Snårigt & spårigt.

Apan hade bestämt att vi skulle träna på Klubben ikväll. På onsdagar är det öppen/fri träning och hon hoppades på att där skulle vara någon så att vi kunde träna platsliggning. Men sedan kom Husseapan och sade att han skulle låna Slembollen och träna och ville gärna att vi skulle följa med. Apan var tveksam men gav efter.

Slembollen är en sådan där germansk urhund som Husseapan har fått träna hundhantering med och som är väldigt duktig om än lite bufflig och så slemar han ner sin förarapa fullständigt. Han har början till grå nos och är lite grumpig av sig när man delar bur bak i Husseapans bil. Fast till min stora glädje så låter han betydligt mer än mig så jag behöver bara supporta lite så är kören där bak i buren komplett. Suraporna långt där framme, har verkligen ingen förståelse för vår fina allsång...

Vi åkte till ett sådant där promenadområde och på en gräsplätt körde vi lydnadsträning. Jag och Apan värmde upp med tramsigt traskande i snöre samt tramsigt traskande utan snöre. Lite jobbigt att gå och glo på Apan när det fanns så mycket spännande att titta på och Slembollen sprang och jagade en brandslang en bit bort. Vad är det med de germanska urknasbollarna och de där äckliga brandslangarna? Jag fattar inte grejen, hur i hela friden kan man vara så hysteriskt lycklig över en bit brandslang?

Tramsiga traskandet gick riktigt bra och åter fokuserade vi på korta förflyttningar och mycket svängar. Vi fick till det riktigt bra på slutet och gick vidare till nästa övning - rutan. Denna sabla ruta kommer förfölja mig till dödagar! Visa mig apan som kom på det så ska jag visa den apan, exakt hur hårt en weimaraner egentligen kan bitas! Nåvars, idag var min snuttiga targetplatta tillbaka och jag var lite förvånad för förra gången gjorde ju Apan en jättegrej av att vilja ta bort den. Sedan började hon hojta att jag skulle stå stillaaaaa, efter att jag hade nosduttat targeten.

Det hade jag inte alls lust med. Har Apan klickat så får jag korv och eftersom hon är hela 2m bort så får jag ju i all hast kuta bort till henne så att hon inte glömmer att ge mig den korven. Jag litar nämligen inte på Apan, hon är så förvirrad. Apan suckade när jag kom rusande och sade att vi ska nog jobba lite mer med shejping av rutan och mindre med traditionell inlärning och se om det lossnar i min hjärna. Att jag till slut fattar vad det är hon vill att jag ska göra. Det kan vara en bra idé för just nu fattar jag ingenting, det är bara virrigt!

När vi hade virrat färdigt i rutan så gick vi vidare till det sista lydnadsmomentet för dagen - ställande under gång. Alltså jag är inte riktigt säker på det här med att gå från tramsigt traskande till att frysa till is på en punkt och släppa iväg Apan på egen hand. Hon kommer garanterat gå vilse och om man gör det. Slembollen visade hur det skulle gå till och inga apor kom vilse men jag är fortfarande djupt skeptisk!

Avslutningsvis hade Apan lagt ut två microspår och lagt dit fåniga pinnar i dem. Hon hade väll någon konstig förhoppning om att jag skulle plocka upp dem och apportera in dem till henne... Alltså ska det plockas pinnar så får hon göra det själv eller skaffa en pinnidiot som håller på med sådana nedvärderande sysslor!

Jag är en jakthund av ädlaste sort, min uppgift i denna cirkus som kallas bruks och spår, är att spåra och det är vad jag gör! Plocka pinnar *fnys* Vid min ädla svans att jag tänker sänka mig till att hämta in små träbitar bara för att min Apa är för lat för att böja på ryggen och plocka upp dem! Jag föreslog att vi kunde skaffa en tax eller något annat som rör sig i marknivå och som kunde traska med och sköta sådana sysslor. Jag fattar inte varför min Apa har sådant behov av att ha kroppskontakt med träd när vi tränar spår med pinnar....

Fast sedan blev det ett litet överraskningsmoment på slutet. Husseapan och Slembollen skulle gå ett spår som hade legat till sig. Jag och Apan stod och väntade och sedan fick hon idé. Jag fick på mig spårselen och sedan gav hon mig spårkommando och så satte vi efter dem. Jag ville skynda på så vi kom ikapp men Apan är ju så långsam! Jag släpade henne denom massor av spår och på knappt synliga stigar och ett tu tre så var vi tillbaka där vi hade börjat och där var det!

Husseapan hade ju ingen aning om vart vi hade tagit vägen och hade gett Slembollen order om att leta spår och det hade sett lovande ut till en början men sedan hade allt blivit virrigt, vårt spår hade korsats av en främmande apa flera gånger och då hade Slembollen fått lite att stå i och det var väl ungefär då som vi dök upp!

Med spårsäkra och pinnvägrande svansviftningar

Grå