We had to say goodbye

PH Försvarsmaktens Epso
2009-06-13 - 2016-09-15 

Min idol finns inte mer. Till slut gav hans onda rygg upp och han tog sin favoritboll med sig och gick över regnbågsbron för att hänga tillsammans med Gammelgrå. 

Matte säger att där på andra sidan, sitter polishundarna och berättar krigshistorier och hon säger att i deras sällskap har Stridis inget att skämmas för. Hon säger att Stridis var en mycket duktig polishund som hittade många människor som var vilsna till både kropp och själ. Att han har spårat och gripit människor som gör andra människor ont. Matte säger att hon alltid kände sig trygg när Husse var på jobbet tillsammans med Stridis.

Jag vet bara att Stridis var min stora idol. Jag sprang honom i hasorna från dag ett och jag saknar den gamle grumpige gubben som kunde säga ifrån på skarpen om man retade honom för mycket. Nu är jag helt själv och det har tagit ett tag att vänja sig vid det.

Vila lugnt min grumpige vän, du är för alltid saknad..

/den där Bozco

Today is a good day!

Apan hjälpte Husseapan och Stridis att träna transporter idag också. Blev riktigt bra!

När de var klara, drog jag, Junioren och Apan norrut till Juniorens kennelföräldrar för lite fältträning i det fina vädret. Junioren fick första släppet tillsammans med Puma. De där två formel 1-galningarna är en bra matchning.

Junioren verkar ha fattat grejen med fält och när hans kennelpappa hade styrt upp Apan så började det hända saker ute på fältet. Junioren började jobba självständigt istället för att följa Puma. Han börjad genomföra slag med bra vidd och fart. Apan var supernöjd. Hon var tom så nöjd att hon förlät Junioren för två drag i en purfärsk rådjurslöpa.

Efter deras släpp, var det min tur att gå släpp med fina fina Doris aka Juniorens mamma. Jag inledde med att få fart på två feta fasantuppar. Efter det var jag så nöjd med mig själv att jag sprang i stora slag med bra tempo. Jag älskar att driva med Apan! Jag fick massor av frolicar av henne när släppet var över.

När vi var klara var det Sixtens tur att lära sin dotter Irma hur saker och ting ska gå till. Apan referera till Sixten, Irma och Junioren som Kioskmongo-trojkan. De är så lika varandra i sätter, lika knasiga men samtidigt oförargligt lyckliga i sin egen galenskap. Juniorens kennelpappa var inte helt nöjd men inte missnöjd heller.

Efter en fika och omlokalisering från betfält till stubbåker, fick Puma och Junioren ett sista släpp och Apan var helnöjd med Juniorens revieringsarbete. Hon fick lite goda råd från Juniorens kennelpappa och det verkar som om pusselbitarna har fallit på plats i hennes hjärna. 

Fältet låg i närheten av ett järnvägsspår så set blev några ofrivilliga pauser när man hörde varningssignalerna för att bommarna fälldes vid järnvägskorsningen.

Apan var mycket nöjd med att Junioren kom fint på inkallning, stod lugnt och fint när tågen passerade och sedan återupptog arbetet utan problem. Det var en mycket trött Junior som nådde slutet av fältet.

Efter det började det mörkna och vi reste söderut igen. Junioren knoppade in vid Apans ena fot.

Efter mycket knölande fattade Aporna att min bädd inte var fluffad. Till slut fattade Apan och jag kunde krypa ner i min loppelåda.

Med vänliga fältjagande svansviftningar 

Grå

Went the distance, now I'm back on my feet

Idag bloggar jag från den bästa platsen som finns! Jag ligger i Apans knä och hon sitter framför brasan som Husseapan har tänt i öppna spisen

Det är välförtjänt vila framför brasan. Jag och Apan har varit ute och promenixat 5km i högt tempo. Vi promenixade i 49 minuter.

Jag skäms att erkänna det men jag har lagt på mig lite och det är inte det minsta klädsamt. Apan har ju också lagt på sig men hon har lyckats gå ner 2,5kg. Apan säger att om jag avslöjar hur mycket hon har kvar att gå ner, får jag spendera kvällen i grovköket! Jag håller mig till att avslöja att hon flåsade massor och var väldigt svettig när vi kom tillbaka!

Alla har fått träna idag! Stridsvargen fick träna sina transporter i skyddsarbetet. Det är lite häftigt! Trots Stridis problem med ischias och spondylos och långa sjukskrivning under hösten, har han seglat igenom uppkörningarna med bara ett ynkligt litet omprov. 

Precis som förra året, är det transporterna som avslutar skyddsprovet. Precis som förra året fick de omdömet "du gör en jättefin transport, din hund gör en jättebra transport, tyvärr gör ni inte den tillsammans..."

Jahapp bara att mängdträna och nöta! Apan fick agera figurant! Hon använde mobilen som en backspegel så att hon kunde se vad de där två sysslade med bakom hennes rygg. Däremot blev det överkurs att fotografera också...

Junioren fick träna inkallningar och Apan fick insikt i att om man slarvar med kommandona så får det konsekvenser. Hon har använt "stanna" i avsikt med stanna kvar där jag lämnar dig i positionen jag lämnat dig. Nu har Apan mest använt det i samband med platsliggning. Det har fått konsekvensen att Junioren nu lägger sig ner när Apan säger "stanna" och utgår.

Hoppsan men de fick till fina sättande rakt framför Apan i slutet av inkallningen.

Apan övergick till att träna fritt följ och linförighet.

Ganska ofokuserat men till slut fick de till det och Apan funderar på om hon inte skulle skaffa en sådan där magnet och boll som hon kan ha på västen.

Eftersom Stridsvargen var väl uppvärmd, fick han som avslutande övning ett par skick i skyddsärmen. 

Efter en gemensam platsliggning blev det gemensamt röj.

Sedan ska alltid vissa pusha det liiiite längre än man behöver. Någon kände att han skulle kolla in bäcken och fick åka genomblöt hem... 

Med vänliga svansviftningar 

Grå

I can do that

I måndags var jag och Apan ovanligt på hugget när det gällde träning. Vi var laddade ut i svansspetsen och skulle köra igång men hade vädergudarna emot oss och regnet bara öste ner. Det blev tränat i alla fall för Husseapan var på jobbet och hade stora bilen med sig = tomt under taket i carporten och då tränade vi där.

Vi jobbade med det som Apan beskriver som "uthållighet i fria följet" och som jag kallar för tramsigt traskande. Apan satte kortkoppel på mitt träningshalsband så att jag inte kunde glida iväg. Vi konstaterade att jag lätt hamnar lite väl långt framför henne och när jag hamnar där, det är då jag glider ut till sidan. Sedan kan vi ju även kalla övningen för "uthållighet i att inte pilla på klickern".

Alltså hur ska man kunna träna sig i uthållighet när den där klickern brinner av i varannan sekund och man vet att det betyder snask och snålvattnet sätter igång att rinna i munnen på en?!?
Till slut lyckades jag få Apan att plocka undan klickern och då fick jag nästan tejpa igen truten på henne för att få tyst på tjattret. Hur ska det bli något gjort med en så omöjlig Apa vid ens sida?!

Därefter länkade vi ihop ställande och inkallning med transport där emellan och det gick jättebra. Vi höll ihop fint så nu ska vi försöka ta oss till klubben när där är andra och träna samma sak och se om det fungerar med störning av andra hundar.

Sedan avslutade vi med platsliggning och vi fick oväntad hjälp av gammelaporna på gatan för de var tvugna att hasa fram och tillbaka utanför vår uppfart. Gammelaporna på våran gata är otroligt sociala och säger man hej så blir man knappt av med dem. Då pratar de gärna och mycket länge. Apan är uppfostrad med att man ska respektera äldre och försöker artigt förklara att hon inte har tid att tjattra men de verkar inte förstå om man är artig. De bara fortsätter att prata och prata.

Eftersom vi var mitt i en platsliggning så ignorerade Apan gammelaporna. Hon sade efteråt att det var oförskämt gjort av henne men hon ville inte att de skulle störa mitt i ett moment som vi har jobbat så otroligt länge med och som äntligen börjar fungera. Jag klarade inte riktigt av att ha nosen på framtassarna när gammelaporna hasade runt men jag klarade av att ligga kvar och det tyckte Apan var bra gjort av mig.

Igår hade jag ledigt för att aporna jobbade. Idag ska jag och Apan köra ett nytt träningsheat om hon kan få igång sin röst. Det verkar som om Husseapan har bollat tillbaka den där snörvelsjukan till Apan igen och denna gång sitter den i halsen. Trodde vi var överens om att den skulle dumpas av utanför flocken!

Får väl berätta att Stridis ska få ett nytt hyperhäftigt jobbhalsband som ingen har sett. Apan har mätt honom för det var väldigt viktigt att det var rätt storlek. Sedan har han varit i Tvåbeningsfarmors trakter med jobbet och tränat räddningssök och spår.

Han börjar få till riktigt snygga räddningssök enligt Husseapan och de har bara lite finlir kvar nu känns det som. Instruktörsapan hade varit nöjd och imponerad av Stridis arbetsvilja. Den går helt enkelt inte att stänga av så jag förstår inte riktigt varför man imponeras av en trasig knapp. Apan säger att man ska vara imponerad, för Stridis jobbar även när han är så trött i tassarna att han vacklar fram. Hon brukar hålla koll på hans öron när hon är med och tränar räddningssök. När de börjar hänga lite åt sidorna, är det enligt Apan hög tid för paus. Stridis kommer nämligen inte be om lite rast och vila.

Husseapan hade även lagt ett två km långt spår med tre apporter i. Han hade haft GPSen med sig när han lade ut det och sedan klumpat sig med aptassarna och lyckats radera spåret innan han skulle ta det med Stridis. Det blev till att lita på den stridstyska nosen och inte bara fixade de spåret. Stridis hittade apporterna. Jag är lite imponerad av Stridis nos. Apan säger att han är en grym spårhund. Hon brukar ha rätt i sådant.

