Bloggen glömde vi!

Hm det var ett tag sedan!

Har det hänt något? Det händer alltid massor här i lyan!

Vi kan ju börja med ett litet slag under bältet på Husseapan. Det blev nämligen en favorit i repris på det där med att kasta icke-flytande fuskkongar i havet. Stridis bara stod och tittade på Husseapan när han gestikulerade, ropade och tyckte att om Stridis bara körde ner skallen så var ju fuskkongen hittad. Det finns hopp om att den germanska badgalna raggsockan - han vägrade nämligen att bidra. Stod där med sina konstigt uppåtstående öron och såg lagom ointelligent ut med tungan hängandes ut på sidan. Apan var skadeglad som få när Husseapan gav upp försöken att få den germanska urfånen att leta upp fuskkongen. Hon skrattade så mycket när Husseapan vadade ut i havet att nästan alla bidlerna hon tog, blev suddiga.
Vi har ju gått färdigt lydnadskursen för domarapan. På avslutningsträningen, körde han en lydnadstävling. Vi fick lotta startnummer och jag fick nr 2. Apan tycker om att få tidig start men inte vara först. Då hinner vi värma upp och hon säger att jag fortfarande är vass och på. Jag gjorde dessutom Apan extra glad genom att ligga still precis heeeela platsliggningen! Fatta vad jag fick kämpa mot tassmyrorna för att fixa det!

Linförigheten fick vi till riktigt bra! Sedan tyckte jag att Apan började bli lite väl stursk och självsäker så jag lade mig inte på läggandet och då vart hon i ilsker, väste att jag var nära en öronvridning så jag gjorde ett OK ställande och en stark insats i inkallningen. Apporteringen var jag lite skeptisk till, jag gillade inte den tjocka apporten som domarapan försåg oss med. Hoppet kunde jag inte låta bli att tjuva lite genom att nästan resa mig innan Apan gav kommando.

Fast trots en nolla och lite avdrag här och där, blev det ändå ett förstapris rent poängmässigt och gissa om Apan blev stolt när vi vann!! Snälla domarapan hade fixat prisplaketter till alla och Apan var jättestolt när hon tog emot vår. Hon ska dock inte tro att jag alltid tänker acceptera alla hennes slarvfel. Hon får allt träna mer om hon vill att det ska bli samma resultat på riktiga tävlingar!
Denna veckan har det bara varit jag och Apan hemma. Stridis tog Husseapan och drog iväg på kollo. Eller regvecka heter det nog. Inte så viktigt, snabbt förklarat, de germanska knasbollarna med tillhörande koppelankare, träffas en vecka om året och tränar jätteintensivt på att bli eller fortsätta vara, bovapornas skräck. Stridis har fått spåra, spåra, spåra, spåra, visat vad han kan i skydd och sök. Det har, efter vad jag har kunnat utröna ur aptjattret, gått riktigt bra.

Jag och Apan har myst massor, tränat lydnad och tränat agility ihop med charmerande Blå och hennes matteapa och den enda konstigheten, hände idag. Det har inte hänt på länge men idag stod Apan återigen och kramade ett träd och lät pannan knacka på trädet. Jag förstod inte alls varför. Det enda jag gjorde var att göra klart för den där usliga rabarberplantan att den befann sig på mitt revir och att jag äger den! Apan stod där och pratade med trädet om att högre makter borde ge henne mer styrka, rabarbersaft och hopplöshet. Sedan rensade hon bort mina prydligt markerade rabarberblad och plockade en massa andra rabarbers.

De ska tydligen bli saft. Vad man nu ska med sådant till. Jag tycker att Apan borde göra saft på något vettigare såsom den smaskiga tången nerifrån stranden, daggvått gräs eller något annat gott. Det är typiskt apor att påstå att rabarbersaft är gott.

Med vänliga svansviftningar

Grå