Step by step

Trots ett tungt sinnelag, bestämde jag mig igårkväll för att träna apportering med mina grå. Jag har fram till nu, utnyttjat Juniorens naturliga apporteringsförmåga och sett mellan fingrarna på fotbollsspelande av apporter,  jonglerande av apporter och tuggande av apporter. Jag vet både bruks- & jaktmänniskor som vrider sig i plågor över sådant beteende. 

Junioren bekantade sig med metallapporten, 4mån
Foto: Matte

För mig är det viktigare att mina hundar på egen hand, upptäcker hur roligt det är med apportering.

Grå upptäcker att det är roligt att springa fort i vattenbrynet.
Foto: Husse

Jag har sett hundar vars inlärning har varit att de medelst den ena knasigare och bisarra sättet efter varandra, har tvingats att apportera. I egenskap av nybörjare och okunskap provade jag även några av metoderna, idag vet jag bättre. Problemen som kommer i kölvattnet är bara ett av många skäl att inte ge sig ner längs den vägen. 

Junioren är en naturlig apportör.
Han bär gärna omkring på både det ena och det andra.
Går ju även bra att räcka tungan samtidigt som man bär på vittringspinnar.
Foto: Husseapan

I min värld, kan en hund som tvingas och bestraffas, aldrig bli en bra apportör. Den kommer göra sitt jobb, definitivt. Den kommer göra det glädjelöst, utan energi och det kommer vara stora marginaler för fel.

Berömma för att hunden bär ett metallföremål eller korrigera det felaktiga greppet?
Junioren 4 månader.
Foto: Matte

När man börjar träna en grön hund, ser man omedelbart bristerna i den äldre och rutinerade hunden. Grå är en "krossare" dvs han tuggar, om han får en chans, på viltet och det är inget litet tugg, han krossar det fullständigt. Alltså är även Grå nu inskriven i mattes grundläggande apporteringsskola och får göra varianter på Juniorens övningar.

Grå bär en rulle med fiberduk i samband med trädgårdsarbete.
Ungefärlig tyngd av en större räv men betydligt svårare att balansera.
Foto: Matte

Igår var tredje gången för Juniorens del och det var fokus på gripande. Jag vill ha ett snabbt, energigskt och rent gripande utan omtag, tugg och fipplande med tassar. Det jag vill se som slutprodukt är en hund som springer fram till apport/vilt, balanserad halt, snabbt, bestämt, kontrollerat och korrekt gripande, omedelbar retur och ett lugnt avlämnande framför mig, oavsett om jag är på gröna mattan med en träapport eller om det är i skogen med vilt.

Grå apporterar en kanin.
Träning av Eftersöksprovets släpspår.
Foto: Husse

Just nu har jag lyft ut och fokuserar bara på detaljen "gripandet" i hela den kedjan. I min inre biograf ser jag hela tiden en snabb huvudrörelse med ett kontrollerat, bestämt gripande. Just nu, struntar jag i om hunden spottar ut apporten direkt.

Har valt att arbeta med 250g dummy med granulatfyllning
Foto: Matte

Jag överför filmen från mitt inre till Junioren genom att hålla en dummy framför Junioren och klicka när han snabbt sträcker sig efter den. Inte snabb nog, dummien är mattes och jag busar med dummien och retas. Nästa gång är han snabb som en kobra mot dummien och öppnar munnen för att greppa, jag klickar rörelsen och vi har en kort stunds dragkamp i hans älskade fleecerep. Gången därpå, är han lika snabb och griper tag i dummien, jag övergår till att klicka för gripandet, mer bus!

Klicker med armband och ändå letar man alltid efter dem.
Foto: Matte

Jag jobbar med Junioren i korta pass, jag håller dummien på olika höjder. Någon gång lägger jag den på golvet men då kastar han sig på den och spelar fotboll. Bara att backa tillbaka och fortsätta att han griper dummien från min hand. Jag håller dummien så att han måste gripa den korrekt. Misslyckandena känns i knogarna men jag tycker att det är värt det.