Men nu! Te i Apan och leta upp träningsgodis till mig!

Med vänliga svansviftningar
Grå

Bootcamps-helg!

Jag vet inte vad ont jag har gjort! Jag förstår inte varför vi måste åka halvvägs genom landet för att sedan på milikrigarmark, jagas livet ur!

Vi har varit och hälsat på den andra halvan av flocken uppe på skolan för svanspiloter och germanska urfånar. Urfåniga är just vad de är, sitter och skäller som tokar i sina bilar bara man närmar sig parkeringen med minsta morrhår. Inte slutar de heller! Stridstysken påstod att det finns den tysta varianten också men vi tror det när vi ser det!

Denna gången for vi inte runt i löpspår som tokar i vart fall. Fast det berodde nog på att Apan var krasslig innan vi åkte upp. Alldeles febrig och skakig var hon  på nätterna. Jag låg i hennes knäveck och höll koll på henne. Hon var alldeles jättevarm och mådde pyton. Apor är så klena, tål inte att springa när de har varit så febriga, kan tydligen få problem med sina hjärtan om det vill sig illa.

Att inte kunna springa, hindrade ju inte dem från att försöka jaga livet ur oss fyrbenta! Jag fick ett långt spår som var av samma typ som de däringa urfånarna tränar. Jag fick nosa på en dörr som det hade varit filur vid och så fick vi jaga efter filuren. Fast istället för att filuren hade tappat tjuvade saker i spåret så hade han tappat min töntiga spårpinnar. De tycker jag gott att filuren hade kunnat behålla för de är uuuurrrtråkiga! Sedan visade det sig att filuren var Husseapan. Trodde han skulle jaga filurer och inte filura - something is rotten in the state of K9-units!

Apan visade sig också vara av filuriga talanger. Stridstysken visade hur det går till att jaga filurer som springer sin väg och där låg inga töntiga spårpinnar i hans spår inte!!!  Apan hittade han minsann också i flygande fläng. Inga filurer som kommer undan oss två inte!!!

Efter en tur till några affärer som Apan ville titta i, fortsatte plågerierna. Apan fick vara en elak filur och Stridstysken fick bita i henne. Han var jätteduktig och bet jättebra enligt Apan. Jag fick prova bita i skyddsarmen, blä för den! Det var en sådan där dum svenskarm som de där överpretantiösa urtöntarna gillar, ungefär lika kul att bita i som en djupfrusen kanin och då gillar jag att bita i de mjukare skyddsarmarna!

Jag fick köra ett lydnadspass med Rutan, ställande och läggande under gång samt inkallning och tramsigt traskande i snöre. Husseapan kommenderade linförigheten och samtidigt sköt milikrigarna på något i närheten och jag fick traska mellan koner och runt Stridis och hela tiden höll jag positionen och glodde på Apan - jag regerar!!! Husseapan sade att våra ställanden var OK och eftersom Apan vidhöll Tants belöningsrestriktioner för slarv så var det bara att lägga sig ner och ligga kvar i det äckligt blöta gräset.

Idag blev det mer spårarbete i bästa filurstil och idag var det extra klurigt. Jag fick spåra inne på den stora fästningen! Massor med skiftande underlag, massor av apor som klampar runt i spåret och massor med vindar som snurrar runt bland husen och stökar med spårbilden. Jag har aldrig kört den typen av spår tidigare så det var lite avigt och klurigt. Turligt nog hade filuren som återigen var Husseapan, undrar om hans chefer känner till dethär, tappat korvbitar istället för töntiga spårpinnar i spåret. Det bästa var att han hade tappat en hel hög korvbitar och fjädrar i slutet av spåret. Fast det visade sig att han inte hade tappat fjädrarna...

Stridstysken fick ett snarlikt spår och hittade sin äckliga brandslang i slutet. Jag fattar inte hur man kan bli så lycklig och stolt över en slemmig brandslang. Under min värdighet att bli så exalterad över något så tråkigt. Vi drog vidare till skogen för en långpromenad, helt lösa och fria att sträcka ut! Apan trädde på mig Stridis GPS-halsband. Hon påstår att Stridis, till skillnad från mig, håller sig i närheten, gjorde halsbandet mer nytta på mig. Förstår inte varför aporna surar när man gör små egna undersökningar i skogen på 250m håll...

Naturligtvis var det inte slut på träningen. När man började bli sådär lagom härligt trött i kroppen, var det dags att spåra igen!!! Nu var det mer som det brukar, ute i skogen och Husseapan lade ett grymt roligt spår upp och ner för kullar och stora stenar. Jag gillar den typen av spår starkt så jag satte högsta fart och det hade gått betydligt fortare om man inte hade det där tjocka, snavande, mänskliga ankaret hängandes i spårlinan! Inte en enda töntig pinne hittade jag, däremot en hög korv i slutet av spåret!!!

Stridstysken fick öva vindmarkeringar och han var riktigt duktig! När vi var klara med det, insåg äntligen aporna att de inte lyckades jaga livet ur oss, gav upp och så var det dags att åka tillbaka, äta, packa in allt i weimobilen och styra söderöver. Om en vecka kommer Stridis hem med Husseapan! Fram tills dess ska jag slappa och återhämta.

 Med trötta svansviftningar
Grå

Regnbågsbron!

Idag förlorade Sveriges polishundar en kollega.

Idag fick en trotjänare slutligen vila sina trötta tassar.

Hail Arek! En av polisens många hjältar!

Grå som sorgeylar mot månen ikväll

PS. Bilden har vi lånat från Polishunden Areks fanclub. Ds

Vårdopp!

Hela flocken tog en tidig kvällspromenad på stranden härom kvällen. Det är rätt trevligt och blir allt oftare att hela flocken är ute. Enstaka gånger är det jag och Stridis med en av aporna och ytterst sällan bara jag och Apan. Aporna tycker att det är lättast så eftersom Stridis gärna vill äta upp de andra hundarna i grannskapet och jag gärna vill gå och nosa för mig själv.

Frågar ni mig är det något fel på den tyska urpälsbollen. Han är helt besatt av att jaga bollar och slangar. Jaga sådant som räknas typ fasaner, det har han noll koll på! Han bara springer där och jagar sin boll i det oändliga. Eller hans boll?!? Det är min KONG som Apan lånade ut till Husseapan och Stridis, utan att fråga mig först! Oförskämt är vad sådant är!

Orsaken till att den behövdes, var att den tyska urdingon hade fått en plagiat-KONG och den hade han itu på ingen tid alls. Först åkte snöret ur fler gånger än vad som borde vara möjligt och efter det blev den platt av Stridis konstanta tuggande. Apan säger att vi nog ska köpa en svart KONG till honom i födelsedagspresent. De ska tydligen tåla extra tuffa tag. Min snuttiga fina röda KONG lär väl vara slaktad då. Apan har lovat mig en ny.

Nåvars, nu ska vi se, promenad, stranden och urdingon jagar KONG som om det inte kommer någon morgondag. Husseapan och Apan roade sig med att kasta den i vattenbrynet så att Stridis fick vada runt i vattnet. De säger att de är bra för hans muskeluppbyggnad. Stridis är nämligen, i massa, en liten tanig räka. Jag lovar att hans fyrbenta kollegor garvar sig harmynta, jag har sett några av dem och de är värsta boddybaddarna. Stridis har lite att jobba på...

I vart fall så briljerade Apan som vanligt - inte! Istället för att testa så kastar den imbecilla primaten ut KONGen i havet och tror att den ska flyta. Den tyska urdingon efter i full fart. Väl ute i vattnet så kör han ner hela skallen under vattnet i jakten på KONGen som naturligtvis inte flöt. Han såg inte klok ut! Det enda jag stod och väntade på, var att hans rumpa skulle stå rätt upp. Ankor ser ut så när de käkar saker på botten och just som en sådan såg han ut.

Naturligtvis fick han inte tag i den. Husseapan hade redan innan Apan kastade, deklarerat att han inte tänkte hämta KONGen om den inte flöt. Det var underhållande att se Apan klä av sig skor och strumpor samt vika upp byxbenen. Hela tiden muttrade hon att vi hade donerat tillräckligt med dummies och andra flytleksaker till grannlandet på andra sidan havet och hon inte tänkte skänka fler. Gissa om jag garvade mig harmynt när hon vadade ut i havet och fiskade upp KONGen, blöt om kläderna blev hon också, för det var djupare än man kunde tro.

Husseapan hittade en jättemysig fågel till mig. Sådär härligt död och lätt mumifierad var den. Apan ansåg att det var läge för lite spontan vattenapporteringsträning och kastade ut den åt mig i havet. Det värsta med vattenapporteringen, är första språnget i, när man fortfarande är torr i pälsen. Efter en kort stunds funderande och övervägande av olika alternativ, vadade jag ut försiktigt och hämtade fågeln.

Fick massor av beröm och när jag väl hade varit i en gång, var det inga problem att hämta den flera gånger. Apan kastade fågeln så långt ut det bara gick och jag simmade ut och hämtade. Sista gången var jag lite trött och kall så då var jag tvungen att ta en springrunda, få upp värmen och sedan ta ordentlig sats uppifrån stranden men in kom fågeln och jag fick massor av beröm.

Stridis tog sig också en simtur. Han ser inte klok ut när han är blöt! Smal är han i vanliga fall men när han är blöt så är han som en tunn liten tarm. Apan säger att han ser ut som en korsning av en blöt raggsocka och en dränkt igelkott så hon kallar honom för Raggkotten.

Sammanställningen är nu den att den ende som inte har doppat sig på något sätt i år, är Husseapan. Lite klent av honom kan man tycka...

Med vårdoppade svansviftningar

Grå

Testpilot

Den där stridstysken, ja vad ska man säga...
Han kan inte ta det lugnt, någonsin. Han har så mycket energi att han blir helt hög på det. Husseapan är strändigt ute och tränar med honom. De har fått reda på allt som han måste kunna för att få jobba med Husseapan på riktigt och det var inte den korta listan.

