Time to say goodbye

Jag och Apan har diskuterat, diskuterat och diskuterat lite till. Vi hinner inte med allt som vi vill göra. Eftersom vi är så splittrade som vi är, blir inget av det vi gör, bra. Kanske hade det fungerar att göra så många saker som vi gör, om Apan hade haft mig från början och om vi hade börjat i rätt ände. Nu hade inte vi det som alternativ och då är det svårt. 

Vi har med slokande öron och svans, valt att lämna det aktiva livet inom agilityn. Den tar mycket träningstid i anspråk och kräver ett större engagemang än vad vi kan ge just nu. Skulle vi fortsätta med den och utvecklas till den nivån vi vill vara på, skulle vi få lägga allt annat åt sidan. Det är vi inte beredda att göra just nu.

Det känns bra att vi avslutade med en kanonfin träning för Åsa Emanuelsson. En träning som gav mersmak och resultatet att faktiskt till slut, hittade rätt. Det kan kännas lite bortkastat men istället vet vi faktiskt nu, var vi ska börja om vi längre fram, får mer tid över och kan återuppta grenen. Jag och Apan stänger aldrig dörrar, vi lämnar dem på glänt!

Med hejdåsvansviftningar till agilityns härliga värld


Grå

Agility, lydnad & stormar

Phu! Ligger och pustar i bean-bag bädden! Apan och jag har haft ett tokroligt träningspass i köket men man blir snurrig i bollen för när klickern kommer fram är det dags att aktivera hjärncellerna och avaktivera tassmyrorna!

Vi har gått tillbaka till att träna kryp, egentligen inget moment som vi behöver just nu men jag måste fokusera på vad apan vill, kontrollera min kropp och jobba lugnt annars blir det liksom inte bra. Jag lyckades krypa över nästan hela köksmattan och Apan kunde gå nästan upprätt så vi är en bra bit på väg.

Vi körde stegförflyttningar med fokus på att backa av precis samma anledning som krypträningen och helomvändningar och platsliggning med nosen i backen. Klurigt som bara den att få tassmyrorna att uppföra sig men jag lyckades grymt bra!

Vi tränade targetöverföring också men jag undrar hur trög Apan tror att jag är! Till slut tröttnade jag på att hon tog bort och lade tillbaka targeten som om jag inte fattade någonting så jag plockade resolut uopp targeten och gav den till henne och så visade jag att jag visst kunde sätta mig på samma punkt som den hade legat på - alldeles på egen hand!

Fast jag hade tjuvtränat lite tidigare på dagen. Husseapan och Stridis var hemma hela dagen och kände att de behövde träna och jag fick hänga med. Stridis körde spår och vindmarkeringar. När de var klara körde jag och Husseapan lydnad! Vi tränade fritt följ, inkallningar och apporteringen från lydnadsklass 2.

I tisdags var vi på agilityträning. Vi var inte så många för det var den där dumma Emil som härjade, lät som om hela ridhuset skulle rasa ihop när som. Agilitybanan gick väl sådär men Apan säger att det var en av de bättre träningarna eftersom jag låg eller satt tyst när jag väntade på min tur

Klurig bana var det allt och jag och Apan tragglade oss igenom den och Apan höll sitt nyårslöfte. Istället för att bli sådär läskig när tassmyrorna och nosen tog över så kallade hon bara in och så fick jag börja om. Vi hade störtkul och Apan sade att jag har aldrig varit så snabb i slalomet som jag var då.

Igår jobbade aporna och Stridstysken. Jag vaktade huset och innan Apan körde till sitt jobb, gick vi långpromenad på stranden. Jag har fortfarande svårt att låta bli de smaskiga tångruskorna men jag slipper ha den dumma gallerkorgen på nosen så länge jag släpper dem så fort Apan säger till. Den där Emil härjade fortfarande så mina öron höll på att blåsa av.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Fågel fenix

Apan säger att vi är ett fågel Fenix-ekipage. Hon säger att vi stiger ur askan, flyger, börjar brinna, blir aska och sedan börjar om på nytt. Hon är lite blödig, sentimental och allmänt knas min Apa.

I förrgår hade vi en katastrofträning ihop med Clara och hennes husseapa. Kattastrof var namnet sa Grå, Kattastrof var det, sade Apan. Hon fräste i vart fall som en ilsken katta, mest hela tiden. Hur ska man kunna gå tramsigt traskande när hon ser ut som en konstig Frankenstein-Apan i kroppen och inte gör som vanligt?

Till slut var jag så trött på henne att jag gick undan. Jag körde lite tramsigt traskande ihop med Claras husseapa istället. Det var mycket roligare, fast han använder inte alla kommandon som Apan gör och så sheltieklappar han. Apan skrattade när hon tittade på oss och då var jag tvungen att dra bort till henne för att sedan dra bort till Claras husseapa och göra mer tramsigt traskande.

Idag steg vi dock upp ur gårdagens krasch, brand och aska. Idag var det agilityträning. Jag och Apan var Team Grå idag. Vi värmde upp ordentligt och medan vi väntade på vår tur, tränade vi tramsigt traskande och nu är det inte jag som behöver träna utan den sabla Apan ska lära sig att inte tjattra så förbaskat när man traskar. Vi var grymma redan på uppvärmningen och jag var så laddad att Apan nu har skrivit upp startträning på våran to do-lista....

Men så vecklade Team Grå ut vingarna och steg till väders och vi satte hela banan. Det verkar positivt med att träna Apan i att hålla klaffen. Ni anar inte hur mycket lättare det är att reda ut ett slalom när Apan säger till i god tid och sedan håller klaffen och bara joggar med lite lätt. Vippen var vi också tokgrymma på!

Lite för fort på bommen på sista raksträckan men idag regerade vi! Idag var vi Team Grå!

Med vänliga svansviftningar
Grå

Ps Lägger in bilder imorgon. Måste väcka Apan och gå nattrunda. Hon somnar snart borta på soffan Ds

Flygturer & tjuvar

Jag och Apan har haft årets bästa agilityträning ikväll!
Den höll till en början på att inte bli av. Vi hade tjyvar i min träningsväska!!!
Det var den där Tollarbruden som försåg sig medan aporna byggde bana och det är ju inte lite glupsk den den där bruttan är! Hon hade satt i sig hela min korvpåse som hade 5 skivade korvar i sig, en halv minifrolicspåse och Apans chokladkaka. Inget bordsskick hade hon heller för hon hade strimlat påsarna till flis som blåste runt över halva planen. Må hon bli bred över rumpan och fastna i en tunnel!!! Jag är en gentleman mot tjejer men man tar inte mitt belöningsgodis utan att fråga som en annan tjuv-skata.

Mest imponerad blev jag av Apan, jag trodde att hon skulle bränna varenda säkring och jag har liksom inte hunnit köpa några nya sedan sist så det var lite väl hög riskfaktor på henne en stund. Hon tog fram sin mobil och skickade nödflagg till Husseapan. Världens bästa Husseapa och Stridstysken tog Flockmobilen och gjorde en utryckning med korvpaket så jag skulle ha belöningsgodis. När Apan väl hade korven så var det fritt fram att träna och som vi tränade!!!

Jag flög över allt som kom i min väg, satsade järnet på att vara snabb och samtidigt lyssna på Apan. Det blev väl inte helt rätt och det där slalomet blir klurigt när man ska vara supermegasnabb. Jag körde på massor och hade jätteroligt, Apan var inte ett dugg sämre. Hon pinnade på i bästa hypersnigelfart och pekade i god tid och var bara jätteglad!!!

Efter paus och andra gången vi skulle springa, gick det nog lite för fort. Vi satsade på att ta bommen i högsta weimaranerfart, det är betydligt snabbare än sådan där töntig warpspeed som aporna svamlar om. Problemet var väl bara att jag upptäckte att Apan hade en bit korv i handen och sträckte mig efter den samtidigt som jag sprang över bommen. Vet inte riktigt hur det gick till men rent plötsligt flög jag en bit, kraschade in i Apans axel och landade på marken.

Jag tog det inte så hårt men Apan tappade bort banan inne i det där patetiska försöket till en hjärna. Vi körde på ett par gånger till. Jag hade fortfarande lika roligt men Apan var lite skakad. Hon säger att hon vet vad som kan hända. Hon borde slappna av och tänka på att inget hände och köra vidare. Men trots det så var detta - ÅRETS BÄSTA AGILITYTRÄNING!

Med vänliga och agilitysnabba svansviftningar
Grå

Agilityfyrkant

Jag och Apan har haft en grymt bra vecka. Vi har haft jätteroliga träningspass med massor av glädje och energi. Vi får ihop allt riktigt riktigt bra nu. Apan säger att vi börjar knyta ihop säcken. Jag ha letat efter den där säcken, för jag tänkte att braiga säckar brukar det finnas godis i men inte har jag hittat den inte.

