We had to say goodbye

PH Försvarsmaktens Epso
2009-06-13 - 2016-09-15 

Min idol finns inte mer. Till slut gav hans onda rygg upp och han tog sin favoritboll med sig och gick över regnbågsbron för att hänga tillsammans med Gammelgrå. 

Matte säger att där på andra sidan, sitter polishundarna och berättar krigshistorier och hon säger att i deras sällskap har Stridis inget att skämmas för. Hon säger att Stridis var en mycket duktig polishund som hittade många människor som var vilsna till både kropp och själ. Att han har spårat och gripit människor som gör andra människor ont. Matte säger att hon alltid kände sig trygg när Husse var på jobbet tillsammans med Stridis.

Jag vet bara att Stridis var min stora idol. Jag sprang honom i hasorna från dag ett och jag saknar den gamle grumpige gubben som kunde säga ifrån på skarpen om man retade honom för mycket. Nu är jag helt själv och det har tagit ett tag att vänja sig vid det.

Vila lugnt min grumpige vän, du är för alltid saknad..

/den där Bozco

Jubilee

Igår hade vi ett tre-års jubileum!

Igår var det exakt tre år sedan jag och Aporna, åkte till polisens träningsgård i Revinge och hämtade en mager, tovig och illaluktande Stridstysk!

Aporna konstaterade att trots Stridis något antisociala läggning så har Husseapan haft tur och Stridis, ännu mer tur.

Det är få koppelankare förunnat att få en första hund som håller hela vägen. Det är många hundar som slås ut redan under grundutbildningen i Karlsborg. De pallar helt enkelt inte trycket, eller så upptäcker man svagheter. 

I vissa fall går svagheterna att stärka med arbete och i andra fall inte. Ytterligare hundar gallras bort på vägen mot sin första uppkörning och ibland gallras godkända hundar bort för att de orkar till den lägre tjänstenivån men inte den högre. 

Hundar som drabbas av stress och allehanda sjukdomar och skador, försvinner ur den högre tjänstbarhetsnivån.

Stridstysken har stått pall hela vägen. Rehabträning har stärkt honom så mycket att han kan arbeta vidare, spondylos till trots.

Det visar på vilken kämpe Stridis är och vilket team, han och Husseapan är som jobbar så hårt tillsammans för att det ska bli bra!

"Don efter person" var det en polischef som sade efter att ha frågat Husseapan om hans nyanlända hund för tre år sedan och fått svaret "Mager, ovårdad och grumpig". Numera är det välmusklad, välvårdad och lite mindre men fortfarande, grumpig!

Nu kör vi ett år till min grumpiga vän. Flocken i The Seaside Shack, är inte komplett om du inte är här. 

Med firande svansviftningar 

Grå

That little bit of hope

Då har jag varit med Matte, Husse och Stridsvargen på djursjukhuset och simmat. Den Grå skulle vakta huset sade han. Jag tror inte det var meningen att han skulle äta upp de folieinslagna chokladdekorationerna från julgranen som låg på bordet. Inte heller tror jag att smulandet av en våtservettsförpackning ingår i den arbetsuppgiften...

Grå vaktar huset vid brasan.
Foto: Matte

Stridsvargen började simningen och under tiden fick jag vänta i Mattes bil. Fick ha Grås BoT-täcke på mig. Roade mig med att studera alla djur och deras hussar och mattar som går in och ut.

Foto: Matte

Medan Stridsvargen satt på vibben tillsammans med sjukgymnasten och Husse, kom Matte ut och hämtade mig.

Foto: Matte

Vi gick in genom stora ingången och Matte sade att jag uppförde mig exemplariskt! Blev så himla mallig och höjde svansen lite och vem höll jag på att braka in i när jag struttade lite före, grumpiga Stridsvargen som var på väg ut tillsammans med Husse.

Fick duscha och ta på mig den där konstiga flytvästen. Matte säger att den hjälper mig och den är snyggt gul! Kände mig stolt så jag bara knatade rakt upp på rampen men när jag väl skulle sätta tassarna i vattnet. Dök det upp hur många människor som helst och bara stirrade på mig, blev helt blyg och osäker och vågade inte sätta ner framtassarna i vattnet.

Matte kastade ut mina dummiesar och några bollar i vattnet och Husse hejade på och sade att jag visst kunde. Då satsade jag allt vad jag kunde och kastade mig rakt ut i poolen så att det stänkte åt alla håll. Hoppas att lite träffade de där som stod och glodde och gjorde mig blyg.

Det är urkul att hoppa från rampen!
Foto: Matte

Fick simma, pausa, simma, pausa, simma, pausa och en sista runda innan det var dags att gå upp.

Foto: Matte

Kom på att även om Matte sänker rampen när jag ha gått i så kan man utöver vila på den, även ta sats från den under simträningen. Ett tips som jag fick av Stridsvargen, när han var på gott humör.

Pausar på rampen.
Foto: Matte

Fick sitta en stund på vibben efteråt. Den är så skön! Idag försökte jag sitta still nästan hela tiden. Har nämligen konstaterat att den där vibben, den skakar om ens tassmyror så att de blir alldeles slöa och det är så skönt!

Skönt att sitta på vibben!
Foto: Matte

Väl hemma gick jag och Grå på promenad med Matte. Nu är tanken att vi alla ska vila en stund. Jag tänker bädda ner mig hos Grå. Det är varmt och gott där.

Gött att ligga nära en varm kompis!
Foto: Matte

Med småblyga svansviftningar

Junioren

Under the water.

Rehabträning för Stridis idag. Han fick jobba ordentligt i poolen.

Foto: Apan

Ett rejält uppvärmningspass i lugnt tempo. Därefter startade aporna jetströmmen och då fick vargen börja ta i.

Stridsvargen arbetar mot vattenströmmen
Foto: Apan

Slutligen fick han köra ett sista pass utan flytväst.

Stridsvargen utan flytväst
Foto: Apan

Det var en trött Stridis som pausade på rampen.

Paus på rampen.
Foto: Apan

Efter simningen så är det som alltid obligatorisk tid på vibrationsplattan.

Glad Stridsvarg trycker ner rumpan med bestämdhet på vibbplattan.
Foto:Apan
 

Idag var det dessutom premiär för Junioren. Han hade lite svårt för att komma i poolen och tyckte att gå balansgång på poolkanten var en bättre idé. Lagom till att han hade blötlagt hon fröken ooändligt tålamod och superpedagogen, kan det ha hänt att Junioren råkade få en knuff och drattade i poolen. 

Junioren i typisk unghundsstil. Hög front och väldigt mycket plaskande på ytan med framtassarna.
Foto: Apan

Det kan också hända att Junioren valde att ge igen rätt omgående - Ha!

Junioren använder kanten för att stänka ner Apan.
Foto: Husseapan

Korta pass och täta pauser på igångsrampen fick det bli såhär första gången i poolen.

Paus på rampen.
Foto: Husseapan

Han var duktig och simmade på riktigt fint den lilla räkan.

Efter en stund infann sig en lugnare simteknik
Foto: Husseapan

Även Junioren fick sitta på vibben. Eller sitta och sitta, det tog på den lilla tångräkan att simma, en stund låg han nästan och sov.

Vilar på vibben.
Foto: Apan

Med torra svansviftningar från åskådarplats

Grå

Standing by the ocean's roar

Apan och Husseapan har varit på Djursjukhusets rehab igen. Idag hade de sitt första frisimningspass då de tränade Stridsvargen på egen hand.

Stridis pausar på poolens ramp.

Stridis har alltid så bråttom, tar Husseapan på släp över parkeringen.

K9-enheten på väg in.
Rekommenderar starkt att man inte försöker stå i vägen.
Foto: Apan

Han vet precis vart han ska och så fort Apan öppnar så far det förbi en Stridis med Husseapan skramlandes i kopplet rakt in i duschrummet och vidare ner i poolen.

