Lydnadsdebut a la Grå!

Då var det gjort! Jag och Apan har debuterat i Lydnadsklass 1!

Det blev tidig morgon idag också, kl 08:30 skulle vi enligt utskickade papper befinna oss i de tillfälliga mässhallarna i Malmö för samling inför lydnadstävlingarna. Vi var i god tid och förutom att parkeringsapan utväxlade dumt tjatter med min Apa så var det relativt smärtfritt med både parkering och att komma in. Vart den där samlingen tog vägen, det har vare sig jag eller Apan någon aning om. Apan tyckte dessutom att det var orättvist och värdelöst att elitklass fick börja och vår klass var sist.

Jag är beredd att hålla med Apan för de första timmarna var det lugnt nere runt finalringen som lydnaden gick i och det fanns gott om plats att värma upp. När det väl var dags för vår klass, var det tjockt med apor - överallt! Det fanns ingenstans att värma upp och dessutom hade vi suttit och hängt inne i den sorliga, stökiga miljön i nästan 5 timmar. Inte så kul när man är ny på lydnad och tävlar i klass 1. Jag var så less på allt ihop att jag sade till Apan att jag ville åka hem och tänkte vägra vara med. Apan tyckte att hade vi väntat så länge så kunde vi gott försöka.

Lydnadsklassen börjar som alla lydnadsklasser med gruppmoment. Jag och Apan blev jätteförvånade när en av tikarna som var med, satte sig och kissade så fort hon kom in på banan. Hallå det finns faktiskt rastplats för sådant! Ingen sade något och Apan blev osäker, hade det varit utställningsring så hade ekipaget åkt ut med buller och bång! Vi ställde upp oss och aporna gick iväg. Jag hade först tänkt göra Apan glad och ligga hela tiden ut men så fick jag syn på det där häftiga strax bakom Apan...

Eftersom det ligger i hela min natur att visa när jag hittar häftiga saker så reste jag mig utan att tänka och fixerade det med blicken. Apan såg hur det ryckte i mitt ena framben och hon sade efteråt att hon väntade bara på att jag skulle börja peka också. När jag stod där och pekade så kom jag på att jag hade glömt platsliggningen. En snabb blick på Apan och jag insåg att pyrt var bara förnamnet på vilket klister jag befann mig i. Goda råd var dyra och jag bestämde mig för att gå långsamt bort till Apan och vifta glatt på svansen. Väl framme satte jag mig vid Apans fötter, viftade på svansen och gav henne en dyrkande blick.

Det enda jag fick för mina ansträngningar var ett hårt fot när det var dags att gå tillbaka till hundarna och sedan fick jag sätta mig ner på min plats. Apan väste att jag skulle skämmas. Eftersom det var en internationell tävling på utställning och massa apor som tittade och inte visste så förklarade Domarapan hela tiden vad som hände och hur han dömde. Han inledde bedömningen för vår klass att han inte ville veta vad ägaren till weimaranern kände när hennes hund kom gående mot henne. När han hade stängt av sin mikrofon, berömde han Apan och tyckte att hon hade hanterat situationen mycket bra. Apan väste till mig att hon helst av allt ville strypa sin hund - oförskämt och otacksamt när jag bara ville visa häftiga saker! Vi fick en nolla i protokollet - hoppsan!

Sedan fick vi gå ut och vänta på att det skulle bli vår tur. Apan var tokarg på mig och jag försökte på alla sätt be om ursäkt, det var liksom inte meningen att glömma bort att vi höll på med platsliggning. Efter en stund sade Apan att hon var snäll igen och vi försökte hitta ett samarbete men det var ju helt omöjligt att hitta det när apor med burar och hundar, hela tiden gick rakt in i en. Till slut lekte vi lite med mitt kaninskinn och vi var hyfsat vänner när vi gick in på banan igen.

Vi gick till vår utgångspunkt och Domarapan skulle göra tandvisning. Jag satt faktiskt men så började Domarapan att prata med mig och det är faktiskt helt omöjligt att prata tillbaka om man inte reser på sig, viftar på svansen och ger nospussar, jag hörde Apan stöna lågt och Domarapan sade i sin mikrofon att jag var tillgänglig, vänlig och inte motsatte mig tandvisningen men vi fick avdrag för att jag hade rest mig, 9 poäng - kinkigt värre om ni frågar mig!

Eftersom jag hade hört Apans sarkastiska stön när jag reste mig så jag hade minsann inte alls lust att visa vilken superduper linförighet som jag kan göra när jag och Apan verkligen är ett team. Istället tittade jag rakt fram, jag höll mig visserligen vid Apans sida och så men inte mer eller mindre. Apan försökte minsann alla trix som hon har för att jag skulle haka på men pilutta henne för det tänkte jag inte alls! Domarapan sade att vår linförighet inte var riktigt färdig och att Apan i sina försök att få med mig i samarbetet fick en alldeles rörlig överkropp och gav oss 8,5 poäng.