Förr var den listan kortare för rookies. Jag vet inte om det störde, för någon sådan därade organiseringsapa, tyckte att det skulle omorganiseras och så vips, blev listan mycket längre. Det innebär att Stridis måste stoppa in massa saker där innanför pannbenet och det är nog inte så lätt för det pannbenet verkar vara gjort av betong och innanför är det nog mest päls.

Han och Husseapan tränar massor. Apan försöker hjälpa dem och jag sitter mest på sidolinjen och skrattar åt spektaklet och leker läktarhulligan för att fördriva tiden. Det är egentligen inte så mycket Apan ka hjälpa dem med. Hon kommer mest med små goda råd vad det gäller lydnadsbiten och så får hon stå ut med att hålla skinn, brandslangar och skyddsärmar så att Husseapan kan bussa Stridis på henne.

Stridstysken tar sig an de flesta arbetsuppgifterna som han presenteras för med alltid lika tysk, demolerande effektivitet. Apan bara stönar och tycker att han är stökig och vad kan jag säga. De där germanska urhundarna är visserligen effektiva men de saknar allt vad stil och elegans heter. Det är bara full fart framåt så att flisorna yr. Ingen finness och smidighet i närheten av dem, ens om man letar.

Apan säger att hade vi varit i armén så hade jag varit en prickskytt som tyst smög runt. Stridis hade suttit i en stridsvagn som man hör på mils avstånd och som demolerar allt i sin framfart. Det har resulterat i att när hon är inblandad i vissa delar i Stridis träning, så testar hon vad det är de ska göra, på mig först! Hon säger att det känns lugnast så.

Igår fickjag prova Stridstyskens munkorgar. Medan jag satt mer lugnt och värdigt med eländet så var det ju full cirkus när det var Stridstyskens tur. Fast det behövde jag väl inte ens nämna? Apan sade att jag ser elak ut med munkorg och hade hon sett en weimaraner ute på stan med munkorg så hade hon nog gått en omväg. Hon påstår att jag ser ut som filmens Hannibal Lecter.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Äntligen ny vecka!

Veckan som gick var ingen höjdare vad det gällde min relation med schäfrar. Det var den där dumma rackan i stadsparken som hoppade på mig. Som om det inte räckte med dumheterna så fick den där bänga Stridstysken något knasryck och flög på mig. Jag trodde jag hade gjort klart för den spolingen redan dag 1 att sådär gör man bara inte. Resultatet var att vi slogs så att det yrde. Stridstysken må vara större och tyngre och slogs inte juste men jag tål inte uppkäftiga spolingar. Jag avskyr verkligen bråk men tro inte att jag bara tänker stå där som något annat menlöst och bli biten. Jag försvarade mig och bestämde mig för att trycka till den där uppkäftiga saken ordentligt! Vare sig jag eller Stridstysken hörde Apans vrål men rent plötsligt var där ett par arga händer som försökte få tag i våra halsband och få isär oss. Stridstysken den dummern högg efter Apans händer och vart hon inte arg på oss innan så blev hon arg då. Jag fick en spark på ena baklåret och Stridstysken fick en hård smäll över nosen. Sedan fick hon tag i våra halsband och skakade om oss ordentligt och lät meddela att skulle vi uppföra oss som gatuhundar så kunde vi också flytta ut på gatan. Stridis skulle morra och käfta med Apan och det är jättedumt när hon är uppretad så han fann sig släpad, under morrande protester, och inkastad till Husseapan som visserligen hade jobbat hela natten men som hade vaknat av vårt slagsmål och Apans rytande och ryande. När han var ur vägen så linkade jag bort till Apan och försökte få lite sympati. Det fungerade inte till en början för Apan började med att kolla igenom min päls noga för att se om jag hade fått några allvarligare skador. Nu var det turligt nog bara lite rispor efter Stridis tänder och Apan tvättade rent och sedan fick jag sympati för när vi alla gick ut igen så sprang Stridis och försökte uppvigla till nya bråk och då fick han utegångsförbud och fick vara inne hos Husseapan. Gissa om jag tyckte det var toppen när Husseapan lastade Stridis och åkte till jobbet ett par timmar senare! Bara jag, Apan, lugn och ro! Inte en schäfer så långt ögat kunde se! Jag hjälpte Apan att städa i uterummet. Min arbetsinsats bestod i att jag satt i den gamla dynlådan som hon skulle rulla ut till skräphögarna och och sade åt henne att hon rullade den alldeles för långsamt! Med vänliga svansviftningar Grå

Vårtecken!

Vi blev utskällda av en apa och hans hund nere på stranden idag. Han sade att det var koppeltvång såhär års och att Apan var en dålig apa som hade mig lös. Apan blev rysligt arg för det finns helt andra datum på kommunens hemsida om vad som gäller för stränder och lösa hundar. Hon säger att det är ett säkert vårtecken när folk börjar skrika om koppeltvång.

