Jag tänkta att eftersom den där grå och helt obegripliga saken och som tvåbeningarna refererar till som hund, är i onåd, är det väl upp till mig som husets enda vettiga invånare att avrapportera nattens verksamhet...
Kl 04:10 väcktes Husse av att den grå tingesten vandrade mellan kök och sovrum som en osalig ande. Jag hade för egen del redan meddelat vad jag tyckte om detta beteende och beordrat token till sin bädd men fått en ordervägran men hänvisning till högre grad pga ålder, slängd i nosen.
Husse tolkade den grå tingestens beteende som att den hade akutbehov i trädgården och släppte ut den. Den grå tingesten återkom skyndsamt och alla återgick till vila. Den grå tingesten upptog raskt sitt beteende och vankade fram och tillbaka. Husse sparkade med rätta liv i Matte som skulle lösa problemet. Hon släppte i sin tur ut den grå tingesten kl 04:20.
Kl 04:30 konstaterade Matte att den Grå tingesten ej hade kommit in och ej heller var kvar i trädgården. Husse informerades av Matte som genast gav sig ut för att leta medan jag och Husse insåg att för att två så förvirrade varelser skulle hitta varandra i mörkret, skulle det till ett större mirakel. Mycket riktigt kom Matte tillbaka tomhänt.
Elit som jag och Husse är, delades kvarteret upp i två sökrutor och medan Matte fick sektor B, begav jag och Husse oss i nordöstlig riktning för att sedan börja söka av vår ruta. Matte som vid det laget hade härsknat till ordentligt på den grå autonoma tönten, hade med risk för att väcka hela kvarteret, hämtat sina visselpipor och börjat ge inkallningssignal.
Den grå tingesten är ju inte känd för att lyda någon i någon större utsträckning som den avfälling han är, hade visst tröttnat på att vara ute och kommit bort till Matte. Jag och Husse meddelades via kommunikationslänk och sökarbetet avbröts. Väl hemma lät jag meddela mitt missnöje med den grå töntens beteende när jag och Husse ska upp tidigt och jobba. Fick något dravel om att han som adlig ättling inte behöver prata med lågättade grovarbetare som mig.
Kl 05 kunde lugnet slutligen infinna sig.
Vid tangenterna!
Stridstysken
K9-enheten
Tillägg - Har lagt ett tips till min arbetsgivare om att den grå tingesten mycket troligt tillhör det anarkistiska och autonoma blocket. Det bara måste vara så när man inte lyder och tycker att man kan göra som man vill!
23 januari 2012
22 januari 2012
Skogen rules!!!!
Idag drog jag och Apan till skogs! Vi träffade Greyberry-flocken och tränade massor av kul saker!
Först körde vi viltspår. Jag och Apan har ju som ambition att jag ska bli Viltspårschampinjon nu i år och då får man ju träna den där ballasten som hänger i spårlinan och saboterar mitt braiga arbete. För jag menar Aporna är ju fullständigt värdelösa på att använda sina nosar till något mer sofistikerat än att lukta på saker och bestämma sig för om det luktar gått eller inte. Tragisk outvecklad ras...
Nu har ju några kloka apor kolliderat med sina huvuden och ihop och ändrat om reglerna för hur det går till när man gör sina viltspårsprov. Tidigare hade man en fast punkt som man gick fram till, doppade nosen i och började spåra ifrån. Nu har de där klumpiga huvud-krockar-aporna bestämt att man ska ha en upptagsruta på 25x25m och någonstans inne i den rutan, börjar spåret.
Vi provade en sådan upptagsruta idag och jag kan upplysa om att det inte alls var så svårt som Apan påstått att det var. Jag hittade mitt spår och var så mallig så, kanske, kanske och bara endast och föga troligt kanske, var jag lite väl kaxig och tappade bort mig lite och bara ytterst pytte pytte litet tappade bort mig i den första vinkeln...
När vi hade börjat om i det den där högst oväsentliga vinkeln, gick det nästan helt smärtfritt förutom när ankaret i spårlinan under en förvirrad minut, faktiskt inbillade sig att hon visste var spåret gick. Jag föreslog att hon kunde gå före och visa vägen om hon nu visste så bra. Men se det ville hon inte alls och efter det höll hon sig på sin plats där bak i spårlinan och lät mig göra mitt, fram till spårslutet och den smaskiga rådjursklöven som är min! Bara min!
Lite vila i bilen och sedan provade vi en helt ny sak - en sökruta! Inte en sådan där knasig sökruta som de germanska urtöntarna håller på med. I deras ligger det bara tråkiga saker som kapsyler, pinnar och annat trams. Dessutom måste man lägga sig ner och glo på de där tråk-pryttlarna när man hittar dem, tsss. I min ruta låg det en kanin, 1 duva och 2 päckel-skator. När man hittar dem, bär man in dem till Apan. Jag kunde inte låta bli att testa kvalitén på kaninen, de krasar så mysigt...
