Time to say goodbye

Under våren började Grå tackla av, han uppförde sig bitvis förvirrat och frånvarande. På Greyberry's kennelläger i början av maj, insåg jag att något var allvarligt fel. Vi körde eftersöksmomenten och släpspåret som var Joeys paradgren, det var som om han aldrig hade gjort det och han irrade bara runt. Vattnet var väl aldrig Grås starkaste men han har trots allt kammat hem 8:or och samma där, han tog en simtur men i övrigt - nada.

Vi bokade tid hos Gylles smådjursklinik och hela hunden röntgades och det togs massor av prover som skickades till alla möjliga och omöjliga laboratorier i jakten på vad som var fel på Grå. Vi remitterades till flera olika specialister. Till slut stod vi med svaret - hjärntumör och pernerialt bråck. Det fanns ingen prognos för tillfrisknande.

För ett par veckor sedan ringde jag det svåraste samtal jag någonsin ringt, jag avtalade tid med distriktsveterinären för hembesök. Hon kom dagen efter och vackra älskade Grå fick lugnt somna in på den stora mjuka dynan framför öppna spisen. En plats han alltid älskat, intill sig hade han mig, husse och sin älskade tygtiger som han har nuttat med och pysslat om sedan den dagen han kom till oss.

Jag är inte särskilt vidskeplig av mig men en av de sista kvällarna som Grå var med oss, såg vi för första gången en regnbåge ute över havet. Det brukar inte bli regnbågar på det viset, de brukar finnas inåt land, över fälten. Den var väldigt kraftig i färgerna och låg mellan havet och ett moln och var kvar under hela rundan. Samma dag som Grå hade somnat in, kvällsrastade vi som vanligt på stranden och då var regnbågen ute i havet tillbaka, denna gången var den väldigt svag och inför våra ögon, löstes den upp...

Grå med sin regnbåge. Det blev en av de sista bilderna som togs.
Foto: Grås Husse

Jag skulle kunna skriva en bok om allt vi har upplevt men jag nöjer mig med att konstatera att Grå var en hund som har berört de flesta som han har träffat längs sin väg. 

Vila lugnt nu min vackra grå hund, du är för alltid älskad och saknad....

/Matte

Stay

Vi stannar kvar där vi är! Det är ett för stort och tidsödande projekt att flytta. Jag har helt enkelt för mycket att göra i verkliga livet för att hinna skapa stordåd på datorn.

2016 är här och vi blickar framåt!

Bozco och jag har haft ett djupt samtal om vad vi ska göra i år och det ser ut enligt följande:

Vi ska försöka diska av viltspårschampionatet. Jag vet, jag säger det varenda år och får aldrig tummen ur. Det är för att det är förbaskat ont om spårmarker där vi bor och det är förbaskat knöligt och omständligt att träna. Nu har jag dock bestämt att det får vara slut på ursäkterna och det ska göras!

Vi ska träna eftersöksgrenar och fält med målet att kunna starta på höstens prov.

Vi ska vara uppflyttade till avancerad klass i Rallylydnaden och vem vet, får vi rätt på högerhandlingen så kan vi kanske tom klättra upp till mästarklass.

Vi ska jobba vidare med tävlingslydnaden och när jag känner att mitt självförtroende och tillit är så stark som den behöver vara, kommer vi att tävla.

Så där har ni vårt 2016, vi kommer naturligtvis göra mycket mycket mer men det är sådant som vi bara gör och som hjälper till att nå de fyra stora målen.

2016 - nu kör vi!
2016 - du är vårt år!
2016 ska rocka!!!

/Matte

Where do we go from here?

De som brukar titta in här, har säkert konstaterat att det inte har hänt så mycket här sedan i våras.
I maj månad hade jag massor att göra och väldigt lite tid att skriva. Grå hälsar att eftersom han numera lever ett liv som semipensionerad så har han inte överdrivet mycket att skriva om såvida ni inte vill ha rapporter om antalet tikfläckar och kaniner som han upptäcker på sin promenad. Han lovar dock att rapportera när han har något viktigt för sig.

I juni hände en tråkig sak som min vilja att befinna mig ens i närheten av hundvärlden. Hundar är underbara, människorna som håller i kopplen är inte alltid lika underbara. Underbara människor tog sig tid att hjälpa till, peppa och stötta och jag har sakta men säkert börjat hitta mitt fotfäste tillbaka till mitt forna engagemang och driv samt viljan att skriva. I övrigt kring det som hänt, säger jag bara - Karma!

