Jag äger!

Det var sista gången på viltspårskursen idag. Det är alltid lite vemodigt när roliga saker tar slut men vilket avslut vi fick till! Jag fick ett spår som var nästan som ett anlagsprov med tillägget att där fanns en återgång och var 100m kortare. Den största skillnaden mot hur det går till i vanliga fall, var att Apan inte hade en säger en enda snitsel att navigera efter. Haha, Apan hade fler nervositetsmyror i hjärnan än jag har tassmyror, innan vi kom igång!

Apan fick vår spårstart utpekad för sig och så fick jag ta på mig mina spårkläder. När jag var färdigrustad, gick vi som alltid gemensamt fram till spårstarten. Apan har ju en stundvis illa dold misstro till min förmåga att utföra mina arbetsuppgifter ordentligt så hon höll i mitt halsband och såg till att jag kalibrerade in nosen på spåret. Sedan var Apan tvungen att ta mod till sig, ge spårkommando, släppa halsbandet och ta tag i spårlinan.

Jag tog täten, spåret kittlade i min nos och ledde in i skogen. Apan agerade ankare i spårlinan. Hon säger att när man gör riktiga eftersök så har man en skytt med sig och de är inte alltid de mest hurtiga människorna och de ska orka hänga på. I vanliga fall delar jag hennes uppfattning men idag var spåret så härligt och jag ville bara fram!

Spåret svängde hit och dit, rundade träd och granar. Konstaterade att det tog slut på ett ställe. Instruktörsapan hade varit lite lurig och lagt en återgång. Gick raka vägen tillbaka ner till vinkeln som den utgick från och följde åter spåret. Instruktörsapan hojtar efter ett tag att jag har jobbat mig igenom spårets bloduppehåll. Nu blev doften starkare igen och jag satte upp tempot, Apan lade sig på broms i linan men sade ingenting och fortsatte att gå efter. Till slut såg jag den och bara tvärstannade framför den! Apan fattade först inte, hon är ju trög i vanliga fall men nu hade hon ju jobbat på natten så då kopplar det långsammare än långsammast i Apans hjärna. Till slut tog hon ett kliv ut och tittade vad det var jag markerade - min vinst, min klöv!

Nu blev det fart på aporna! Alla berömde och klappade mig. Jag tog klöven, lade mig ner, gnagade på den och tittade på Apan och frågade med en blick om hon kunde tänka sig att lita på mig nu! Apan, hon var stolt som jag vet inte vad och sade att jag är fantastisk. Instruktörsapan sade att han tyckte jag var spårnoggrann, fokuserad och jag hade uppvisat ett skolboksexempel på hur det skulle gå till.

När vi kom tillbaka så skulle alla hundar och apor ha en lekfull avslutningstävling. Det var stafett och jag fattar inte vad aporna tänker med. Första momentet var att man skulle gå slalom med sin apa, slalomkonerna bestod av papptallrikar med köttbullar på och man fick inte ta köttbullarna utan lov - så dumt! Apan gav fotkommando och det gjorde ont i hela min köttbullsälskande själ att vända upp nosen mot henne och följa henne längs banan. Vi klarade det! Vi klarade även momentet att Apan skulle ha koppelöglan runt handleden och i samma hand skulle hon hålla en sked med en potatis på och sedan skulle vi ut och traska i skogen.

Slutligen skulle aporna lämna sin hund gå förbi alla köttbullstallrikarna och sedan kalla in. Tja de andra jyckarna må vara obcent lydiga för de sprang raka vägen till sina apor - tss. Till Apans högljudda tjatter, tömde jag samtliga tallrikar på min bana och när Apan slängde sig hejdlöst för att fånga in mig, konstaterade jag att det var 4 obevakade tallrikar på den andra banan. Jag fick finta bort ett antal apor som i sitt högmod trodde att de kunde fånga in en weimaraner på köttbullsjakt.

Resultatet: 12 köttbullar i min mage - 0 köttbullar kvar på tallrikarna i skogen!
Apan stönade högt och sade att jag är en urusel lagspelare och just sänkt hela laget - tss! Jag vann 12 köttbullar, de andra hundarna fick 1 var. Som jag ser det är jag den självklara vinnaren i dessa knasiga lekar!

Efter det kunde jag mätt och belåten dåsa i bilen medan aporna hade avslutningsgrillning. Jag och Apan fick ett kursintyg och härnäst väntar anlagsprovet. Vi kan väl konstatera att jag genom min spårinsats idag har satt igång massor av nervositetsmyror i huvudet på Apan. Själv tar jag det lugnt. Jag har ännu inte bestämt om Apan förtjänar att jag briljerar eller om jag ska hitta på massor av bus för att reta gallfeber på henne. Jag bestämmer mig morgonen för anlagsprovet.

Med viltspåriga svansviftningar
Grå