Den enda säck jag hittade är vår träningsryggsäck och jag vet att det finns godis i den men Apan är elak och stänger den noga. Hon säger att min snokiga nos inte har i den att göra! Vilken skymf! Sedan när blev min ädla nos en orm? Dessutom är det mina saker i ryggsäcken! Mina apporter, mina belöningssaker, mitt träningsgodis och min träningsjournal! Alltså kan jag rota i den bäst jag vill!!!!

Idag var det Agilityfyrkanten på vår hemmaklubb. Det är en tävling mellan fyra klubbar som träffas två gånger om året och gör upp om vem som är bäst. Fråga mig inte hur Apan fick oss insyltatde i det där. Hon är värdelös på att säga nej och när hon blev tillfrågad om hon kunde vara med i agilitysektorn så var det kört. Hon skulle "bara" fixa priser. Gissa vem som sprang runt som en yr höna och fixelidonade med tre tusen saker hela dagen...

I och med att hon var fixelidonare så fick hon rusa till bilen och hämta mig och så fick vi värma upp supersnabbt. Det brukar sluta i katastrof för vår del och Apan sade att hon hade Tants & Husseapans röster ringandes inne i skallen om hur jag måste vara väl uppvärmd och i arbetsläge när vi gick in till startlinjen.

Banan var enkel och jag flög fram och kom väl lite för fort för jag missade att fullfölja första svängen och passade på att nosa lite snabbt. Apan kallade och jag kom på att det faktiskt gällde att ha ett "lag" som hade fullföljt. Bäst att lägga in en högre växel så jag satsade i full fart mot närmsta hinder. Turligt nog var den trögtänkta kartläsaren, ovanligt klarsynt. Hon kom farande som om hon hade en hel flock ilskna vildsvin i hasorna.

När hon blockerade hindret, insåg jag att hade jag hoppat så hade vi varit diskade. Apan ropade att jag skulle upp på bommen. Eftersom jag nu kom ur fel vinkel, fanns det inte en chans att jag skulle klara kontaktfältet men vad är 5 fel om man kommer runt. Gällde att tänka på att det här hängde på fler än bara vi, vräkte mig upp och kom över.

Banan svängde med hjälp av en tunnel och sedan var det A-hinder, s-tunnel och slalom efter det. Jag och Apan var i bra synk och jag kom i full fart mot slalomet, klarade ingången men hade sådan fart att jag inte hann in genom andra porten. Apan ropade att jag skulle komma tillbaka och bromsa hjärnan. Den korta sekunden gav mig chans att få ihop tassarna och så gjorde vi en perfekt och mycket snabb slalom.

Efter det var det en mjuk böj och hindreraksträcka in i mål. Apan hakar man av vid sådana tillfällen. Så länge man hör henne (vilket är mer eller mindre omöjligt att inte göra) så är det bra att ta hindren så länge hon ropar fram. Vi var jättenöjda med vårt lopp och gissa hur förvånad Apan blev när resultatet sammanställdes, vårt resultat ingick i lagets och vårt lag vann!!!

Vinnande lag blev Jag, Murphan, Murphans side-kick Jackson och Allan. Tre Griffoner och en weimaraner är nog inte ett agilitylag som man ser varje dag. Tyvärr hade Jackson & Murphy åkt hem med sin husseapa så det blev bara lagbild på våra Apor.Vi ska fixa en lagbild med oss hundar senare.

Fast innan aporna ställde undan pokalerna så såg Apan till att det togs bilder med mig och pokalerna. Den största är vandringspokalen, mellanpokalen är den som för alltid kommer stå i klubbhusets prisskåp och den lilla står nu på hedersplats framför mina utställningspokaler. Apan är av åsikten att pokaler och rosetter som man bärgar hem och som det ligger mycket träning och slit bakom, är värdefullast, oavsett storlek.

Med stolta svansviftningar

Grå

Jump!

Idag drällde jag och Apan iväg till klubben. Ovanligt nog gick vi mest och drällde och gjorde mest ingenting till en början. Det visade sig att vi väntade på Milla-mask och hennes matteapa för nu skulle Apan drillas!

Apan har ju försökt på egen hand att lära sig Jakoosvängar. Precis som alltid när Apan ger sig på berg istället för småsten så har det ju gått sådär. Det har inte fungerat alls! Apan har snurrat ett antal varv runt sig själv, jag har inte fattat vart jag ska ta vägen och allt har blivit pannkaka.

Nu är det ju himla turligt att vi har Milla-mask och Fifflin (matteapa) i bekantskapen. Dels för att Fifflin och masken är himla duktiga på att förklara, dels för att de har väldigt mycket tålamod och slutligen är det så att Fifflin har förmågan att få Apan att sluta tjattra och lyssna. Hon har nämligen alltid konstruktiv kritik och braiga träningstips.

Utöver att träna Jakoosvängar så levererade Fifflin några sanningar om våra presterade lopp uppe på Göinge-Broby BK. Nu ska vi allt få fart på Apan och jag fick minsann också hemläxa. Backa tillbaka på slalomet och jobba en pinne i taget. Vi ska hälsa på längre fram och eventuellt prova med bågar på pinnarna. Fifflin lät även meddela att det där med att starta ihop med mig, det fungerar inte så värst bra i längden så masssssor av startträning!

Slutligen fick Apan en verbal spark i häcken om att hon var stationär och agerade alldeles för sent i många lägen så nu ska vi sätta lite fart på henne. Jag har alltid tyckt att hon är alldeles för sniglig och det är ju skönt att andra apor håller med och gasar på henne lite.

Det var varmt att träna idag och så var jag lite trött. Apan, husseapan, Stridstysken och jag, var nere och simmade i havet igår - 2 gånger!! Andra gången var jag egentligen inte intresserad av att hämta några dummies men Apan hade en överraskning i väskan. Söta Clara har shoppat till mig och henne. Jättefina fyrtorn som flyter!!! Den var jätterolig att hämta och eftersom den hade en tyngd i ena änden så kunde Apan kasta ut den jättelångt.

Jag var så exalterad över mitt fina fyrtorn, att jag råkade sätta tandmärken i det när jag hämtade det. Jag skämdes lite över det men Apan sade att det gjorde inget. Hon var mest glad att jag för en gångs skull, tyckte om en leksak. Jag har legat på minus i Apans ögon vad det gäller leksaker i ett par dagar.

I tisdags var vi nämligen hos stickstanterna och jag fick vaccinationspåfyllning mot kennelhosta och annat äckel. När jag är där, måste jag bara plocka något från deras skojsiga hylla i väntrummet. I vanliga fall har jag plockat godisar av olika slag men nu har de satt upp godiset så högt att man inte når det. Alltså norpade jag en liten leksak, en pipleksak som Apan påstår är en tigergris - fråga mig inte Apan är Apan!

I vart fall blev hon tvungen att köpa den eftersom jag hade tuggat lite på den och sedan bar jag den hela vägen till weimobilen, lade den i min bur och sedan var den inte rolig längre. Apan har gett mig onda ögat för det. Hon provade om jag tyckte den var lite rolig idag på agilityträningen men inte sjutton kan jag leka med en töntig pipande tigergris när jag ska imponera på Milla! Jag misstänker att tigergrisen kommer hamna i den där lådan med alla leksaker som Apan har försökt få mig att leka med. Den samlingen är ständigt växande och jag undrar om Apan någonsin kommer ge upp hoppet...

Med vänliga svandviftningar

Grå

(North)East bound and down, loaded up and truckin'

Igår lastade Apan in mig i bilen och så åkte vi och hämtade söta Blå och hennes matteapa. Efter det åkte vi låååångt med Weimobilen, hela vägen till Göinge-Broby Brukshundsklubb. De hade en kvällstävling i agility för largehundar. Kvällen innan hade de haft tävling för small och medium och det var väldigt fiffigt uppdelat, nu slapp man som stor hund, se upp med vart man satte tassarna och slapp risken att trampa på något litet.

Apan har ju som vanligt ingen som helst tilltro till vår förmåga så hon hade som målsättning att vi skulle bli kvar på banan -tsss! Det hade vi ju som målsättning på vår första tävling, det kan vi inte hålla på att ha som målsättning hela livet heller! Det var väldigt varmt och kvavt när det var dags att börja och jag tyckte vi kunde gott vänta på att det skulle bli svalare men det sade Apan att det var inte upp till oss att bestämma.

