Om framgång när det inte syns i resultatlistan.

Idag har jag tagit ett gigantiskt kliv framåt i mitt tävlande och det ironiska är att jag har bara två protokoll med underkända resultat att visa för det hela.

Jag har länge dragits med skyhöga krav på mig själv i tävlingssituationen. Det som har gått dåligt har känts övermäktigt och jag har aldrig kunnat se något positivt i det som har skett. Jag har följaktligen brutit ihop fullständigt på tävlingar och prov. Besvikelse och känslan av att vara världens sämsta hundägare har resulterat i många frustrerade tårar. Vägen för att komma till rätta med detta, har varit lång och mödosam. Den är full av fallgropar och risken för återfall, är monumental.

Första steget skedde faktiskt för ett par år sedan. Då gick jag en lydnadskurs för Jenny Wibäck som faktiskt inte hade så mycket fokus på de olika momenten utan på den mentala förberedelsebiten av tävlandet för föraren. Den kursen sådde frön i min hjärna som långsamt har grott och växt.

Jag insåg att jag oavsett vad jag ville och inte ville, var jag tvungen att ta tag i min prestationsångest som låg som ett enda stort svart lock över allt jag gjorde. Tävlingslydnaden som är min stora passion, var samtidigt min värsta fiende. Jag valde att kliva bort från den och såg fördelarna med den betyligt lättsammare rallylydnaden. Grå skulle i nybörjarklass vara kopplad och min stora skräck om att han skulle rymma (som ofta besannades) skulle vara eliminerad. Jag fick dessutom prata med min hund, heja på och stötta.

Inför varje tävling har jag bara haft ett mål med mitt tävlande: Bryt inte ihop & ha så roligt du bara kan. De första tävlingar na blev fokusen bara på att inte bryta ihop före, under och efter. Jag var så underbart glad över att jag nådde målet gång efter gång. Första två tävlingarna resulterade i godkänt resultat och jag insåg när jag var otroligt besviken över uteblivet godkänt vid min tredje tävling, att jag hade gått i en fallgrop. Tillbaka till ruta noll och en ny tävling där jag åter konstaterade att även om jag var på väg upp ur den där sabla gropen så var jag ännu inte på säker mark.

Jag tog paus på nytt och nästa tävling åkte jag till med målsättningen att bara fokusera på mig själv och jobba vidare med gott humör, oavsett vad som hände. Jag insåg att jag hade vridit om en nyckel i mitt mentala när jag åkte hem från den tävlingen. Jag hade nämligen ryckt på axlarna och skrattat åt det faktum att vi blivit diskvalificerade (Grå kissade på en skylt i förbifarten).

Idag har det gått över ett år sedan jag tävlade (Junioren kom in i våra liv) och jag var nyfiken på att se var jag stod efter så lång tid. Jag har även kommit en bra bit på vägen i min träning med Junioren och var nyfiken på hur det vi kan, fungerar i skarpt läge, jag ville även få grunderna till en bra uppvärmningsstrategi för Junioren. Rallytävling på vår hemmaklubb kändes som en bra plats för de ändamålen.

Dagens mål: Ha roligt & testa en av tre uppvärmningsstrategier.

Vet ni, jag fixade det! Junioren tappade fokus fullständigt precis innan vi skulle in på banan. Han hittade den bitvis men det är banne mig inte lätt att vara unghund på sin första tävling när ens Apa, går och asgarvar åt att Junioren låser på en kråka som slår följe på andra sidan staketet. 

Vi snavade, gjorde fel i momenten och jag vet inte allt. Förr hade jag varit sotsvart i blicken och öst in hunden i bilen. Nu skrattade jag och gjorde mitt bästa att få med mig den förvirrade Junioren som med viftande svans försökte klura ut vad i hela friden det stod skyltar och konor på planen för och vad hans Apa tjoade om. Jag sprang skrattande av planen och belönade honom så fort vi kom ut.

Snabbt byte av hund. Grå är Grå, han går i sin egen bubbla. Tidigare hade jag blivit extremt stressad och arg. Nu ryckte jag på axlarna och körde på, jobbade igenom banan och var riktigt glad över att Grå bitvis var med och att han såg så glad ut, där han gick i sin egna värld. 

Ingen av hundarna fick godkänt resultat men det känns som om vi vann i alla fall. För jag nådde målet. Jag hade otroligt roligt med mina hundar, jag var positivt nervös dvs jag såg fram emot att gå in på banan och ha roligt och göra det bästa av situationen. Jag ryckte på axlarna åt resultaten eftersom jag vet hur obefintlig träningen inför detta, varit.

Döm om min förvåning när jag blev tilldelad Domarens pris vid prisutdelningen. Domaren sade sig vara imponerad över min glädje och energi trots att det inte gått så bra på banan. Hon framhöll också att de där grå hundarna, är erkänt svåra att träna och att hon tyckte det var roligt att jag var så avslappnad och bara gjorde mitt bästa av det hela. Jag blev rörd till tårar av alla lovord. 

Idag åkte jag hem och insåg att jag tagit ett gigantiskt kliv framåt i mitt tävlande. På passagerarsätet låg två protokoll med underkända resultat. Ovanpå låg Domarens pris. I mitt sinne stod jag högst upp på prispallen och bara njöt. Jag har idag tävlat med glädje efter en strukturerad plan. Jag vann över mina demoner! That's pretty f-ing ninja!

/Matte