Både duvan och päckel-skatorna var nya bekantskaper. Duvor är det seriöst fel på! Vet ni så mycket päckliga fjädrar man får i munnen när man bär en sådan? Ser ut som om man har svalt en halv kudde och de kittlar läskigt i halsen. Päckel-skatorna smakar precis så päckligt som de luktar! Dum-skator! Man kan inte ha dem till något! De skrämmer bort snacksen (småfåglarna i trädgården) och skränar så att man inte kan sova i solen på gräsmattan och slutligen smakar de som tidigare nämnts, äckligt! Fast Apan insisterade så jag bar in skatorna till henne.
Sist på träningslistan stod det släpspår och jag vet att Apan nojjar om det där med att jag ska ut så långt i skogen på egen hand, hämta kaninen och lämna tillbaka den till Apan utan att provsmaka den. Jag visade henne att jag är grym på att hämta kaniner! Hade inte Apan varit så fumlig när hon skulle ta den så hade jag inte försökt hålla i den en stund till. Jag får träna henne på det där!
Slutligen fick jag busa lite med Doris! Jag gillar henne, fast det är lite svårt det där med tjejer och hur man ska röja med dem. Vissa röjer som jag och andra inte och jag har inte träffat Doris tillräckligt många gånger för att veta. När vi hade sprungit ut det sista sprallet ur tassarna, var det dags att åka hem. Apan visade att jag visst ska vara glad att jag har henne.
Vägen blev till is medan vi åkte hem och weimobilen hade svårt att hålla sig kvar uppe på vägen. Apan var iskall och höll weimobilen stadigt på vägen och vi kom hem helskinnade! Jag var tvungen att skryta lite för Stridstysken för det enda han hade fått göra var att släpa runt på Husseapan på hårda spår och sedan på en joggingrunda. Fast innan Stridis lackade ur av avundsjuka, serverade aporna middag och sedan däckade vi i matkoma, båda två. *vift*
Med lyckliga skogsbusiga svansviftningar
Grå
Först körde vi viltspår. Jag och Apan har ju som ambition att jag ska bli Viltspårschampinjon nu i år och då får man ju träna den där ballasten som hänger i spårlinan och saboterar mitt braiga arbete. För jag menar Aporna är ju fullständigt värdelösa på att använda sina nosar till något mer sofistikerat än att lukta på saker och bestämma sig för om det luktar gått eller inte. Tragisk outvecklad ras...
Nu har ju några kloka apor kolliderat med sina huvuden och ihop och ändrat om reglerna för hur det går till när man gör sina viltspårsprov. Tidigare hade man en fast punkt som man gick fram till, doppade nosen i och började spåra ifrån. Nu har de där klumpiga huvud-krockar-aporna bestämt att man ska ha en upptagsruta på 25x25m och någonstans inne i den rutan, börjar spåret.
Vi provade en sådan upptagsruta idag och jag kan upplysa om att det inte alls var så svårt som Apan påstått att det var. Jag hittade mitt spår och var så mallig så, kanske, kanske och bara endast och föga troligt kanske, var jag lite väl kaxig och tappade bort mig lite och bara ytterst pytte pytte litet tappade bort mig i den första vinkeln...
När vi hade börjat om i det den där högst oväsentliga vinkeln, gick det nästan helt smärtfritt förutom när ankaret i spårlinan under en förvirrad minut, faktiskt inbillade sig att hon visste var spåret gick. Jag föreslog att hon kunde gå före och visa vägen om hon nu visste så bra. Men se det ville hon inte alls och efter det höll hon sig på sin plats där bak i spårlinan och lät mig göra mitt, fram till spårslutet och den smaskiga rådjursklöven som är min! Bara min!
Lite vila i bilen och sedan provade vi en helt ny sak - en sökruta! Inte en sådan där knasig sökruta som de germanska urtöntarna håller på med. I deras ligger det bara tråkiga saker som kapsyler, pinnar och annat trams. Dessutom måste man lägga sig ner och glo på de där tråk-pryttlarna när man hittar dem, tsss. I min ruta låg det en kanin, 1 duva och 2 päckel-skator. När man hittar dem, bär man in dem till Apan. Jag kunde inte låta bli att testa kvalitén på kaninen, de krasar så mysigt...
Både duvan och päckel-skatorna var nya bekantskaper. Duvor är det seriöst fel på! Vet ni så mycket päckliga fjädrar man får i munnen när man bär en sådan? Ser ut som om man har svalt en halv kudde och de kittlar läskigt i halsen. Päckel-skatorna smakar precis så päckligt som de luktar! Dum-skator! Man kan inte ha dem till något! De skrämmer bort snacksen (småfåglarna i trädgården) och skränar så att man inte kan sova i solen på gräsmattan och slutligen smakar de som tidigare nämnts, äckligt! Fast Apan insisterade så jag bar in skatorna till henne.
Sist på träningslistan stod det släpspår och jag vet att Apan nojjar om det där med att jag ska ut så långt i skogen på egen hand, hämta kaninen och lämna tillbaka den till Apan utan att provsmaka den. Jag visade henne att jag är grym på att hämta kaniner! Hade inte Apan varit så fumlig när hon skulle ta den så hade jag inte försökt hålla i den en stund till. Jag får träna henne på det där!
Slutligen fick jag busa lite med Doris! Jag gillar henne, fast det är lite svårt det där med tjejer och hur man ska röja med dem. Vissa röjer som jag och andra inte och jag har inte träffat Doris tillräckligt många gånger för att veta. När vi hade sprungit ut det sista sprallet ur tassarna, var det dags att åka hem. Apan visade att jag visst ska vara glad att jag har henne.
Vägen blev till is medan vi åkte hem och weimobilen hade svårt att hålla sig kvar uppe på vägen. Apan var iskall och höll weimobilen stadigt på vägen och vi kom hem helskinnade! Jag var tvungen att skryta lite för Stridstysken för det enda han hade fått göra var att släpa runt på Husseapan på hårda spår och sedan på en joggingrunda. Fast innan Stridis lackade ur av avundsjuka, serverade aporna middag och sedan däckade vi i matkoma, båda två. *vift*
Med lyckliga skogsbusiga svansviftningar
Grå
11 januari 2012
Vi har varit duktiga idag!
För första gången på länge, har det varit solsken, två dagar på rad!
Igår resulterade det i att Apan städade undan julen och kastade ut julgranen. Efter det var vi ute i trädgården och jag utförde min egenpåtagna arbetsuppgift med att tugga alla grenar som Apan klipper ner, till småflis. Nu höll Apan mes på att bråka med en björnbärsbuske som håller på att ta över nedre delen av trädgården. Jag kan ha hört något om att jag skulle låta just de kvistarna vara och det borde ha varit en ledtråd att Apan hade värsta specialhandskarna som skulle skydda hennes tassar.
Något fastnade i halsen och jag gick omkring och harklade och hostade till den milda grad att Apan trodde att jag hade fått kennelhosta!!! Eftersom vi är noga med att inte ta sjukdomar med oss till agilityträningen, lämnade Apan återbud för vår del. Trist, vi ville verkligen träna. Ett par timmar senare så lyckades jag få upp de där dumma träflisorna och så blev jag påkommen med att ha tuggat på björnbärskvistarna...
Idag var det också soligt och både jag och Apan var egentligen mest redo för att spendera dagen i våra respektive bäddar. Apan påstod dock att solen krävde att vi åkte iväg och gjorde något - solen tssss! Är det möjligt att få solsting bara av att titta på solen genom fönstret? Apan fick mig dock att aktivera tassarna för hon kom in med 3 blodtärningar och en klöv - VILTSPÅR!!!
Apan styrde weimobilen till en braig skog som Husseapan och Stridis har hittat och så knatade hon iväg. Hon kom tillbaka till bilen vid ett tillfälle och hämtade fler spårsnitslar och jag började undra hur långt spår hon egentligen tänkte lägga ut. Det visade sig att hon hade lagt två spår. Ett apspår och ett viltspår.
Apspåret hade hon lagt i motvind och det var fort av vinklar hit och dit och över en bäck gick det minsann också. Jag stoppade ner nosen och höll den i spåret. Jag såg minsann de där hornen i pannan på Apan. Hon får dem när hon tycker att hon har skapat något klurigt och försöker lura mig. Inte en enda av hennes finter gick jag på! Hittade dessutom ett litet berg av mini-frolics i slutet av spåret och försåg mig.
Viltspåret var fult av klurigheter det med. Apan lurade mig nästan med en återgång, bloduppehåll och knasiga vinklar, gick jag däremot inte på! Hittade den smaskiga klöven i slutet och var så nöjd så! Återgången var inte så konstig att jag nästan drattade dit på. För det första har vi uteslutande gjort personspår sedan mitt anlagsprov i somras och där finns återgångarna inte med. För det andra var den inte rak som de brukar vara eftersom Apan hade åkt kana på baken nerför en slänt när hon skulle lägga ut det...