Den främmande apan och hans hund blev snälla sedan när Apan sade att kommunen hade egna regler för det där och de stod och pratade en stund. Den främmande apan berättade att hans granne var polis och sprang och gapade på alla som hade sina hundar lösa. Det är det värsta Apan vet när folk springer och hackar på andra och hävdar yrkestitel för att lägga tyngd på det.

Apan var så arg att hon skickade SMS till Husseapan som är på hundträning med Stridstysken. Husse sade att Apan har rätt och att han för säkehets skull ändå ska kolla upp med en apa som är duktig på just sådana frågor. Sedan ville vi veta hur det gick för Stridstysken!

Husseapan berättade att de hade spårat på förmiddagen och det hade gått jättebra!. Klart det gör! Jag har visat den där germanska urdingon hur det ska gå till och Apan gav faktiskt Husseapan några råd som var lite hjälp på vägen. Nu ska man ha klart för sig att Apans begåvning när det kommer till spår, är begränsad men hon försöker lära sig och hon ska ha liiiite, bara pyttelite beröm, för att hon har lätt att se småsaker som kan vara viktiga och att hon alltid försöker placera detaljerna i förhållande till helheten. Men säg inte det till henne, hon blir så odräglig då.

Apan frågade vad de skulle göra på eftermiddagen men Stridstysken skulle få ligga i bilen och vila och Husseapan skulle titta på när andra hundar med sina förarpor tränade på att hantera stökiga situationer. Det lät rätt skoj men jag skulle aldrig orka titta på. Jag har fortfarande ett behov av att vila upp mig efter helgen. Imorgon har jag stämt träff med Clara. Jag ska med hennes hjälp, försöka reda ut tramset med platsliggning och se om hon kan förklara det bättre än Apan.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Ständigt denna action!

Den där Stridstysken som trillade in för två veckor sedan, han är inte riktigt klok! Han är besatt av sin brandslang och far runt som en flipperkula, dessutom bet han Apan! Hade jag sett det så hade han åkt på spö! Apan försökte få sympati från Husseapan men han tyckte bara att Apan skulle vara mindre klantig när hon busade med Stridstysken och hans brandslang. Apan har en rejält svullen tass med ett jack efter en hörntand och ett skrapsår.

Jag och Apan har tränat som galningar de senaste veckorna, agility, lydnad och spår, har stått på schemat och vi har tränat, tränat, tränat och det ser riktigt hyfsat ut nu. Sedan har jag fortfarande inte bestämt om jag tänker visa exakt hur bra jag kan göra det, när vi är i Malmö.

Stridstysken har ju skrutit om hur stor och häftig han är och sagt att jag bara är en pluttrig jaktis som inte kan något. Han skryter om att han ska träna skydd, fånga bovar och jag vet inte allt. Personligen har jag svårt att förstå hur någon som är besatt och snuttar en brandslang, någonsin skulle kunna bli häftig. Jag frågade Apan men hon bara viftade bort det och sade att man inte ska hänga upp sig på schäfersnack. Hon säger att jag kan bli champinjon i flera grenar om jag bara tränar och att jag ska vara glad att jag är bra på saker som Stridstysken aldrig kommer reda ut.Jag tyckte att det där med skydd verkade svårt men Apan bara skrattade och frågade hur svårt jag tycker det är att bitas. Nu är jag faktiskt fostrad att man inte får bitas hur som helst men Apan sade att jag skulle få testa. Vi gick ut och tog Stridstyskens skyddsarm med oss och sedan sade Apan att det bara var att braka lös. Jag fick ruska och slita i den där armen lite på egen hand och den var grymt kul att bita i!
När jag hade fått bekanta mig lite med den, trädde Apan den på armen och sedan sade hon att det var bara att komma igen och ge järnet. Jag var lite skeptisk till det hela de första gångerna, tänkte att jag kanske hade trasigt Apan. Hon bara skrattade och sade att det var just därför det heter skyddsarm, att jag kan bita nästan hur hårt som helst utan att hon känner något - vilken toppengrej!!
Jag bet så hårt jag bara vågade och höll i för allt vad jag var värd för Apan är en tuff figge, hon gör allt hon kan för att skaka loss en, vänder och vrider på sig och försöker få en att tappa greppet. Ett tag så hade jag ingen kontakt med marken och jag flög nästan - superkul!
Jag och Apan hade en jättekul träning och varje gång jag satte ett lydnadsmoment så busade vi med skyddsarmen. Gissa om jag ansträngde mig stenhårt för att sätta både läggandet & ställandet under gång! Gjorde dessutom Rutan och den delen av fjärrdirigeringen som vi har börjat med *vift*

Med vänliga svansviftningar

Grå

Vi råkade ha trasigt Apan!

Det är med enorm motvillighet som jag inser att det börjar bli vissa rutiner i livet med Slyngeln under lyans tak. Han är rätt stökig och brötig och precis som alla andra tonåringar så ska han hota med att ta till knytnävarna(tänderna) så fort han anser att han utsätts för en orätt - oförskämt! Turligt nog följer aporna allt som händer med hökögon och han får tillsägelse att så uppför man sig inte här.