Första loppet var ett hopplopp. Jag tog det lugnt för att det var så varmt och Apan var en ovanligt duktig kartläsare. Det var en tight och slingrig bana och jag fick korta in mina språng massor för att inte riva. När vi väl kom till slalomet så var jag så varm att jag bara gick, trots att Apan drev på. Väldigt turligt att det fanns tre roliga tunnlar så att man kunde få upp lite fart. Vi fick noll fel på hinder men tidsfel för att hör och häpna, vi var långsamma! Apan var jublande glad i alla fall, vi var kvar på banan, tog oss runt och rev inget. Hon sade att det var våran största seger hitentills. Seger och seger, det får stå för henne, vi kom i vart fall på 11:e plats. Vi fick prisrosett och premie i form av hundgodis.

Andra loppet var ett agilitylopp och både jag och Apan var taggade. Nu var det betydligt svalare och banan var snabb och med flyt i. Så snabb och flytig att Apan var säker på att jag skulle dra iväg på egen hand. Nu var det ju inte ett problem eftersom pucko-Apan var övertaggad och drog igång innan startsignal var given! Diskade för att Apan är mer än lovligt korkad! Men vet ni, jag tror aldrig att hon kommer glömma invänta startsignal igen. Vi körde banan och Apan var supernöjd, jag gjorde jättenoggranna tramp på kontaktfälten och vi tog oss runt, sakta men säkert.

Tredje och sista loppet var ett hopplopp. Fortfarande en rätt tight bana som även bjöd på ett par små luringar. Apan och jag började med att invänta startsignal och sedan kom vi igång bra och började tom få upp lite fart. Då kom klant-Apan och förstörde allt igen. Hon kolliderade med den första slalompinnen och hamnade helt fel. Det blev en alldeles för trång ingång och då började det strula så mycket att domarapan till slut meddelade att vi var diskade. Vi körde dock klart banan i alla fall.

Efter mitt lopp var det dags att åka hela långa vägen hem igen. Vi släppte av söta duktiga Blå och hennes matteapa och sedan var det raka vägen hem. Matteapan serverade middag och jag poserade motvilligt för ett foto.

Innan vi kröp ner hängde vi upp min prisrosett på väggen. Apan klappade mig och sade att av de som nu hänger på väggen, är denna den bästa. Bäst för att vi har jobbat hårt för att kunna starta och vi har jobbat gemensamt för att uppnå resultat. Hon har faktiskt lite rätt i det. Det är roligare med agility än utställningar för där ska man harva runt i vänstervarv och stå stilla och så ska en apa ha en massa åsikter om hur man ser ut. Agility är roligt, ska bara trimma min kartläsare så att hon blir bättre!

Med agilityglada svansviftningar

Grå

Hot hot hot!

Det är V-A-R-M-T!!!

Jag orkar inte göra så värst mycket mer än att ligga på rygg, mitt på gräsmattan och sola magen. Apan säger att jag är knäpp. Nå alla kan ju inte vara sådana blekfisar som hon. Hon borde inte få visa sig ute i solsken, hon skrämmer bort solen så blek hon är. När hon såg mig sola härom dagen, kom hon sättande med en äcklig sprayflaska. Jag som inte ens hade gjort något!

Fast det var inte fy-skäms-flaskan. Det var något konstigt klet i den Apan sprutade på min mage. Hon säger att solen bränns och att man kan få ont av den om man har rosa hud och ligger där och lapar i sig av solskenet. Det där kletet, hindra på något konstigt sätt att solen bränns. Verkar helskumt men Apan sade att ska jag ligga där i solen på det viset, så är kletet ett måste.

Stridis öron ligger också i farozonen för klet. Hans öron är ju helt felmonterade, står rakt upp och bara för det så kommer solen åt att brännas på insidan av dem så de är liksom grisskära om man tittar närmre. Apan bara suckade och hade det inte varit för att hon hade brått till sitt jobb så hade Stridis garanterat fått klet i dem.

Det har varit lite halt & lytt här på sistonde. Husseapan och Strides kampade om en brandslang och jag supportade som vanligt genom att hänga i Stridis svans. Han blir rätt ettrig när man gör det, fast han tar ut det på brandslangen. Jag tog en liten paus och satt intill Apan och så fick jag en briljant idé. Jag sprang rakt in i Stridis för och se om han skulle ramla eller tappa greppet om slangen.

Kanske inte den bästa av idéer, för Stridis fick lite småont i sitt bakben och blev (om möjligt) ännu grinigare än han brukar vara. Själv fick jag ont i min högra framtass. Först trodde Apan att jag hade slagit i benet men jag visade henne min onda tå. Jag har stukat den tidigare och det tar ett par dagar inna man kan springa som vanligt igen. Det värsta är inte att det gör ont, det värsta är att man bara får gå tråkiga tråkiga tråkiga koppelpromenader! Det är så tråkigt att man lika gärna kan ligga kvar och sova i soffan!

Apan muttrade att jag var klantigheten själv och ännu surare blev hon när vi fick ställa in agilitytävlingen som vi skulle ha varit på i söndags. Fast i måndags kväll haltade jag inte och då fick jag faktiskt följa med Matte på en lite runda när hon rullade rollerblades. Blev bara ett varv runt kvarteret men det var så skönt att äntligen få röra på sig igen.

Igår gjorde vi agility och det blev riktigt bra. jag var dunderladdad. Apan har lyckat efteranmäla oss till en agilitytävling nästa vecka så jag ser fram emot att få träffa mina träningspolare och så får vi se om jag lyckas trimma till min värdelösa kartläsare så att vi kommer runt banan denna gången.

Med vänliga svansviftningar
Grå

Here we go again!

I'M BACK!!!

Såg att Apan hade varit här och bedrivit någon form av förtalskampanj angående mig och regn - ignorera primaten, hon har som vanligt inte en aning om vad hon egentligen svamlar om.

Orsaken till mitt långa frånfälle - tvåbeningarna har försökt arbeta ihjäl mig men som vanligt har de ju ingen uthållighet som ens kan komma i närheten av en ädel weimaraner så pilutta dem.

Första veckan i månaden var vi på weimaranerklubbens (Sweik) årliga läger. Fatta vilken lyx att få hänga med sin egen sort och få hjälp med sin bångstyriga apa. Jag hängde med flocken från Weimstars kennel och sedan hade jag nöjet att få träffa min kullsyster Olga. Apan ahde tänkt att hon skulle ta en bild på oss två ihop men dagarna gick non-stop och rent plötsligt var lägret över och kameran hade hon knappt använt. Dock fick hon några bilder på Olga när hon tränade att vattenapportera.

Jag och Apan lärde oss massor och gissa om hon var stolt över mig för dels satt jag helt stilla på stadgeträningen, trots att det sköts, kastades saker och en ursnygg weimbrud sprang runt bland alla oss som satt och apporterade in sakerna som kastades. Allra stoltast var hon över att vi genomförde ett godkänt anlagsprov i viltspår.

Viltspåret var i en klass för sig, det var något helt otroligt varmt och Apan hade missförstått som vanligt. Hon trodde att vi skulle få något träningsspår innan det var dags men vi åkte på det redan första dagen och vi som inte hade spårat blod sedan i februari. Inte kunde jag sova på hela natten innan heller och kan inte jag sova så får definitivt inte Apan sova. Spåret gick i kuperad skogsmark och ut på kalhygge och i snår. två gånger villade jag bort mig, först i bloduppehållet.

Då missförstod jag och trodde det var en vinkel och chansade lite när jag väl insåg att jag hade tappat, jobbade jag mig tillbaka men det innebar att vi var uppe på en kokhet skjutbanvall 2 gånger. Apan sade att hennes fötter kokte i kängorna så varmt det var där men jag hittade rätt och ledde oss tillbaka in i svala skogen igen. Efter det blev jag petnoga och då går det inte fort.

Tappade bort mig i sista vinkeln för doften hade drivit ut på ett andra torrt hygge där det hade börjat växa lite snår. Jobbade järnet för att hitta tillbaka och då ropade domarapan att nu började det bli ont om tid. Apan gav mig på nytt vatten (måste man ha ofta när det är varmt och man spårar, annars fungerar inte nosen) och så sade hon "Kom igen nu Grå, mina nerver klarar inte fler anlagsprov".

Jaha, Apan måste jag ju dras med så man får väl värna den skruttiga varelsens klena mentala hälsa. Jag satte fart och nu kom vi tillbaka in den, jämfört med hygget, svala skogen och då var spåret lätt. Så lätt att jag nästan gick förbi klöven. Jag var helt slut och nöjd med min insats så jag valde att ligga på rygg och pusta, med klöven i munnen, medan aporna pratade om hur spåret hade gått. Stoltaste Apan i världen lät mig bära min klöv ut ur skogen och in i bilen *vift*

På väg hem från lägret, stannade vi hos Apans lillebror. Han fyllde år och vi uppvaktade med blomma och Apan bjöd på mat på utekrog. Dagen därpå blev det ytterligare ett stop, hos en cool apa i utkanten av kungliga hufvudstaden. Men hur regal kan den vara egentligen? Jag bor ju inte där! Coola apan bjussade på Thé till Apan och vatten till mig och så satt aporna i skuggan och tjattrade. Till slut var det änligen dags att styra weimobilen söderut.

