Måndagens & tisdagens träningar

Efter söndagens agilityträning som hade många fokusområden, var Apan fast besluten om att vi behövde träna mer på hoppteknik och tramsiga fält (kontaktfält). Vi åkte ut till klubben och Apan byggde upp en bana som hon kallar för studsbana. Hon säger att hon inte vet om den har ett annat namn men att det var vad man kallade den typen av banor när hon höll på med sådan där hornlösa älgar med järndojor. Jag fick göra totalt 6 gånger genom banan med Apan på höger sida 3 av gångerna och vänster sida de andra 3. Sedan fick jag inte göra fler för Apan påstår att den övningen tar mer på musklerna än man kan ana. Tror henne faktiskt för 3e gången jag gjorde så var jag väldigt säker och satsade på att höja farten och när det kom till mellanrummet där jag tidigare tagit 2 språng så blev det ett stort språng och ett konstigt helikopterhopp för att undvika att krascha in i hindret.

När vi var klara med studshoppen så fick jag träna på de där tramsiga fälten. Apan säger att det är rysligt viktigt att jag trampar på dem, annars kommer vi få en massa poäng för fel. Hon lade ut targets på fälten och så var det meningen att jag skulle stanna på targeten tills hon gav mig lov att springa vidare. På uppvägen gick det inget vidare men till slut hyfsat. På nervägen fick vi till några riktigt snygga och jag fick massor av mjukost för besväret.

Tisdag, blev det klubben igen. Vi skulle öva hoppen i lydnadsklass 1&2 och snål-Apan vill inte pynta för ett eget lydnadshinder så varje gång vi tränar hopp, är vi på klubben. Hoppet i klass 2 har vi precis börjat träna, jag har en target bakom hindret som jag ska sätta mig vid. Den ligger så att jag får ett bra avstånd så att jag kan hoppa tillbaka. Jag tror vi börjar får till det riktigt bra för Apan låter väldigt glad! Klass 1-hoppet är busenkelt egentligen men det är ju så tråkigt att sitta still bakom hindret och vänta på kommando när man faktiskt kan så bra utan aptjatter!

Klass-1 apportering gjorde vi också och Apan noterade 80% lyckande. Jag tyckte det var 100% lyckande för jag tog den varje gång och tuggade ingenting alls! Tjafs-Apan sade att jag fick avdrag för att jag gjorde ett sittande skutt framåt när jag skulle ta apporten en av gångerna. Hon är så ondsint och pedantisk, allt ska vara så himla perfekt! Det är weimaraner-charmigt med ett sittskutt, jag lägger helt enkelt min personliga prägel på ett väldigt tråkigt och störtlöjligt moment - så det så *fnys*

Sedan var det fritt följ. Apan säger att jag är dålig på att behålla min position vid hennes sida. För att påminna mig när jag skena iväg eller vi gled isär, hade vi kortkopplet i mitt halsband. När det hände, höll Apan emot och det var faktiskt inte så många gånger på den stunden vi tränade.

Ställandet under gång blir allt bättre och stabilare. Jag har lyckats klura ut att Apan vill att jag ska stå helt stilla när hon säger det. Men det är inte alltid jag känner för det. Jag har fortfarande inte blivit klok på om hon vill att jag ska förbli stående eller sitta ner när hon kommer tillbaka efter sin promenad. Jag har kört på det säkra kortet och satt mig ner men jag har fått vissa antydningar om att det är fel.

Sist men inte minst körde i några lägganden under gång. Jag är som alltid tveksam till att lägga mig ner när det finns minsta risk att det blir kallt eller blött om magen. Apan insisterade så jag fick offra mig och eftersom jag hade mitt goa täcke på mig så var det faktiskt överlevnadsbart men bara precis. Apan ska inte tro att jag tänker ge mig så lätt på den punkten.

Med weimaranerolydiga men glada svansviftningar

Grå