Lydnadsträning i Skanör Falsterbo

Har ju missat att berätta om den, fast egentligen är den nog inte så mycket att berätta om. Det var en sådan där träningsdag så saker inte fungerar, tassmyror, vi tjafsar om momenten, jag traskar iväg och Apan blir dyngsur. Träna med glädje som ska vara vårt ledord, kan vara väldigt långt borta sådana dagar...

Först gjorde jag 2 korta platsliggningar ihop med Clara. Förra veckan blev de grymt bra men denna eckan så kunde jag inte sluta nynna och dessutom var det så tråkigt att ligga still. Redan vid första platsliggningen såg jag att Apan var retlig och då är det extra roligt att terra henne så jag nynnade högre än vanligt, till hennes irritation. Trodde en säkring skulle gå när jag reste mig men konstigt nog inte.

Efter det anslöt vi till den stora lydnadsgruppen. Jag vet inte vad det var men jag kunde inte låta bli att ladda järnet och Apan säger att hon kan se hur var enda muskel i min kropp är spänd och att jag är redo att dra när jag gör så. Plus att då har tassmyrorna orsakat fullständigt kaos. Apan säger att det var vår sämsta platsliggning någonsin! Jag nynnade och kunde inte vara still och Apan var sådär tokarg. Apan sade under hemfärden att om det blir så fler gånger så ska vi inte fortsätta vara med utan vi ska gå ur linjen och jag ska få lägga mig bakom de andra hundarna istället.

Sittandet i grupp var väl en upprepning av platsliggningen. Apan litade inte på mig och mina galna tassmyror utan jag hade henne alldeles framför mig. Hon suckade lite efteråt och konstaterade att vi ska nog inte ha vilodagar, alternativt ska jag få en lång runda intill cykeln så jag skakar av mig tassmyror innan träningar. Vi får väl klura lite mer på vad man gör åt tassmyror.

Efter det gick jag och Clara upp på den sidan av planen som vi brukar vara på.

Det blev linförighet som faktiskt var bättre än förra veckan men Apan är långt ifrån nöjd. Hon säger att nästa gång vi går ut och tävlar så ska vi ha en 15 poängs linförighet med oss i mina tassar och i hennes ryggrad för då klarar vi oss bättre inne på banan. Nu vet alla att man inte kan få 15 poäng men det är Apans och mitt sätt att komma ihåg vart vi ska ligga i stadga för att klara oss och göra sådär superbra som vi kan när allt stämmer.

Sedan var det det eviga tjatet med läggande & ställandet under gång. Det är så tråååååkigt. Apan säger att de momenten står henne upp i halsen och jag kan bara hålla med. Jag vill inte lägga mig mer, jag vill inte stå. Jag vill göra något annat och roligt! Tyvärr har Apan rätt när hon säger att vi måste igenom det men hon säger att vi ska hitta på något skojigt av eländet så vi får upp ångan igen.

Eftersom vi mest tjafsade och bråkade så slutade det med att jag och Apan hängav oss åt det som vi refererar till som slaskträning. Denna gången drabbade det lite dumt nog apporteringen i lk II. Apan har egentligen en policy att man inte får slaska när det gäller tävlingsmoment. Hon kastade ut apporten och jag hämtade lite halvhjärtat men vi blev vänner igen.

Som vanligt så pausade jag mellan momenten och då hjälpte Apan Clara och hennes husseapa att kolla på smådetaljer som de ville ha hjälp med.

Jag blev inte klok på vad de sysslade med men de gömde Claras leksak i en kon och så skulle hon springa dit, det såg lite tokigt ut och jag är tveksam till att aporna har riktig koll på läget men jag antar att man ska låta dem hållas...

Med vänliga svansviftningar

Grå