Poolen är inte lika stilla och golvet inte lika torrt när Stridis har varit där.
Foto: Apan

Eftersom det blev ytterligare frisimpass inbokat så passade Apan på att fråga om möjlighet att simma Junioren. Egentligen ska man ha ett genomgångspass med varje ny hund men så har Apan varit med på alla Stridis träningar och slapp det. Junioren bokades in som "Stridis kompis" -  HA! Humor! Apan fick hjälp av personalen att skapa en journal till Junioren och fixa ett klippkort till honom. Eller betala klippkortet, de nya korten med nya loggan satt visst fast i posten.

Friskvård för hundar borde subventioneras av försäkringsbolagen!
Foto: Apan

När de lämnade rehaben, hamnade de mitt i köerna till en trafikolycka. Inte blev köerna bättre för att aporna inte höll till sidan för att släppa fram ambulanser och bärgningsbilar. 

Var var det tänkt att ambulanser och bärgningsbilar skulle ta sig fram?
Foto: Apan

När en bil körde om Strids & Husseapans bil och effektivt stoppade upp vägen för ambulanserna gick topplocket på Apan och hon fick fart ut ur bilen, marscherade ilsket nerför motorvägspåfarten och skällde ut apan i den blockerande bilen efter noter, på engelska. Vet ni, Apan är inte nådig när topplocket har gått. Stridis berättade att det var en slokörad Apa som såg till att hans bil kom ur vägen. Apan fick applåder och "bra gjort"-rop från aporna i bilarna som hon passerade på väg tillbaka till Stridis & Husseapans bil.

Långsamt på väg förbi olycksplatsen.
Foto: Apan

När trafiken väl släpptes på igen. Var Stridis och Husseapan sena för kvällens pass men inte senare än att aporna skulle hinna inom affären och handla mat till Husseapan. Betoning på var. När de väntade på att en parkeringsplats skulle bli ledig så backade en mindre buss in i sidan på bilen. 

Apan satt närmst och var väl inte helt tyst med tanke på att bakändan på en mindre buss, troligtvis var på väg att splittra sidorutan där hon satt. Turligt nog hittade apan i bussen bromsen snabbt och förutom att sidospegeln fällde in sig så blev det en liten buckla och lackskada på bilen och inga personskador. 

Utbyte av personuppgifter, snabbhandlat och sedan hem för att direkt skicka iväg K9-enheten. Apan hade tänkt träna med oss när hon kom hem men jag och Junioren har parkerat henne i soffan så att hon varvar ner.

Med rapporterande svansviftningar 

Grå

It's time to que the music

Det lackar mot jul och jag är bizzy! Bäst att hålla utkik efter den feta apan i röda kläder! Han är sneaky och jag måste erkänna att jag ser det som ett misslyckande att jag inte har lyckats fånga honom. Som bäst en luva och vad ska jag med den till?! Förra årets jakt misslyckades kapitalt!

Pointar på fasan i väntan på att hitta en Tomteusling att pointa på.
Foto: Apan

 Stridsvargen som var satt att vakta vid granen, måste ha tittat för djupt i apornas flaska med julmust. Hur kan man annars förklara att en statlig stridshund, ligger utslagen och snarkar så att han dreglar när en rödklädd fetto-apa drar förbi och dumpar leksaker och godis i ens julstrumpa?! Själv bevakade jag kylskåpet och kan med stolthet meddela att inte en endaste liten prinskorv försvann under mitt pass!

Jag har lagt upp en ny taktik för i år. Jag ämnar lägga den lilla pestråttan på fårskinnet vid öppna spisen och vara lockbete, någon nytta ska jag väl ha av honom. Stridsvargen ska vakta hallen och själv tänker jag lägga mig i bakhåll under matbordet. I år ska jag bara fånga honom!

Jag & Junioren i hårdträning inför årets tomtejakt.
Foto: Apan

Jag var tvungen att avbryta mina jaktplaner och följa med Apan och Junioren till världens bästa Tant och hon är inte så lite bäst. Våran fantastiska tränarapa, ska döma på Lydnads-SM 2014. Sade till Junioren att nu fick han banne mig skärpa sig när det kom till träningen. Går inte gå där och lalla när man har en så celeber domare!