Han har egentligen inte försökt något större sedan första dagen då han gav mig ett tjyvanyp i ett obevakat ögonblick. Då visade jag honom alla mina tänder och talade om att han skulle passa sig för att sätta sig upp mot de som är äldre. Aporna såg honom så han fick bassning där med. Det är inte så kul att vara ny och börja med att få flocken emot sig...

Apan har jobbat mycket sedan Slyngeln kom så det har blivit hennes jobb att gå morgonrunda med oss. Hon har varit jättenöjd och tyckt att vi har varit duktiga. Det är bra beröm med tanke på att Apan är högst ocharmerande när hon är trött efter sina nattpass och bara vill sova. Det har faktiskt varit helt händelselöst. Apan har kopplat oss, vi har promenerat, fått frukost och sedan har Slyngeln stängts in i sin lya.

I morse hade vi precis gått ut och kommit en liten bit på vägen när grannhunden med punkfrissan kom ut. Jag bryr mig inte om honom men den blivande actionhjälten var ju bara tvungen att ställa till en scen. Han morrade massor, skällde och gjorde ett utfall så att Apans arm slets bakåt, snett över ryggen. Jag var upptagen med att lukta på en tikfläck så jag hörde bara morret och skällandet. Helt övertygad om att vi nu var under anfall, bestämde jag att supporta Slyngeln för en sådan sak lär han inte reda ut själv. Alltså kastade jag mig i samma riktning så långt kopplet nu tillät och då var det något som poppade till i Apans axelmuskel i armen som Slyngeln redan hade dragit bak över ryggen.

Behöver jag ens berätta att Apan fick ett utbrott på oss?

Koppelkorrigeringar som jag avskyr och Apan helst undviker och jäklar vad hon skällde. Hon läste lusen av oss båda och talade om att vi inte var vatten värda så illa som vi uppförde oss. Hon hade så ont i armen att hon knappt kunde röra den. Hon fick ta båda våra koppel i en hand och sedan talade hon om att den som uppförde sig illa skulle hon göra kaos med. Både jag och Slyngeln gick fot, det är världens bästa sätt att få Apan snäll igen.

Fast även om hon blev hyfsat snäll så muttrade hon en del ondsint aptjatter under resten av promenaden. Jag var lite orolig för hennes arm för den hängde lite konstigt, jag nosduttade den för att kolla om den fortfarande satt fast. Apan sade att det var lugnt men att det skulle göra ont ett tag. Hon säger att hon vet vad det är som har gått trasigt och att det läker.

Efter det så var morgonrutinen precis som vanligt, fast när Slyngeln var instängd och Apan hade bäddat ner sig i stora bädden, då smög jag in till henne, gav henne en nospuss, duttade armen och sedan kröp jag upp och lade mig vid hennes fötter för att vakta henne så att inte mer saker gick trasigt medan hon sov.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Galen Pälsboll

Idag var det meningen att jag skulle promenera med Allan och hans matteapa. Jag hade jagat upp Apan ur sängen i god tid genom min alldeles egna strategi - ta över sängen! Ja, inte Husseapans halva, utan den halvan som Apan sov på. Man smyger upp i fotändan och så annekterar man i sakta mak, mer och mer plats. Till slut tröttnar Apan på att sova ihoprullad som en annan snigel och går upp...

Jag hade förmiddagssnooz i min bean-bag och Apan satt vid köksbordet och petade i sig frukost, när vi hörde Husseapans mobiltelefon ringa. Vi hörde också att Husseapan tryckte bort samtalet och det är fullt förståeligt när man har jobbat natt och vill sova. Telefonen ringde igen och då svarade Husseapan, vi hörde att han mumlade långt där nere under täcket och hur han gick från sovande till vaken.

När han hade tjattrat klart kom han utsnavandes i köket och berättade att hans chefsapa hade ringt och sagt att nu var det tid att komma och hämta hund. Apan tyckte att det var lika bra att vi var med från början så vi fick ringa Allan och säga att vi inte kunde komma till promenaden. Efter att Husseapan fått lite frukost i sig, bar det iväg.

Jag fick vänta i bilen när vi kom fram och aporna gick in i ett hus. Efter en stund kom aporna och två apor till ut och jag såg fram emot att få se min nya flockmedlem. Jag höll tassarna för att det skulle hoppa ut en snygg mallebrud ur bilen. När jag sedan såg dem lasta ut en gänglig, slynglig pälsboll/schäfer, trodde jag inte mina ögon och tänkte att det nog var fel.

Apflocken stod där och glodde på den gänglige saken som skulle visa vad han kunde - tss. Döm om min förvåning när Husseapan tar kopplet, traskar med den gänglige till vår bil, öppnar luckan och lastar in honom i den andra halvan av buren! Vad hände med den snygga mallebruden som jag trodde att vi skulle få????