Att ignorera fel i början, kan göra resan mot korrekthet, snabbare och enklare.
Foto: Matte

Jag väljer att avsluta träningen när Junioren snabb sträcker sig efter dummien som hålls någon cm ovanför golvet, greppar snabbt, korrekt och lyfter den trots att jag frestar med en godisbit väl synlig i min klickerhand. Godisbiten som han så duktigt ignorerat och avslutande bus.

Bus eller godis?
Oavsett belöning så vill jag aldrig riskera att stå utan.
Foto: Matte

Grås övning är i princip densamma men med skillnaden att när han griper dummien så håller jag kvar i snöret och drar lätt i den så att han håller fast direkt. Jag vet av tidigare erfarenheter att hans tuggande/krossande, börjar med ett löst grepp, det ger honom en ursäkt att bolla rätt det han apporterar, i munnen, utan att lägga ner det och det är då krossandet börjar.

Grå apporterar en mås.
Foto: Husse

Jag klickar för ett gripande där jag inte får loss dummien. De gånger jag kan dra åt mig den, de gångerna, retas jag med godisbelöningen. Grå bryr sig föga om ifall någon tar en leksak eller ett föremål och retas med det. Sno hans godis däremot - jordens undergång. Vi avslutar efter tre korta arbetspass. Grå har inte apporterat på ett bra tag och jag vill inte att han ska börja tugga på grund av att han blir trött i käkmuskulaturen.

Grå genomför apporteringsmoment från Elitklass.
Foto: Matte

/Matte

Supermodel!

Normalt gör jag inte reklam för något om det inte resulterar i en rejäl hög oxöron eller annat som är gott att sätta i sig. Idag är det undantaget som bekräftar regeln. Jag tänkte tipsa alla apor om en väldigt praktisk hundsak - min VGW-sele!

Min VGW-sele från sidan.
Foto: Apans smartphone

Jag vet inte hur vi har klarat oss utan den i alla år. Jag och Apan har bråkat massor på promenaderna genom åren. Hon har surat för att jag drar och jag har surat för att hon går så långsamt och så har vi hållit på så, var enda promenad!

Min VGW-sele framifrån.
Foto: Apans smartphone

Ibland har Apan tröttnat helt och då har den där förhatliga haltin kommit fram. Vi har även provat en rad andra tortyrredskap genom åren och sist tror jag det var en haltisele som skulle kopplas ihop med halsbandet men jag fick ont i nacken och bara vägrade gå. Apan använde den på Stridstysken när han var ny men den var så dum och instabil, att den slutade i en låda på hundhyllorna i garaget.

En gammal bild på Stridsvargen i den där knasiga Haltiselen.
Foto: Apans gamla Smartphone.

Apans frustration över promenaderna, har vuxit i takt med Juniorens tillväxt. Hon säger att var för sig, kan vi gå hyfsat i koppel. Tillsammans är vi, enligt Apan, lika lätthanterliga som en Tsunamivåg. Lägg till att Apan ibland har väldigt ont i sina händer så kan ni säkert föreställa er hur muntra våra promenader har varit.

Jag var skeptisk i helgen när Apan stannade på TEBA och shoppade selarna men nu inser jag att även Apan kan få snilleblixtar som är riktigt bra. Vi har haft så lugna och trevliga promenader sedan vi började använda våra selar. Det fråntar ju inte Apan ansvaret att vi ska promenera ordentligt i vanliga halsband också men vi slipper bråka med varandra på vägen till det målet.

Det som är riktigt bra, är att selen sitter tight, utan att skava och att man kan röja i den helt obehindrat!

Junioren testar ett weimröj i sin VGW-sele. Inga anmärkningar, enligt Junioren.
Foto: Apans Smartphone

Jag lät Junioren köra ett bänktest i havet nu på morgonen med löfte om ett ben, han köpte det rakt av den lille token. Vem sjutton ger sig ut i vattnet såhär års?! 

Junioren i VGW-sele. Inga skav, trots kombinationen väta & sand
Foto: Apans smartphone

Han är för stollig den där.

Junioren konstaterar att sommarens badtemperaturer, har försvunnit.
Foto: Apans smartphone

Junioren testade även ett röjarrace och bus med Stridsvargen och sade att han inte kände av sin sele alls.

Junioren och Stridsvargen, röjer med tångruskor.
Foto: Apans smartphone

Själv testade jag att jaga lite fågel i min och det gick alldeles utmärkt att stå i point för gråsparvar med selen på.

Står i point. Undrar om gråsparvar reagerar på blått?
Foto: Apans smartphone

Jag och Junioren, funderar på om vi inte ska ge Stridsvargen en VGW-sele i julklapp. Apan mumlade något om att de fanns i svart och rött också. Då kan Apan gå på promenix och inte en enda av oss får klagomål!

Junioren & Stridstysken är nöjda med genomförandet av bänktestet.
Foto: Apans smartphone

Jag och Junioren är överens! Vi ger VGW-selarna 5st oxöron av 5st möjliga. Vi vill även tacka Juniorens kullbror Alden som idoga draginsatser, fick sina apor att agera och köpa den första VGW-selen. Vad jag har förstått så sprider sig VGW-selens magi som en löpeld bland gråbären.

Det är skönt att ungdomarna gör slitgörat så kan man själv ta det lugnt.
Foto: Apans smartphone

Med produkttestande svansviftningar

Grå

The game is on!

Idag har vi släpat runt Apan på Lydnads & Agility-SM i Falkenberg, med betoning på släpa. Enligt Apan har detta nu resulterat i att koppelträning är högst på agendan. Hon hotar även att jag inte får följa med i fortsättningen. Hon påstår att jag uppviglar Junioren och säger att han kan gå riktigt fint i koppel när jag inte är med.

Nåvars, vi campade bakom Tants mysiga försäljningstält. Hon har ju skaffat en webshop och vi rekommenderar den varmt. Syftet med att campa hos henne var att jag kunde kontrollera om någon faktiskt köper alla de där fleeceflätorna som Apan sitter och flätar. Jag menar att Junioren gillar dem är en sak, han är valp och förstår inte bättre men att någon annan skulle vilja ha de där, övergår mitt förstånd. Vid min ädla svans - det kom apor och köpte dem! Det hör inte till vanligheterna att Apan har rätt men denna gången hade hon faktiskt det.

Vi satt även så att vi kunde se lydnadsplanen och alla de duktiga hundarna som var där ute och var sådär superduktiga som man bara kan förvänta sig av hundar som har tagit sig till SM tillsammans med sina apor. Det är imponerande att se ett väloljat team på en lydnadsplan och hålla ihop i moment efter moment.

Apan har länge gått på tomgång. Vi har inte tagit tag i träningen för hon har inte haft energi och ork, trots Juniorens ankomst. När vi satt där såg jag hur hennes glöd tändes. Den där blicken i ögonen var tillbaka och innan hon hann vända sig mot mig, gav jag Junioren en puff i ryggen så att han satt vid hennes fötter. Jag viskade i hans öra "Tag - you're it!" 

Jag har nämligen bestämt att jag ska träna Apans kondis, att vi ska köra CaniCross, viltspår, och lite rallylydnad. Jag överlåter åt Junioren att ta över stafettpinnen i lydnaden. Jag ska vara coach i störningsträning och drilla honom ordentligt. Alla har vi vår roll och min är att se till att Junioren är väl förberedd när han kommer ut på banan tillsammans med Apan.

Apan har handlat till oss allihop idag: Agilitysnacks till mig för att de är mina favoriter. Sedan köpte vi några andra för jag fick smaka dem i montern och sedan ville jag äta upp hela påsen. Härom året köpte Claras husseapa rosa koner till mig men vi glömde beställa tillhörande band. I år köpte vi bandet men eftersom erbjudandet gällde en komplett ruta, tog vi fyra oborrade koner. Vi har ju redan de borrade som vi fick av Team Clara så nu kan vi snart bygga en helt rosa träningsbana!

Paus/platsfilt till Junioren. Apan försökte lära mig pausfilten när vi började träna men mina myrtassar fixar inte det där. Te till Apan. Godis till Junioren, de är mest kött och mjuka och innehåller inte en massa skräp. Koppel till Junioren för Apan säger att hans valpkoppel bränner upp hennes händer. Planeringsblock till Apan till henne och Junioren. Jag har ju Tants fina träningskalender. Slutligen en Bumi till Stridsvargen. Den kommer med hållbarhetsgaranti. Vi får väl se om vi behöver utnyttja den garantin eller inte. Det känns på något sätt tryggt för leksaker överlever mycket sällan Stridsvargen.

Med coachande svansviftningar

Grå

Our house

in the middle of our street...

Hemma i vår lya händer det alltid något. Ibland är det stora spektakulära saker och ibland är det små och kanske inte så minnesvärda. Något änder dock alltid!

Till att börja med är aporna i grannhuset tillbaka. De trodde minsann att de kunde smyga in och ut, utan att bli upptäckta. Det går inte för sig! Jag drog larmet och som alltid fick jag Stridis support och Husseapans "TYST!".

För det andra har Apan nu lämnat över stafettpinnen med det som hon påstår är en manlig förkylning, till Husseapan. Jag har lite svårt att förstå att ett snörvel kan vara av hankön och hur då Apan kan få det eftersom hon är av honkön. Apan säger dock att eftersom hon fick den från brandaporna på brandstationen och de bara var män, samt att hon aldrig någonsin har varit mer gnällig under ett snörvel, är den manlig. Nåvars Husseapan har den i vart fall nu och jag hoppas att han lämnar över stafettpinnen till någon utanför för flocken för nu får det vara nog på detta ständiga apsnörvel.

För det tredje har Husseapan sett till att jag inte kommer åt musfällorna. Jag tassade tyst efter när de ställde efter dem och sedan låtsades jag vara djupt ointresserad. När jag sedan vaktade huset, hade jag egna portabla snacksbarer utställda lite här och där i huset. Bara att lirka fram dem med tassen så att de löste ut och sedan äta snackset - perfekt! Suraporna höll inte med och nu har Husseapan köpt en annan typ av fällor där bara mususlingen kommer åt snackset och där de gamla fällorna finns kvar, står det nu så mycket saker framför att jag inte kommer åt det! Jag fattar inte hur de kan vara så elaka! Jag svälter ju och behöver var enda liten smula jag kan få tag i!

För det fjärde skulle jag och Stridis softa i trädgården men inte blev det softa alls inte. Stridis passade på att testa jobba lite med sin munkorg för han har inte haft den på sig på länge och på något sätt blev jag indragen i eländet för aporna tycker att det var en bra idé att göra microgrupplydnad. Lite skojsigt om än att jag var lite trött och omotiverad i tassarna idag. Det var rätt skönt när apan gick in för att äta och jag kunde haka på henne.

Apan har dessutom fixat så att Stridis inte längre får skav av sina sökkorgar. Det gjorde hon visserligen inte idag men det blev väldigt snyggt. Den ena korgen satte hon dessutom nya remmar på för hon säger att hon har tröttnat på att laga skräpet som satt där från början. Blev väldigt bra det med. Sedan har hon fixat så att Husseapan inte behöver hålla på och sy märken på sina jobbkläder,  nu kan han bara ta av dem och plättlätt trycka fast dem på andra kläder när han bytar/tvättar. Apan är allt lite finurlig med sådant!

Så ni ser, i vår lya händer det massor av saker, även när det inte händer så mycket!

Med vänliga svansviftningar

Grå

Shoppa utan att shoppa

Vi var i djuraffären idag. Vi provade Hurttaselar i en halv evighet. Orsaken var att vi inte fick någon hjälp och Apan skulle räkna ut saker på egen hand och hon är ju så klent begåvad den där Apan.

