2 november 2010

Åkte fast!

I söndags var det en ynklig Apa som ramlade ur sängen och drog på sig kläderna. Vi tog en morgonpromenad längs stranden och jag trodde jag skulle behöva rusa hem och hämta Husse-apan. Apan blev bara blekare för varje steg hon tog och det lät som om hon skulle hosta upp lungorna - klenapan var sjuk!

Jag tyckte att vi skulle gosa ner oss men Apan öppnade till buren i bilen och när jag hade hoppat in, bar det iväg. Jag vågade inte titta på det sär liket till Apa som satt vid ratten så jag låg ner precis hela vägen. Vi mötte upp ett gäng andra Apor och till slut var vi ute i en okänd skog.

Det var dags att göra anlagsprov. Startordningen lottades och vi skulle starta näst sist. Apan var helt zombifierad och jag ledde runt henne så jag kom ut på en mindre rastrunda. Domaren kom och hämtade oss och sedan bar det iväg till spårstarten.

Apan klädde på mig spårkläderna och visade mig på spåret. Jag ville testa om hon var med så jag tog en liten tur. Apan reagerade inte och traskade efter. Domaren kallade tillbaka oss och vi fick göra omstart. Följde spåret en bit för att göra Apan och Domaren nöjda men hittade en liten intressant avvikare. Domaren kallade tillbaka och nu vaknade Apan och vart riktigt härsken.

Sedan tidigare vet vi att häsken Apa = man får passa öronen! Jag tog fart och fixade vinklar, klängde i häftig och lite utmande terräng. Där vi har tränat, är det ju rent platt! Funderade på en ny avstickare men Apan muttrade med låg och obehaglig röst att jag skulle inte ens tänka tanken. Jag spårade vidare!

Kom fram till en viltväxel och blev lite fundersam på om jag skulle följa det där tråkiga blodspåret eller det mycket mer intressanta spåret som fanns i växeln. Hade Apan pratat hund hade hon, tråkig som hon är, sagt nej men nu är hon just en trög Apa så hon gav omedvetet mig lov att följa det nya spåret. Jag tog fart över en bäck och hörde Apan plumsa i bakom...

Domaren kallade tillbaka oss igen och levererade beskedet att 25-50m längre fram var spårslutet och hade vi bara tagit oss fram till det så hade vi fått godkänt. Apan lät mig spåra upp klöven och medan jag smaskade på den så satt Apan och Domaren och tjattrade. Domaren pratar nämligen till skillnad från Apan, hund och nu åkte jag fast! Domaren hade nämligen sett när jag lurade Apan och nu talade han om hur jag gjorde - attans!

Domaren gav Apan massor av värdefulla träningstips, förklarade vad han tyckte var våra styrkor respektive svagheter. Apan var lite ledsen över att vi inte hade fått godkänt men hon rättade på axlarna och blev jättestolt när Domaren sade att jag var en av de trevligaste Weimaraner som han någonsin hade gått bakom vad det gällde spårtempo. Domaren har dömt viltspår länge så han har sett många hundar. Han tyckte att jag var en trevlig prick!

Nu kommer vi ta åt oss av de värdefulla råden. Träna mycket och komma igen!
Jag var förvånad över att Apan inte var mer tjurig och mest förvånad var hon nog själv men jag tror att vi gemensamt börjar få koll på den där otrevliga varelsen som bor inne i Apan. Tävlingsmänniska kallas det visst, Apan har en extremt aggressiv och otrevlig sådan inombords men jag tror att vi är på väg att göra den lugn, stark och trevlig *vift*

Med vänliga svansviftningar
Grå

Inga kommentarer: