Good vibrations!

Vi har haft ett visst sammanbrott i träningen. Vi har joggat lite och kört lite halvhjärtade lydnadspass i trädgården men i övrig har det mest varit "bryt ihop och kom inte igen" istället för "bryt ihop och kom igen". Därför blev jag så förvånad i onsdags när Apan kom hem och annonserade för flocken att K9-enheten fick klara sig själv ett par timmar för vi skulle åka och träna Eftersöksgrenarna med Camilla. Vafalls?!?

Jag är lite skakis med att träffa Camilla. Hon är domarapa och väldigt bestämd. Apan kan jag linda runt mina tassar på en sekund men den där domarapan, lindar man ingenstans! Ibland försöker jag fjäska för henne men för det mesta låtsas jag att jag inte ser henne, går och sniffar på saker och låtsas att jag inte syns. Apan säger att det inte är någon idé för domarapor ser allt!

När vi kom fram gick Apan fram och pratade med de andra aporna och jag lyssnade och hörde ord som att det bara var jag och Apan kvar på provet och att vi fick välja vad vi ville göra först. Vänta nu!!! Prov? Bara jag kvar? VAR VI SENA TILL ETT PROV?!?!?! Man får inte vara sen till jaktprov, big no no!!! och vaddå prov, vi skulle ju träna!!!

Apan sade att vi inte var det minsta sena och satte på mig mitt röda jaktspårhalsband, tog spårlinan i handen och sedan fick jag komma ut. Aporna och jag promenerade ut till en skog och jag fick vänta en bit bort men jag hade allt vittring på vad de hade med sig - en kanin!!! Jag försökte på alla sätt komma loss för att springa och ta den och protesterade högljut mot att Apan inte släppte mig. Så fick vi komma upp till starten och domarapan drog förutsättningarna och Apan drog spårlinan genom öglan på mitt halsband och tog upp mig till starten och släppte på.

Jag och Apan är överens om att hon ska följa mig och stadga med linan så långt hon får gå med och efter det är det min show och mitt ansvar. Jag har haft så tråkigt så länge att så fort jag fick släppkommandot så drog jag snabbare än Apans avlöning på hennes bankkonto. Jag följde spåret i högsta fart och hittade kaninuslingen! Lite skumt var det för det stod en apa en bit ifrån kaninen och glodde. Undrade vad hon ville med min kanin så jag gav henne en blick och sedan tog jag kaninen innan hon hann ta den och drog tillbaka i högsta fart till Apan.

Apan avskyr väntan från det att hon släpper mig på spåret tills jag kommer tillbaka. Hon säger att det är de värsta minuterna på hela provet. Jag skrämde henne dessutom. När hon ser mig komma och är nöjd med farten och att jag har kaninen så brukar hon ropa "Stilig-stilig" då vet jag att jag gör bra. Denne gången fick jag bara "Stilig-..." och sedan blev det knäpptyst och jag kände doften av Apans panik. Kaninen jag kom med saknade nämligen sitt huvud men det saknades redan när jag hittade den i skogen men det tänkte inte jag tala om för henne när hon hade lurats och sagt träning när det var prov! 

Apan i sin sedvanliga misstro, trodde att jag hade bitit av det och därmed nollat provet. Jag satte mig framför henne och hon var lite brysk när hon lade handen över nosen och kommenderade loss. Domarapan lugnade snabbt Apan och berättade att det inte var jag som hade bitit av huvudet på kaninen. Behöver jag ens säga att jag fick massor av beröm av Apan för mitt braiga spår! Ännu mer fick jag när domarapan gav oss betyg 10. Vår första 10a!!!

Nu blev jag lite nervös inför vattnet för jag trodde att Apan skulle förlora förståndet över den där 10an och bara bli sådär glad att hon inte fungerar. På något sätt så efter att ha pausat och druckit lite vatten vid bilen så var Apan fokuserad inför vattnet. Hon viskade att nu fick jag allt leverera och inte drulla till det så att vi förlorade en massa poäng. Vi ställde oss vi startplatsen, Apan kopplade loss, tog ett motvilligt steg tillbaka och sedan var ansvaret åter mitt.

Skottet gick och jag vet ju hur kul saker kommer farande när det smäller så jag var på väg att kasta mig i vattnet. Då kom jag ihåg, någonstans, långt bak i huvudet att Apan har tjatat och tjatat att man ska sitta still och ser vad det som kommer flygande, landar. Jag stannade upp och hann ungefärligt se var en dum-mås landade i vassen innan jag kastade mig i. Fick simma runt en massa näckrosor och sedan kom jag lite ur kurs. Turligt nog vet jag vad höger och vänster betyder och rent plötsligt hörde jag Apans röst från stranden, hon ropade höger två gånger. Domarapan hade påmint henne att hon har rätt att stötta mig men hon hade inte velat säga för tidigt, hon trodde jag skulle vända i så fall. Jag lade om kursen och det var ganska grunt där dum-måsen låg. Jag säkerställde grundligt att fjäderfäet var död innan jag tog den och simmade tillbaka. Glömde bort de äckliga näckrosorna och var tvungen att bogsera dum-måsen rakt igenom och det var tungt.

Från träningstillfälle. Foto: Katarina Persson Kennel Greyberry's

Vid stranden var Apan rädd att jag skulle släppa den i vattenbrynet så hon sade "Stilig-stilig" och bad mig komma upp med den till henne. Jag satte mig framför henne och hon tog dum-måsen och jag fick massor av beröm. Däremot insåg jag att domarapan inte var helt glad på mig, för hon började bläddra i papper och kontrollerade måsen. Tydligen får man inte säkerställa att dum-måsar är döda innan man simmar in med dem, i alla fall inte på mitt sätt. Den var inte krossad eller så  men där var ett litet hål i den - ups! *skämsöron*

6 poäng fick vi till slut. Domarapan sade att jag var duktig och att det inte var jättefarligt att jag inte hade väntat på kommando i starten men att hon inte tyckte om att jag hade säkehetsdödat dum-måsen. Hon sade att jag inte gjort det hade vi fått 8-9p för så bra var mitt vatten trots att jag halvdrog i starten.

Vi fick dum-måsar med oss hem för att träna och är trots allt väldigt nöjda för vår fina 10a och att vi är godkända på Eftersöksprovet för i år och därmed har vi uppnått ett av årets mål. Vi kan starta på fältprov! Inte så illa med tanke på Apans vimsighet och att hon faktiskt aldrig någonsin hade tänkt göra sådana här saker.

Med 10-stolta svansviftningar

Grå