Det har hänt något i den djuraffären, innan var den jättebra men nu var det en massa ny personal och de bara stod och tittade surt på mig och mina apor. Först trodde vi att man kanske inte fick ta in hundar längre men det stod ingen lapp på dörrarna och där var andra hundar inne i butiken.

Jag fick kliva i och ur flera selar och vi testade fram och tillbaka. Tillsammans med aporna, kom jag fram till att jag ska ha en sele i storlek 100. Då sitter den bra över mina bogar och det är ingen risk att den skaver mig eller att mina armbågar slår i några spännen.

Det kändes lite konstigt att gå ut ur en affär utan att handla något när man har hållit på att greja en massa men de hade bara min storlek i en brun/grå-sele med röd text och där sade Husseapan ifrån att det gick inte för sig. De hade prylar från lifeguard-sortimentet men bara i orange och Apan är av åsikten att vi jobbar inte på en byggarbetsplats och då behövs inte orange enligt henne.

Men helt utan att handla något, gick vi inte därifrån för vid kassan stod det en jättestor korg med torkade oxöron! Jag tyckte att vi skulle ta hela korgen med oss men snål-aporna köpte bara 5. Jag försökte protestera men Apan sade att jag hade rätt att kalla till förhandling angående oxöron den dagen jag är uppflyttad till elitklass. Misstänker att jag lever i en Ap-diktatur. Kan man revoltera mot sådana?

Med vänliga svansviftningar

Grå

Vad ska jag välja?

Apan har fått klarttecken av Husseapan att köpa en ny y-sele till mig. Orsaken att vi måste gå via Husseapan är att han har lovat att hålla Apan i öronen vad det gäller inköp av hundprylar. Detta sedan hon sorterade och organiserade alla mina prylar ute i garaget. Tydligen var Apan inte riktigt medveten om hur mycket prylar jag faktiskt hade och fick en liten tankeställare.

Valet står mellan att köpa en ny i samma färg eftersom den passar så fint till min färg. Det låter väl kanske lite dumt men tom mina träningspolares apor, påpekar att Hurttas ljusblå färg, klär mig. Apan tycker att blå är en av de finaste färgerna som finns och köper gärna blå saker.

Det som gör valet svårt är att Hurtta kom ut med sin Lifeguard-collection och den tilltalar Apan massor. Alla produkterna är i flouroserande material och har reflexdetaljer. Apan är besatt av att saker ska vara praktiska och Y-selen används ju mest när vi cyklar eller springer och då tycker vi att det är rätt bra om jag syns.

Så vad ska jag säga åt Apan att jag vill ha?

Vacker blå eller praktisk reflexig gul?

Med vänliga svansviftningar

Grå

Apan stökar

Vi ska på utställning på söndag. Därför utsattes jag för vidrigheten att bli badad i badkaret igår med den där dyra blå stinkande sörjan som apan påstår är hundschampo. Varför i hela fridan man ska stinka så illa när man ska på hundutställning övergår mitt förstånd. Det är inte precis som att man får extra poäng för att man luktar blå sörja *fnys*

Nu håller apan på att förbereda sig lite, skriva packlista inför morgondagen och sådant så att allt är klart när vi ska upp snortidigt på söndagen. Just nu försöker hon bestämma om jag ska ha min bur eller mitt tält med mig. Hon påstår att jag med lätthet har trasigt tältet. Jag tycker det är trams. jag ligger lika bra i båda men trivs bäst i buren för då kan jag titta mig omkring på allt som händer och då blir jag mindre stimmig. Nackdelen är att om vi har buren, då måste apan släpa med en kärra och dra den på för den väger visst lite. Det är faktiskt apans problem och inte mitt!

Här är en bild på mitt häftiga tält:

Med vänliga svansviftningar
Grå

Träningsrunda

Matte har ju varit lite småtrasig den senaste tiden och inte kunnat röra sig som hon ska. Hon har varit ganska grinig och droppen var väl när vi blev omkörda av en tant med rullator. Men så nu i veckan masade hon sig iväg till en napra-nånting som knakade henne rätt. Hon är fortfarande småstel men nu gör vi roliga saker igen.