Stannade på ett grymt bra ställe där Apan hittade en jättebraig plats i skuggan för bilen och sedan rusade hon ner till den rödgula restaurangen och handlade mat medan jag vaktade. Jag fick en egen ostburgare och Apan sade till en annan hundägare att han var en idiot. Får hålla med, det är rätt idiotiskt att låta sin hund kampa med ett träd - vad är poängen? Det är ju inte som om träd någonsin anfaller en. Inte ens när man lyfter bakbenet emot dem!

Väl hemma hann jag knappt pusta ut för det var träning hit och träning dit. Mycket simma och hämta saker i vatten och det går grymt bra kan jag meddela. Agilityträning tillsammans med Murphan och hans matteapa hann vi också.

Dagens överraskning kom när Apan studsade upp långt före solen och sade att vi skulle tävla agility. Jag lyfte ett öra förstrött där jag låg bland täcken och kuddar i sängen och tänkte att nu hade jag nog hört fel - tävla!?!? Min nästa tanke var att mitt anlagsprov nog hade käckt Apan i alla fall och att det lilla förstånd hon hade haft tidigare, låg kvar på kalhygget i tassemarkerna norr om Örebro. Men vi skulle faktiskt tävla.

Apan var så nervös att hon inte kunde äta och när hon väl kom till tävlingen så kom det lilla hon hade fått i sig, upp igen. Hon har noll tävlingsnerver och det är rätt unikt med tanke på att hon kobinerar det med att vara en otroligt tävlingsinriktad Apa. När starten gick i agilityklassen, var hon helt värdelös och jag valde att strunta i henne och köra min egen show, vilket gick ut på att lämna banan och lyfta på benet, 3 gånger, tills Murphans matte kom farande och såg läskig ut. Då blev det fart på Apan och trots att vi var diskade fick vi till några hinder och vi fick applåder för "tapper kamp" när vi lämnade.

Hoppklassen gick betydligt bättre och hade inte Apan varit en sådan klumpig kartläsare så tror jag att vi hade kommit runt för det gick jättebra innan klant-apan hamnade på fel sida ett rätt viktigt hinder. Därmed var min kartläsare 2 hinder bakom mig och hur sjuttan ska jag då veta vad som är rätt när två hinder står intill varandra? Nä just det och den skojsiga tunneln var visst fel så domarapan blåste i sin pipa. Det braiga med agility är att man alltid får slutföra så det gjorde vi.

Inte har det blivit vila efter det heller för det har varit massor med träning och igår var jag och tränade hela dagen tillsammans med Stidstysken, Apan och Husseapan. Vi tränade spår och miljö. Jag gjorde Apan lyriskt lycklig genom att nosdutta en av 4 träapporter. Stridis visade att han var en fena på att hitta allt möjligt skräp som Apan hade tappat när hon lade ut spår åt honom och Husseapan.

På vägen hem stannade vi i hamnen och körde det aporna kallar för miljöträning, jag kallar det gömma köttbullarna på dumma ställen. Jag hittade alla de borttappade köttbullsbitarna och förpassade dem ner i min mage. Stridstysken fick kampan med både Husseapan och Apan på alla möjliga och omöjliga underlag och leta efter sin slang.

Just kampen i olika miljöer är det enda som vissa av Stridstyskens instruktörsapor har haft lite åsikter om. Apan säger att det är trams och hackande bara för hackandet skull. Hon säger att Stridis kommer fatta galoppen så fort han får lite mer skyddsträning. För att bevisa fick Husseapan bussa Stridis på henne när hon stod på en trave hala och vickande gummiplattor och sedan fick Husseapan försvinna bakåt. Apan retade Stridis lite så han blev lite småhärsken och efter det var det liksom inget snack. Det var nästan så Apan fick en flygtur så hårt han slet för att få sin brandslang.

Husseapan var jättenöjd med Stridstysken och hoppas att de får blir ett team. De ska åka till en skola i höst och lära sig mer om att fånga busar och hur man biter i dem på ett bra sätt. Jag och Apan tänker åka dit och hälsa på. Det näst bästa med den resan, är att vi även ska hälsa på Killen med Mallarna för han bor tydligen i den delen av landet numera.

Annars har det inte hänt så mycket mer än att Apan har anmält oss till fler lydnadstävlingar och någon agilitytävling. Det är fortfarande den stora hemlisen men jag får fortfarande inte säga något. Apan har uppgraderat hotet från gaffatejp runt nosen till att jag får byta flock om jag skvallrar så ni får ge er till tåls ett tag till men snart!

Med vänliga oc uppdaterande svansviftningar
Grå

Wind of change

Ha! Claras husseapa har alltid låttitlar som rubrik på deras blogg så jag var tvungen att testa!

Jag och Apan har ju haft oändliga diskussioner om vattenapporteringen. Hon har argumenterat att jag måste och jag har argumenterat att vattnet är kallt och att det inte känns bra när jag simmar. Vi har varit allt från riktiga ovänner som har morrat på varandra till att Apan har varit med i vattnet och gjort sitt bästa att få mig att känna trygghet när jag inte längre bottnar.

Vi har haft alla möjliga saker till hjälp, flytväst, olika flytleksaker, måsar, dummies, fågelvingar, Apan har haft mig i spårlina och simmat intill mig men ingenting har fungerat och allt har bara varit tråkigt, tjafsigt och jobbigt. Hur kul är det att göra något som ingen tycker är roligt.

Den germanska urraggsockan är ju badtokig och jag har tittat lite på honom när han har simmat omkring där ute i vattnet. Han är ju en töntig schäfer och det har stört mig att han kan något som inte jag kan. De sista gångerna vi har varit nere med dummien så har jag verkligen ansträngt mig, även om det har känts lite läskigt. Apan har sett att jag har försökt och hon har gett mig massor av köttbullar och sagt att jag är duktig som kämpar.

När vi var nere idag så kändes det jättebra att sätta av efter dummien direkt. Apan såg att jag var taggad och kastade ut den jättelångt. Jag blev lite tveksam, var tvungen att tugga på en tångruska och fundera på om idag var dagen. Jag förvånade Apan genom att inte ens gå tillbaka in till stranden utan simmade bara ut och hämtade min fina orange flytdummie.

Andra gången jag simmade ut så insåg jag att det där med att simma, inte var så svårt. Det är bara att ligga plant i vattnet och paddla som en anka under ytan!! Busenkelt! Jag fick upp jättebra fart, hämtade min dummie och var tvungen att simma en extra liten båge innan jag simmade in med den till Apan. När jag kom upp på stranden stod Apan och lipade och jag fick massor av köttbullar.

Min Apa är en lipsill av sällan skådat slag. Hon lipar när hon är glad, ledsen, arg, trött, rörd. Kort och gott - lipsill. Hon sade att jag såg så stolt ut när jag simmade med dummien och insåg att det inte var läskigt. Jag blir inte klok på apor, de är helknas!

Men det är inte det enda som har hänt idag. Apan tog äntligen mod till sig och anmälde oss till agilitytävling! Hon har inte vågat innan men nu sade hon att idag var dagen för att sparka rädslor i rumpan och gå/simma framåt. Bra dag idag och den hade varit perfekt om Apan inte hade behövt åka till sitt jobb. Sedan finns det en hemlis på förändringstemat men Apan har hotat med livstids indragning av oxöron och kötbullar, samt att hon tänker gaffatejpa ihop min skvallriga nos om jag säger något. Alltså får vi återkomma på den punkten.

Med vänliga svansviftningar

Grå

Helt slut!

Jag vill bara rulla ihop mig till en kringla i soffan och sova! Det är krävande att ligga på topp!

I gårkväll var jag och Apan nere i Skanör-Falsterbo och tränade ihop med söta Clara och hennes husseapa. Söta Clara var extra söt igår för hon ska snart löpa och jag vart helt prilligt glad pga det. Apan stönade och tyckte att det var att kliva hundratals steg tillbaka i vår utveckling, när hon sprang och jagade mig över halva appellplanen.

När vi kom dit hade Clara och hennes husseapa ordnat så att vi fick vara med på en lydnadsgrupps platsliggning. Jag låg så lång tid som man ska göra i lk1 men när aporna bara fortsatte att glo på oss och inte kom tillbaka till oss, tröttnade jag och reste mig lite. Gissa om det kom en rosenrasande Apa farandes över planen!

Jag och Apan fick träna inför tävling med aptjatter (kommenderingar) och väldigt mycket ordning och reda. Slarv-Apan slängde minsann agilityrutinerat, kopplet på marken och tyckte det låg jättebra där. Hon är så pinsam, det ska ligga i en ficka. Den informationen gjorde shopoholicen till Apa jätteglad för nu ska hon minsann shoppa ett mjukt koppel som hon kan knöka ner i en ficka. De koppel som redan finns i vår ägo, är för långa och icke-nerstoppningsbara, enligt Apan...

Vi började med linförigheten, det var väl inte det bästa men så hade Apan ovanligt mycket hjärnsläpp och ville dubbelkolla små detaljer längs vägen och hur ska man kunna få till något vettigt då? Fast vi fick beröm, avståndet vi håller till varandra är konstant. Så även om jag inte går kloss intill Apans ben så flyter jag inte iväg heller. Apan skulle helst vilja att jag går intill benet, hon säger att det ser prydligare ut. Jag ska fundera på saken.

Vi gjorde tandvisning och Apan var så otroligt glad att jag satt ner medan hon skakade tass med Claras husseapa att hon tappade fokus så naturligtvis reste jag mig upp för att påpeka det och inte tänkte jag visa några tänder heller så det så! Apan sade att en dag kommer hon att klistra fast min rumpa i backen så att jag lär mig. Undrar hur hon då hade tänkt att vi skulle göra resten av momenten sedan?

Läggande under gång fick Apan bassning på. Hon vet att jag inte lägger mig på kallt och blött underlag så hon gav typ trippla dubbelkommandon och dessutom vände hon sig om för att se att jag verkligen låg, ajabaja Apan och nä, jag skulle aldrig lägga min ädla lekamen ner på en kall och blöt appellplan och gjorde inte så denna gången heller!

Efter det körde vi inkallning och där skötte Apan sig ypperligt. Jag var så glad över att vi nu har ett moment som hon inte klantar till att jag satte upp högsta möjliga hastighet bort till henne. Naturligtvis blev det ju lite svårt att stanna i höjd med henne men jag smet in till hennes sida så fort jag hade fått bromsen att fungera och vänt.

Clara och hennes husseapa tyckte att jag behövde paus efter det och då körde Clara några av sina moment ur elitklass. Hon är grymt duktig! Har värsta farten, men kan bromsa och har väldigt bra pli på sin apa. Apan var behjälplig med tjatter (kommenderingar), godisgömning, fotografering och klicka när Clara gjorde rätt. Jag var helt säker på att så många saker skulle orsaka härdsmälta i Apans hjärnkontor men hon lyckades väl hyfsat.

Min tur igen och vi gjorde Apporteringen, denna bedrövliga och tramsiga historia. För att visa mitt förakt över att behöva göra en sådan simpel övning så inväntade jag inte "apport"-tjattret utan ryckte åt mig apporten. Apan sade att jag var hopplös och minsann visste bättre, jag slutade lyssna någonstans där för mina tassmyror tog kontrollen över situationen och då blir det lite knasigt...

Ordning återställd och vi skulle köra Ställandet under gång. Tassmyrorna hade fortfarande ett visst övertag så det var rysligt svårt att visa de fina ställandena som jag faktiskt kan göra - dumma myror! Vi stannade på det momentet och tragglade lite.

Hoppet satte vi och skam hade väl varit annars med tanke på all agility vi tränar!

Apan hjälpte Clara och hennes husseapa med mer tjatter, godis & apportutläggningar. Clara visar hur det går till att hoppa, apportera och hoppa tillbaka. Det har jag och Apan faktiskt tränat lite på och även om jag fortfarande inte har gått med på att använda metallapporten som Clara gör så har vi en grovt tillyxad versin av det momentet. Apan gick och hämtade min apport och så fick jag träna lite på det.Sedan blev det mängdträning på läggande, ställande och ingångar. Apan fick massor av goda råd från Claras husseapa så nu ska vi se om vi kan få till det ordentligt en gång för alla! Det hade ju varit rätt skönt om vi kunde lämna de tråkiga momenten i lydnadsklass 1 bakom oss och göra de roliga momenten i de andra klasserna.När vi var klara för kvällen, tog aporna en snabb fika och sedan åkte vi hem. Jag var så trött efter träningen att jag bara rullade ihop mig på soffan och somnade. Trodde att jag skulle få ledigt idag men icke!

Vi var på klubben och körde agility! Apan lade massor av fokus på tramsfälten, slalomingångarna och handlingövningar. Jag var hur trött som helst när vi åkte hem. Fast imorgon blir vilodag för inatt är Apan på sitt jobb och jag är hemma med Husseapan och Stridstysken. De två ska jobba imorgon och då kommer Apan att sova hela dagen, vilket i sin tur betyder att jag kommer ligga och sova brevid Apan i den stora bädden, hela dagen. Man kan ha sämre dagar!

Med trötta men vänliga svansviftningar

Grå

Måndagens & tisdagens träningar

Efter söndagens agilityträning som hade många fokusområden, var Apan fast besluten om att vi behövde träna mer på hoppteknik och tramsiga fält (kontaktfält). Vi åkte ut till klubben och Apan byggde upp en bana som hon kallar för studsbana. Hon säger att hon inte vet om den har ett annat namn men att det var vad man kallade den typen av banor när hon höll på med sådan där hornlösa älgar med järndojor. Jag fick göra totalt 6 gånger genom banan med Apan på höger sida 3 av gångerna och vänster sida de andra 3. Sedan fick jag inte göra fler för Apan påstår att den övningen tar mer på musklerna än man kan ana. Tror henne faktiskt för 3e gången jag gjorde så var jag väldigt säker och satsade på att höja farten och när det kom till mellanrummet där jag tidigare tagit 2 språng så blev det ett stort språng och ett konstigt helikopterhopp för att undvika att krascha in i hindret.

När vi var klara med studshoppen så fick jag träna på de där tramsiga fälten. Apan säger att det är rysligt viktigt att jag trampar på dem, annars kommer vi få en massa poäng för fel. Hon lade ut targets på fälten och så var det meningen att jag skulle stanna på targeten tills hon gav mig lov att springa vidare. På uppvägen gick det inget vidare men till slut hyfsat. På nervägen fick vi till några riktigt snygga och jag fick massor av mjukost för besväret.

Tisdag, blev det klubben igen. Vi skulle öva hoppen i lydnadsklass 1&2 och snål-Apan vill inte pynta för ett eget lydnadshinder så varje gång vi tränar hopp, är vi på klubben. Hoppet i klass 2 har vi precis börjat träna, jag har en target bakom hindret som jag ska sätta mig vid. Den ligger så att jag får ett bra avstånd så att jag kan hoppa tillbaka. Jag tror vi börjar får till det riktigt bra för Apan låter väldigt glad! Klass 1-hoppet är busenkelt egentligen men det är ju så tråkigt att sitta still bakom hindret och vänta på kommando när man faktiskt kan så bra utan aptjatter!

Klass-1 apportering gjorde vi också och Apan noterade 80% lyckande. Jag tyckte det var 100% lyckande för jag tog den varje gång och tuggade ingenting alls! Tjafs-Apan sade att jag fick avdrag för att jag gjorde ett sittande skutt framåt när jag skulle ta apporten en av gångerna. Hon är så ondsint och pedantisk, allt ska vara så himla perfekt! Det är weimaraner-charmigt med ett sittskutt, jag lägger helt enkelt min personliga prägel på ett väldigt tråkigt och störtlöjligt moment - så det så *fnys*

Sedan var det fritt följ. Apan säger att jag är dålig på att behålla min position vid hennes sida. För att påminna mig när jag skena iväg eller vi gled isär, hade vi kortkopplet i mitt halsband. När det hände, höll Apan emot och det var faktiskt inte så många gånger på den stunden vi tränade.

Ställandet under gång blir allt bättre och stabilare. Jag har lyckats klura ut att Apan vill att jag ska stå helt stilla när hon säger det. Men det är inte alltid jag känner för det. Jag har fortfarande inte blivit klok på om hon vill att jag ska förbli stående eller sitta ner när hon kommer tillbaka efter sin promenad. Jag har kört på det säkra kortet och satt mig ner men jag har fått vissa antydningar om att det är fel.

Sist men inte minst körde i några lägganden under gång. Jag är som alltid tveksam till att lägga mig ner när det finns minsta risk att det blir kallt eller blött om magen. Apan insisterade så jag fick offra mig och eftersom jag hade mitt goa täcke på mig så var det faktiskt överlevnadsbart men bara precis. Apan ska inte tro att jag tänker ge mig så lätt på den punkten.

Med weimaranerolydiga men glada svansviftningar

Grå

Mordförsök & plock-i-pinn

Jag måste anmäla detta till någon! Aporna håller på med saker som endast kan tolkas som om de är ute efter att ta livet av mig! Jag vet inte ens var jag ska börja så upprörd jag är!

