Monkey gone bananas

Ni har säkert läst Apans inlägg här på bloggen. En del tycker nog att det är väldans tragiskt. Själv är jag hund och lever i nuet och brukar inte bekymra mig om vad som komma ska. Det lämnar jag åt aporna. Just nu oroar jag mig för Apan.

Det är nämligen inte bara att gå ut och skaffa min efterträdare. Apan är petig och vill bara ha en valp efter fina Doris. Problemet är att Doris har valpar nu och de är snart leveransklara.

Perfekt skulle vissa tycka och utnyttjat tillfället att snabbt komma vidare. Då ska jag tala om vad som inte är perfekt - apornas arbetstider! Lägg in i ekvationen att Apan håller på att lära sig ett nytt jobb och har få möjligheter att ta ledigt för att passa valp.

Jag skulle kunna fortsätta lista för och nackdelar i evigheter men tänker istället redogöra vilka frågor som surrar i Apans skalle och som hennes förnuft, tillsammans med ett irrationellt hjärta och en svikande magkänsla, ska besvara.

Vill Apan bli hundförare i första hand eller vill hon i första hand, träna och tävla i SBK-världen?

Är hon beredd att vänta med det ena, alternativt det andra i ca 5 års tid, innan hon kan göra båda delar?

Ska hon chansa och hoppas på att efterträdaren duger till tjänstehund och behöva sälja efterträdaren till sin arbetsgivare eftersom ingen hundförare får äga sin hund själv?

Går det att med nuvarande arbetstider, ge en valp en trygg och bra start i livet, oavsett hans framtida öden?

Allt bottnar i svaret på den första frågan och jag kan lova att Apans hjärta är kluvet, hennes förnuft är kluvet och magkänslan som brukar vara medlare och tillitsfull, tiger just nu väldigt stilla.

Innan någon säger "gör båda delar". 2 hundar i huset, fungerar. 3 vuxna hundar är också fungerande. 2 vuxna och en valp, nu börjar det bli en väldigt, väldigt komplicerad vardag. 4 hundar är helt uteslutet!

Jag har lagt mig hos Apan och jag tycker inte om att se henne våndas på detta sättet.

Med fundersamma svansviftningar.
Grå