Trodde vi skulle åka hem sedan men inte. Vi åkte till centrum och gjorde sådan där tråkig passivitetsträning. Jag bet mig själv i tungan och satt still så att vi skulle få tråkigheterna överstökade så fort som möjligt. När vi hade suttit på parkbänken och stirrat fläck, alldeles för länge, hände det äntligen kul saker. Vi körde fritt följ mitt på det lilla torget. Jättesvårt att komma ihåg att glo på Apan istället för att titta på allt spännande som händer runt omkring en. Jag lyckades alldeles utmärkt!
Nu väntar jag nöjt på min middag, jag är definitivt värd den.
Med vänliga svansviftningar
Grå
Igår resulterade det i att Apan städade undan julen och kastade ut julgranen. Efter det var vi ute i trädgården och jag utförde min egenpåtagna arbetsuppgift med att tugga alla grenar som Apan klipper ner, till småflis. Nu höll Apan mes på att bråka med en björnbärsbuske som håller på att ta över nedre delen av trädgården. Jag kan ha hört något om att jag skulle låta just de kvistarna vara och det borde ha varit en ledtråd att Apan hade värsta specialhandskarna som skulle skydda hennes tassar.
Något fastnade i halsen och jag gick omkring och harklade och hostade till den milda grad att Apan trodde att jag hade fått kennelhosta!!! Eftersom vi är noga med att inte ta sjukdomar med oss till agilityträningen, lämnade Apan återbud för vår del. Trist, vi ville verkligen träna. Ett par timmar senare så lyckades jag få upp de där dumma träflisorna och så blev jag påkommen med att ha tuggat på björnbärskvistarna...
Idag var det också soligt och både jag och Apan var egentligen mest redo för att spendera dagen i våra respektive bäddar. Apan påstod dock att solen krävde att vi åkte iväg och gjorde något - solen tssss! Är det möjligt att få solsting bara av att titta på solen genom fönstret? Apan fick mig dock att aktivera tassarna för hon kom in med 3 blodtärningar och en klöv - VILTSPÅR!!!
Apan styrde weimobilen till en braig skog som Husseapan och Stridis har hittat och så knatade hon iväg. Hon kom tillbaka till bilen vid ett tillfälle och hämtade fler spårsnitslar och jag började undra hur långt spår hon egentligen tänkte lägga ut. Det visade sig att hon hade lagt två spår. Ett apspår och ett viltspår.
Apspåret hade hon lagt i motvind och det var fort av vinklar hit och dit och över en bäck gick det minsann också. Jag stoppade ner nosen och höll den i spåret. Jag såg minsann de där hornen i pannan på Apan. Hon får dem när hon tycker att hon har skapat något klurigt och försöker lura mig. Inte en enda av hennes finter gick jag på! Hittade dessutom ett litet berg av mini-frolics i slutet av spåret och försåg mig.
Viltspåret var fult av klurigheter det med. Apan lurade mig nästan med en återgång, bloduppehåll och knasiga vinklar, gick jag däremot inte på! Hittade den smaskiga klöven i slutet och var så nöjd så! Återgången var inte så konstig att jag nästan drattade dit på. För det första har vi uteslutande gjort personspår sedan mitt anlagsprov i somras och där finns återgångarna inte med. För det andra var den inte rak som de brukar vara eftersom Apan hade åkt kana på baken nerför en slänt när hon skulle lägga ut det...
Trodde vi skulle åka hem sedan men inte. Vi åkte till centrum och gjorde sådan där tråkig passivitetsträning. Jag bet mig själv i tungan och satt still så att vi skulle få tråkigheterna överstökade så fort som möjligt. När vi hade suttit på parkbänken och stirrat fläck, alldeles för länge, hände det äntligen kul saker. Vi körde fritt följ mitt på det lilla torget. Jättesvårt att komma ihåg att glo på Apan istället för att titta på allt spännande som händer runt omkring en. Jag lyckades alldeles utmärkt!
Nu väntar jag nöjt på min middag, jag är definitivt värd den.
Med vänliga svansviftningar
Grå
5 januari 2012
Agility, lydnad & stormar
Phu! Ligger och pustar i bean-bag bädden! Apan och jag har haft ett tokroligt träningspass i köket men man blir snurrig i bollen för när klickern kommer fram är det dags att aktivera hjärncellerna och avaktivera tassmyrorna!
Vi har gått tillbaka till att träna kryp, egentligen inget moment som vi behöver just nu men jag måste fokusera på vad apan vill, kontrollera min kropp och jobba lugnt annars blir det liksom inte bra. Jag lyckades krypa över nästan hela köksmattan och Apan kunde gå nästan upprätt så vi är en bra bit på väg.