Igår var det ju söndag och eftersom Apan maskade (påstod att hon behövde sova mellan två nattpass) förra veckan, var vi ju inte iväg och tränade som vi brukar. Igår var det äntligen dags att tackla hindren igen och jag var hur laddad som helst! Vet ni vad den elaka Apan kommer på då? Jo, att vi ska cykla till träningen, eller rättare sagt, hon sitter på stålhästen och jag springer brevid som en annan gatuhund. Tror ni att den slö-Apan ens hade tagit reda på hur långt det var - nä just det!

Att ta sig dit var inga problem, vi hade medvind. Däremot hade vi ingen bra träning. Apan var splittrad och jag var fullt upptagen med att ta reda på vilken av brudarna i träningsgruppen som var i löp. Övningarna var både vad vi behövde men samtidigt inte. Det var mycket handling och snäva svängar. Detbehöver vi träna på för jag är i egenskap av weimaraner visserligen snabb i svängarna men jag tar långa, snabba galoppsprång och hoppar stort. Jag ska försöka korta in mig och hinna se vart Apan vill att jag ska springa. Det är inget som görs i en handvändning och den ena banan vi tränade på var ju helt OK om man var hund av mindre sort. Själv landade jag liksom halvvägs förbi tunneln som jag skulle in i och när jag kom ut var jag liksom förbi hindret efter det. Svängarna gick ofta från att vara väldigt vida till att bli extremt snäva. Vi var i osynk under precis hela träningen.

När träningen var över, skulle vi ju cykla hem igen och då hade vi motvind precis hela vägen och jag har full förståelse för att ni inte håller reda på väderprognosen men pucko-Apan kunde ju ha kollat väderleksrapporten innan hon drog iväg, det blåste stormvindar! Vi fick kämpa precis hela vägen. Väl hemma fick man knappt hämta andan så kommer Husseapan och säger att nu är det dags att röra på dököttet. Vilken förolämpning! För det första var har jag inget "dökött"/fett på min kropp och för det andra så hade jag precis traskat 12,3km till och från agilityn och dessutom tränat i 2h så jag förtjänade att ligga i sängen! Men det hjälpte inte att ge Husseapan idiotförklarande ögonkast.

Rent plötsligt befann jag mig utanför ytterdörren, återigen iklädd min snygga Hurtta-reflexväst & sele. Selen är som alltid länkad via koppel till Apans Baggenbälte och sedan stack hela flocken iväg. Vi sprang och sprang och kom till slut ner till hundbadet. Jag tänkte att Aporna hade blivit fnoskiga och skulle bada i kylan men nä, de vände och började springa tillbaka samma håll som vi kommit! Vet ni, jag är den sista att tacka nej till att springa men nu började det bli löjligt!

Inte nog med att jag hade Apan att släpa på, nu hade vi rak motvind i stormvindarna, dessutom började jag känna av min sele. Jag började inse konspirationen och mordförsöket så jag visade inte med en min att selen skavde mig vid frambenen och att jag var jätteöm i en trampdyna på ena baktassen. Däremot drog jag ner på tempot och vägrade släpa på Apan något mer, hon fick minsann springa på egen hand!

Till slut stapplade vi in på garageuppfarten, då hade mina tassar avverkat totalt 23,5km och agilityträning. Husseapan var först, jag lät, i min storhet, honom vinna. Sedan stod vi i en halv evighet och väntade på Apan som var lååångt efter! Det var inte förrän senare som Apan såg skaven efter selen och då vågade jag erkänna att jag hade ont i min trampdyna och helst inte ville stödja på baktassen. Apan masserade mina ben och då blev det genast bättre sedan sade hon till Husse att det måste köpas in en ny sele. Det går inte att ha selar som skaver! Det är förresten den fjärde selen som jag har vuxit ur sedan jag kom till min flock *vift*

Idag tyckte Apan att jag skulle få vila kroppen men gott kunde motionera knoppen lite så hon tog fram de där knasiga pinnarna ur frysen och så lekte vi plock-i-pinn. Jag tror att det ska bli ett vittringsmoment av det när det är klart, Husseapan kallar det för doft-ID. Fick börja med en pinne som luktade av Apan och sedan var det två och tre och slutligen var det en hel drös pinnar på golvet. Apan påstår att jag måste lukta mer på pinnarna och inte bara ta första bästa och man får absoluuuuut inte tugga på dem. Jag tycker att Apan är kinkig med sina dumma pinnar och till slut visade jag vad jag tyckte om tramset. Jag lade mig ner, rullade på alla pinnarna och sedan hämtade jag in dem en och en till Apan. Hon bara suckade, samlade ihop dem och gick ut i köket och stoppade ner dem i en gryta för ett avdoftningsbad. Hon säger att hon har en plan-B, jag kan nog sabba den planen också *vift*

Med trötta tassar och vänliga svansviftningar

Grå

Söndagens agilityträning

Söndag är den definitiva agilitydagen. Denna gången var det klurigt, det vill jag lova. Vid första övningen var Apan helt borta, ja alltså hon var i ridhuset men var hon var i tanken , det vet jag inte. Dessutom var jag tokladdad och tyckte att hon skulle visa vägen snabbare men hon var mest som en sådan där zombie.

Vi bröt ner övningen med hjälp av Zeldas duktiga matteapa och då klarade vi det någorlunda om än att Apan inte fick rätt på slutet. Turligt nog börjar isen försvinna från agilitybanan utomhus så vi kan nog träna lite på detta i veckan.

Andra övningen gav Apan mig en rak linje på de tre första hindren och sedan fick hon springa lite och det var lite knökigt innan vi klarade oss från hinder nr 3-4 men det var faktiskt Apans fel för hon såg inte till att morsla sig ner till hinderstödet på det fjärde hindret = mer att träna på! Resten av banan gick klockrent och jag lyckades tom med lalomingångarna och de brukar vara min svaghet.Sista övningen var nästan som en rundbana och slalomhindren var bara 4-pinnars men Apans dumma agility-app vill inte rita 4-pinnars. Jag och Apan hade så roligt med den och förutom ett litet skutt över ett av trams-fälten på bommen så var Apan helnöjd. När jag hade hoppat den så gick jag och Apan på promenad, hon sade att vi var klara för den träningen.

Det är kul att åka hem med en glad Apa

Med hoppglada svansviftningar

Grå

Apan är tvångskommenderad!

Efter gårdagens agilityträning, konstaterade jag det behövdes viss uppstäckning i apornas led... Här håller man på, tränar och tragglar, för att bli en lean mean agilitymachine och så har man en Apa som inte orkar hänga med i svängarna - Fetto-Apa!

Det blev raka vägen hem från träningen, byta kläder på aporna och sedan se till att de morslade sig iväg till gymmet. Bara för att se till att de inte avvek och satt och häckade på ett fik eller något så åkte jag med i weimomobilen och höll koll på de där två!

Söndagens agilityträning fick en bottennotering av de 4 tillfällen som avklarats. Det var så mycket som störde vår fokus och jag kunde inte sätta tassen på vad det var. Jag fick inte till det hur jag än försökte och då glömmer jag ibland att jag ska hålla mig på min bana. Det blir lätt att jag tar en repa och kollar vad de andra hundarna sysslar med, till allas irritation.

Det blev inte heller bättre av att Apan hade lämnat sin koordinationsförmåga hemma, konstant var på efterkälken och lite frånvarande. Jag ska försöka förklara övningarna med hjälp av ett par skisser. Det blir nog lättast att förstå om man tänker att i agility så är ekipaget som en rallyförare och hans kartläsarapa! Jag kör i full fart och Apan talar i god tid om vart jag ska svänga och vilket hinder jag ska hoppa över. Nu är Apan ganska kass på kartläsningsbiten men jag försöker träna upp henne så hon får rätt på det. Det kräver maaaassssor med tålamod att träna apor!

Övning 1:

Här ska föraren springa på en svagt böjd linje från hinder 1 upp till passagen mellan 5&6 och däruppe göra ett blindbyte. Det kräver att Apan är tydlig och att jag självständigt springer ut i tunneln. Jag löste uppgiften genom att lägga mig ner vid hinder 1 och skicka upp Apan till hinder 2 med fötter och kropp i riktning mot tunneln. Medan jag var inne i tunneln, fick Fetto-Apan i pinsam lufsande still ta sig upp på en punkt strax innan 4&5 och visa vägen Det gick kanonbra enda tills vi kom till slalomet, då började Apan vifta med alla sina tentakler så jag inte fattade någonting. Jag utgick ifrån att hon inte ville att jag skulle göra slalom. Det enda jag kunde göra var att ruska på huvudet åt min klantiga Apa. Turligt nog finns det andra apor på plats som kan förklara vad Apan fgör för fel. När hon slutade vifta med armarna och tjattra så var det inga problem att köra hela banan och plocka slalomet på slutet.

