13 november 2011

Bootcamps-helg!

Jag vet inte vad ont jag har gjort! Jag förstår inte varför vi måste åka halvvägs genom landet för att sedan på milikrigarmark, jagas livet ur!

Vi har varit och hälsat på den andra halvan av flocken uppe på skolan för svanspiloter och germanska urfånar. Urfåniga är just vad de är, sitter och skäller som tokar i sina bilar bara man närmar sig parkeringen med minsta morrhår. Inte slutar de heller! Stridstysken påstod att det finns den tysta varianten också men vi tror det när vi ser det!

Denna gången for vi inte runt i löpspår som tokar i vart fall. Fast det berodde nog på att Apan var krasslig innan vi åkte upp. Alldeles febrig och skakig var hon  på nätterna. Jag låg i hennes knäveck och höll koll på henne. Hon var alldeles jättevarm och mådde pyton. Apor är så klena, tål inte att springa när de har varit så febriga, kan tydligen få problem med sina hjärtan om det vill sig illa.

Att inte kunna springa, hindrade ju inte dem från att försöka jaga livet ur oss fyrbenta! Jag fick ett långt spår som var av samma typ som de däringa urfånarna tränar. Jag fick nosa på en dörr som det hade varit filur vid och så fick vi jaga efter filuren. Fast istället för att filuren hade tappat tjuvade saker i spåret så hade han tappat min töntiga spårpinnar. De tycker jag gott att filuren hade kunnat behålla för de är uuuurrrtråkiga! Sedan visade det sig att filuren var Husseapan. Trodde han skulle jaga filurer och inte filura - something is rotten in the state of K9-units!

Apan visade sig också vara av filuriga talanger. Stridstysken visade hur det går till att jaga filurer som springer sin väg och där låg inga töntiga spårpinnar i hans spår inte!!!  Apan hittade han minsann också i flygande fläng. Inga filurer som kommer undan oss två inte!!!

Efter en tur till några affärer som Apan ville titta i, fortsatte plågerierna. Apan fick vara en elak filur och Stridstysken fick bita i henne. Han var jätteduktig och bet jättebra enligt Apan. Jag fick prova bita i skyddsarmen, blä för den! Det var en sådan där dum svenskarm som de där överpretantiösa urtöntarna gillar, ungefär lika kul att bita i som en djupfrusen kanin och då gillar jag att bita i de mjukare skyddsarmarna!

Jag fick köra ett lydnadspass med Rutan, ställande och läggande under gång samt inkallning och tramsigt traskande i snöre. Husseapan kommenderade linförigheten och samtidigt sköt milikrigarna på något i närheten och jag fick traska mellan koner och runt Stridis och hela tiden höll jag positionen och glodde på Apan - jag regerar!!! Husseapan sade att våra ställanden var OK och eftersom Apan vidhöll Tants belöningsrestriktioner för slarv så var det bara att lägga sig ner och ligga kvar i det äckligt blöta gräset.

Idag blev det mer spårarbete i bästa filurstil och idag var det extra klurigt. Jag fick spåra inne på den stora fästningen! Massor med skiftande underlag, massor av apor som klampar runt i spåret och massor med vindar som snurrar runt bland husen och stökar med spårbilden. Jag har aldrig kört den typen av spår tidigare så det var lite avigt och klurigt. Turligt nog hade filuren som återigen var Husseapan, undrar om hans chefer känner till dethär, tappat korvbitar istället för töntiga spårpinnar i spåret. Det bästa var att han hade tappat en hel hög korvbitar och fjädrar i slutet av spåret. Fast det visade sig att han inte hade tappat fjädrarna...

Stridstysken fick ett snarlikt spår och hittade sin äckliga brandslang i slutet. Jag fattar inte hur man kan bli så lycklig och stolt över en slemmig brandslang. Under min värdighet att bli så exalterad över något så tråkigt. Vi drog vidare till skogen för en långpromenad, helt lösa och fria att sträcka ut! Apan trädde på mig Stridis GPS-halsband. Hon påstår att Stridis, till skillnad från mig, håller sig i närheten, gjorde halsbandet mer nytta på mig. Förstår inte varför aporna surar när man gör små egna undersökningar i skogen på 250m håll...

Naturligtvis var det inte slut på träningen. När man började bli sådär lagom härligt trött i kroppen, var det dags att spåra igen!!! Nu var det mer som det brukar, ute i skogen och Husseapan lade ett grymt roligt spår upp och ner för kullar och stora stenar. Jag gillar den typen av spår starkt så jag satte högsta fart och det hade gått betydligt fortare om man inte hade det där tjocka, snavande, mänskliga ankaret hängandes i spårlinan! Inte en enda töntig pinne hittade jag, däremot en hög korv i slutet av spåret!!!

Stridstysken fick öva vindmarkeringar och han var riktigt duktig! När vi var klara med det, insåg äntligen aporna att de inte lyckades jaga livet ur oss, gav upp och så var det dags att åka tillbaka, äta, packa in allt i weimobilen och styra söderöver. Om en vecka kommer Stridis hem med Husseapan! Fram tills dess ska jag slappa och återhämta.

 Med trötta svansviftningar
Grå

Inga kommentarer: