väldigt intressant eftersom Hanna är så ärlig med vad hon gör för fel och hur det påverkar hunden.

Det är väldigt lärorikt att vara funktionär ute på banan på tävling för eftersom man har uppgifter, följer man ekipagen betydligt noggrannare än om man bara är åskådare. Jag brukar åka hem fylld av inspiration och träningsmotivation efter sådana uppdrag, idag åkte jag hem, helt deprimerad. Dels fick jag så otroligt mycket frågor om min hälsa och även om det är värmande att folk bryr sig. För varje gång jag svarade så påmindes jag om allt jag inte har lyckats uppnå detta året. Hemmatävlingar är liksom de roligaste! Man är på sin vanliga plan, omgärdad av människor som man träffar ofta och det är liksom bättre och tryggare på  alla sätt och vis. Vi skulle ju ha varit med! Inte ha hunden liggande i bilen och funktionära - blä!

Blä-humör

Ytterligare ett skäl till att jag kände mig låg var att det var superrörigt i klass 1. Klassen vi ska debutera i. Folk stod i hög, stökigt inför platsliggningen som var delad och när jag tittade på ekipagen så tänkte jag bara OMG! En människa var superotrevlig för att vederbörande skulle minsann tävla och jag störde genom att lasta ut min hund ur bilen. Seriöst! Klarar din hund inte av, på väntplats, att en annan hund lastas ur en bil, har du inte på en tävlingsplats att göra! I klass 3 hade vi en hund från en klass-1s platsliggning mitt i metallapporteringen. Den föraren styrde upp verksamheten och vann klassen för dagen utan gnäll! Det var en störning värd att gnälla på om något!

Klass 2 såg jag inte mycket av så där uttalar jag mig inte. Klass 3 höll jag ärligt talat på att få spel på. Hur i hela Hades kan man åka och tävla utan att ha läst på regelverket??? Det är vare sig charmigt eller lustigt när någon bara hasplar ur sig "jag måste fråga för det är första gången och jag har inte kollat upp det" SERIÖST!?!?! Jag, TL, domare och sekreterare står och fryser häcken av oss på en iskall appellplan för att du ska kunna tävla och du kan inte ge oss respekten och tacken för vår insats genom att läsa på innan du anmäler?

Där fanns några fler skräckexempel och ibland undrar man vem man har retat galla på i ett tidigare liv för att ens karmakontot ska vara så jäkla snebalanserat. Jag sliter med mina hundar och kommer inte till start hur jag än gör, sedan har man folk som stompar omkring i klass 3 och har så jäkla skev hundhantering att man dånar. Men de är i klass tre och tävlar, visst det är inte vackert, det är tvärt om gräsligt, men lik förbaskat, de är i klass tre och tävlar...

Först tänkte jag "Fuck it!" jag gör som alla andra, jag anmäler och chansar, det verkar ju vara devisen efter vad jag såg idag. Sedan sansade jag mig och insåg att jag har hellre en ostartad hund än att jag startar en hund som uppvisar så många brister som många ekipage gjorde idag. Jag har redan chansat, det gjorde jag med Grå, jag tänker inte göra om de misstagen med Junioren. Med tanke på vad jag har sett i klass 1 på de tävlingar jag har hjälpt till med, vill jag inte göra fler tävlingar än jag absolut måste. Dvs om jag någonsin får tillbaka min ork och motivation....

Omotiverad och samtidigt uttråkade, det är vi det!

/Matte som är helt deppig efter en dag i kyla och blåst.

A rockin' good way

Aporna tog träningsfreaksen med sig till skogen idag. Jag förstår inte poängen med att hänga i en mörk, blåsig och kall skog. Finns ju varm, gosig loppelåda och så är jag nöjd för jag lyckades plundra Juniorens matskål med maten som han inte ville äta upp. Apan var inte glad, hon är av grinig sort den där. Just nu är hon extra grinig.

I förrgår reste hon och Husseapan till Mordor, ja hon kallar staden för det ibland. De hade Junioren med sig och så höll jag och Stridsvargen ställningarna hemma. Apan körde Husseapans bil och de stod stilla för rött ljus. Då kommer det en annan apa i sin bil och bränner rakt in i Husseapans bil, bakifrån. Turligt nog hade Apan foten på bromsen och de for inte in i framförvarande bil. Turligt nog är Husseapans bil utrustad med dragkrok och den tog det värsta av smällen. Junioren låg tryggt i sin bur och är oskadd, Husseapan är oskadd.

