1 januari 2014

Maximum override

Dagens träning var åter vigd åt apporteringsteknikens grunder. Innerst inne tycker jag att det är vråltråkigt. Det går att fuska, ta genvägar och hoppa över. Jag har gjort det tidigare så jag är väl förtrogen med de vägarna. Problemet - för varje genväg, kommer det minst två komplikationer.

Genvägarna innebär i regel olika former av tuggande, en stor risk att hunden står och plockar och fipplar med apporter/vilt, för tidiga släppanden alternativt ovilja att släppa mm mm. Listan kan bli urlång.

Lite intressant blir det när man läser bloggar där folk stöter och blöter apporteringsproblem. Med tanke på momentets frekventa förekomst nästan oavsett gren, är jag förvånad över hur lite krut folk är beredda att lägga på det. Man hör och läser ofta "Lydnadsklass-1 apporteringen är så meningslös och koefficienten så låg, jag hoppar den"

Grattis! Din hund har uppvisat ovilja att ta föremål i munnen, kvarhålla föremål i munnen och avlämna föremål ur munnen. Du ser inga framtida problem som kan följa ur detta? Jag ser en hund som kommer kunna ha framtida problem med alla delar i varenda moment där någon form av apportering ingår och det värsta är att jag i regel har haft rätt. Inklusive på min egen hund. Jag har lärt mig av misstagen och därför står jag nu och nöter grunder på Junioren och vi går ingenstans förrän de sitter! Väl medveten om att jag senast för ett par veckor sedan använde mig av en lättare genväg, då med ett genomtänkt syfte.

Inledde passet med att plocka upp Junioren i en hög aktivitetsnivå. Vissa tycker att det är galet att göra så men jag resonerar som så att ju högre aktivitetsnivå hunden är i, ju smalare är dens förmåga att fokusera. Jag jobbar hårt med att den smala fokusen ska vara på mig och bara på vad jag vill göra. Jag är väl medveten om att när man plockar upp en hund på den nivån, balanserar man på en tunn linje. Jag tycker att resultatet jag får i träningen, gör det till ett vågspel värt att spela. Ibland slår det över, det är priset man betalar men vinsterna är värda det i det långa loppet.

Idag valde jag att arbeta vidare med mina vanliga rosa dummies samt introducera ett par nya bekantskaper. Utöver de rosa tog jag även fram en xxxg granulatfylld dummy, klädd med i kaninsskinn.
500g Kaninpälsdummie
Jag tycker att just hårviltet brukar vara svårast att övertyga hunden om. Jag vet att jag har rätt att använda mig av fågel i släpspåret i unghundsklass som alternativ till kaninen men i öppenklass har man inte den möjligheten och då tycker jag att det är bättre att introducera hårviltet tidigt och jobba bort eventuella tveksamheter direkt.

Jag tog även fram dummiesarna till apportkastaren, vilken jag egentligen inte hade tänkt introducera än. Jag är väldigt rädd om dem med tanke på vad de kostar. De är lättare eftersom de ska slungas iväg och materialet under skyddstyget är känsligare för tugg än en vanlig träningsdummy. Nu vill det sig så att jag denna veckan har chans att träna med apportkastaren och då vill jag försäkra mig om att Junioren hanterar dummiesarna och att de kommer tillbaka hela.
Dummies till apportkastaren
Den ena apportkastarendummyn fick kaninskinn på sig. Även här vill jag ha med hårvilt. Ibland kan en hund som är reserverad till att bära hårvilt, släppa de hämningarna helt om det smäller till och flyger iväg. Man får dock vara beredd på att den också kan vilja slakta apporten när den väl kommer fram till den och ha en plan för vad man ska göra då.

Juniorens övningar var precis som förra gången, gripande på olika höjder, från stillasittande. Denna gången hade jag tidigt med godisstörning. Jag var mycket nöjd över att han samtliga gånger, valde dummiesarna före godiset. Han har även, spontant, börjat hålla kvar dummyn längre i munnen innan han släpper den - perfekt! Det bygger jag vidare på genom att klicka lite senare och därmed försiktigt smyga in klickande för kvarhållande.

Grå fick träna på att från stillasittande, plocka upp apporter från golvet, göra en ingång till sidan och lämna av. Till en början gjorde han det lätt för sig, nöp tag i dummyn med framtänderna, bollade runt/tuggade till och rättade på sig. Utebliven belöning fick honom att tänka till, korrigera sig, ta ett bestämt grepp och därefter motta sina älskade godisar.

/Matte


Inga kommentarer: