Moving on!

Juniorens träning med Apan har tagit bra fart. Apan kommer hem med ett soligt leende efter varenda träning. Junioren har börjat greppa både det ena och det andra. Numera använder han inte Apans vänstra hand som tuggleksak. Hela fem steg i fritt följ enligt alla kriterierna - position, kontakt, rakhet, följsamhet. Apan jublar som om de hade vunnit SM men är snabb med att dra undan tassarna vid belöningen, happaya min lilla piraya vad lillkrillet är förtjust i att använda sina tänder.

Frysdutten är på god väg den med. Äntligen har han fattat att det är nosen han ska lägga mot Apans öppna hand, den ska inte slickas på och definitivt inte tuggas på. Apan var på god väg att skaffa en vänsterhandske av brynjor innan genombrottet kom. Nu när han börjar hålla kontakten med nos mot Aphand lite längre, är Apan supertaggad på att lägga in gripandet och överlämnandet, när det sitter - Voila! Ett stycken komplett apporteringsmoment! Ja, Apan och hennes lydnadsguru, Tant, är inte som de andra aporna. Kan tyckas att de är lite omständiga mellan varven. Men så blir det kanske när man tränar hundar som enligt Tant, "är från en annan planet"...

Apan tog ett beslut. Jag hade ju visat lillkrillet hur man slam-dunkar mot Apans ben när man gör en ingång. Lillkrillet var inte sen att ta efter men lägga till sin egna lilla effekt, hänga sig i Apans jack/tröjärm och gärna nypa till fetto-Apan lite i gäddhänget. Apan lackade ur och strök omedelbar sidoingång ur Juniorens repetoar och har börjat träna in mallenuttingångar. Dvs stanna sittande framför, därefter runda Apan och sätta sig ner i utgångsposition. Apan är i grunden anti dem, hon tycker att de stjäl för mycket energi och tempo i momenten. Hon diskuterade det med Tant, vägde för och nackdelar och tog sedan beslutet att med Juniorens energi och arbetsvilja så var det nog inga problem.

Just nu tränar de att sätta sig rakt framför, är det rakt, får man jaga fleecebusen runt Apan och fortsätta framåt. Det ser riktigt bra ut för lillkrillet.

Bästa är nog ändå platsliggningen. Han är duktigare än vad jag någonsin har varit. Han bryr sig inte på var han lägger sig och Apan har börjat ta ut avstånd och lägga in störningar. När de har varit själv på klubben, har Apan tom blandat in platsliggningsplanket. Hon säger att han kan lika bra vänja sig från början att hon försvinner och att han ändå ska ligga kvar. Hon provocerade genom att kasta ut alla favvo-belöningsprylar och han låg - till Apans jubel! 

Jag tycker att det är superskönt att de där träningsnördarna har varandra så kan jag och Apan hålla oss till att jogga och viltspåra ihop. Det är skönt att slippa alla tråkiga lydnadsträningar och det är ännu skönare att ha en Apa som inte är ständigt besviken.

Med vänliga svansviftningar

Grå