Evig vanära...

Jag hävdar till mitt försvar - tillfällig sinnesförvirring!

Apan hade en burk och i den fanns det Whiskas, lax i sås och de goda dofterna i burken gjorde mig svag, arbetsvillig och väldigt villig att göra Apan till viljes och glad.

Jag följde villigt med henne till spårstarten och spårade lugnt och fint, när jag hittade en markeringspinne så försökte jag ignorera den men doftminnet och vetskapen att burken låg i Apans benficka, fick mig att begå denna neslighet. Inombords skrek jag åt mig själv att låta bli men min förrädiska mage och nos lyssnade inte på mig - jag nosduttade markeringspinnen!!!

Jag hörde klicket och så fanns den där, burken med det smarriga innehållet. Fick äta lite och som i trans tog jag sedan upp spåret på nytt och nosduttade nästa pinne jag hittade och nästa och nästa och till slut nosduttade jag även den långa markeringspinnen som visar att spåret är slut. Jag skäms så över att jag lät mig luras av Apan!

Som om det inte var nog med det så fortsatte vi med tramsigt traskande och jag var så villig att mer av det goda ur burken att jag gjorde allt som Apan ville plus lite till. Vi avslutade med Ställande under gång och jag tog inte ens mitt fusksteg som jag lite fnissande brukar ta bakom Apans rygg.

Jag förlorade mot Apan, vilken förnedring, vilken besvikelse, villken vanära! Det värsta är att om hon tar till Whiskas fler gånger, då kommer jag inte kunna stå emot. Jag kommer göa precis vad Apan vill att jag ska göra. Jag är förlorad... lax i sås är så gott!

Med lax-i-sås-besatta svansviftningar
Grå