Jag och Apan tränade på att värma upp och hitta fokus och så lade vi lite krut och energi på att träna på backningar och sitta framför. Visserligen rallylydnad men det skiljer inte sporterna så mycket åt och varför inte passa på när man har en duktig instruktör att få hjälp av. Jag och Apan var grymma och vi fick till ett grymt fritt följ!

Kanske hörsammade den lille fjanten min uppmaning. Han och Apan lade i alla fall större delen av tiden till att fokusera på fritt följ som de är i uppstarten av. Dagens stora överraskning var att Apan fick lägga in helomvändningar och vinklar och de fixade det. I lugnt och fint tempo med omvänt lockande på vänster hand så gled de iväg, höll kontakt, svängde, återfick balans och gled vidare. Ni får tro vad ni vill. Jag tror att när Tant säger att de är redo, då går de där två ut och rockar på appellplanen och så kan alla som säger att det inte går att träna lydnad med weimaraners, gå och dra något gammalt över sig. Med Juniorens höga arbetsmoral, vilja att göra rätt och Apans petighet så kan det bara sluta där. Jag var riktigt stolt över de där två.

När de kände att det var läge att sluta träna fritt följ, hade de ett par minuter kvar. Dessa användes till att introducera budföringen i appellklass. Första försöket någonsin och lillskiten fattade galoppen direkt. Sedan var där en viss trötthetsseghet i hans lilla hjärna som kortslöt honom vid ett par av repetitionerna men på det stora hela så behöver momentet bara nötas och framför allt, nötas med störningar sedan kan det kryssas av listan!

Stridsvargen rehabar vidare. Kan säga, för att uttrycka det milt, att han har blivit rätt besatt. Han tar Husseapan på släp över parkeringen, bort till sidoingången på rehabavdelningen. När Apan han anmält dem i receptionen, kommer hon och öppnar.

Stridsvargen väntar på att Apan ska öppna dörren.
Foto: Husseapan

När rehabapan kommer och hämtar dem i väntrummet, hälsar han inte ens, han tar Husseapan på släp in i poolrummet, står hjälpligt still i duschrummet och sedan har han så bråttom ner i poolen att alla tre aporna måste koordinera och vara blixtsnabba med att få ner rampen i poolen, hålla i och samtidigt hålla sig undan för att inte bli dränkta av hans plaskande.

Stridsvargen pausar i rehabpoolen. Den enda gången Apan hinner fotografera.
Foto: Apan

Med tomtejagande svansviftningar
Grå

Work it!

Idag var det Stridis andra besök på Djursjukhusets rehabavdelning. Både Apan och Husseapan var med. Han fick gå raka vägen in i deras Watermill och fick ett ganska tufft träningspass med mycket vatten i tanken. Det tar nog mer än man tror att promenixa i den där vattengrunkan för när rehabapan började tappa ut vattnet så satte sig Stridis ner på bandet och pausade, trots att det var vatten kvar i tanken. Han gillar ju när träningen är tuff så han har definitivt haft roligt.

Stridis arbetar fokuserat i Watermillen.
Foto: Apan

När Stridis hade duschat efter sin vattenpromenix, fick han följa med in i rehabrummet och sätta sig på vibrationsplattan som de har där inne. Han säger att den är grymt skön och att han skulle kunna sitta på den, hur länge som helst.

Sköna vibrationsplattan.
Foto: Apan

Han fick även kliva på rehabklossar och sätta sig på dem och de verkar också vara sköna att sitta på. Stridis som i vanliga fall alltid halvsitter och är ständigt redo för att det ska hända nya saker, parkerade häcken med bestämdhet.