Dock känner jag att denna bloggen numera är i fel format. Det är Grås blogg, älskade underbara, egensinniga Grå. Det känns inte rätt att bara sno den och ändra om den till något annat än var den är. Jag känner att alla mina göranden med Junioren inte har här att göra och inte heller mina tankar kring träning, tävling och hundvärlden i övrigt.

Jag letar därför efter ett alternativ till blogger. Någonstans där jag kan hålla allt samlat. Har du en lösning så hör av dig till mig!

Med hopp om nya texter inom kort i cyberspace

Matte aka Apan

Stoppa pressarna!

Grabbarna grå har tävlat rallylydnad på hemmaplan, en dubbeltävling. I Apans drömscenario kom hon hem med två hundar med RldN-titlar. Det är tur att hon har oss som plockar ner henne på jorden...

I första klassen hade jag startnummer 5 och Apan kom och hämtade mig strax efter klassen hade börjat. Jag hann precis lyfta på ett bakben och stretcha lite och sedan var det vår tur. Jag och Apan tyckte att vi rockade banan, domaren höll inte med - 62 poäng. 8 poäng från godkänt resultat och jag behövde ju ett godkänt resultat till för att få min titel. Dock sätter den domaren stjärnor i kanten för särskilt väl genomförda moment och vi fick ju några med oss!

Junioren hade startnummer 27. Det föll ihop redan innan det hade startat. Apan sade att det var hennes fel alltihop. Hon är så van vid att Junioren låser sin fokus på andra hundar och att det tar tid att låsa upp honom. Hon tog därför ut honom ganska omgående efter min runda. 

Juniorens engagemang och fokus slocknade ganska lagom till att det var dags att gå in på banan och dessutom hittade han intressanta fläckar som inte funnits där tidigare. Inte blev det bättre av att Apan lyckades diska dem! Hon svängde höger som det stod på skylten, alldeles för långt ifrån den - KlantApan!

Paus och då kom domaren som hade dömt och sade till Apan att hon tyckte att allt såg så väldigt mycket bättre ut än tidigare tävling som hon hade dömt oss på och att dagens protokoll tyvärr inte beskrev det. Hon påtalade att det var så lite som allt hängde på nu och att det bara var att ladda om.

Ladda om gjorde vi! Apan körde samma strategi för min del. Jag hade nu startnummer 4 och fick nästan ingen tid alls på mig, dock körde vi fler moment utanför banan medan vi väntade. Jag tycker faktiskt att man inte borde få några poängavdrag alls, om man gör momenten perfekt på uppvärmningen!

Vi fick startsignal och jag hittade en intressant fläck vid startskylten och den följde jag hela vägen till skylt nr 9. Då insåg jag att det gick en apa och stampade irriterat intill mig. Insåg också att hon var nära att spränga hela säkringsboxen - ups! Jag riktade all fokus mot Apan och försökte göra så bra jag bara kunde på de kvarvarande momenten. Jag rockade järnet och lade till lite extra swag i stegen, flirtade med både Apan och domaren. Apan suckade när vi kom ut och frågade varför i hela friden jag inte hade gjort som jag gjorde på slutet, redan från början. Apans klubbkompisar hojtade att det hade sett grymt bra ut på slutet men Apan var ett neggo och sade att det inte räckte till godkänt nu heller.

Vi gick tillbaka till bilen och jag fick hoppa in i den sköna värmen. Apan stod därefter och inväntade rätt läge att ta ut Junioren som hade startnummer 21. Hon gick och hämtade 5 ekipage innan och sedan varvade de rastning med uppvärmning. Därefter var det dags att starta och Apan valde att köra banan i Heidi-style dvs inget fluffande, bara bestämt och tydligt med lågt mjukt beröm för att förhindra att Junioren glädjeexploderade. 

Vet ni, Junioren klistrade sig mot Apans ben och följde henne som om han satt fast i benet. Apan försökte få honom lite mer ifrån sig, när Junioren klänger på henne på det viset så slutar det i regel me att han blir överexalterad och biter i hennes tröj-/jackärm. Han bara knatade på och Apan var supernöjd när de var över banmarkeringarna och hon i sann Heidi-anda, kunde köra full fest.

På väg upp till bilen, ropade klubbkompisar grattis till Apan och hon undrade till vad. Kompisarna hade varit inne och kollat resultat på SBK-tävling och hoppsan, jag hade minsann inte fått underkänt som en viss neggo-apa påstått! Jag hade hela 85 poäng och ett nytt personbästa! Apan var tvungen att kolla själv för hon trodde inte på vad hon hörde.

