It's a perfect day!

Så kom ju den ussliga vintern till slut. Apan var ute och grejade i trädgården och grävde upp sina dahlior med lite hjälp från undertecknad. Den milda hösten har gjort att de har stått kvar och blommat och blommat och blommat. Kanske för att jag har vattnat dem så väl, varje gång Apan har vänt ryggen till. Dagen efter grävandet så kom gubben Frost på besök för första gången. Man kan säga att Apans högt värderade rotknölar kom upp i grevens tid. Inte för att jag någonsin har blivit klok på vem den där greven är!

Junioren har gått in i slyngelåldern och är en sabla pestråtta! Både jag och Stridis är så trötta på honom, hans bitande och stökande att vi gemensamt har börjat leta efter en stor låda så att vi kan skicka tillbaka honom till hans kennel. Han skiter fullständigt i om man morrar på honom eller om man visar tänderna. Stridis tycker synd om mig eftersom pestråttan prompt ska upp i min loppelåda och stöka. Det har resulterat i att loppelådan har gått sönder och nu måste Apan laga den.

Apan var lite lätt uppgiven hon med så hon ringde till kenneln. I lördags var vi där för lite upptuktning och avtömning av energi. Med andra ord vi fick träna på fält och dagen till ära hade Juniorens kennelpappa låst ut bössan ur vapenskåpet. Dvs fick vi fågelsituation så skulle det minsann försökas bärgas hem lite vettig middag. Grymt bra! Ingen sådan där hitte-på-träning när man sliter för att hitta fågel och sedan bryr sig inte aporna om fågeln, mer på riktigt liksom!

Först ut var pestis, jag menar Junioren. Han släpptes tillsammans med sin mamma Doris. Det är ruter i den madammen! Hon är av åsikten att på fält, där jobbar man och ska man bara tramsa så åker man på en propp. Jag gjorde en mental high five till vackra Doris, när hon satte sin ohängde son på plats. Hon gjorde det med sådan tydlighet att Junioren inte hade något annat att göra än att lägga sig på rygg mitt ute på fältet.

Junioren & Doris
Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Junioren försökte söka tröst hos Apan och var till en början av med henne. Han blev jätteglad när han hittade henne och Kennelpappan, men det hade han inget för. Apan skickade ut honom att leta "Pipisarna" aka fåglarna, i ett dike.

Junioren hittar Apan och sin Kennelpappa.
Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Det kan tyckas märkligt för vissa att man bara släpper en ung hund första gången och låter den komma på vad den ska göra på egen hand. Som ett gigantiskt jätteshejpingspass. Fast det är bara en del av sanningen. Vi ärver våra jaktanlag från våra föräldrar, vi förstår att vi bär något inom oss som behöver komma ut men vi kan inte sätta tassen på vad det är. När våra apor börjar öppna dörrarna så får man den ena uppenbarelsen efter den andra. Det där som vi har undrat över och inte kunnat definiera, faller på plats.

Junioren på fältet.
Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Man kan välja att öppna dörrar på många olika sätt. I mitt fall så gläntade Apan försiktigt på dörrarna en efter en. Det rådde liksom lite röra därinne eftersom jag hade egna erfarenheter från mitt tidigare hem. Vi har delvis städat men en del av röran är kvar och någon dörr har Apan försett med nya lås. Vi kan väl bara konstatera att i Juniorens fall så applicerade Apan sprängmedel och lät dörren fara och flyga. Att släppa en ung hund, tillsammans med en rutinerad och fokuserad hund och låta den unga hunden ta efter den gamla, är en bra introduktion.

Junioren & Doris vid diket på första fältet.
Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

När Junioren, mycket förvirrat och Doris mycket fokuserat och systematiskt, hade sökt av det första fältet, var det min tur och jag fick förmånen att jobba tillsammans med Juniorens kullsyster som bor kvar på kenneln. Först var jag lite orolig, det är ett stort ansvar att ha med sig en liten. Det visade sig dock att hon hade redan varit ute på fält flera gånger och visste vad man skulle göra. Däremot fick jag visa henne, hur lätt man tar sig in i ris och snår för att leta efter fåglar.

Jag visar Asta hur man jobbar i snår.
Foto: Apan

I slutet av vårt fält, låg ett Långöra och tryckte. Han låg kvar när jag och Asta passerade men när Apan kom klampande, tyckte han att det var bäst att fly för livet. Han gick bakåt i släppet mot Kennelpappan men inte tillräckligt nära för att det skulle gå att panga honom. Jag fick syn på honom när jag kom ut ur det sista snåret som jag hade sökt av och satte efter. Det var då jag hörde det, den där hysteriskt gälla signalen från Apans visselpipa som betyder - STOPP! Försökte ignorera den men den kom igen och sedan kom där ett vrål: "GRÅ!!!!" Bara att avbryta och rätta in sig i ledet. Vet ni vad man får då? Helsmarrigt godis i massor!!

Jag & Asta jobbar på fältet.
Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Vidare till fler fält. Junioren och Doris fick gå igen. Nu hade Junioren börjat förstå vad det var Apan hade öppnat upp. Han började att arbeta och ta för sig på fältet i egna slag. Apan stöttade honom i slagen med Kennelpappans hjälp (man ska komma ihåg att Apan inte är så jäkla rutinerad på detta). I slutet av fältet, drog den mycket trötta Junioren upp ett Långöra. Fördelen med att vara ung och inte kunna något, är att man under en kort period, får jaga efter Långöron. Nu var det ju inga problem för den att dra ifrån Junioren, dels var han så trött att han knappt orkade springa efter, dels var han så förvånad över att något sprang upp, att han stod och glodde en lång stund innan hans trötta lilla hjärna lyckades förmedla budskapet till hans tassar att de skulle röra sig framåt.

Junioren börjar greppa konceptet.
Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Jag och Asta tog ett sista släpp och vi hittade massor av platser som fåglarna hade varit på men där de inte var just nu. Jag gillade att jobba tillsammans med henne. Hon var så lugn och sansad. Jag skulle vilja byta henne mot Junioren om jag fick. Tror att Stridis hade gillat henne med.

Jag & Asta på fältet
Foto: Katarina Persson - Kennel Greyberrys

Dagen avslutades med megabus! Jag, Doris, Asta, Puma och Junioren fick röja järnet. För Apornas del slutade dagen med fika och upptining framför brasan, hemma på kenneln. Apan nästan somnade av den goa värmen. Junioren somnade samtidigt som Apan satte nyckeln i tändningslåset ute vid fälten, själv höll jag mig vaken tills vi kom hem. Jag föreslog Apan att vi borde skaffa några fält som vi alltid kan gå på när hon är ledig. Hon sade att idén var bra men såvida vi inte vinner på lotto så kan det bli svårt. Funderar på att skaffa ett spelkort, vi skulle behöva fler sådana här underbara dagar!

Med fältglada svansviftningar
Grå