I can do that

I måndags var jag och Apan ovanligt på hugget när det gällde träning. Vi var laddade ut i svansspetsen och skulle köra igång men hade vädergudarna emot oss och regnet bara öste ner. Det blev tränat i alla fall för Husseapan var på jobbet och hade stora bilen med sig = tomt under taket i carporten och då tränade vi där.

Vi jobbade med det som Apan beskriver som "uthållighet i fria följet" och som jag kallar för tramsigt traskande. Apan satte kortkoppel på mitt träningshalsband så att jag inte kunde glida iväg. Vi konstaterade att jag lätt hamnar lite väl långt framför henne och när jag hamnar där, det är då jag glider ut till sidan. Sedan kan vi ju även kalla övningen för "uthållighet i att inte pilla på klickern".

Alltså hur ska man kunna träna sig i uthållighet när den där klickern brinner av i varannan sekund och man vet att det betyder snask och snålvattnet sätter igång att rinna i munnen på en?!?
Till slut lyckades jag få Apan att plocka undan klickern och då fick jag nästan tejpa igen truten på henne för att få tyst på tjattret. Hur ska det bli något gjort med en så omöjlig Apa vid ens sida?!

Därefter länkade vi ihop ställande och inkallning med transport där emellan och det gick jättebra. Vi höll ihop fint så nu ska vi försöka ta oss till klubben när där är andra och träna samma sak och se om det fungerar med störning av andra hundar.

Sedan avslutade vi med platsliggning och vi fick oväntad hjälp av gammelaporna på gatan för de var tvugna att hasa fram och tillbaka utanför vår uppfart. Gammelaporna på våran gata är otroligt sociala och säger man hej så blir man knappt av med dem. Då pratar de gärna och mycket länge. Apan är uppfostrad med att man ska respektera äldre och försöker artigt förklara att hon inte har tid att tjattra men de verkar inte förstå om man är artig. De bara fortsätter att prata och prata.

Eftersom vi var mitt i en platsliggning så ignorerade Apan gammelaporna. Hon sade efteråt att det var oförskämt gjort av henne men hon ville inte att de skulle störa mitt i ett moment som vi har jobbat så otroligt länge med och som äntligen börjar fungera. Jag klarade inte riktigt av att ha nosen på framtassarna när gammelaporna hasade runt men jag klarade av att ligga kvar och det tyckte Apan var bra gjort av mig.

Igår hade jag ledigt för att aporna jobbade. Idag ska jag och Apan köra ett nytt träningsheat om hon kan få igång sin röst. Det verkar som om Husseapan har bollat tillbaka den där snörvelsjukan till Apan igen och denna gång sitter den i halsen. Trodde vi var överens om att den skulle dumpas av utanför flocken!

Får väl berätta att Stridis ska få ett nytt hyperhäftigt jobbhalsband som ingen har sett. Apan har mätt honom för det var väldigt viktigt att det var rätt storlek. Sedan har han varit i Tvåbeningsfarmors trakter med jobbet och tränat räddningssök och spår.

Han börjar få till riktigt snygga räddningssök enligt Husseapan och de har bara lite finlir kvar nu känns det som. Instruktörsapan hade varit nöjd och imponerad av Stridis arbetsvilja. Den går helt enkelt inte att stänga av så jag förstår inte riktigt varför man imponeras av en trasig knapp. Apan säger att man ska vara imponerad, för Stridis jobbar även när han är så trött i tassarna att han vacklar fram. Hon brukar hålla koll på hans öron när hon är med och tränar räddningssök. När de börjar hänga lite åt sidorna, är det enligt Apan hög tid för paus. Stridis kommer nämligen inte be om lite rast och vila.

Husseapan hade även lagt ett två km långt spår med tre apporter i. Han hade haft GPSen med sig när han lade ut det och sedan klumpat sig med aptassarna och lyckats radera spåret innan han skulle ta det med Stridis. Det blev till att lita på den stridstyska nosen och inte bara fixade de spåret. Stridis hittade apporterna. Jag är lite imponerad av Stridis nos. Apan säger att han är en grym spårhund. Hon brukar ha rätt i sådant.

Men nu! Te i Apan och leta upp träningsgodis till mig!

Med vänliga svansviftningar
Grå