Jodå, 85 poäng! Det var mitt 3:e godkända resultat och därmed fick jag min titel, RldN och är uppflyttad! Apan har lovat att jag ska få slippa tävlingar på gröna mattan, bara jag tog min titel. Hon har sagt att hon håller vad hon har lovat. Sedan grät Apan massor av glädjetårar.

En stund senare, trillade Juniorens resultat in och då var det nog flera med mig som trodde att Apan skulle dåna - 92 poäng hade det lilla krillet med sig ut från banan!!! Mer glädjetårar från Apan och massor av pussar och klappar på oss! Det är för övrigt Juniorens andra godkända resultat. Ett till och han har sin titel. Känner jag Apan rätt finns det planer för fler rallytitlar för Juniorens del.

Prisutdelningen kom även den med överraskningar. Domaren tilldelade mig och Apan, "domarens pris". Hans motivering var: "föraren startade med en hund som var på en helt annan planet och var så fram till moment 9, då hände något märkligt, rent plötsligt fanns det en kontakt och momenten bara fungerade, helt fantastiskt."

Mina 85 poäng räckte till en 15:onde plats av 25 startande hundar. Jag fick rosett för godkänt resultat, uppflyttningsrosett, snask och från det digra prisbordet, valde Apan en bra ståltermos som vi kan ha med oss till skogen.

Juniorens 92 poäng, räckte till en 9:onde plats. Han fick rosett för godkänt resultat, snask och Apan valde ett orange halsband i reflex från norska Non-Stop och tänkte att Junioren kan ha det när han springer på fälten.

Godkända resultat brukar resultera i cheeseburgare från restaurang Gyllende Måsen. Nu hade vi dessutom en titel att fira så Apan uppgraderade till min ultimata favorit - Sushi!!!

Efter sushin, blev det till att knapra på vinstben!

Vi tackar Trelleborgs Brukshundsklubb för en väl genomförd tävling, på en välskött anläggning med supertrevliga funktionärer och ett mycket generöst prisbord!

Med titelhållande svansviftningar 

Grå

Circustime!

Jag och Apan var på Sydskånska Kennelklubbens Internationella Utställning i Malmö helgen som gick. Junioren var inte anmäld för Apan tycker att det är onödigt att ställa honom eftersom han är så mager och inte har fått sin fulla muskelmassa än. Han fick vänta i bilen och Apan lovade honom lydnadsträning när vi var färdiga.

Jag vet inte varför det är så svårt att få parkeringen att fungera på detta evenemanget. Det fanns en som viftade lite halvhjärtat in på en parkeringsplats och sedan fick man själv leta sig ner. Ingen som vinkade och det sprang folk överallt och letade efter de som sålde parkeringsbiljetterna för evenemanget och eftersom de inte syntes till någonstans, fick Apan vackert betala i parkeringsautomaten och det blev avsevärt mycket dyrare.

Foto: Madeleine Laurila

När vi kom in i hallen, sade Apan att nu fick det vara nog med att betala för dåligt organiserade utställningar till SSKK. Det har aldrig varit så packat som det var i utställningshallen, mattorna var supersmala, varmt och klibbigt och det var många hundar av större modell som hamnade utanför de smala mattorna och halkade när vi sprang.

Foto: Madeleine Laurila

Eftersom SSKK fortfarande praktiserar det otroligt gammeldags systemet med rastrutor så kan man inte försvinna ut ur kaoset. Rastrutan var liten och det flöt av urin precis överallt. Det fanns lite murgröneplantering som man kunde låta sin hund gå i men i övrigt inget. Apan sade att hon i fortsättningen struntar i att detta är den närmsta utställningen, nog är nog!

Vi hade en domare från ett av våra närmsta grannländer. Apan har kollat upp nu i efterhand och tydligen har rasklubben i domarens hemland, slutat använda sig av vederbörande, eftersom det tar en evig tid och bedömningarna ofta är helt uppåt väggarna.

Foto: Madeleine Laurila

Apan försöker tänka positivt om alla men när hon på tre olika språk, förklarat att jag är 7 år gammal och domaren envisades med att säga att jag var 2 år, började Apan inse att båten för att vi skulle ha en chans att slå vår yngre konkurrent i Öppen klass, nog hade seglat utan vår närvaro.

Apan fick rätt i sitt antagande. Vi fick ett slätt excellent och andraplacering utan CK i Öppen klass. När Apan hade hämtat ut kritiken, lackade hon ur. "2-årig bra maskulin hane, korrekt huvud, uttryck och bett. Passande lång hals. Ganska bra framparti. Bra överlinje, korrekt längd och djup på kroppen. Välvinklad bak, bra svans. Bra rörelser men är inte helt parallell i fronten. Kunde vara mer rund i sin bröstkorg och ha ett större förbröst."

Foto: Madeleine Laurila

HALLÅ!! Vill människan att jag ska se ut som Grodan Boll??? Apan packade ihop våra prylar, plockade upp mina rosetter på vägen ut och sedan kryssade vi mellan rännilarna av hundkiss bort till bilen och Junioren.

Foto: Apan

Apan höll löftet till Junioren. Vi satte kurs på SBK Malmö och Apan och Junioren tog planen i besittning, visade det sig att de var långt ifrån ensamma. Där var en brukslydnadsträning, några som tränade lydnad och en som tränade agility. Ganska mycket störning för en Junior.

Brukslydnadsträning i bakgrunden och fågel med korvknyckartalang i förgrunden.
Foto: Apan

De började med kontaktövning och till slut tog Junioren lite ansvar för sin träning, sökte kontakt och då kunde de gå över i ett fritt följ där de bitvis hade väldigt fin kontakt. Tyvärr stördes det av att en envis fågel bröt sig in i träningsväskan och snodde Juniorens korvpåse. Det var lite för bra störning även för en fågelhund.

Junioren med stalkerfågel som höll sig nära (och överlevde) i hopp om korvbitar.
Foto: Apan

Träning på ställande och läggande samt lite apportering fick bli en bra avslutning på träningen och efter det hade Apan en mycket nöjd Junior att lasta in i bilen.

Efter en lång dag, var det väldigt skönt att snurra ihop sig och sova.

Min loppelåda är under reparation - tack så mycket Junioren...
Foto: Apan

Med bra svansviftningar
Grå
¨

Winners!

Det finns massor av utlottningar att delta i på Facebook. Apan är väldigt selektiv med vilka hon deltar i. Det ska vara för produkter hon tror på och företag som hon kan tänka sig att ställa sig bakom. Ett företag som hon följer på Facebook är Svenska Djurapoteket. Apan har köpt deras produkter tidigare och varit nöjd med dem bland annat deras blodpulver ochglucosamin. Alltså var det inte så svårt att delta i deras utlottning.

Vi hade turen att bli dragna i lotteriet! Apan fick välja en gratis årsförbrukning ur Svenska Djurapotekets produktsortiment. Idag var Apan på posten och hämtade vår vinst. En årsförbrukning av Athlet!

Vi fick hela åtta burkar!
Foto: Apan

Tanken var att vi skulle ta en fin bild till Svenska Djurapoteket och skicka som tack men jag hade inte så väldans lust att vara med för jag misstänkte att eftersom Apan hade valt Athlet så var tabletterna till Junioren och då kunde han ju sitta själv där på bilden. Apan förklarade att vi skulle dela på vinsten så då gick jag med på att vara med på bild.

Vi med vår fina vinst!
Foto: Apan

När bilder var tagna så fick vi vår första dos Athlet, innan Apan satte ut våra burkar bland de övriga fodergrejerna i grovköket. Blodpulvret har Apan gett som smakförstärkare till Junioren nu när han är en strulig tonåring och vägrade äta sitt tidigare foder. Nu har Apan hittat ett foder som har fungerat i hela tre säckar så nu är det mer tillskott för att hans muskler ska utvecklas fint. Energikakorna får Stridsvargen av när han är ute på långa sök efter försvunna människor, Junioren får för att "tjocka på sig" och så får både jag och Junioren när vi är med Apan på fältträning.

Burkarna uppe på hyllan tillsammans med andra produkter från Svenska Djurapoteket.

Vi tackar Svenska Djurapoteket för vår fina vinst!

Burkarna är av apporteringsbar storlek men innehållet var godare än burken.
Foto: Apan

Med tacksamma svansviftningar

Grå

Unsung heroes

Apan och Junioren har varit en väldig massa på djursjukhuset de senaste veckorna. Inte för att Junioren har varit sjuk, utanför att Junioren är aktuell för deras blodgivningsprogram. Först fick de komma dit och bara lämna ett blodprov. Det skulle tas reda på om Junioren hade rätt blodgrupp och att han inte hade olämpliga bacilusker i sitt blod.

Junioren med sitt gula smiley-bandage efter första provtagningen.
Foto: Apan

Hans kullbror hade varit där tidigare och det hade visat sig att han tillhörde den negativa blodgruppen som är mycket eftertraktad. Tyvärr blev brorsan Zero diskvalificerad som blodgivare. Man upptäckte anaplasma i hans blod. Resultatet av att ha blivit biten av en fästing. Det går inte att rena blod från anaplasma. Zero kan leva hela livet med anaplasman i blodet utan att bli sjuk man vill ju inte donera det vidare till en annan hund.

Kan man bli annat än gläd av smileys?
Foto: Apan

Apan var toknervös från det att blodprovet var tagit tills dess att de ringde från Djursjukhuset och sade att Junioren tillhörde de hundarna som har negativ blodgrupp och att det inte fanns bacilusker i hans blod! Förra veckan var de på plats för att lämna blod för första gången. Det började jättebra! Junioren satt jättefint och lät tjejen som sköter blodbanken, ta ett blodprov i ena frambenet. Första provet är för att mäta blodvärdena, innan man börjar tappa på blod.

Med rött bandage i väntan på att få svar på blodvärdena.
Foto: Apan

Medan de väntade på svar från blodprovet, tränade Junioren att vara på bordet och kollade in all utrustning som finns i rummet.

Kollar in alla saker på bänken.
Foto:Apan

Blodvärdena var bra så det var dags att ge blod. När man är fyrbent blodgivare så ska man ligga på sidan på undersökningsbordet och så sätter de kanylen i halsen. Man rakar en liten fläck så det är rent där kanylen ska in. Här började Junioren tröttna och skulle inte samarbeta alls. Till slut fick Apan ner en mycket masklik Junior på bordet. Han kan nämligen åla sig ur de flesta grepp.

Efter att ha försökt både länge och väl, hämtades en djursjukvårdare in för att hjälpa till. Junioren hade vid detta laget, bestämt sig för att det var ett öde värre än döden att donera blod. Med tanke på Apans temperament, är jag imponerad över att hon kom där ifrån med samtliga säkringar intakta. Till slut kom de så långt att kanylen stacks in.

Efter det avbröt man försöket. Om än att sticket kan vara lite läskigt så ska man inte få men för livet, när man ställer upp och donerar blod. Det ska vara en mysig stund med massor av godis. Istället bokades det en ny tid till idag. Junioren och Apan var där i god tid och hann med att hälsa på Stridsvargens underbara rehabtränare.

Idag studsade Junioren in i rummet och rakt upp på bordet. Modet svek lite när brickan med nål och provtagningsrör sattes vid hans tassar. Lite godis och örongnugg från Apan, reparerade modet och ett nytt prov för kontroll av blodvärden, var lämnat.

Grönt bandage med blå fyrklöver!
Det gäller att variera sig :)
Foto: Apan

Junioren strosade runt och kollade av rummet medan de väntade på svar. Allt var bra och denna gången var den extra djursjukvårdaren med redan från början. Junioren testade hur bra hon höll i men fick erkänna att hon var grymt bra på att hålla i hans galna ben. Massor med örongnugg från Apan och så höll hon Juniorens öra så att han inte såg när nålen sattes i.

Allt som behövs när man i egenskap av hund, lämnar blod.
Foto: Apan

När nålen satt så slappnade Junioren av och låg lugnt. Apan var så stolt där hon stod och gnuggade Juniorens öron och gav honom små godisbitar. De hade fått besked på att det sälla blir en full påse, första gången man ger. Nu är ju Junioren lite av antingen eller så han fyllde påsen när han ändå låg där.

Juniorens fyllda påse. Vi önskar mottagaren snabb bättring och hoppas
att lite av Juniorens speed och glädje, smittar ;)
Foto: Apan

När nålen var bortplockad, kärlet hade slutit sig och Junioren hade kommit ner på golvet, fick han massor av torkad nötlever! Jag är lite avis på det faktiskt!

Som hund och blodgivare på Djursjukhuset, får man sina årliga vaccinationer, årlig hälsoundersökning och en fodersäck, varje gång man har lämnat blod. Utöver det ska man få ett reflextäcke som det står blodgivare på. Tyvärr var reflextäckena slut men nya var beställda så Junioren får vänta på sitt.

Vi tackar Evidensias foderleverantörer som donerar fodersäckar till blodgivningsprogrammet!
Foto: Apan

Junioren fick nöja sig med vaccinering, fodersäck och massor av godis idag.

Dagens vaccinering införd. Ordning och reda!
Foto: Apan

Med rapporterande svansviftningar
Grå