Apan har gamla skador i rygg och nacke från en tidigare olycka och hon känner av sin rygg. Utöver ryggen, har hon fortfarande ont i sina lungor och i morse (håll i er nu), vaknade hon med rinnande nos så hon är supercharmig de lux - NOT! Det är rätt skönt att hon ska tillbaka till jobbet imorgon så kan vi andra, återhämta oss efter att ha haft henne hemma i nästan två veckor.

Idag kom de iväg ovanligt sent till skogen. Apan lade spår till Stridsvargen och Husseapan till Junioren. Denna gången valde de lite öppnare skog som inte är lika tokkontaminerad av vildsvin, rådjur och harar, till Juniorens spår. Husseapan fick dessutom ta med sig femtioelva spårsnitslar och markera vinkeln och sedan åt vilket håll det gick.

Apan gick ut spår där hon brukar lägga ut spår. Med lite vett och vilja, kan man variera samma spår, väldigt mycket. Jag snokade i Apans Runkeeper och jag tror att det är fjärde gången som hon går samma sträcka i samma område men med helt nya variationer och klurigheter. Denna gången gick hon rakt i flera rådjurs och vildsvinsstråk och korsade vägen ett par gånger (vägpassager är svåra för oss hundar, vi drar gärna rakt över) och sedan var det något stort som passerade henne i 190 knyck när hon vandrade runt i granskogen som utgör det avslutande området. Apan säger att hon inte hann se exakt var det var men hon tror att det var ett rådjur.

Stridsvargen och Husseapan tog sitt spår först. Detta för att Juniorens skulle ligga till sig så länge som möjligt. Medan de var borta, fick Junioren rasta av sig och träna lite lydnad för att komma ur sitt "jag vill också spåra, varför får han spåra först, livet är orättvist"-läge. Efter lite lockande och pockande så fick de till riktigt fina, korta förflyttningar i fotposition. Inte illa, en speedad Junior är liksom över allt och ingenstans, samtidigt!

När Husseapan och Stridsvargen var tillbaka, hade det skymt så mycket att det var becksvart när Apan och Junioren klev upp till sin spårstart. Gissa var Apans piffiga förvandla-natten-till-dag-pannlampa var? Just det, hemma! Turligt nog hade Husseapan en ficklampa och kunde hjälpa i rätt riktning.

Med längre tid för spåret att ligga till sig, väl uppmärkt spår och hjälp av mörkret så fick Apan och Junioren ner tempot avsevärt och Apan fick chans att läsa av Juniorens beteende i vinklarna. Apan kunde hjälpa honom genom att lägga sig på broms så att han fick en chans att inse att spåret svängde och inte ständigt tappa det och sedan irra runt som en nattfjäril runt en glödlampa tills han hittar det igen. Av alla vinklar som Husseapan hade skapat fick de till några riktigt fina arbeten i ett par vinklar. Junioren sökte dessutom av bra längs en lång passage parallellt med en djup bäckfåra och säkerställde att Husseapan inte hade lurats på något vis.

Även Apan hade bättrat på sig. Betydligt bättre linhantering om än att Husseapan fortsätter att hålla upp rött kort för Juniorens Hurttasele. Han tycker att den rörlighet som finns i infästningen mellan lina och sele, är värdelös för en hund som ringar så mycket i spåret. Husseapan är av åsikten att den rörligheten gör att Junioren trasslar in sig lättare om inte Apan är supersnabb och parerar. Apan lär ju inte bli snabbare så det är nog enklare att byta sele. Junioren har sagt att han vill ha en Julius K9-sele för det har hans idol Stridsvargen.

Väl hemma verkade det som om träningsfreaksen hade fått sitt för dagen och vi kunde övergå till de viktiga sakerna här i livet, middag!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

The show must go on...

Apan är sjuk, igen!

Hon har ont i lungorna och kan knappt röra sig utan att flåsa. Hon åkte till sticksaporna och de sade att hon inte hade lunginflammation och inte behövde mediciner. De sade att hennes kropp behövde vila och sedan har hon fått en remiss till någon särskild apa som ska utreda hennes lungor.

Problemet med en sjuk apa är att det inte händer så mycket. För egen del gör det inte så mycket. Jag har inga problem att ligga under en varm filt eller pyssla om min tigger.

Junioren däremot, inte lika tillfreds. Det blir väldigt stökigt i lyan med en Junior som inte har fått jobba av sig alla tassmyror.

Husseapan bestämde sig för att ta tag i det hela så det blev lugnt igen. Apan fick trassla in sig i en massa kläder och så följde hon och Junioren med Husseapan och Stridsvargen till spårskogen. Under tiden höll jag ställningarna hemma, tog hand om disken och skötte om några av Apans krukväxter...