Idag tog vi en lång cykeltur för Matte får inte vara ute i kylan och springa med mig än. När vi hade varit iväg på en lång runda mötte vi Husse och då fick jag springa lös på de stora stenarna längs havet. Matte gjorde mig sällskap ute på stenarna. Som vanligt hinner man ju springa åtskilliga rundor på stenarna innan hon tar sig från en sten till en annan. Men det är rätt bra att hon är så långsam för då hinner jag rota runt mellan stenarna och hitta mysiga fiskrester...
Men det är rätt mysig att bli omklappad mellan varven också...
Efter att ha varit ute jättelänge tittade Matte på mig och utbrast: "Men Grå! Du är ju alldeles skär!" Meh dumma tvåbening, klart man blir röd i huden när man är ute i kylan jättelänge och med grå päls ovanpå så blir det lite rosaaktigt. Då tyckte tvåbeningarna att det var dags att gå hem.

Vi gick via mitt äventyrsland hem och jag fick vara lös där med. Matte tappade bort sig själv flera gånger där inne och jag fick leta upp henne och fick massor av beröm och bus för att jag hittade henne. Tvättade tassarna på spaavdelningen innan vi gick därifrån.

En sak som inte är så bra med Mattes trasighet är att vi har använt äckel-haltin varje gång vi har varit ute. Nu har hon hört att det är bättre för min rygg och nacke med äckel-halti än min kedja. Därför tycker hon att jag ska ha den hela tiden och jag är inte med på det alls! Jag vill helst vara lös så jag kan nosa på intressanta saker.

Med Vänliga Svansviftningar
Grå

Stormtestat!

Det var ju full storm här vid kusten i förra veckan. Jag och Matte var ute på promenad i ovädret. Det började med att vi i sedvanlig ordning försökte parera regnskurarna så vi gick ut när det verkade vara uppehåll. Det är mest Husse och jag som går ner till hamnen och kikar på saker, där finns nämligen en fabrik som det luktar ifrån ibland och klen-Matte säger att hon får huvudvärk av den doften.

För ovanlighetens skull var vi på väg ner till hamnen trots blåsten och givetvis började det ösregna lagom tills vi kom ner dit. Först var Matte osäker på om hon skulle släpa mig eller inte för där kom en annan hund med sin tvåbening men de vek ner sig och gav upp snabbt pga vädret - veklingar!
Matte kopplade loss och jag drog iväg, hittade en kanin som jag drog efter men det sabla långörat fuskade och drog under ett staket.

Matte såg inte vart jag tog vägen i det höga gräset och trodde att jag hade sprungit in på själva hamnområdet bland alla truckar och lastbilar och var på väg dit in för att leta. Hur korkad tror hon att jag är egentligen? Det är ju farligt! Fick leta upp henne och hämta henne tillbaka ut till stigarna - hon är så virrig!
Havet var riktigt vilt och det slog in jättehöga vågor på stenarna som fick det att stänka flera meter och jag roade mig med att springa igenom stänket. Vi hade varit lite förutseende och jag hade mitt Hurtta Pro-täcke på mig och vi kan väl säga att det testades ordentligt den dagen! Vi var riktigt imponerade av det efteråt för vi var ute i lite mer än 2 timmar, det ösregnade nästan hela tiden och jag sprang så att jag fick vågor på mig. Täcket var så blött på utsidan att det rann av det när Matte hängde upp det men det var helt torrt på insidan och jag var torr och varm under täcket! Jag och Matte har efter noggrannt övervägande beslutat oss för att ge täcket fem tassar av fem möjliga med ett litet minus för den pälsiga kragen som var blöt in mot halsen men den återhämtade sig fint när den hade torkat.

Dagen därpå var vi ute och tittade på stormskadorna, tur att vi hade gått nere vid havet! Hade vi gått vår vanliga lilla runda hade vi kanske fått stora grenar på oss!
Med vänliga svansviftningar

Grå