Aporna försvann in i huset igen och nu började den lille skiten skryta om hur stor och häftig han var, hur han minsann kan bitas och jaga bus. Tsss snacka går ju men jag såg allt vad han hade visat och det fångas inget bus så länge man inte har koll på höger, vänster och framför allt, sig själv.

Efter en stund kom Aporna ut och sedan bar det iväg, fast inte till något trevligt ställe. Till ett ställe med stickstanter, där jag blev röntgad för ett år sedan. Vi skulle hämta mat till Slyngeln där och det gick hyfsat snabbt. Vi körde vidare till en av mina favvo-skogar och tog en lång promenad så att alla fick lära känna varandra.

Aporna släppte oss på prov eftersom vi gick fint ihop och jag tyckte att Slyngeln verkade helt OK till han gav mig ett tjuvnyp på rumpan. Jag talade om för honom omgående att så uppför man sig inte och inte blev aporna imponerade de heller. Efter att aporna hade gett Slyngeln bannor, fick vi vara lösa en stund till men då höll vi ett artigt avstånd till varandra.

Väl hemma tog vi en runda i trädgården och det tog Slyngeln 5 sekunder att hitta och demolera min innebandyboll! Väl inne kunde ju tokstolen inte ta det lugnt, skulle han mot förmodan lägga sig ner så räcker det att man rör ett morrhår så far han upp och springer runt. Apan har ställt upp min tunga stålbur till honom. Det hjälper att ha en lya att krypa in i när man är ny och lite otrygg. Här är han i vart fall:

Med vänliga svansviftningar

Grå

Jag skulle velat vara Phaspen!

Igår när jag och Matte var ute och gick nattrunda ville jag vara Phaspen för en kort stund! Jag fick vara lös, det får jag ganska ofta på nattrundorna för Matte. Hon säger att det är nästan inga hundar och tvåbeningar ute vid den tiden som jag kan ställa till förtret för. Vi gick våran sedvanliga runda runt kyrkan. I vanliga fall gör vi inte det när det är lönehelg för då är folk enligt Husse & Matte galna och många av galningarna passerar genom kyrkans park. Matte glömde bort att det var lönehelg och jag bryr mig inte så mycket om sådant där.

På vissa delar av rundan måste jag hålla mig intill Matte och på andra får jag springa iväg en bit och så kallar hon på mig så jag får komma bort till henne mellan varven. Hon påstår att det påminner min flimsiga hjärna om vad som gäller så att jag inte tar för många egna beslut... jaja Matte har sina idéer...

När vi rundat kyrkan släppte hon iväg mig och det var då jag fick syn på honom. Gömd i skuggorna stod en av Phaspens filurer. Han stod där helt stilla och hoppades på att ingen skulle se honom. Jag blev lite ställd för jag har ju ingen fin polishundsträning så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag var ju tvungen att varna Matte och hålla koll på filuren!

Jag gjorde som jag gör när jag hittar fåglar, jag stod blickstilla med en framtass lyft och huvudet sänkt och så var jag ju tvungen att varna Matte och tala om för filuren att han skulle passa sig! Jag reste lite ragg, lät svansen stå rakt ut och morrade lågt nerifrån magen. Tror ni Matte fattade? Tröga dumma tvåbening! Hon försökte kalla in för hon trodde jag hade en katt på kornet och de har jag gärna ihjäl i vanliga fall! Jag vägrade komma utan stod kvar och fixerade filuren.

Matte tjatade och tjatade och till slut gick jag bort till henne men höll koll på filuren. Hon släppte iväg mig igen och det var rätt kul för under tiden jag sprang bort till Matte så trodde filuren att han kunde smita iväg. Han var ganska berusad, släpade på en stolpe med en vägskylt på och var ungefär lika tyst som en älg som brakar genom skogen med en drevhund i hasorna. Nu fattade tom Matte vad som hände men då hade hon redan låtit mig sticka iväg igen så jag ställde mig en bit framför henne, fixerade filuren och morrade igen.

Tyckte att Matte skulle ringa polisen men hon sade att de antagligen hade fullt upp med dumma bråkiga tvåbeningar som supit bort förståndet och då hade vi dessutom tappat bort filuren i mörkret. Tyckte då att jag och Matte skulle ta den dumma filuren på egen hand och började smyga efter honom mycket långsamt som vi weimaraners gör när vi tar oss närmre viltet. Då kallade Matte in mig och sa att nu fick det vara nog.

Hon resonerade som så att vår hälsa var dyrbarare än kostnaden för kommunen att sätta upp en ny stolpe och en ny skylt och att fulla tvåbeningar som gör dumma saker lätt blir aggressiva när de blir påkomna. Hon frågade mig vad vi skulle göra om filuren blev sur och svingade skylten mot oss. Jag föreslog att vi skulle bitas lite som Phaspen gör men Matte suckade och sade att inte ens han biter tvåbeningar riskfritt och i mitt fall skulle det bara bli tråkiga konsekvenser.

Det blev till att traska hem och vara nöjd över att jag hade upptäckt filuren och skrämt bort honom så att han inte var dum mot min Matte.

Med vänliga svansviftningar
Grå