När de var klara, drog jag, Junioren och Apan norrut till Juniorens kennelföräldrar för lite fältträning i det fina vädret. Junioren fick första släppet tillsammans med Puma. De där två formel 1-galningarna är en bra matchning.
Junioren verkar ha fattat grejen med fält och när hans kennelpappa hade styrt upp Apan så började det hända saker ute på fältet. Junioren började jobba självständigt istället för att följa Puma. Han börjad genomföra slag med bra vidd och fart. Apan var supernöjd. Hon var tom så nöjd att hon förlät Junioren för två drag i en purfärsk rådjurslöpa.
Efter deras släpp, var det min tur att gå släpp med fina fina Doris aka Juniorens mamma. Jag inledde med att få fart på två feta fasantuppar. Efter det var jag så nöjd med mig själv att jag sprang i stora slag med bra tempo. Jag älskar att driva med Apan! Jag fick massor av frolicar av henne när släppet var över.
När vi var klara var det Sixtens tur att lära sin dotter Irma hur saker och ting ska gå till. Apan referera till Sixten, Irma och Junioren som Kioskmongo-trojkan. De är så lika varandra i sätter, lika knasiga men samtidigt oförargligt lyckliga i sin egen galenskap. Juniorens kennelpappa var inte helt nöjd men inte missnöjd heller.
Efter en fika och omlokalisering från betfält till stubbåker, fick Puma och Junioren ett sista släpp och Apan var helnöjd med Juniorens revieringsarbete. Hon fick lite goda råd från Juniorens kennelpappa och det verkar som om pusselbitarna har fallit på plats i hennes hjärna.
Fältet låg i närheten av ett järnvägsspår så set blev några ofrivilliga pauser när man hörde varningssignalerna för att bommarna fälldes vid järnvägskorsningen.
Apan var mycket nöjd med att Junioren kom fint på inkallning, stod lugnt och fint när tågen passerade och sedan återupptog arbetet utan problem. Det var en mycket trött Junior som nådde slutet av fältet.
Efter det började det mörkna och vi reste söderut igen. Junioren knoppade in vid Apans ena fot.
Efter mycket knölande fattade Aporna att min bädd inte var fluffad. Till slut fattade Apan och jag kunde krypa ner i min loppelåda.
Med vänliga fältjagande svansviftningar
Grå
Jag tyckte att det där med skydd verkade svårt men Apan bara skrattade och frågade hur svårt jag tycker det är att bitas. Nu är jag faktiskt fostrad att man inte får bitas hur som helst men Apan sade att jag skulle få testa. Vi gick ut och tog Stridstyskens skyddsarm med oss och sedan sade Apan att det bara var att braka lös. Jag fick ruska och slita i den där armen lite på egen hand och den var grymt kul att bita i!
När jag hade fått bekanta mig lite med den, trädde Apan den på armen och sedan sade hon att det var bara att komma igen och ge järnet. Jag var lite skeptisk till det hela de första gångerna, tänkte att jag kanske hade trasigt Apan. Hon bara skrattade och sade att det var just därför det heter skyddsarm, att jag kan bita nästan hur hårt som helst utan att hon känner något - vilken toppengrej!!
Jag bet så hårt jag bara vågade och höll i för allt vad jag var värd för Apan är en tuff figge, hon gör allt hon kan för att skaka loss en, vänder och vrider på sig och försöker få en att tappa greppet. Ett tag så hade jag ingen kontakt med marken och jag flög nästan - superkul!
Jag och Apan hade en jättekul träning och varje gång jag satte ett lydnadsmoment så busade vi med skyddsarmen. Gissa om jag ansträngde mig stenhårt för att sätta både läggandet & ställandet under gång! Gjorde dessutom Rutan och den delen av fjärrdirigeringen som vi har börjat med *vift*