Apan fick börja lägga ut ett spår till Stridsvargen och så gick Husseapan ut ett spår till henne och Junioren. Apan berättade att trots att hon lade spåret i lätt terräng höll hon på att hosta och flåsa hela vägen.

När hon kom tillbaka så fick hon ta ut en heltaggad Junior ur bilen. Det fick det bli lite ordning och reda- träning fram till spårstarten. Det är liksom inget fel på Juniorens spårintresse. Apan var mycket nöjd att han satt fint medan hon delade på.

Därefter brakade de iväg. Apan hade ju i sitt sjukliga tillstånd tagit gympadojor, typ världens sämsta dojor att spåra i när man är i skogen! Utöver det, inga handskar! Hon hade lämnat sin nya fina lina hemma för att den ska kortas och hon ville inte smutsa ner den innan hon hade gjort det. Hon hade tagit min gamla reflexlina som bränns när hon inte har handskar - klantapa!

Går säkert bra att ha den linan när jag spårar, jag har inte så bråttom. Apan har nu tre brända punkter i sina tassar. Resultatet av att surfa på skosulorna  bakom Junioren...

Husseapan hade lagt ett 800m långt spår med många vinklar i ett område som är nerlusat med rådjur, vildsvin och harar. Mycket riktigt hade det också sprungit rådjur framför Husseapan när han lade ut spåret. Rådjur är Juniorens favorit att jaga efter så det får ju räknas som en svår störning.

Junioren får väl fortfarande räknas som orutinerad när det gäller spår och traskar lätt över vinklar, han upptäcker snabbt att han har gjort det och jobbar sig snabbt tillbaka till spåret. Han hade hög fart i början men när vinklarna började dyka upp, drog han ner på farten och blev mer noggrann. 

Junioren snurrade runt där rådjuren hade varit men valde Husseapans spår och knatade vidare. Husseapan hade lagt Juniorens belöningstärning i slutet av spåret men som vanligt hade alldeles  för roligt med spåret för att vila sluta. Apan försökte distrahera honom med din en pipleksak men inte ens det hjälpte. Apan lyfte honom ur spåret, selade av och kopplade upp honom.

Eftersom Apan behövde återhämta efter spåret, tog Husseapan Junioren tillbaka till bilen. Junioren spårade hela återgången/ Husseapans väg tillbaka till bilen i koppel och halsband medan Apan gick och drog benen efter sig bakom dem.

Väl tillbaka var det Stridsvargens tur. Han och Husseapan iväg i deras spår. Apan stannade vid bilen och nöjde sig med att ta tiden på hur länge de var borta 12,5 minuter.

Apan hade varit lite busig, hon hade lagt en gammal rabattkupong i spåret under en raksträcka i öppen terräng. Det är lätt att man som hund sätter upp farten när det går lätt och då missar utlagda föremål. Man får anstränga sig hårdare om man ska lura Stridsvargen! Han hade tvärnitat och lagt sig ner och markerat kupongen!

Med rapporterande svansviftningar

Grå

Today is a good day!

Apan hjälpte Husseapan och Stridis att träna transporter idag också. Blev riktigt bra!

När de var klara, drog jag, Junioren och Apan norrut till Juniorens kennelföräldrar för lite fältträning i det fina vädret. Junioren fick första släppet tillsammans med Puma. De där två formel 1-galningarna är en bra matchning.

Junioren verkar ha fattat grejen med fält och när hans kennelpappa hade styrt upp Apan så började det hända saker ute på fältet. Junioren började jobba självständigt istället för att följa Puma. Han börjad genomföra slag med bra vidd och fart. Apan var supernöjd. Hon var tom så nöjd att hon förlät Junioren för två drag i en purfärsk rådjurslöpa.

Efter deras släpp, var det min tur att gå släpp med fina fina Doris aka Juniorens mamma. Jag inledde med att få fart på två feta fasantuppar. Efter det var jag så nöjd med mig själv att jag sprang i stora slag med bra tempo. Jag älskar att driva med Apan! Jag fick massor av frolicar av henne när släppet var över.

När vi var klara var det Sixtens tur att lära sin dotter Irma hur saker och ting ska gå till. Apan referera till Sixten, Irma och Junioren som Kioskmongo-trojkan. De är så lika varandra i sätter, lika knasiga men samtidigt oförargligt lyckliga i sin egen galenskap. Juniorens kennelpappa var inte helt nöjd men inte missnöjd heller.

Efter en fika och omlokalisering från betfält till stubbåker, fick Puma och Junioren ett sista släpp och Apan var helnöjd med Juniorens revieringsarbete. Hon fick lite goda råd från Juniorens kennelpappa och det verkar som om pusselbitarna har fallit på plats i hennes hjärna. 