Övning 2:

Var också en övning där man skulle jobba självständigt. Jag lade mig vid starten och skickade upp Apan till hinder nr 3. Det var de viktigaste hindrena övningen och den delen satt vi klockrent. Sedan började cirkusen när Apan skulle kroka in mig mellan hindren och skicka mig vidare. Apan är ju helt värdelös! Hon bara snurrade runt sig själv och hade inte koll på vare sig höger, vänster eller vad som var fram och tillbaka. Hur sjutton ska jag fatta vilken väg jag ska ta när hon roterar runt som en gräddvisp???

Övning 3:

Mer självständigt arbete! Jag triangulerade in Apan på mitten mellan hinder 1, 2 & 3. Tanken är ju att hon ska visa vägen in i slalomet själv ska springa rakt fram på utsidan av hopphindren. Eftersom Apan var allmänt förvirrad, köpte jag inte konceptet helt. Apan försökte springa där ute men ärligt talat, hon såg så vilsen ut att jag fick avbryta mitt arbete i slalomet och kolla så att hon inte sprang helt vilse där i ridhuset. Var lite lättare att fokusera på slalomet när hon höll sig mellan det och hindren! Vi hoppas att denhär övningen dyker upp fler gånger *vift*

Jag var helt slut efter träningen och det var så skönt att vila i bilen medan aporna bättrade på sitt flås inne på gymmet!

Med agilitysvansviftningar

Grå

God fortsättning!

Är fullt medveten om att det har varit lite si och så med uppdateringarna här. Jag skyller allt på Apan. Hon vägrar lära mig hur man fixar till bilder, hon tycker jag ska fixa mina lydnadsmomen och agilityövningar istället - tsss. Eftersom hon inte fixar bilder så blir det inget skrivet heller. Lägg till all snö som helt klart begränsar träningsmöjligheterna samt att Apan i någon övertro på sin förmåga, har gett sig i kast med att börja renovera vår lya så blir det en dåligt uppdaterad blogg. Pinsamt är vad det är men har man en knasig Apa så har man!

Vi har varit duktiga med agilityträningen. Vi var iväg idag också! Fast idag blev det knasigt! Agilityaporna hann bygga upp tre övningar och vi hundar hann precis börja köra den första av dem så dök det upp sådana där apor som håller på med hornlösa älgar. De ville minsann ha sitt ridhus, det hade på något sätt blivit dubbelbokat. Jag fick i vart fall köra en "självständighetsövning" och slalomet ett par gånger.

Apan tyckte att jag fortfarande var spattig när vi kom hem så hon och Husseapan tyckte att jag behövde jobba lite till. De har ju kommit på en ny sak de där två - pulkan. Det är liksom inte nog med att jag gör allt slitgörat med att vakta lyan, motionerar Pälsbollen och träna Apan - nu ska jag dessutom släpa på dem också! Fast jag får erkänna att det är ganska roligt att släpa på Apan. Hon piper något helt otroligt där bak i pulkan, då är det extra roligt att springa jättefort!
Pulkan har varit en provisorisk lösning men det är ju inte första gången Apan är inne på detta med drag. Tidigare var ju platsbrist en ursäkt till att inte kunna köpa in en kickbike men nu är ju inte det ett problem längre och med Husseapans fina hundbil, finns det alla möjligheter i världen att transportera den... Apan har dessutom börjat svamla om ordentlig dragsele och skidor... Det blev väl inte det minsta hjälpt av att de i Weimaranernytt, efterlyste dragekipage för ett lag till Vindälvsdraget. Har ni inte förstått det tidigare så är min Apa galen!

Efter att ha jagat Husseapan och samtidigt släpat på den pipande Apan i pulkan så gjorde jag det enda rätta! Jag lämnade de två prilliga Aporna åt sitt öde och tog en välförtjänt paus där det är som bäst att vila!
Med vänliga svansviftningar
Grå

Vinterträning i agility!

Det har ju varit ett evigt tränande med apan och det har bara varit tramsig traskande, lägga sig hit och ställa sig dit för att inte glömma alla koner, burkar och de där tramsiga pinnarna som hon med syndens envishet försöker få mig att markera. Det sistnämnda har jag sagt åt henne att eftersom min markeringsmetod inte var godkänd så kan hon markera dem själv!

Idag sade Apan i alla fall ett vettigt ord, för första gången på länge - agility!

Jag rusade upp ur bean-bagen och rusade bort till dörren. Slö-Apan var ju på efterkälke direkt, skulle ha på sig skor och jacka, höll på att glömma mitt halsband och sprang fram och tillbaka mellan huset och weimmobilen hur många gånger som helst. Man hade ju trott att hon kunde ha varit ute och värmt upp mitt färdmedel men inte då! Iskallt och pansaris på framrutan som hon höll på en hel evighet med att avlägsna - åååååhhhh kom igen nu! Skynda på, vi ska ju göra agility!

Vi körde till klubben och jag tyckte Apan var virrig för hela agilitybanan, kan som bäst beskrivas som en isbana! Där var massor av andra apor och hundar. Aporna lastade alla hindren på en släpkärra och när de väl var klara, åkte vi vidare. Vi körde till ett sådant där ställe där de har hornlösa älgar med järndojor på tassarna. Aporna lastade av och bar in allt i det där ridhuset. De var där inne och grejade en lång stund men till slut kom Apan och hämtade mig och så gick vi runt ridhuset och jag fick rasta av mig lite.

Innan vi skulle gå in i ridhuset, tog Apan mig hårt under hakan, tittade mig strängt i ögonen och sade att nu var det ordning & reda som gällde. Hon sade att nu var vi en grupp med många rutinerade tävlingshundar och då går det inte för sig att tramsa runt. Jag var bara så glad över att vi skulle göra agility så jag försökte ignorera Apan, på samma sätt som jag alltid är glad och spänd inför något. Apan sade om jag ignorerade henne så blev det ingen agility. Vi värmde upp med tramsigt traskande och lite andra lydnadsövningar. Jag tyckte Apan var dum som inte lät mig springa lös som vissa andra hundar fick göra. Det struntade Apan i!

Första övningen jag fick köra, var en velodrome med ett slalom i mitten. Vi körde den på mediumhöjd. Dels för att vi knappt har kört någon agility alls de senaste två månaderna och dels för att det var ett nytt främmande underlag för mina tassar att landa i och hoppa av ifrån. Jag testade apan genom att dra iväg mot grannbanan men hon var ovanligt alert så jag vände omedelbart. Apan bestämde att vi skulle bryta ner velodromen i bitar och eftersom hon var glad och gav mig köttbullar varje gång så tyckte jag att det var helt ok. Fick köra ett helt varv och efter det gå in och köra slalomet från stillasittande start. Apan sade att jag regerade och jag fick halsband och täcke på mig och lite paus.

Andra övningen var en rakbana med däck, hopphinder, korttunnel, hopphinder. Rakt bakom den banan fanns den tredje stationen och massa hundar med sina apor. Gissa om Apan var nojig att jag skulle dra dit *vift* Sedan ett tag tillbaka, kör vi med liggande start och jag lade mig snällt bakom däcken och när Apan gick till sin startposition, passade jag på att visa alla hur det går till att hoppa ett däck från liggande start. Inte uppskattat och jag fick starta om. Fick köra banan ett par gånger både fram och baklänges och jag visade Apan att hon nojade i onödan, genom att hålla mig på banan - HELA TIDEN! Sug på den du Apan! *vift*

Tredje stationen var tre separata övningar en box med fyra hinder, en bom och ett fyrapinnars-slalom. Jag började med boxen men efter andra hindret så hittade jag något som doftade mycket spännande i sågspånet och som jag bara var tvungen att undersöka. Apan var missnöjd när jag pilade dit gång efter gång och till slut morrade hon lite och så kom jag ihåg att det blir så tråkig träning om man inte har en glad apa så jag gjorde boxen som Apan ville.

Därefter blev det träning på bommen och jag gjorde Apan superglad genom att respektera tramsfälten! Glad Apa = massor med köttbullar! Eller nåja, de där småflisorna som en gång i tiden, var en hel köttbulle... Efter det gick vi över till slalomet och jag försökte faktiskt göra Apan nöjd men vid det laget var jag så snurrig efter alla olika övningar att jag inte riktigt orkade koncentrera mig. Utan att tänka på varför, stack jag bort till en hund som jobbade i boxen men hennes matteapa ville inte alls ha mig där utan schasade bort mig.

