Efterhand som semestern har fortskridit, har löftet om höst, börjat smyga sig in. Det finns ett sting av den där kalla klara luften som infinner sig på klara soliga höstmornar. Det är rejält blött i gräset på mornarna nu. Sommarens lätta dagg på väg att ersättas med höstens tunga.
Jag ser varje morgon hur hundarna tar in förändringen. Visst det är den sedvanliga brådskan att komma ut, lyfta på benet och komma in till väntande frukostskål. Där är också något annat.
Gammelgrå är alltid först tillbaka in. Han har scannat av tomten på fasaner och kaniner och förgrymmats av de två andras oförmåga att smyga ut i trädgården. Han sträcker försiktigt upp en tass i taget och beger sig med hög förväntan på maten, in i grovköket.
Nummer två att komma tillbaka, är Stridsvargen. Det tar lite tid för honom, första prioritet är inte att lyfta benet. Det viktigaste av allt, är att hitta den gröna bollen och dra minst ett varv i trädgårdenmed den i munnen. Alla måste ju se bollen och veta att den är hans. Sedan måste man hitta en lämplig buske och när det väl är gjort, ondgöra sig högt över tasstorkning. Muttrandes över oförrätten beger han sig in i grovköket.
Sedan återstår Junioren. Jag kan inte låta bli att skaka på huvudet och le på samma gång. Han har så bråttom ut att han missar svängen och måste springa under utemöblerna, varje gång! Han springer med Stridsvargen i hans galna bollrace och sedan är jag i regel av med honom en stund. När jag torkat de andra två, brukar jag försöka lokalisera honom.
I regel dyker han magiskt upp i närheten av äppelträdet. Han står i sin sedvanliga udda hästpose med bakbenen långt bakom sig, magen sänkt mot marken och kissar. Klar, sätter han högsta fart mot dörren.
Det är nu jag aldrig upphör att förvånas över hans energi, livsglädje och förmåga att komma in skitig! Gammelgrå har på sin höjd smuts på undersidan av tassarna. Stridsvargens pälsiga tassar är alltid blöta och han kan ha lite dagg/regndroppar på ryggen från att ha sökt sig in under en buske men Junioren...
Hela hunden är genomblöt från topp till tå. Sand och jord har han från tassarna upp till öronen. Han har vinbärsfläckar på benen och hans andedräkt luktar av äpplen som han har hunnit tugga i sig och han är så lycklig när han ivrigt slänger upp tass efter tass för mig att torka.
Varje morgon suckar jag. Varje morgon ler jag. Varje morgon förundras jag över våra hundars olika personligheter. Varje morgon blir jag varm inombords av att se Juniorens lycka. Varje morgon tittar jag på Junioren och tänker jag på en av mina favoritbarnböcker om den stökiga afghanhunden Trasselsudd (What-A-Mess). Varje morgon somnar jag om med tanken "det blir nog en bra hund av den också så småningom".
Matte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar