8 juli 2011

(North)East bound and down, loaded up and truckin'

Igår lastade Apan in mig i bilen och så åkte vi och hämtade söta Blå och hennes matteapa. Efter det åkte vi låååångt med Weimobilen, hela vägen till Göinge-Broby Brukshundsklubb. De hade en kvällstävling i agility för largehundar. Kvällen innan hade de haft tävling för small och medium och det var väldigt fiffigt uppdelat, nu slapp man som stor hund, se upp med vart man satte tassarna och slapp risken att trampa på något litet.

Apan har ju som vanligt ingen som helst tilltro till vår förmåga så hon hade som målsättning att vi skulle bli kvar på banan -tsss! Det hade vi ju som målsättning på vår första tävling, det kan vi inte hålla på att ha som målsättning hela livet heller! Det var väldigt varmt och kvavt när det var dags att börja och jag tyckte vi kunde gott vänta på att det skulle bli svalare men det sade Apan att det var inte upp till oss att bestämma.

Första loppet var ett hopplopp. Jag tog det lugnt för att det var så varmt och Apan var en ovanligt duktig kartläsare. Det var en tight och slingrig bana och jag fick korta in mina språng massor för att inte riva. När vi väl kom till slalomet så var jag så varm att jag bara gick, trots att Apan drev på. Väldigt turligt att det fanns tre roliga tunnlar så att man kunde få upp lite fart. Vi fick noll fel på hinder men tidsfel för att hör och häpna, vi var långsamma! Apan var jublande glad i alla fall, vi var kvar på banan, tog oss runt och rev inget. Hon sade att det var våran största seger hitentills. Seger och seger, det får stå för henne, vi kom i vart fall på 11:e plats. Vi fick prisrosett och premie i form av hundgodis.

Andra loppet var ett agilitylopp och både jag och Apan var taggade. Nu var det betydligt svalare och banan var snabb och med flyt i. Så snabb och flytig att Apan var säker på att jag skulle dra iväg på egen hand. Nu var det ju inte ett problem eftersom pucko-Apan var övertaggad och drog igång innan startsignal var given! Diskade för att Apan är mer än lovligt korkad! Men vet ni, jag tror aldrig att hon kommer glömma invänta startsignal igen. Vi körde banan och Apan var supernöjd, jag gjorde jättenoggranna tramp på kontaktfälten och vi tog oss runt, sakta men säkert.

Tredje och sista loppet var ett hopplopp. Fortfarande en rätt tight bana som även bjöd på ett par små luringar. Apan och jag började med att invänta startsignal och sedan kom vi igång bra och började tom få upp lite fart. Då kom klant-Apan och förstörde allt igen. Hon kolliderade med den första slalompinnen och hamnade helt fel. Det blev en alldeles för trång ingång och då började det strula så mycket att domarapan till slut meddelade att vi var diskade. Vi körde dock klart banan i alla fall.

Efter mitt lopp var det dags att åka hela långa vägen hem igen. Vi släppte av söta duktiga Blå och hennes matteapa och sedan var det raka vägen hem. Matteapan serverade middag och jag poserade motvilligt för ett foto.
Innan vi kröp ner hängde vi upp min prisrosett på väggen. Apan klappade mig och sade att av de som nu hänger på väggen, är denna den bästa. Bäst för att vi har jobbat hårt för att kunna starta och vi har jobbat gemensamt för att uppnå resultat. Hon har faktiskt lite rätt i det. Det är roligare med agility än utställningar för där ska man harva runt i vänstervarv och stå stilla och så ska en apa ha en massa åsikter om hur man ser ut. Agility är roligt, ska bara trimma min kartläsare så att hon blir bättre!

Med agilityglada svansviftningar
Grå

3 kommentarer:

Clara sa...

Tjena
GRATTIS.
Tänk på det nästa gång APAN skäller på dig att det var inte DU som klantade till det.
Välkommen ut snart på lydnadsbanan.

Grå sa...

Självklart ska jag tala om det för Apan!! Hon tror att hon kan men egentligen är hon en klant!

Det är frågan egentligen, hur ycket man som ädel weimaraner ska behöva tåla...

Vi satsar på att göra lydnadsbanorna osäkra i höst!

Christer sa...

Stort grattis!