Vi körde stegförflyttningar med fokus på att backa av precis samma anledning som krypträningen och helomvändningar och platsliggning med nosen i backen. Klurigt som bara den att få tassmyrorna att uppföra sig men jag lyckades grymt bra!
Vi tränade targetöverföring också men jag undrar hur trög Apan tror att jag är! Till slut tröttnade jag på att hon tog bort och lade tillbaka targeten som om jag inte fattade någonting så jag plockade resolut uopp targeten och gav den till henne och så visade jag att jag visst kunde sätta mig på samma punkt som den hade legat på - alldeles på egen hand!
Fast jag hade tjuvtränat lite tidigare på dagen. Husseapan och Stridis var hemma hela dagen och kände att de behövde träna och jag fick hänga med. Stridis körde spår och vindmarkeringar. När de var klara körde jag och Husseapan lydnad! Vi tränade fritt följ, inkallningar och apporteringen från lydnadsklass 2.
I tisdags var vi på agilityträning. Vi var inte så många för det var den där dumma Emil som härjade, lät som om hela ridhuset skulle rasa ihop när som. Agilitybanan gick väl sådär men Apan säger att det var en av de bättre träningarna eftersom jag låg eller satt tyst när jag väntade på min tur
Klurig bana var det allt och jag och Apan tragglade oss igenom den och Apan höll sitt nyårslöfte. Istället för att bli sådär läskig när tassmyrorna och nosen tog över så kallade hon bara in och så fick jag börja om. Vi hade störtkul och Apan sade att jag har aldrig varit så snabb i slalomet som jag var då.
Igår jobbade aporna och Stridstysken. Jag vaktade huset och innan Apan körde till sitt jobb, gick vi långpromenad på stranden. Jag har fortfarande svårt att låta bli de smaskiga tångruskorna men jag slipper ha den dumma gallerkorgen på nosen så länge jag släpper dem så fort Apan säger till. Den där Emil härjade fortfarande så mina öron höll på att blåsa av.
Med vänliga svansviftningar
Grå
Vi har gått tillbaka till att träna kryp, egentligen inget moment som vi behöver just nu men jag måste fokusera på vad apan vill, kontrollera min kropp och jobba lugnt annars blir det liksom inte bra. Jag lyckades krypa över nästan hela köksmattan och Apan kunde gå nästan upprätt så vi är en bra bit på väg.
Vi körde stegförflyttningar med fokus på att backa av precis samma anledning som krypträningen och helomvändningar och platsliggning med nosen i backen. Klurigt som bara den att få tassmyrorna att uppföra sig men jag lyckades grymt bra!
Vi tränade targetöverföring också men jag undrar hur trög Apan tror att jag är! Till slut tröttnade jag på att hon tog bort och lade tillbaka targeten som om jag inte fattade någonting så jag plockade resolut uopp targeten och gav den till henne och så visade jag att jag visst kunde sätta mig på samma punkt som den hade legat på - alldeles på egen hand!
Fast jag hade tjuvtränat lite tidigare på dagen. Husseapan och Stridis var hemma hela dagen och kände att de behövde träna och jag fick hänga med. Stridis körde spår och vindmarkeringar. När de var klara körde jag och Husseapan lydnad! Vi tränade fritt följ, inkallningar och apporteringen från lydnadsklass 2.
I tisdags var vi på agilityträning. Vi var inte så många för det var den där dumma Emil som härjade, lät som om hela ridhuset skulle rasa ihop när som. Agilitybanan gick väl sådär men Apan säger att det var en av de bättre träningarna eftersom jag låg eller satt tyst när jag väntade på min tur
Klurig bana var det allt och jag och Apan tragglade oss igenom den och Apan höll sitt nyårslöfte. Istället för att bli sådär läskig när tassmyrorna och nosen tog över så kallade hon bara in och så fick jag börja om. Vi hade störtkul och Apan sade att jag har aldrig varit så snabb i slalomet som jag var då.
Igår jobbade aporna och Stridstysken. Jag vaktade huset och innan Apan körde till sitt jobb, gick vi långpromenad på stranden. Jag har fortfarande svårt att låta bli de smaskiga tångruskorna men jag slipper ha den dumma gallerkorgen på nosen så länge jag släpper dem så fort Apan säger till. Den där Emil härjade fortfarande så mina öron höll på att blåsa av.
Med vänliga svansviftningar
Grå
3 januari 2012
Året har startat!
Nyårsafton var helsoft! Aporna firade tidigt för Apan skulle jobba hela natten och Husseapan var hemma med oss. Våra grannar sköt sådana därade fyrverkerier. Jag tyckte det var drygt att inte vara ute och titta på dem för de är så fina. Husseapan bestämde dock att eftersom han var ensam med oss två så var det bättre att vi var inne hela högen.
