12 november 2013

Work it!

Idag var det Stridis andra besök på Djursjukhusets rehabavdelning. Både Apan och Husseapan var med. Han fick gå raka vägen in i deras Watermill och fick ett ganska tufft träningspass med mycket vatten i tanken. Det tar nog mer än man tror att promenixa i den där vattengrunkan för när rehabapan började tappa ut vattnet så satte sig Stridis ner på bandet och pausade, trots att det var vatten kvar i tanken. Han gillar ju när träningen är tuff så han har definitivt haft roligt.
Stridis arbetar fokuserat i Watermillen.
Foto: Apan
När Stridis hade duschat efter sin vattenpromenix, fick han följa med in i rehabrummet och sätta sig på vibrationsplattan som de har där inne. Han säger att den är grymt skön och att han skulle kunna sitta på den, hur länge som helst.
Sköna vibrationsplattan.
Foto: Apan
Han fick även kliva på rehabklossar och sätta sig på dem och de verkar också vara sköna att sitta på. Stridis som i vanliga fall alltid halvsitter och är ständigt redo för att det ska hända nya saker, parkerade häcken med bestämdhet.
Sköna rehabklossar
Foto: Apan
Stridis fick även börja träna med en Pilatesboll. Rehabapan var lite orolig för att de andra polishundarna skulle skratta åt honom för att han tränade på en pilatesboll men sedan kom hon fram till att de nog mest skulle vara avundsjuka. Får nog hålla med rehabapan där, pilatesträning är supermysigt. Resultatet från pilatesträningen blev att Aporna bestämde sig för att inhandla en pilatesboll på vägen hem för en billig peng. När de kom hem, pumpade Apan upp bollen och konstaterade, efter att ha trampat på fotpumpen i evigheters evigheter, att det saknades en plupp som skulle hindra luften i bollen från att pysa ut. Jag roade mig med att putta runt bollen medan luften pyste ut igen. Junioren tyckte att det hela var så knasigt med ett pysande och rullande monster, att han satte sig i loppelådan och morrade på bollen...
Bollbus i köket!
Foto: Apan
När all luft var ute, fick Apan packa ner alla pryttlar, sätta sig i Weimobilen och dra hela vägen tillbaka till butiken i stora grannstaden. Väl där fick hon gå in i butiken och leta upp en ny boll som hade en sådan där plupp. Hon blev extra glad när hon insåg att det faktiskt fanns två pluppar i kartongen som hon hade valt.
Boll nr 2 med 2 pluppar.
Foto: Apan
Väl hemma igen var det bara att ställa sig och evighetsstampa på fotpumpen och pumpa upp boll nr 2. Nu har vi en gigantisk orange boll i köket. Jag trodde att det var för Stridis i första hand och mig och Junioren i andra hand men nu har Apan suttit och studsat på den halva dagen - Ego!
Vår gigantiska träningsboll!
Foto: Apan
Med bolltränande svansviftningar
Grå

2 kommentarer:

Nina sa...

Jag undrar hur länge en pilatesboll hade överlevt hemma hos oss? Vi hittade en sån på en runda en gång och den punkterades lixom under själva inspektionen :(. Härligt att vara igång med rehabträning iaf. Som tröst kan jag berätta att en av mina klubbkompisar, vars malletik fick diagnosen L7S1 i unga år kvalade in till SM i skydds, just pga bra rehab och utan operation. Ett tips är att göra som kollegan har gjort - han har ett Back on track-täcke i bilen som hans stridsvargar fått ha på sig på vintern. Heja Stridis!

Therese Svanback sa...

Vilken bra rehabilitering det verkar vara! Nästan så man själv skulle vilja lägga sig på en sån där skak-dyna... =)