9 oktober 2011

Agilityfyrkant

Jag och Apan har haft en grymt bra vecka. Vi har haft jätteroliga träningspass med massor av glädje och energi. Vi får ihop allt riktigt riktigt bra nu. Apan säger att vi börjar knyta ihop säcken. Jag ha letat efter den där säcken, för jag tänkte att braiga säckar brukar det finnas godis i men inte har jag hittat den inte.

Den enda säck jag hittade är vår träningsryggsäck och jag vet att det finns godis i den men Apan är elak och stänger den noga. Hon säger att min snokiga nos inte har i den att göra! Vilken skymf! Sedan när blev min ädla nos en orm? Dessutom är det mina saker i ryggsäcken! Mina apporter, mina belöningssaker, mitt träningsgodis och min träningsjournal! Alltså kan jag rota i den bäst jag vill!!!!

Idag var det Agilityfyrkanten på vår hemmaklubb. Det är en tävling mellan fyra klubbar som träffas två gånger om året och gör upp om vem som är bäst. Fråga mig inte hur Apan fick oss insyltatde i det där. Hon är värdelös på att säga nej och när hon blev tillfrågad om hon kunde vara med i agilitysektorn så var det kört. Hon skulle "bara" fixa priser. Gissa vem som sprang runt som en yr höna och fixelidonade med tre tusen saker hela dagen...

I och med att hon var fixelidonare så fick hon rusa till bilen och hämta mig och så fick vi värma upp supersnabbt. Det brukar sluta i katastrof för vår del och Apan sade att hon hade Tants & Husseapans röster ringandes inne i skallen om hur jag måste vara väl uppvärmd och i arbetsläge när vi gick in till startlinjen.

Banan var enkel och jag flög fram och kom väl lite för fort för jag missade att fullfölja första svängen och passade på att nosa lite snabbt. Apan kallade och jag kom på att det faktiskt gällde att ha ett "lag" som hade fullföljt. Bäst att lägga in en högre växel så jag satsade i full fart mot närmsta hinder. Turligt nog var den trögtänkta kartläsaren, ovanligt klarsynt. Hon kom farande som om hon hade en hel flock ilskna vildsvin i hasorna.

När hon blockerade hindret, insåg jag att hade jag hoppat så hade vi varit diskade. Apan ropade att jag skulle upp på bommen. Eftersom jag nu kom ur fel vinkel, fanns det inte en chans att jag skulle klara kontaktfältet men vad är 5 fel om man kommer runt. Gällde att tänka på att det här hängde på fler än bara vi, vräkte mig upp och kom över.

Banan svängde med hjälp av en tunnel och sedan var det A-hinder, s-tunnel och slalom efter det. Jag och Apan var i bra synk och jag kom i full fart mot slalomet, klarade ingången men hade sådan fart att jag inte hann in genom andra porten. Apan ropade att jag skulle komma tillbaka och bromsa hjärnan. Den korta sekunden gav mig chans att få ihop tassarna och så gjorde vi en perfekt och mycket snabb slalom.

Efter det var det en mjuk böj och hindreraksträcka in i mål. Apan hakar man av vid sådana tillfällen. Så länge man hör henne (vilket är mer eller mindre omöjligt att inte göra) så är det bra att ta hindren så länge hon ropar fram. Vi var jättenöjda med vårt lopp och gissa hur förvånad Apan blev när resultatet sammanställdes, vårt resultat ingick i lagets och vårt lag vann!!!

Vinnande lag blev Jag, Murphan, Murphans side-kick Jackson och Allan. Tre Griffoner och en weimaraner är nog inte ett agilitylag som man ser varje dag. Tyvärr hade Jackson & Murphy åkt hem med sin husseapa så det blev bara lagbild på våra Apor.Vi ska fixa en lagbild med oss hundar senare.

Fast innan aporna ställde undan pokalerna så såg Apan till att det togs bilder med mig och pokalerna. Den största är vandringspokalen, mellanpokalen är den som för alltid kommer stå i klubbhusets prisskåp och den lilla står nu på hedersplats framför mina utställningspokaler. Apan är av åsikten att pokaler och rosetter som man bärgar hem och som det ligger mycket träning och slit bakom, är värdefullast, oavsett storlek.
Med stolta svansviftningar
Grå

1 kommentar:

Hanna aka Lilla My sa...

Grattis till alla dina fina pokaler :)

Nospussar från Tila