Det innebär att jag i princip har skrinlagt evighetslånga träningar där man älter och rotar i sjuttioelva moment med en allt tröttare och allt mindre samarbetsvillig hund.
Jag kör högintensiva microträningar. Det passar min bekväma lekamen alldeles utmärkt och framför allt har jag fått med mig en oplanerad bonus - jag har fått ner den mentala uppvärmningstiden hos mina hundar. De bara hakar på! Apan har sina pipor om halsen och mitt träningshalsband i handen - I'M GAME!
Att köra microträningar är inte bara hej & hå, nu kör vi något. Tvärtom gäller det att ha koll på sina kriterier. Vad är det jag tränar och vad är det jag belönar. Planeringen blir viktigare än någonsin. Vad är det jag ska köra, vad är slutmålet? Det kan ju bli så att träningarna är en lång räcka av individuella delmoment som först senare blir något konkret.
En positiv effekt är, att utöver bli effektivare, mer planerad och strukturerad i min träning, att jag också är mindre stressad. Tidigare var det stress och press om att hinna med långa träningssejourer. Körde livet ihop sig den dagen, ställdes träningen in. Nu har jag inställningen perfekt jag har tio minuter över, då kör jag detta. Resultatet blir att mina hundar, rent tidsmässigt, tränar mer än någonsin.
Ett resultat som jag redan har märkt, utöver större engagemang i hundarna, är att jag redan nu har energi i mina moment. Jag var och tränade med underbara onsdagsgruppen och jag hade en härlig energi i Junioren under hela träningen. Den mattades inte av i utförandena som den tidigare har gjort.
Tänk att jag äntligen har hitta ett sätt att ta till vara på lillemans turboenergi. Att jag äntligen har hittat ett sätt forma den och skapa något användbart! Jag har haft mina tvivel men känner att jag är något riktigt bra på spåren. Det ultimata momentet för att bevisa min tes kommer bli rutan. Fungerar det som jag vill och tror, kommer den bli spektakulär!
Matte som filosoferar och planerar vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar