Step by step

Trots ett tungt sinnelag, bestämde jag mig igårkväll för att träna apportering med mina grå. Jag har fram till nu, utnyttjat Juniorens naturliga apporteringsförmåga och sett mellan fingrarna på fotbollsspelande av apporter,  jonglerande av apporter och tuggande av apporter. Jag vet både bruks- & jaktmänniskor som vrider sig i plågor över sådant beteende. 

Junioren bekantade sig med metallapporten, 4mån
Foto: Matte

För mig är det viktigare att mina hundar på egen hand, upptäcker hur roligt det är med apportering.

Grå upptäcker att det är roligt att springa fort i vattenbrynet.
Foto: Husse

Jag har sett hundar vars inlärning har varit att de medelst den ena knasigare och bisarra sättet efter varandra, har tvingats att apportera. I egenskap av nybörjare och okunskap provade jag även några av metoderna, idag vet jag bättre. Problemen som kommer i kölvattnet är bara ett av många skäl att inte ge sig ner längs den vägen. 

Junioren är en naturlig apportör.
Han bär gärna omkring på både det ena och det andra.
Går ju även bra att räcka tungan samtidigt som man bär på vittringspinnar.
Foto: Husseapan

I min värld, kan en hund som tvingas och bestraffas, aldrig bli en bra apportör. Den kommer göra sitt jobb, definitivt. Den kommer göra det glädjelöst, utan energi och det kommer vara stora marginaler för fel.

Berömma för att hunden bär ett metallföremål eller korrigera det felaktiga greppet?
Junioren 4 månader.
Foto: Matte

När man börjar träna en grön hund, ser man omedelbart bristerna i den äldre och rutinerade hunden. Grå är en "krossare" dvs han tuggar, om han får en chans, på viltet och det är inget litet tugg, han krossar det fullständigt. Alltså är även Grå nu inskriven i mattes grundläggande apporteringsskola och får göra varianter på Juniorens övningar.

Grå bär en rulle med fiberduk i samband med trädgårdsarbete.
Ungefärlig tyngd av en större räv men betydligt svårare att balansera.
Foto: Matte

Igår var tredje gången för Juniorens del och det var fokus på gripande. Jag vill ha ett snabbt, energigskt och rent gripande utan omtag, tugg och fipplande med tassar. Det jag vill se som slutprodukt är en hund som springer fram till apport/vilt, balanserad halt, snabbt, bestämt, kontrollerat och korrekt gripande, omedelbar retur och ett lugnt avlämnande framför mig, oavsett om jag är på gröna mattan med en träapport eller om det är i skogen med vilt.

Grå apporterar en kanin.
Träning av Eftersöksprovets släpspår.
Foto: Husse

Just nu har jag lyft ut och fokuserar bara på detaljen "gripandet" i hela den kedjan. I min inre biograf ser jag hela tiden en snabb huvudrörelse med ett kontrollerat, bestämt gripande. Just nu, struntar jag i om hunden spottar ut apporten direkt.

Har valt att arbeta med 250g dummy med granulatfyllning
Foto: Matte

Jag överför filmen från mitt inre till Junioren genom att hålla en dummy framför Junioren och klicka när han snabbt sträcker sig efter den. Inte snabb nog, dummien är mattes och jag busar med dummien och retas. Nästa gång är han snabb som en kobra mot dummien och öppnar munnen för att greppa, jag klickar rörelsen och vi har en kort stunds dragkamp i hans älskade fleecerep. Gången därpå, är han lika snabb och griper tag i dummien, jag övergår till att klicka för gripandet, mer bus!

Klicker med armband och ändå letar man alltid efter dem.
Foto: Matte

Jag jobbar med Junioren i korta pass, jag håller dummien på olika höjder. Någon gång lägger jag den på golvet men då kastar han sig på den och spelar fotboll. Bara att backa tillbaka och fortsätta att han griper dummien från min hand. Jag håller dummien så att han måste gripa den korrekt. Misslyckandena känns i knogarna men jag tycker att det är värt det.

Att ignorera fel i början, kan göra resan mot korrekthet, snabbare och enklare.
Foto: Matte

Jag väljer att avsluta träningen när Junioren snabb sträcker sig efter dummien som hålls någon cm ovanför golvet, greppar snabbt, korrekt och lyfter den trots att jag frestar med en godisbit väl synlig i min klickerhand. Godisbiten som han så duktigt ignorerat och avslutande bus.

Bus eller godis?
Oavsett belöning så vill jag aldrig riskera att stå utan.
Foto: Matte

Grås övning är i princip densamma men med skillnaden att när han griper dummien så håller jag kvar i snöret och drar lätt i den så att han håller fast direkt. Jag vet av tidigare erfarenheter att hans tuggande/krossande, börjar med ett löst grepp, det ger honom en ursäkt att bolla rätt det han apporterar, i munnen, utan att lägga ner det och det är då krossandet börjar.

Grå apporterar en mås.
Foto: Husse

Jag klickar för ett gripande där jag inte får loss dummien. De gånger jag kan dra åt mig den, de gångerna, retas jag med godisbelöningen. Grå bryr sig föga om ifall någon tar en leksak eller ett föremål och retas med det. Sno hans godis däremot - jordens undergång. Vi avslutar efter tre korta arbetspass. Grå har inte apporterat på ett bra tag och jag vill inte att han ska börja tugga på grund av att han blir trött i käkmuskulaturen.

Grå genomför apporteringsmoment från Elitklass.
Foto: Matte

/Matte