Lydnadskurs

Det händer så mycket här hela tiden. När jag kommer in på kvällarna så är jag så trött att jag inte orkar blogga. Jag försökte delegera lite bloggansvar till primaterna som jag delar lya med men de såg så förvirrade ut att jag inte ens vågade lämna ut lösenordet.

Vi kom ju med en lydnadskurs på klubben med väldigt kort varsel. Apan som är instruktör är lydnadsdomare. Trots att vi bara kan gå på hälften av träningarna så bestämde jag och Apan oss för att vi skulle vara med. I torsdags, förra veckan, var vi på vår första träning.

Det var lite coolt om än förvirrande. Vi fick rada upp oss på led med våra respektive apor och sedan fick vi göra linförighet i grupp på linje! Hur svårt var inte det? Förvirrade apor överallt och hundar som gjorde sitt bästa att hålla reda på sina förare. Jag hade jättesvårt att fokusera på Apan till en början och ville bara kolla in vilka som var mina kurskamrater. Det fick man visst inte.

Efter ett par försök så lyckades jag rätta in Apan i ledet och så kunde vi göra sådan där kanonbra linförighet som vi bara kan göra vissa dagar. Vi fick beröm! Efter att ha traskat massor så fick vi pausa och så fick vi alla en siffra tilldelad och när tränarapan ropade den siffran så fick man gå dit för individuell träning. Vi fick göra lite mer linförighet för tränarapan sade att så virriga som vi var i starten, får man inte vara. Sedan sade han samma sak som Tant. Inget koppel, korta förflyttningar, korta pass, vila, kort pass igen.

Det är det jag har sagt hela tiden! Jag vill inte göra dum linförighet! Om jag nu prompt måste uppehålla mig vid Apans sida så gör jag det medelst tramsigt traskande utan koppel. Apan må vara virrig men är ingalunda senil. Jag kan hålla reda på henne utan det där tramsiga snöret. Man skulle inte vara mycket till weimaraner om man tappade bort sin apa inne på lydnadsplan med tanke att jag inte tappar bort henne ute på stora fält.

Tränarpan är en liten lurifax, det upptäckte vi rätt snart. Han sade att man i väntan på sin tur, skulle gå och vila och småträna. Nå, inget Apan gör är någonsin litet och hon tyckte att eftersom vi ändå var på Klubben så kunde vi lika gärna traggla moment i brist på annat att göra. Vi jobbade med hopp, inkallning och läggande under gång. Vi var på väg att köra några ställanden också men Apan var av åsikten att det mest skulle bli slaskträning av det så då struntade vi i det. Lite apportering från både klass 1&2 körde vi. Man får ju komma ihåg att träningen är 2h lång så man hinner göra rätt mycket, trots pauser.

Efteråt haffade tränarapan oss. Han hade minsann tjuvkikat mellan varven när han hjälpte de andra hundarna. Han meddelade bara kort och gott att han tyckte vi var duktiga och höll Apan ambitionsnivån uppe så var det inga problem att ta sig till elitklass. Det berättade iofs Tant första gången vi träffades, men det är ju alltid trevligt att höra det från fler!

Tränarapan sade dessutom att kommer Apan och jag på friträningarna så hjälper han gärna oss eftersom vi missar en så stor del av kursen och så sade han till Apan att jag skulle ha lite mer avancerade moment att träna på. Han sade att jag behövde utmaningar för att tycka det var roligt och att lk1-momenten var för simpla. Apan bekände att vi redan hade börjat med rutan, fjärrdirigeringen och vittringsmomentet i elitklass och då log tränarapan nöjt och sade att det var rätt tänkt.

Jag tror faktiskt att jag börjar tycka det här med lydnad är lite kul!

Med vänliga svansviftningar
Grå