Sköna rehabklossar
Foto: Apan

Stridis fick även börja träna med en Pilatesboll. Rehabapan var lite orolig för att de andra polishundarna skulle skratta åt honom för att han tränade på en pilatesboll men sedan kom hon fram till att de nog mest skulle vara avundsjuka. Får nog hålla med rehabapan där, pilatesträning är supermysigt. Resultatet från pilatesträningen blev att Aporna bestämde sig för att inhandla en pilatesboll på vägen hem för en billig peng. När de kom hem, pumpade Apan upp bollen och konstaterade, efter att ha trampat på fotpumpen i evigheters evigheter, att det saknades en plupp som skulle hindra luften i bollen från att pysa ut. Jag roade mig med att putta runt bollen medan luften pyste ut igen. Junioren tyckte att det hela var så knasigt med ett pysande och rullande monster, att han satte sig i loppelådan och morrade på bollen...

Bollbus i köket!
Foto: Apan

När all luft var ute, fick Apan packa ner alla pryttlar, sätta sig i Weimobilen och dra hela vägen tillbaka till butiken i stora grannstaden. Väl där fick hon gå in i butiken och leta upp en ny boll som hade en sådan där plupp. Hon blev extra glad när hon insåg att det faktiskt fanns två pluppar i kartongen som hon hade valt.

Boll nr 2 med 2 pluppar.
Foto: Apan

Väl hemma igen var det bara att ställa sig och evighetsstampa på fotpumpen och pumpa upp boll nr 2. Nu har vi en gigantisk orange boll i köket. Jag trodde att det var för Stridis i första hand och mig och Junioren i andra hand men nu har Apan suttit och studsat på den halva dagen - Ego!

Vår gigantiska träningsboll!
Foto: Apan

Med bolltränande svansviftningar

Grå

You've got to work!

I tisdags åkte aporna till stora djursjukhuset med Stridisvargen. Han har varit lite vinglig i bakkärran ända sedan i somras. Bästa knådarapan Stina, trodde på Ischias med de symptom som dök upp då men rekommenderade kontroll.

Eftersom Stridis blev bättre med massage och stretching så sköts kontrollen lite på framtiden men efter hans årliga uppkörningsvecka, stod det klart att något inte var som det skulle i Stridis kropp.

Första stoppet blev till polisens veterinär och blodprov för att utesluta borrelia och anaplasma. De proverna kom tillbaka med svaret att det hade han inte.

Förra veckan så fick Stridis ett knock-out-sticks i nacken och när han snarkade som bäst så baxade Husseapan och polisveterinärens duktiga assistent, upp honom på röntgenbordet. De tog bilder på hans höfter och rygg.

När bilderna kom tillbaka, kunde man utesluta både det ena och det andra. Däremot kunde man konstatera att där var begynnande spondylos en bit framför den beryktade L7-kotan.

Jag och Apan satte oss och googlade. Enligt vissa extrema apor, är spondylos en dödsdom och enligt andra apor, kan man leva ett långt och lyckligt liv. Nästan ingenstans gick det att läsa om tjänstehundar med Spondylos.

Polisens veterinär har ordinerat simträning och idag hade Stridis sitt första träningstillfälle. Både polisens veterinär och den duktiga sjukgymnastapan på rehabavdelningen, var överens om att det inte bara var att kasta sig i poolen.

Stridis måste först aktivera och bygga upp små och superviktiga muskler i ryggen, genom att arbeta i rätt rörelsemönster. Utöver rätt rörelse som aporna har fått massor av övningsförslag på. Ska han masseras och stretchas. Därav Apans närvaro. Det är hon som håller i den biten här i lyan.

Stridis fick gå på ett löpband i en tank där sjukgymnastapan gradvis höjde vattennivån. Ser jätteenkelt ut men kräver massor av oss fyrbenta eftersom vi måste gå korrekt och sträcka ut benen ordentligt i motståndet som vattnet ger. Stridis var verkligen redo för sängen när han kom hem. Tyvärr jobbar han i kväll men är beordrad att ta det mycket lugnt.

Han har ny tid nästa vecka och det ska bli spännande att höra från Apan om det går att märka en förändring.

Med rehabviftande svans

Grå