Fältet låg i närheten av ett järnvägsspår så set blev några ofrivilliga pauser när man hörde varningssignalerna för att bommarna fälldes vid järnvägskorsningen.

Apan var mycket nöjd med att Junioren kom fint på inkallning, stod lugnt och fint när tågen passerade och sedan återupptog arbetet utan problem. Det var en mycket trött Junior som nådde slutet av fältet.

Efter det började det mörkna och vi reste söderut igen. Junioren knoppade in vid Apans ena fot.

Efter mycket knölande fattade Aporna att min bädd inte var fluffad. Till slut fattade Apan och jag kunde krypa ner i min loppelåda.

Med vänliga fältjagande svansviftningar 

Grå

Went the distance, now I'm back on my feet

Idag bloggar jag från den bästa platsen som finns! Jag ligger i Apans knä och hon sitter framför brasan som Husseapan har tänt i öppna spisen

Det är välförtjänt vila framför brasan. Jag och Apan har varit ute och promenixat 5km i högt tempo. Vi promenixade i 49 minuter.

Jag skäms att erkänna det men jag har lagt på mig lite och det är inte det minsta klädsamt. Apan har ju också lagt på sig men hon har lyckats gå ner 2,5kg. Apan säger att om jag avslöjar hur mycket hon har kvar att gå ner, får jag spendera kvällen i grovköket! Jag håller mig till att avslöja att hon flåsade massor och var väldigt svettig när vi kom tillbaka!

Alla har fått träna idag! Stridsvargen fick träna sina transporter i skyddsarbetet. Det är lite häftigt! Trots Stridis problem med ischias och spondylos och långa sjukskrivning under hösten, har han seglat igenom uppkörningarna med bara ett ynkligt litet omprov. 

Precis som förra året, är det transporterna som avslutar skyddsprovet. Precis som förra året fick de omdömet "du gör en jättefin transport, din hund gör en jättebra transport, tyvärr gör ni inte den tillsammans..."

Jahapp bara att mängdträna och nöta! Apan fick agera figurant! Hon använde mobilen som en backspegel så att hon kunde se vad de där två sysslade med bakom hennes rygg. Däremot blev det överkurs att fotografera också...

Junioren fick träna inkallningar och Apan fick insikt i att om man slarvar med kommandona så får det konsekvenser. Hon har använt "stanna" i avsikt med stanna kvar där jag lämnar dig i positionen jag lämnat dig. Nu har Apan mest använt det i samband med platsliggning. Det har fått konsekvensen att Junioren nu lägger sig ner när Apan säger "stanna" och utgår.

Hoppsan men de fick till fina sättande rakt framför Apan i slutet av inkallningen.

Apan övergick till att träna fritt följ och linförighet.

Ganska ofokuserat men till slut fick de till det och Apan funderar på om hon inte skulle skaffa en sådan där magnet och boll som hon kan ha på västen.

Eftersom Stridsvargen var väl uppvärmd, fick han som avslutande övning ett par skick i skyddsärmen. 

Efter en gemensam platsliggning blev det gemensamt röj.

Sedan ska alltid vissa pusha det liiiite längre än man behöver. Någon kände att han skulle kolla in bäcken och fick åka genomblöt hem... 

Med vänliga svansviftningar 

Grå

Bird is the word!

Vi lastade in oss i weimobilen och drog norröver till Juniorens kennelföräldrar idag. Det började med körkorts och nykterhetskontroll för Apan. Hon är så pinsam! Sitter och sjunger med till musiken som hon spelar jättehögt. Jag låtsades att jag inte var med i bilen när vi rullade vidare.

Hela gänget i Weimobilen.
Foto: Apan

Väl på plats fick Junioren börja och gick i släpp med Puma. Jag gillar Puma, en glad tjej! Junioren inledde sitt släpp med att skicka upp en hare och dra efter den. Hallå!!! Vi jagar fågel, inte långöron!

Junioren är springer bland sockerbetorna på fältet.
Foto: Katarina Persson

Dessutom ska jag klaga hos någon! Drar jag på harar så får jag på öronen och det är ett sabla visslande i visselpiporna! Nu var det ingen som sade något för Junioren är "unghund" och då får man tydligen göra lite som man vill - orättvist!!!