Apan jobbade på kvällen på årets första dag också! Naturligtvis sov hon mest den dagen, men vi tog en lång härlig promenad på stranden när hon väl masade sig upp ur sängen. Vi jagade ninjabollar och varandra, hur roligt som helst och väldigt skönt.
Igår kom året igång på allvar men också med världens bästa start. Knådnings-Apan kom! Stridstysken som i vanliga fall brukar nöja sig med att skälla på Apor som kommer på besök och sedan ignorera dem, var så lycklig över att se henne och fjäskade så hon knappt kom in genom dörren. Öronen fällda och valpglafs, jag och Apan stod bara och gapade. Man måste nämligen tänka på att slår man upp orden "reserverad hund" så är där en bild på Stridis som exempel.
Förra gången Knådnings-Apan var här, vilket var eviiiiigheter sedan, fick jag vänta och Stridis fick vara först. Det tänkte jag ändra på denna gången! Så fort massagebänken var uppställd, slängde jag mig upp på den. Stina som knåndnings-Apan egentligen heter, har magiska tassar. De hittar alla de där ömma små punkterna och mjukar upp dem. Stina undrade vad jag hade sysslat med för hon hittade en hel drös konstigheter uppe i min nacke och hon burkar annars referera till mig som världens mest avslappnade hund. Skönt var det i alla fall och jag gjorde Snork-ljud och viftade på svansen för att visa det.
Stridis som tidigare har har tyckt att det är lite jobbigt med främmande apor som är närgångna, var inte svårflörtad heller. Sedan så har han ju en charmningsteknik a la bulldozer och fattar ju inte att den inte går hem. Han ska liksom tramsa, pussas och gnaga i folk och tycker att han är så charmig så. Husseapan bara suckade men till slut så kom han till ro där på bänken och med tanke på att han låg stilla på båda sidorna och bara njöt så var Stinas magiska tassar i fullt arbete.
Härlig start på det nya året! Ikväll har jag och Apan agilityträning. Även om det inte är så prioriterat med agilityn i år så kommer vi träna kvar med vårt träningsgäng. Dels för att inte tappa allt som vi har jobbat så hårt för att få till och dels för att det är en härlig variation till vår andra träning.
Med vänliga svansviftningar
Grå
Apan jobbade på kvällen på årets första dag också! Naturligtvis sov hon mest den dagen, men vi tog en lång härlig promenad på stranden när hon väl masade sig upp ur sängen. Vi jagade ninjabollar och varandra, hur roligt som helst och väldigt skönt.
Igår kom året igång på allvar men också med världens bästa start. Knådnings-Apan kom! Stridstysken som i vanliga fall brukar nöja sig med att skälla på Apor som kommer på besök och sedan ignorera dem, var så lycklig över att se henne och fjäskade så hon knappt kom in genom dörren. Öronen fällda och valpglafs, jag och Apan stod bara och gapade. Man måste nämligen tänka på att slår man upp orden "reserverad hund" så är där en bild på Stridis som exempel.
Förra gången Knådnings-Apan var här, vilket var eviiiiigheter sedan, fick jag vänta och Stridis fick vara först. Det tänkte jag ändra på denna gången! Så fort massagebänken var uppställd, slängde jag mig upp på den. Stina som knåndnings-Apan egentligen heter, har magiska tassar. De hittar alla de där ömma små punkterna och mjukar upp dem. Stina undrade vad jag hade sysslat med för hon hittade en hel drös konstigheter uppe i min nacke och hon burkar annars referera till mig som världens mest avslappnade hund. Skönt var det i alla fall och jag gjorde Snork-ljud och viftade på svansen för att visa det.
Med vänliga svansviftningar
Grå
2 januari 2012
2012 - nu siktar vi framåt!
Jag och Apan har suttit och tittat på bilder och lite filmer från 2011 och dragit oss till minnes allt som har hänt under året. Det har ju varit lite av en berg och dalbana. Apan tittade och så sade hon, "Vet du vad Grå, vi tar med oss de där stolta tillfällena, drar lärdom av katastroferna och så går vi framåt!"
Jag frågade Apan vilka som var de stoltaste tillfällena 2011...
På reservplats kom att vi var med i det som blev det vinnande laget i agilityfyrkanten.
På fjärde plats kom när vi knep en placering i en officiell agilityklass.
På tredje plats kom enligt Apan när vi knep BIRet uppe på My Dog.
På andra plats kommer enligt Apan det godkända anlagsprovet i viltspår i sommarhettan uppe i Hällefors.
På första och oinskränkt första plats, kom vår start i Eftersöksgrenarna. Apan var megastolt när jag kom in med kaninen men hon säger att mitt arbete inne i vassen, när jag letade efter min mås, fortfarande ger henne rysningar och tårar av stolthet. Apan säger att jag aldrig har varit så grym som jag var då!
Så var blir då målen för 2012?
Apan och jag har skapat en måltårta med fem bitar, bitarna är lite olika stora:
Största biten: Apan och jag har bestämt att vi ska fortsätta jobba på att bli ett team och att vi ska sluta kriga på träningarna och fokusera på att ha roligt. Innebär det att vi får skynda långsamt så är det så det blir. Roligt = bra team = bra träning = kvalité = bra prestationer.
Näst största biten: Vi har också bestämt oss för att ha fokus på lydnadsträningen. Vi har diskuterat och kommit fram till att bra team = bra lydnadsträning = bättre fokus på allt annat vi gör = möjlighet att starta på fält. I tävlingslydnaden är målet att vi ska vara uppflyttade till lydnadsklass 2. Ni ser, skynda långsamt!
Nästa bit i 2012 måltårta, är att diska av det där Viltspårschampionatet. Vi har ju redan klarat av det svåraste så nu ska vi träna och städa av de tre öppna proven så vi kan ansöka om titeln. Hade varit lite kul att vara Svensk Viltspårs Champinjon!
Näst sista biten är Eftersöksgrenarna. Vi kommer åter att starta! Det var grymt roligt och vi har ju faktiskt lite poäng att hämta in. 8-5 var poängen i vår första start, det måste vi bara fixa till! Det är rolig träning som jag och Apan tycker att vi börjar få kläm på och medan Apans målsättning är att hon ska slippa simma klädsim så är min målsättning att hon ska bada minst 5 gånger!
Sista och minsta tårtbiten i måltårtan för 2012 är att vi ska starta på fältprov. Vi har valt att bara ha som mål att starta. Både jag och Apan har dålig koll så vi lämnar alla andra tankar kring det därhän. Startar vi och klarar oss igenom så är vi mer än nöjda.
2012 - målen är satta, motivationen är hög så nu kör vi!
Med 2012-laddade svansviftningar
Grå
Jag frågade Apan vilka som var de stoltaste tillfällena 2011...
På reservplats kom att vi var med i det som blev det vinnande laget i agilityfyrkanten.
Foto: JC
På fjärde plats kom när vi knep en placering i en officiell agilityklass.
På tredje plats kom enligt Apan när vi knep BIRet uppe på My Dog.
Foto: Mimmi Erixon
På andra plats kommer enligt Apan det godkända anlagsprovet i viltspår i sommarhettan uppe i Hällefors.
På första och oinskränkt första plats, kom vår start i Eftersöksgrenarna. Apan var megastolt när jag kom in med kaninen men hon säger att mitt arbete inne i vassen, när jag letade efter min mås, fortfarande ger henne rysningar och tårar av stolthet. Apan säger att jag aldrig har varit så grym som jag var då!
Foto: Katarina Persson
Så var blir då målen för 2012?
Apan och jag har skapat en måltårta med fem bitar, bitarna är lite olika stora:
Största biten: Apan och jag har bestämt att vi ska fortsätta jobba på att bli ett team och att vi ska sluta kriga på träningarna och fokusera på att ha roligt. Innebär det att vi får skynda långsamt så är det så det blir. Roligt = bra team = bra träning = kvalité = bra prestationer.
Foto: Björn Carlaby
Näst största biten: Vi har också bestämt oss för att ha fokus på lydnadsträningen. Vi har diskuterat och kommit fram till att bra team = bra lydnadsträning = bättre fokus på allt annat vi gör = möjlighet att starta på fält. I tävlingslydnaden är målet att vi ska vara uppflyttade till lydnadsklass 2. Ni ser, skynda långsamt!
Foto: Björn Carlaby
Nästa bit i 2012 måltårta, är att diska av det där Viltspårschampionatet. Vi har ju redan klarat av det svåraste så nu ska vi träna och städa av de tre öppna proven så vi kan ansöka om titeln. Hade varit lite kul att vara Svensk Viltspårs Champinjon!
Näst sista biten är Eftersöksgrenarna. Vi kommer åter att starta! Det var grymt roligt och vi har ju faktiskt lite poäng att hämta in. 8-5 var poängen i vår första start, det måste vi bara fixa till! Det är rolig träning som jag och Apan tycker att vi börjar få kläm på och medan Apans målsättning är att hon ska slippa simma klädsim så är min målsättning att hon ska bada minst 5 gånger!