Väl borta hos Apan igen, sade hon att jag bara behövde göra slalomet 2 gånger till med henne på rätt respektive fel sida. Jag gjorde så bra jag bara förmådde och Apan kan man faktiskt lita på. Efter det fick jag halsband och mitt gosiga BoT-täcke på mig. På vägen ut agerade vi retning för en hund som har lite svårt att hålla sig på banan. Apan var utrustat med ett skrammel ifall han skulle komma farande men han jobbade jättebra i velodromen.

Apan har lovat att vi kommer åka till det där stället en gång i veckan hela vintern!

Med agilityglada svansviftningar

Grå

Hon är tillbaks!

Min kräksjuka försvann nästan lika fort som den kommit! Dagen därpå var jag piggare och ytterligare en dag senare fick jag mina matkulor nerblandade i snällmaten. Nu är allt som vanligt igen, eller inte helt, pälsbollen är tillbaka!

Bara att ta på sig coachmössan igen och sätta igång och jaga henne fram och tillbaka längs med stranden och i trädgården. Apan säger att det faktiskt börjar synas, att pälsbollen har blivit lite slankare. Tja, jag gör så gott jag kan men hon är ganska lat. Går och gömmer sig när det blir för jobbigt. Idag kröp hon in under granen i trädgården - knasiga pälsboll!

Tuffat på sig har hon också börjat göra och nu kampar hon stenhårt om brandslangen. För bara ett par veckor sedan släppte hon när Apan gjorde "kampapa-special". Den är rätt kul och mig lurar hon inte en sekund. Apan håller i vad det nu är man kampar med henne om, hon visar tänderna, har galna ögon och morrar som en tok. Dessutom är hon riktigt nära, står över en och ska dominera. Pälsbollen blev skraj och släppte första gången men inte idag!

Idag fick Apan veta att hon levde, för Pälsbollen blängde tillbaka och vägrade släppa sin brandslang. Jag tog i egenskap av Coach på mig att agera störning, jag tacklade Pälsbollen och drog henne i svansen. Husseapan var ömsom störning och ömsom stöd för Pälsbollen, mest stöd. Hon fick massor av beröm och Husseapan hejade på henne så hon skulle förstå att man inte ger sig mot Apan.

Eftersom jag har varit sjuk och Apan har jobbat så har det inte blivit så mycket träning denna veckan men idag var vi faktiskt på klubben och tränade lite dåligt planerad agility. Dåligt för att Apan sagt att vi skulle träna tramsfält (kontaktfält) men inte hade bestämt hur och improviserade.

På en agilityplan där man hade kunnat odla badankor i mängder, blev det tramsfälststräning på vippen. Jag brukar kreativt kasta mig rätt ut så fort bräddan har börjat tippa. Idag visade jag Apan att jag kan stå still på nervägen. Hon blev glad och improviserade en liten bana, släpade tom ut en plattunnel, jag älskar tunnlar, de är mina favorithinder!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Coach Grå!

Jag är värsta fitnessgurun! Den där plastiga och tjattriga Ankan på TV kan slänga sig i sjön. Jag är sååå mycket bättre! Igår tränade jag Fetto åt Husseapan och idag har jag tränat Apan ordentligt!

Men vi får väl ta det från början:

Igår mötte jag och Apan, upp Husseapan och Fetto. Har fått höra att det är oartigt att kalla Fetto för Fetto men ett Fetto är vad hon är och det är vad jag kallar henne tills hon har blivit en lean mean busjagarmaskin. Då har hon förtjänat att bli kallad för Pälsboll igen *vift*

Jag och Fetto var riktigt laddade så Aporna suckade bara och lät oss göra oss av med våra tassmyror på egen hand. Min plan var att låta Fetto jaga mig i högt tempo runt hela gräsmattan och förhoppningsvis tappa ett gram eller två i processen. Hon är ju så långsam och ligger alltid på efterkälken. Vet ni vad det där skällsordet gör? Jo hon biter sig fast i mitt mjuka träningshalsband och låter mig släpa henne runt fältet. Husseapan tyckte att Fetto var smart, Apan tyckte att hon var en kärring och jag har all fog i världen för att fortsätta kalla henne Fetto!!

Efter det blev det platsliggning och Fetto fattade ingenting denna gången heller. 3 gånger gick hon upp och svansade fram till Husseapan. Själv fick jag klick och massor av korv, för jag låg kvar! Första gången var jag lite sugen på att susa efter och ge igen för mitt halsband men så hörde jag det magiska klicket och vem orkar jaga Fetto när man kan ligga i gräset och käka korv?

Efteråt fick jag och Apan visa Fetto och Husseapan hur det ska se ut med ställande under gång och läggande under gång. Vi är väl inte riktigt på tävlingsnivå i de momenten, enligt Apan men vi gav dem ett hum om vad det gick ut på. Jag fick till några riktigt snygga ställanden och så försökte Apan visa hur det går till med belöningsdosa som man kastar - huka er, säger jag bara. Ibland blir jag inte klok på om Apan ska belöna mig eller om hon försöker träffa mig med den där plastburken...

Efter att Fetto fått träna lite med Aporna så fick jag åter chansen att köra mitt bantningsprogram. Fetto trodde att hon kunde ta samma pendylare som tidigare men tji fick hon! Apan sade att sådan fusk inte var tillåtet och knäppte av det - HA! Fick minsann den där rulltan att pinna på riktigt bra och fick henne att brottas lite också, trött blev hon på ingen tid!

De där bruksisarna verkar inte mycket att ha med sig ut i skogen inte!

Jag har motionerat Apan också! Hon har ju frisknat till lite så nu är det hög tid att trimma hennes kondis inför vinterns agilityträning. Jag släpar runt henne på korta rundor, hon påstår att hon springer men jag vette sjutton. En veckogammal valp kan antagligen dra ifrån henne...

Bäst var ändå idag! Vi var på klubben och tränade och ni skulle se vilken snygg linförighet vi fick till! Snyggt fritt följ och läggande blev det också. Inkallningen satt som en smäck. Jag och Apan var ett team om än att vi hade en knackig start. Apan var inte riktigt sig själv och påverkades av andra apor i närheten. Jag måste verkligen störningsträna henne bättre. När hon väl släppte och vi körde på vårt sätt med arbetsglädje och samspel, då fungerade allt super!

Körde lite agility också, vi fick till det riktigt bra med både tramsfälten och slalomingången. Apan var jättenöjd och vi var helt överens om att vi hade haft en mycket bra träning när vi lämnade klubben!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Dagsrapport!

Jag tror att Apan börjar bli friskare, hon orkade i vart fall se till att vi kom iväg till klubben för lite agilityträning. Nu vet jag inte riktigt vad som har hänt med begreppet "åka i bekvämlighet". Det verkar ha försvunnit ur Apans hjärna ihop med febern - jag får springa dit! Hon påstår att det är så nära dit att det inte är lönt att starta bilen. Som en annan tönt klär Apan på mig en massa reflexer och så får jag springa intill cykeln. Inte trampar hon heller. Säger att jag drar så bra så det behövs inte - slöApa är vad hon är!

Jag har förresten ett par nya saker på min gör-inte-för-då-blir-du-döv-lista:

* Man får inte hoppa över vattenpölar, rakt åt sidan, samtidigt som Apan tar en tvär kurva med cykeln....

* Man får inte jaga efter fasaner samtidigt som Apan cyklar på halt gräs.

Jag förstår inte varför Apan muttrar om att höja ersättningen på sin olycksfallsförsäkring och varför hon prompt lovat sig själv att rota fram sin cykelhjälm - förstår ni?

Väl på klubben visade jag Apan hur hon skulle dirigera för att vi ska komma rätt på slalomingångar samt varför det är så viktigt att hon ger rätt kommando när hon vill att jag ska trampa eller stanna på de där tramsiga fälten längst ut på balanshindren. Apan har kommit med massor av förslag under det gångna året men inget har fallit mig i smaken så jag har ignorerat henne.

Det är humor på hög nivå att studera henne när hon försöker komma med bra förslag. Hon föreslog targets -tsss, lade bommar som en smal gång ut för att jag skulle fokusera -tsss, listan på kommandoord som hon har tyckt skulle fungera är milslång och för att inte tala om när hon lade ut korvbitar. Jag snappade upp korvbitarna i farten samtidigt som jag hoppade över tramsfälten, ni skulle sett Apans purkna uppsyn - obetalbar!!!

Idag hade hon tänkt ut ett nytt ord och faktiskt, när jag hade tänkt efter, passade det riktigt bra. Det finns alltså lite hopp för Apan, hon är inte helt obildbar! Hon är förresten glad idag. Vi har kommit med i agilityns vinterträningsgrupp. Det innebär att vi får vara med på ridhusträningen i vinter. Med lite tur innebär det att vi kommer ut och tävlar till våren. Dvs om Apan får pli på tävlingsmonstret inom sig, annars vill jag nog inte vara med.

Med vänliga svansviftningar

Grå