Nästa moment var läggande under gång. Jag hade tänkt fortsätta tetas med Apan men hon ansåg att efter vår urusla start så var poängen av ringa betydelse. Så när det ropades verkställ så tryckte hon in ett ligg med så in i bängen med dubbelkommando att jag inte vågade reta henne något mer. Underlaget var vidrigt så även om jag inte vågade trotsa Apan, lade jag mig försiktigt. Naturligtvis påpekade Domarapan dubbelkommandona och att jag hade lagt mig långsamt och gav oss 5 poäng.

Apan klappade mig och sade att det var bra gjort att lägga sig när man inte tycker det är bekvämt. Då blev jag så glad att jag tog en sniffrunda och då kom jag lite lägligt ihåg den aromatiska tikfläcken vid ingången. Nu hade någon dessutom ställt ut ett lämpligt föremål (trimbord) att lämna ett flörtigt meddelande på. Jag insåg att Apan hade gott in mordiskt läge på nytt när jag hörde hennes NEEEEJJJJ!!! Hela hallen hörde nog det förresten. Jag pilade bort till Apans sida och satte mig. Hade blickar kunnat döda hade jag varit en askhög efter att ha tittat på Apan.

Det var inkallningen som stod på tur och jag vågade inget annat än att sitta kvar när hon gick iväg. När Apan vände sig om höjde jag mina öron och utmanade henne med blicken, såg de sammanpressade läpparna och tänkte att nu jäklar ska jag satsa och göra min Apa glad! När Apan ropade hit så satte jag upp högsta möjliga hastighet, problemet med det var att det blev helt omöjligt att få till en sådan där superbra ingång. Domarapan var dock imponerad, han startade sin mikrofon och förklarade för aporna som tittade på att det var imponerande att Apan hade samlat ihop oss och gjort momentet så bra efter stöket precis innan, dock fick vi ett nerdrag på den slarviga avslutningen och 9 poäng - ååååååhhh vad kinkigt! Så dålig var den väl inte heller?!?

Ställande under gång kom efter det och det är vårt svagaste moment. Vi är inte helt överens i det och ibland fungerar det, om vi exempelvis har kört det ett par gånger under uppvärmning men har vi inte gjort det så är det rätt kört. Ont om uppvärmning var det gott om så Apan bestämde sig därför att ta fram sin mentala påse av trix. När det ropades verkställ så saktade hon kraftigt samtidigt som hon gav kommandot, jag var lite osäker men stannade. Domarapan kommenterade på Apans taktik men erkände att hon faktiskt inte hade stått still. På protokollet är det noterat att hon nästan stannar, att det blir dubbelkommando och att jag tar ett par extra steg, 6 poäng av 10 möjliga får man som belöning när man trixar på det viset...

Efter det kom momentet som jag och Apan unisont suckar och stönar över, apporteringen - blä!

Tack och lov kom de inte med en äcklig nerslabbad apport och Apan viftade lite halventusiastiskt med den och jag låtsades att det fanns viktigare saker att göra. På verkställ var vi inte överens om hur vi skulle få till det så det blev lite halvt gripa från min sida och halvt tippa från Apans sida. Domarapan ansåg att Apan lade apporten i min mun och gav oss 8 poäng.

Sista momentet var hoppet och förutom att Apan hade någon ågren och hade fått för sig att jag skulle tjuvstarta så gick vi dit, jag satte mig, Apan gick över till rätt sida och på hopp så gjorde jag ett snyggt språng men missade lite i ingången. Domarapan drog av för ingången och gav oss 9 poäng.

Slutligen fick vi gå tillbaka till utgångspunkt och ta emot helhetsintrycket och där var vare sig jag, Apan eller Domarapan överens. Jag anser att jag bjöd på den mest humoristiska och publikvänliga insatsen av samtliga ekipage och tyckte att det var värt minst en 8a, Apan var av åsikten att vare sig pissefläck eller utställningsbord skulle varit kvar på planen (på agilityn häller vi ättiksvatten på pissefläckar för att göra dem äckliga att lukta på) och att det var fel att springa iväg men att Domarapan kunde vara snäll och ge en 5a. Domarapan gav oss en nolla. *morrar lågt*

Efter en stund utanför planen fick vi gå in igen. Nu var vi bara 5st i vår klass men både jag och Apan blev förvånade när vi fick en tredjeplacering. Vi vet inte om vi missade om vi skulle ha gått till sekretariatet som man gör på utställning efteråt men vi fick i vart fall band och en påse hundmat inne på planen.

Så nu har man debuterat och det gick väl inte lysande men med tanke på var vi var, hur länge vi hade väntat och så trötta vi var när det äntligen var dags, är vi helt OK nöjda. Claras husseapa berättade dessutom efteråt att vi hade haft en av södra Sveriges strängaste domare. Nu ska vi jobba vidare så vi kan åka ut och tävla mera, för det var riktigt roligt!

Med vänliga debuteringssvansviftningar

Grå