Apan säger att han ser lycklig ut. Jag säger att han ser galen ut.
Foto: Katarina Persson

Först tänkte jag sura och vägra gå ut ur bilen när det blev min tur. Fast när Apan sade att jag skulle gå släpp tillsammans med lilla Irma så kom jag på andra tankar. Jag tar mitt mentorskap för unga hundar på fältet, på djupaste allvar. Jag tycker om att visa dem hur man tar sig igenom taggiga snår och över stock och sten. Nu behövde jag inte visa Irma särskilt mycket.

Irma står för fasan.
Foto: Katarina Persson

Hon går inte ett år gammal som en väloljad racerbil på fältet och står mycket fint för fågel. Jag säger bara en sak, Greyberry's Héja kommer sopa banan med konkurrensen på fälten när hon blir stor nog!

Irma lade konstant in högsta växeln i jakt på fåglar!
Foto: Katarina Persson

Jag hittade fasan och rapphöns. Fasanen jag fick korn på, var en liten rackare så den fick springa vidare och växa till sig. Min första rappis klev jag rakt över och den gick liksom upp snett bakom mig. Jag tyckte gott att Apan kunde ha sagt att jag skulle hålla utkik efter rappisar också! Apan tittade på mig med ett höjt ögonbryn och sade syrligt "Godmorgon Grå! Dags att vakna nu!"

Jag står för en liiiiten fasan! Det räknas oavsett storlek!
Foto: Katarina Persson

Turligt nog fanns det fler rappisar och jag fick allt fart på dem! Apan har förresten ett mycket märkligt ticks för sig. Så fort jag eller Junioren skickar upp en fågel så bara hon liksom rasar ihop. Jag kom helt av mig! Vad i hela friden håller hon på med.

Står för fasan. Man måste koncentrera sig när man gör det!
Foto: Katarina Persson

Apan säger att det är en överlevnadsreflex. Hon var med på en rådjursjakt en gång och en galning i drevet smackade ihop sin bössa och skulle panga ett rådjur, det var liksom bara det att Apan stod mellan bössan och rådjuret. Apan var inte långsammare än att hon snabbare än blixten, slängde sig i backen. Hon säger att även om hon litar på skytten så fort en bössa går upp numera, går hon så att säga ner.. udda och underhållande för alla andra.

Spelar det någon roll att Husseapan skickar med Apan en snygg boonie när hon har märkliga ticks för sig?
Foto: Katarina Persson

Junioren var galet lycklig ute på fältet!

Galet lycklig var beskrivningen...
Foto: Katarina Persson 

Apan lät honom hållas eftersom han inte har så mycket rutin, hon har varit lite orolig för att Junioren har koll på vad det är han sysslar med ute på fältet för han har inte haft några bra fågelsituationer när han har varit på fältet. Idag fick han det. Han stod fint för fågeln och tjuvade inte på den, trots att den rörde lite på sig.

Junioren står för rapphöna bland sockerbetorna.
Foto: Katarina Persson

Vid en ny fågelsituation, jobbade han lugnt och fint igen. Apan var jättenöjd!

Junioren står för ytterligare en rapphöna.
Foto: Katarina Persson

Junioren skickade upp fågeln fint, hans kennelpappa höjde bössan (Apan försvann) och ner drösslade en rappis. Det var en mycket stolt ekipage som kom tillbaka upp till bilen.

Kan man se stoltare ut över sin första rappis?
Foto: Katarina Persson

Jag fick en väldigt fin fågelsituation precis på slutet. Jag smög och stod blickstilla och inväntade min snigellångsamma Apa. Jag menar, hur länge ska man behöva vänta? Skytten var ju på plats! Apan brukar anklaga mig för att vara trög i avancen så jag beslöt mig för att motbevisa henne och skickade upp fågeln, skytten höjde bössan (Apan försvann igen) och ner drösslade min rappis som jag direkt sprang och hämtade. Var liksom inte lönt att vänta på Apan, hon ska ju ta sig upp igen och det går banne mig inte lika snabbt som när hon rasar ihop!

Jag med min apporterade rappis!
Foto: Katarina Persson

Bra dag på fältet minus en mindre sträckning i nacken efter att jag trasslade in mig i betblast och trampade fel och det bara blev tokigt. Jag ska återgå till min Loppelåda och låta Apan skämma bort mig med en vetevärmare. Junioren har tokdäckat ute i vardagsrummet!

Tillbaka i Loppelådan med alla goa filtar och en vetevärmare på min ömma nacke.
Foto: Apan

Med jaktliga svansviftningar

Grå

PS! Stort tack till Juniorens kennelföräldrar, Jonas & Katarina som tog sig tid och lät oss vara med och jaga fågel idag! DS!

Junioren spanar efter en rapphöna som slog ner ute på åkern.
Foto: Katarina Persson