Foto: Katarina Persson
Foto: Katarina Persson
Sista och minsta tårtbiten i måltårtan för 2012 är att vi ska starta på fältprov. Vi har valt att bara ha som mål att starta. Både jag och Apan har dålig koll så vi lämnar alla andra tankar kring det därhän. Startar vi och klarar oss igenom så är vi mer än nöjda.
Foto: JC
2012 - målen är satta, motivationen är hög så nu kör vi!
Foto:JC
Med 2012-laddade svansviftningar
Grå
27 december 2011
Jul, jul, strålande jul..
Eller tja, enligt aporna är jag Grinchen. Jag tycker det är en ovanligt oförskämd anklagelse och kommer härmed lägga fram mitt försvar!
För det första! Valnötter är grymt goda och ingen annan har tagit och knäckt minsta lilla nöt ur nötskålen. Jag såg bara till att förbruka några nötter, man ska inte låta saker gå till spillo. Sedan att Apan fick dammsuga gör nog inte så mycket.
För det andra, Apan slog in alla julklappar i hundra knyck och jag hann inte kontrollera att hon hade köpt rätt bädd från mig till Stridstysken och då var jag bara tvungen att öppna paketet lite grand och kontrollera det.
För det tredje så var de där dekorationskottarna som förra ägarna till lyan lämnade kvar, fruktansvärt fula och dammiga. Aporna ska inte ens försöka påstå att de ville ha kvar det. Dessutom visade inte Apan mig att hon hade lagat det inre inslagspappret på Stridstyskens paket innan hon slog in det igen. Alltså blev jag tvungen att kontrollera det igen och hon ska vara tacksam att jag bara öppnade ett litet hörn på paketet. Jag förstår inte varför Husseapan slet fram dammsugaren, skickade mig till bädden och blängde svart.
För det fjärde! Om vi är på besök hemma hos tvåbeningsmorfar och de ställer ner en skål vatten, bara enstaka meter ifrån där de har ställt stora silvriga fat med julmat så utgår jag ifrån att den maten är min. Det var inte förrän jag hade ätit all rostbiffen, hälften av julskinkan och hälften av saltrullen och såg att det var dekorerat med äcklig melon som jag insåg att det kanske inte var min mat ändå.... Jag åt faktiskt inte upp resten så jag fattar inte vad de gnäller över, det fanns ju massor kvar!
För det femte det är min plikt att försöka vittja tvåbeningsfarmor på så mycket smaskigt som det bara går!
Jag kan inte för min ädla svans begripa varför de kallar mig Grinchen och anklagar mig för att sabotera julen när Stridstysken för jämnan kraschar in i granen! Det kan man kalla Grinchmanér!
Med julglada hälsningar
Grå
För det första! Valnötter är grymt goda och ingen annan har tagit och knäckt minsta lilla nöt ur nötskålen. Jag såg bara till att förbruka några nötter, man ska inte låta saker gå till spillo. Sedan att Apan fick dammsuga gör nog inte så mycket.
För det andra, Apan slog in alla julklappar i hundra knyck och jag hann inte kontrollera att hon hade köpt rätt bädd från mig till Stridstysken och då var jag bara tvungen att öppna paketet lite grand och kontrollera det.
För det tredje så var de där dekorationskottarna som förra ägarna till lyan lämnade kvar, fruktansvärt fula och dammiga. Aporna ska inte ens försöka påstå att de ville ha kvar det. Dessutom visade inte Apan mig att hon hade lagat det inre inslagspappret på Stridstyskens paket innan hon slog in det igen. Alltså blev jag tvungen att kontrollera det igen och hon ska vara tacksam att jag bara öppnade ett litet hörn på paketet. Jag förstår inte varför Husseapan slet fram dammsugaren, skickade mig till bädden och blängde svart.
För det fjärde! Om vi är på besök hemma hos tvåbeningsmorfar och de ställer ner en skål vatten, bara enstaka meter ifrån där de har ställt stora silvriga fat med julmat så utgår jag ifrån att den maten är min. Det var inte förrän jag hade ätit all rostbiffen, hälften av julskinkan och hälften av saltrullen och såg att det var dekorerat med äcklig melon som jag insåg att det kanske inte var min mat ändå.... Jag åt faktiskt inte upp resten så jag fattar inte vad de gnäller över, det fanns ju massor kvar!
För det femte det är min plikt att försöka vittja tvåbeningsfarmor på så mycket smaskigt som det bara går!
Jag kan inte för min ädla svans begripa varför de kallar mig Grinchen och anklagar mig för att sabotera julen när Stridstysken för jämnan kraschar in i granen! Det kan man kalla Grinchmanér!
Med julglada hälsningar
Grå
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
